Några stänk av sommarminnen från igår

Nu är det sommar. Lill-Babs hälsar sommaren välkommen.

Även om det regnar och är kallt, har sommaren kommit. Carl-Antons visor om de solgula maskrosorna och om kylskåpskall fil med blåbär beskriver minnet av somrar som passerat.
pers-oktoberbilder-24-2016
Här har blåbären överlevt sommaren, men visst lockar de fortfarande? (Foto: Per Svensson)
Men även den sommar vi har här och nu. Jag vet inte om blåbären börjat mogna ännu, kanske är det ett par, tre veckor kvar till dess vi kan plocka färska bär. Att bryta blåbärsris fullt med blåbär och äta dem direkt är en sak jag gjort så länge jag kan minnas. Nu är det just – minnen.

gk-maskrosor
Visserligen ingen maskros, men sommarvacker ändå. (Foto: Göran Kangedal)

Sommar – så många minnen bara ordet i sig väcker. Evighetslånga sommarlov med bad, brännässlor och myggor. Visor av våra stora poeter och kompositörer. Idag kanske de skulle kallas för ”singer/songwriter”. Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Lasse Berghagen och många, många fler både äldre och yngre. Vita Bergen, Skansen och Liseberg. Alla har de haft eller har sommarprogram. Visor för både stora och små. För mig är Gyllene tider fortfarande ny musik, men inser att det var 40 år sedan ungefär som de var just nya. Men Sommartider håller än, eller?

Sommarmusiken och Skansen är oskiljaktiga och med Evert Taubes musik och två kända artister som spexar till det gör genast sommaren roligare.

Carl-Anton på Vita Bergen väcker minnen. Artisterna som passerat är många, och många är är de som gått ur tiden. En av de stora var just Cornelis Vreeswijk. Här sjunger han om Cecilia Lind och hur dragspel och bas hörs från Öckerö loge. Dans och sommar hör ihop.

Dans utomhus. På bryggor, i parker och logar. Jag hade en önskan att lära mig dansa, men fick inse att det inte var min musik, så att säga. Med instabila leder är det svårt att att hålla rätt på både ben, armar och takt. Men det har inte hindrat mig från att någon gång ibland följa med när vänner åkt för att dansa.

Tivedstrollen Folkets Park
Tivedstrollen har hittat sommarens dans i Mariestadstrakten. (Foto: Tivedstrollen)
Som synes så dansas det fortfarande i Folkets Park. Genom åren är det många generationer som dansat i parker och på logar. Och vem vet – kanske en och annan även funnit sin livskamrat i Parken? Är det någon av läsarna som gjort det får ni gärna skriva och berätta för Livets Skiftningar. Dansen har förändrats genom åren. Lasse Dahlquists Dans på Brännö brygga är inspelad för drygt 50 år sedan.

Men trots att mer än ett halvsekel skiljer musiken åt så är nog mycket av känslan densamma. Att åka för att dansa, träffa nya och gamla vänner, ha roligt en skön sommarkväll. Njuta av både musik, sällskap och kanske också landskapet i dansbanans närhet. Är det riktigt varmt kanske ett kvällsdopp i en närbelägen sjö. Om inte knott och mygg sätter hinder i vägen.
Tivedstrollen Vänern Mariestad
Vänern visar sin vackraste sida. Och det går säkert att hitta en badplats för ett nattdopp efter dansen. (Foto: Tivedstrollen)
Njut av sommaren. Själv tycker jag att den blir kortare för vart år som går. Det evighetslånga sommarlovet som för mig inföll under 1970-talet är borta sedan länge. Men minnena lever kvar. En del av musiken jag lyssnade till har jag delat i denna artikel. Bad utomhus så fort tillfälle gavs. Om det var varmt eller kallt i vattnet spelade inte någon roll. Inte sällan badade vi i skogstjärnar likt dessa med en bra bit att gå innan vi kom fram.
Tivedstrollen sommarskog m stenmur 3

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 3Stigen fram till skogstjärnen. De små badplatserna som bara lokalbefolkningen känner till som regel. Nackdel om det är lite sankmark i närheten är just mygg och knott och andra stickande insekter. (Foto: Tivedstrollen)
Så har vi då njutit av sommaren med alla våra sinnen. Lyssnat till musik, klappat takten, dansat, badat i sommarnatten. Smakat av sommaren med blåbär och kylskåpskall fil. Kanske luktat på pionerna som vi ofta hittar i äldre trädgårdar. Min förhoppning är att ni liksom jag kan låta ord och ton väcka just era minnen av somrar för länge sedan men också här och nu.
Njut av sommaren!

Foto: Tivedstrollen Per Svensson och Marina Pettersson

Berätta gärna om dina sommarminnen. Nya, gamla eller drömsommaren. Om den förblev en dröm eller blev verklighet spelar ingen roll.

TACK Tivedstrollen för vackra bilder.
Visningsbild:
Tivedstrollen pioner i knopp
Foto: Tivedstrollen

Annonser

Våren i våra hjärtan

När dagarna ljusnar och tjälen går ur marken så är det som om livet kommer åter. Fjolårslöv och gräs släpper så sakta fram små späda grässtrån, tussilago och blåsippor. Färgerna bryter av mot det gråbruna underlaget. Tänk att en liten gul blomma kan lysa upp en hel dikesren!
MP Tussilago 16 mars 2017
Det får bli en promenad i minnet med hjälp av Tivedstrollens bilder. Det är fotograferna Per Svensson och Marina Pettersson som publicerar sina bilder på Facebooksidan Tivedstrollen Tiveden Askersund och Livets Skiftningar publicerar bilderna med deras godkännande.
Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
En bit utanför staden vänder jag mig om och tittar in mot Sofia Magdalena kyrka. Trots att Askersund är en liten stad har den två kyrkor. Tidigare fanns en landsförsamling och en stadsförsamling. Sofia Magdalena var stadsförsamlingens kyrka. Numer är det sedan länge en församling. Jag vänder mig om och går längs gamla landsvägen. Tanken är att gå in mot skogen en bit bort och följa äldre stigar. I tanken förflyttar jag mig i tiden då det var häst och vagn eller de egna benen som var det sätt man tog sig fram på.
Tivedstrollen På en fd byväg om våren 1 24 mars 2017 1
Tivedstrollen Blåsippor 2' 28 mars 2017
När jag tittar in en bit från vägen lyser det av blåsippor. Viljan att plocka en bukett är stark, men de får stå kvar. De sprider mer glädje där de står bland de multnande fjolårslöven än inomhus. I min tankepromenad kan jag böja mig ned och bara njuta av dem. Reser mig och går vidare. Vägen blir lerigare och jag kommer att tänka på den gamla sången ”På en byväg om våren” av Kai Gullmar. När jag lyfter blicken och ser in i en glänta kan jag se det gamla torpet ligga där. Det står öde nu, men kanske någon tar sig an det en dag. I mina ögon blir det levande och jag kan förnimma bilden av hur det kunde vara.
Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Jag tror att de som sjöng för mig var födda i slutet på 1800-talet. Torpet minner om sången I låga ryttartorpet. Många är de gamla visorna som kommer till mig när jag sakta går längs den leriga vägen. Här går inte längre att köra bil, om det nån gång gjort det, men väl häst och vagn.
Tivedstrollen På en fd byväg Grindslant 1 24 mars 2017 1
En gång i tiden satt en grind och kanske stod det någon och öppnade för att få en slant. Det är tider långt innan min tid, men sådant jag minns från det jag läste i Astrid Lindgrens böcker bland annat. Vägen smalnar av och jag kommer in i skogen. Följer en allt smalare stig men letar mig sakta ut i mer öppen terräng och om jag inte är alldeles vilse bör jag komma ut på en större väg om några hundra meter.
Tivedstrollen Skog 2 21 mars 2017
Tivedstrollen Askersund Väderkvarnskullen 1 28 mars 2017
Tänker att det en gång i tiden var ett torp som nu fått leva vidare genom renoveringar och tillbyggnader i etapper genom årens lopp.
Tivedstrollen Torp 3 18 mars 2017
En vårpromenad under en eftermiddag sent i mars. En promenad som bara finns i min fantasi. Bilderna har fått leda mig runt och i tankarna så går nu den större grusvägen tillbaka mot staden och hemmet. Längtan och saknaden väcks. Jag vill se vårblommorna och den första grönskan komma. Känna lukten av vår. Den där speciella lukten av multnat fjolårsgräs, blandad med den friska luftens alldeles egna doft. Det är några veckor innan grönskan tagit över som just den doften av en begynnande varmare årstid finns. När grönskan väl kommer är det nya dofter.
Tivedstrollen Askersund 28 mars 2017 2
Jag ser att jag kommit längre hemifrån än vad jag tänkt mig, men i tanken spelar inte det någon roll. För jag orkar gå i timmar i sträck när jag följer Tivedstrollens bilder. I drömmen skulle jag kunna gå till Rom likt det Fred Åkerström sjunger om i Luffarvisa. Så har jag nu fått min promenad i en miljö som väcker många minnen hos mig. Min förhoppning är att även du som läser kan känna lukterna, se blommorna, höra talgoxen och de andra vårfåglarna kvittra. Har du tur ser du tranor stå nere på stycket lite längre fram. Gässen och sångsvanarna kommer i plog och fyller ut med sina läten. Våren är inte tyst. Den spelar sin egen melodi för oss.

Samtliga bilder är tagna av fotograferna Tivedstrollen. Filmen om tranorna är hämtad från Youtube.
Visningsbild:
Tivedstrollen Blåsippor 3 27 mars 2017
Tack Per Svensson och Marina Pettersson för att jag får använda era bilder och låta dem bli till en berättelse. Bilderna får mig att glömma bort att jag inte längre kan gå ut och gå eller cykla. Mina begränsningar försvinner och jag upplever våren här och nu.

Kommentera gärna! Berätta om minnen, tankar och annat som dessa bilder väcker hos er.

FM Jeck våren 2017 sjunger
FM Jeck sjunger (Foto: U-B Ledin)

PS! Livets Skiftningar kommer att få besök av fler FM-hundar såsom jag skrivit i tidigare inlägg. Tyvärr räcker inte orken till att publicera i den utsträckning jag önskar vilket fick mig att hemfalla åt önsketänkande just avseende detta, vilket jag beklagar. Men artikeln om Jeck och kärleken kommer, om än det dröjer något. Jag ber om överseende med att ni får vänta på utlovade artiklar. Tanken är iallafall att försöka publicera ytterligare artiklar bland annat om FM-hundarna. I vilken omfattning avgörs av vad jag klarar av.

//Piia-Liisa

Lucia, längtan och omöjliga drömmar

I morgon, tisdag, kommer Lucia, Ljuset Drottning åter till oss. Malena Ernmans skönsång inleder denna artikel och Per Svenssons vackra morgonfoto avslutar.

Hur många barn har genom åren drömt om att få vara Lucia? Att komma med ljus och glädje när allt är mörkt och kallt. Barnet som ville bära ljuskronan tänkte inte så, även om innebörden var densamma. Många är de barn, idag stadgade vuxna, som fortfarande kan känna ett sting av saknad och sorg trots vackra sånger. För de fick aldrig bära kronan på grund av utseende eller kön. Lucia var, då för 40 år sedan, förbehållen skolans vackraste flicka. Vem som skulle väljas till Lucia var ofta självklart. Alla vi andra fick finna oss i att komma i andra, tredje, fjärde hand om vi ens fick vara med. Fel frisyr, kroppsform, färger, kön… Inte tillräckligt vacker för att vara med som tärna ens alla gånger. Allt beroende på om klassens alla flickor fick vara med eller om det var begränsat antal. Vi som stod utanför fick drömma och titta på. Men det behövdes ju publik också.

lucia-1108754_1280
En Lucia och resten tärnor, tomtar, stjärngossar.

Lucia är en vacker tradition, om än med långt från kristna värderingar i begynnelsen. Liksom många andra högtider som vi idag knyter till den kristna traditionen har även Lucia rötter i olika traditioner. Det kunde vi läsa om i föregående artikel av vännen bbnewsab.  Lucia kom från Syracusa, Sicilien och dog troligen martyrdöden. Sägnen säger att hon rev ut sina ögon för att skicka dem till sin trolovade. Av Jungfru Maria fick hon nya, än vackrare ögon och Jesu moder var hennes skydd. Berättelsen om Helgonet Santa Lucia kom så till det mörka norden och hon kom med bud om ljusets ankomst. Idag är Lucia en ung, vacker kvinna eller flicka med ljuvlig sångröst. Ja, även ålder diskvalificerar. Lucia ska vara ung, en jungfru i betydelsen vacker och på väg att bli kvinna. Oskuldsfull.

santa-lucia-177216_1280
Helgonet Santa Lucia som staty på Sicilien.
När vinternätternas mörker täcker stor del av dygnet söker vi efter ljus. Att vi pyntar med ljusstakar till advent, julgranar både inne och ute och ljus i alla dess former. Vintermörkret kan vara tungt att bära. I alla tider har människan sökt ljuset och hittat anledningar till att fira. En ljusdrottning när mörkret är som svårast lyser upp både hjärta och boning. Lucianatten har varit och är fortfarande en speciell natt. Många är de ungdomar som är uppe hela natten och i tidig morgontimma gästar bekanta med sång om Lucia. Lussevaka tror jag att det kallas fortfarande. För många en anledning till festande. Kanske inte alla besök är välkomna. För många, många år sedan gick jag själv med till några lärare för att sjunga om Lucia och vi välkomnades med fika trots tidig morgon vill jag minnas.
lucia-1502589_1920
Traditionell Luciakrona med levande ljus.
Luciakronan, alltmer sällan med levande ljus, sades vara Lucias sätt att få mer ljus, att se bättre. Idag är den som regel batteridriven. Askersunds Lucia med tärnor kom och sjöng för många på olika former av boenden i staden igår, söndag. Visserligen två dagar för tidigt, men lika välkommen iallafall. Vare sig Lucia eller tärnorna hade levande ljus, vilket annars är vanligt vid officiella Luciatåg. Här i Askersund är det Lions som ordnar med Lucia och om jag förstod rätt så avgör lotten vem som bär kronan. Det känns bra, för att återknyta till inledningen. Att se Lucia komma med häst och släde en kall decembermorgon drömmer vi kanske om när vi tittar ut i mörkret. Plusgrader och helt snöfritt, långt från den kalla vintermorgon som Lucia ofta förknippas med. Nedan Luciafirande från Zorngården i Mora 2007.

Här får ni lyssna till mer musik från Lucia 2011:

Musiken hör Lucia till. Lucia med tärnor kommer sjungande till oss. Och när vi lyssnat till den vackra musiken återstår en sak. Lussefika! Lussekatter och pepparkakor serverade med varm glögg eller kaffe/saft. För vad är Lucia utan lussekatt?
lucia-1865069_1920
gingerbread-1076364_1920
Kanske är pepparkakorna hembakade. De smakar alltid bäst, oavsett om bocken fått mörka eller ljusa ben, eller är det möjligen en lussekatt i pepparkaksform?
Trevlig Lucia!
Berätta gärna om dina erfarenheter av Luciafirande, lussevakor och annat som kan höra Lucia till!
För att få ytterligare julstämning avslutas denna artikel med bilder som är tagna av fotograferna Per Svensson och Marina Pettersson om inte annat anges.

och så några arkivbilder:

winter-654442_1920

pers-soluppgang-over-askersund-11-dec
Soluppgång över Askersund 12 december. Fotograf Per Svensson

 

Adventsfrid och julstress

Som motvikt mot julstress vill jag idag bjuda på vackra vinterbilder. Bilder som inger lugn. Men skogen är levande och vem vet vilka som vistas där? Lite mystik bjuder fotograferna på även idag.

pers-30-nov-15-1
Adventstiden, som för många innebär en tid fylld av stress och jäkt. Julhandel, klappar och julmat och julbak. Helst hemlagat. Samtidigt är det avslutningar, Luciatåg, julbasarer och mycket annat. Tiden fram till jul må vara en väg, men knappast en väg där vi hinner stanna upp och bara njuta. Tanken att bara släppa taget och låta helgerna komma utan att stressa sönder sig känns behaglig, men är kanske ouppnåelig för många. Trots detta, vandra med mig och låt adventshelgerna bli fridsamma andningshål på vägen till jul.

Kan det vara Tomtemor som Per Svensson lyckats fånga på bild? Trots att julen står för dörren tar sig Tomtemor tid till en skogspromenad. Du som kan och har möjlighet – varför inte följa hennes exempel?
mp-lo-andra-advent-6pers-lo-andra-advent-1
Mitt inne i skogen fann fotograferna ett marmorbrott, övergivet sedan länge. Men visst vilar det ändå frid över bilderna av brottet?
mp-lo-andra-advent-4
Vem gick före? Fotavtrycken i snön väcker fantasin. Vad hade denna person för ärende och vart var personen på väg? Jag låter tanken flyga med vinden in i sagornas och mystikens värld. Det berättas enligt sägnen om mörka händelser och gengångare. Men lämnar de fotavtryck?
pers-novemberspoket-vid-stjarnsund
En osalig ande som av olika skäl inte förmår lämna det jordiska. Som troende känner jag behov av att be för denna okända kvinna. Be att hon får lämna jorden och komma till Paradis. Hon har fått sitt straff nu. Låt det som hänt få gå till vila och ge henne frid. Julen är ändå en glädjens högtid. En tid för förlåtelse och för gemenskap. Jag ber att osaligheten ska få övergå i salighet.
pers-lo-andra-advent-2
Vi är inte ensamma i skogen. Till vänster om vägen i bild syns de som sällan brukar fångas på bild. Ibland är det också så att kameran fångar det ögat inte ser. Så även om platsen övergetts av oss människor finns några andra där. Vilka de är? Det överlåter jag åt er läsare att avgöra.
pers-30-nov-15-2
pers-30-nov-15-5
Vi fortsätter vår vandring genom skogen och de mörka skuggorna byts mot den tidiga vinterns sol. Se hur lågt den ligger. Bara vintersolen står så lågt. De som gjorde oss sällskap uppe vid marmorbrottet liksom kvinnan vid sjön finns säkert kvar, men syns inte längre. Känn hur all stress inför den kommande julen minskar för varje steg. Istället infinner sig frid. Rofylldhet och avslappning. Behovet av att skynda och jäkta försvinner. Kanske kommer tanken på julens egentliga budskap till dig. En påminnelse om varför vi firar jul. Varför vi ger varandra julklappar.
pers-30-nov-15-3
Det har ingen betydelse om du är troende eller inte. Att tänka till på julens budskap kan vi alla göra. Kanske också kliva av den vägen som bara är kantad med stress och en massa ”måsten”. För inte kan julens mening vara att när så julafton väl kommer är man så slut att man inte förmår njuta. Kanske går det att släppa på prestationskraven vi så lätt lägger på oss själva? Jag har också sprungit den vägen. Jag har suttit alltför många nätter mellan den 23 och 24 december gråtande för att jag inte hunnit klart. Med en ostädad bostad, oinslagna julklappar, presentpapper, snören och tejp blandat med julprydnader i en röra i hela vardagsrummet. Upptäckt att det saknas julklappar. Klappar jag glömt att köpa. Paniken i att inse att jag måste försöka hitta på en passande present. Råvaror i frys, kyl och skafferi som skulle ha varit tillagade…
pers-30-nov-15-8
Långt från den ro och stillhet som finns i skogen. Långt, långt bort från allt vad julfrid hette. På julaftonen var det att försöka rätta till anletsdragen så att tröttheten och gråten inte syntes alltför tydligt, packa bilen och påbörja resan till dem som skulle få besök. Idag känns det skönt att veta att det är förgången tid. Nu kan jag äntligen börja njuta av julen. Utan att känna att det ställs en massa krav. Visst är det fortfarande julklappar som ska köpas och mat som ska tillagas. Men nu får jag hjälp till stor del och det jag gör själv gör jag med glädje i hjärtat för att jag kan göra det. Utan stress. Precis som jag njuter av de vackra tavlor naturen målar kan jag njuta av adventsstjärnorna i fönstren och ljusslingor och ljusstakar.
pers-hamnen-28-nov-16-1
Med denna bild från Askersunds hamn önskar jag alla mina läsare en skön Andra advent. Glöm bort att affärerna har extra öppet och ta det lugnt istället så långt det går.
Trevlig Advent!
Visningsbild:
pers-fre-2-dec-2016-1
TACK Marina Pettersson och Per Svensson för alla vackra bilder. Samtliga bilder i denna artikel är tagna av dem.

 

Det smakar fågel, sa räven!

En gång, för länge sedan, fanns en räv som tyckte mycket om fågel. Det smakar fågel, sa räven!

plum-560983_1920
Plommonspäckat ankbröst

Så gick han till bondens knut där ankor höns och gäss spatserade i godan ro på gårdsplan och vall och betade. Ja, det vill säga gässen betade, ankorna höll till vid och i den lilla dammen och försåg sig med diverse som gick att äta. Hönsen pickade frön och plockade mask. Räven smög, tyst som bara en räv kan, ner till gården vid skymningen strax innan fåglarna skulle motas in till natten, och som en röd blixt hade han en anka i käftarna och kvällens måltid var räddad. Skogen låg bara något hundratal meter bort.

pers-skogstjarn-5-snart-helt-igenvaxt
Skogen (Foto Per Svensson)

Detta var som att ta godis från ett litet barn, tyckte räven. Ankorna hann aldrig fatta vad som hände då han var slug och alltid såg till att ta en fågel som var en bit från de övriga. Han klarade sig från att bli upptäckt av vakterna också. Det var bland det svåraste, att smyga så att vaktposterna inte såg honom.
goose-175168_1920-1
Nog hände det att räven varierade sig och tog kyckling till kvällsmat ibland. Nej, inte de där små duniga sakerna, utan en som hade hunnit bli nästan fullvuxen. Bonden kunde inte förstå vart hönsen och ankorna försvann. Inte en fjäder, inga blodspår, och framförallt, inte något oväsen från fåglarna. Annars var det så att så snart en fara hotade signalerade vakterna med sitt karaktäristiska skri och så var kakofonin igång. Ett oväsen utan dess like och alla snabbt ihopsamlade i flock med de största gåskarlarna ytterst. De stod par vid par och mot varandra så att de hade kontroll runt hela flocken.

goose-1532542_1920
Jag ser dig!

Det hade grannens hund blivit varse. En ung, sprallig labrador som var nyfiken på allt. Hon kom över en dag och ville titta och undersöka vad det var som skränade. Jo, visst var det så att hon smet hemifrån. Hon visste mycket väl hur långt hon fick gå, men de lät ju så roligt, dessa kvackande saker… Hon försökte inte smyga utan kom springande upp på gården och då utbröt ett larm som fick bonden att springa ut i bara strumplästen. När han såg grannens Lady visste han att allt var lugnt. Hon skulle inte kunna göra något. En arg gås väser och väsande ljud betyder fara, det visste Lady, så hon tvärstannade när gässen kom springande mot henne, fräsande och väsande med vingarna utfällda.

labrador-707205_1920
Lady var glad och nyfiken, men…

Lady stod still och visste inte vad hon skulle göra, men det visste gässen. De hade sett henne som en fara och gav henne några tjyvnyp och ett par smällar med vingknogarna. Det var definitivt tillräckligt för att hon skulle springa hem, pipande med svansen mellan benen. Ladys matte och husse kunde inte förstå varför hon en dag bara tvärvägrade att gå förbi grannens infart. Hon satte alla fyra i marken och där stod hon. Hon mindes hur en gåsnäbb i hasorna kändes.

fox-275961_1920-1
Räven hade undgått upptäckt hittills

Till skillnad från Lady hade räven lyckats med att undgå gässen. Men en dag var han riktigt hungrig. Det var några dagar sedan han hade ätit ankstek. Han hade fått nöja sig med sorkar och en och annan hare, gott nog, men inte alls så mättande som anka och kyckling. Och lite övermodig hade han blivit. Visst, hans kamrater hade varnat honom för gässen och sagt till honom att låta bli dem. Sno dig en anka, sa de, men låt bli gässen vad du än gör! Men han trodde dem inte. Det var bara något de sa för att de var sämre jägare. Sagt och gjort, gås fick det bli till kvällen.

goose-1227556_1920
Kvällsmat

Förra gången han var på besök hade han tittat på gässen och sett att en av de yngre ofta gick ensam, en bit från de andra. Unggåsen gick en bit från de andra även denna kväll, det var bara att smyga runt och ta gåsen på samma sätt som han tog anka. Han lät det ta tid och när han kommit dem tillräckligt nära gjorde han ett utfall mot gåsen. I samma ögonblick som han tog språnget skrek vakterna till. För dem var han inte alls så osynlig som han trott. Gäss är smarta fåglar och uttrycket ”dum som en gås” har inte något med verkligheten att göra. Räven hann sätta käken om halsen på gåsen, men inte slå igen den innan vakterna och ett par riktigt stora gåskarlar var på honom. Den stackars gås som trodde hans saga var all svimmade. Räven fick stryk. Ja, något annat ord finns inte, och blödde från både bakhasor och ändalykt när han haltande sprang från gården.

När bonden kom ut såg han rävsvansen på väg bort, en gås liggande på ladugårdsbacken och de övriga i ett minst sagt upprört tillstånd. De sprang verkligen runt som yra höns. Men aldrig mer hade han besvär med att det försvann ankor och höns och han fick också förklaringen när han såg räven. Ledsen över att, vad han trodde, ha förlorat en fin unggås gick han fram för att ta reda på den. Men då kvicknade gåsen till, reste sig vingligt, skrek till. Och för första gången på länge var det inte några problem att få in fåglarna till natten.

pers-skog-2
”Det smakade iallafall fågel” muttrade räven tyst för sig själv när han gick tillbaka till skogen. (Foto: Per Svensson)

Berättelsen om räven som tog ankor och höns har verklighetsbakgrund. Räven klarade sig ända till dess han försökte ta sig en gås.
Berätta gärna om din erfarenhet av fyrbenta jägare!
Visningsbild:
young-fox-1404020_1920
Foto:
Skogsbilder – Per Svensson, Askersund
Övriga bilder – arkivbilder, Pixabay.com

Höstens ansikte

lake-65443_1920
Idag, söndagen den 2 oktober, är det höst. Hösten är min favoritårstid. Våren är underbart vacker i sin skira grönska, men saknar det djup och den fyllighet som jag finner hos hösten. Kanske har det med min ålder att göra, kanske för att hösten är bra för min astma. Höga, svala höstdagar går det lätt att andas. Det doftar underbart och det glittrar både i träd, mark och vatten. Solen letar sig genom de underbara färgerna som nattens kyla gett växtligheten. Och titta man noga ser man på buskarna en antydan om kommande vår. Hösten är vila inför det som ska komma. Vinter, snö och kyla skyddar de sköra knopparna, men det är hösten som förbereder.

mp-29-sept-hostblommor
Höstens blommor, i bakgrunden Järnek. (Foto: Marina Pettersson)

Fortfarande finns blommor kvar. Trots nattfrost är rabatterna i staden vackra. Det frostnupna ger en bild av att skönheten, som sägs vara förgänglig, ändå består. Det finns något vackert i allt, även det som frosten bränt. Paradoxen i att kylan bränner visas i hela sin vidd när jag låter blicken leta sig ner bland blommorna i rabatterna för att sedan vända uppåt. Mot träden. Lönnlövet som ligger på marken har en färgskala som få konstnärer kan efterlikna och med blicken vänd så ser jag samma färgskala i träden, upplysta av solen och kontrasterande mot en kall klarblå himmel. Jag sitter i min Permobil och bara njuter. Önskar att fler kunde få uppleva denna skönhet. Bara ett ögonkast bort skimrar Alsen. Gästhamnen är nästan tom. Hamnens glasskiosker är förbommade. Men jag vet – första vårdagen då solen värmer är de öppna! Det spelar ingen roll om det är i slutet av mars eller början av maj, så kan jag köpa mig en glass. Men nu har de slagit igen och vittnar även de om kommande kyla. Askersund har bytt ansikte.

mp-host-vid-linden
Parken vid Linden Askersund (Foto: Marina Pettersson)

På våren lyser det Japanska körsbärsträdet i ljuvlig ljusrosa pastell. På hösten har pastellen övergått i denna underbart fylliga höströda färg. Så sällan uppmärksammar vi skönheten i det som finns i vår omedelbara närhet. Jag har förmånen att bo mindre än 100 meter från detta vackra träd och parken det står i går nästan fram till min ytterdörr. För ett år sedan blommade Rhododendron bredvid husknuten. I början av november 2015. I våras när den blommade igen tittade jag noga just där den blommat vid alldeles fel tid och den hade satt ny knopp! De blommade inte då, men förhoppningsvis kommer de att blomma nu till våren. Rhododendron som är vacker året runt och som lever på hoppet.

De knoppar som kommer att blomma härnäst är redan stora. De sätter knopp ett till två år i förväg. De allra minsta knopparna som syns är tänkta att blomma först om två år. Tänk att så kunna leva på hoppet.

mp-host-vid-linden-2
Höst vid Linden, Askersund. (Foto: Marina Pettersson)

Att ha hösten precis utanför dörren. Järneken och dess bär omger husen tillsammans med bland annat Rhododendron. Rabatter och träd i parken ger känslan av att vara på landet trots att jag bor i centrala Askersund. Från parken kan jag se Alsen glittra nedanför stationshuset. Jag drömmer mig bort från staden och ut i storskogen. Känner lukten av höst, svamp och mossa. Fukten finns kvar trots att solen gör sitt bästa för att mota både fukt och kyla. Men solen når inte genom grenverket. Ändå njutbart. Tänker att det är tur att jag har mina minnen av alla timmar i skogen, under årets alla tider. Idag när jag inte kommer ut själv är det mina minnen som bär.

mp-tiveden-i-november
Tiveden november (Foto: Marina Pettersson)

Minnen av att plocka svamp och bär, men också bara av att vara ute i skogen. Att sätta sig i bilen och åka på de små skogsvägarna som finns överallt och som är så lätt att tappa bort sig bland. Men när det var osäkert så gick det att leta sig ut till en lite större väg. Stannade och gick längs de allra minsta vägarna. Kryckorna hade blivit mina följeslagare, att gå i skogen var svårt. Men jag kom ut. Nu finns minnena kvar. Dofterna, bilderna, känslan från årets alla tider i Tivedens Nationalpark. Urskogen som följt mig sedan jag var barn eller är det jag som följt skogen? Så nära, ändå så långt borta. Men mina minnen kan ingen ta från mig.

mp-host-4
Porlande vatten i höstklädd mark. (Foto: Marina Pettersson)

Någonstans väcks vemodet. Saknaden och sorgen över det som gått förlorat. Permobilen må ta mig ut, men den tar mig inte till skogen. Smärtan hindrar mig. Den smärta som aldrig försvinner. Smärtan jag fått lära mig att leva med, men aldrig kommer att vänja mig vid. Jag lär mig att acceptera att mitt liv ser ut så här just nu, men jag gillar det inte. Jag har lärt mig att jag bara får mer ont om jag försöker kämpa mot smärtan. Alltså gäller att leva med den istället för mot den. Senast är det mina knän som inte vill och jag ser hur livet har gjort en cirkelrörelse. Under gymnasietiden var det just mina knän som började krångla. Smärtan flyttade på sig och har vandrat runt i kroppen och spritt sig. Men jag har inte haft så ont i mina knän, bara varit instabil. Nu har smärtan kommit igen, nästan 40 år efter att det en gång började. Livets cirkel, precis som årets tider.

Höstens ansikte.  (Foto: Marina Pettersson)

Snart kan vi vänta de första snöflingorna. Vi kan krypa ihop i soffan med gott samvete, kanske tillsammans med en god bok eller varför inte med en vän?
Tack Marina Pettersson för alla fina bilder ❤
Visningsbild: Frusen Ros (Arkivbild)
rose-695215_1920

Smärta, depression och trötthet

Vad händer när när orken tar slut och smärtan och depressionen tar över? En personlig betraktelse över mörker. TW – triggervarning

pers-skogstjarn-5-snart-helt-igenvaxt
Men i det mörkaste mörker syns den minsta lilla gnista av ljus. Men ibland är våra ögon stängda och vi ser inte den lilla, lilla gnistan av ljus som förebådar förändring. (Foto: Per Svensson)

En personlig betraktelse över känslan när allt blir tungt och mörkt. När hoppet om en ljusare morgondag känns som ett hån. När smärtan därtill bara äter sig in i kroppen. Ögonen svider av trötthet och gråten finns där bakom ögonlocken. Allt går i ultrarapid och jag önskar jag vore lång borta såsom Dan Andersson skrev i Omkring tiggarn från Loussa: ”…må vi vara mil från livet innan morgonen är full.” (Lyssna till sången). Jag önskar mig i de mörkaste stunderna just mil från livet. Livet känns övermäktigt. För var händelse som kan lysa upp följer minst fem som släcker ljuset. Mörkrets och depressionens ok ligger över mina axlar och i spannarna som jag bär har allt tungt samlats. För vart steg jag tar trycks jag allt djupare ner i det gungfly som kallas för liv. Det är depression. De glada tillropen såsom: ”Det är bara att bita ihop, bryta upp och gå vidare” eller ”Klaga inte, det finns alltid nån som har det värre” är att likna vid att ta tag och rycka i okets spannar.

woman-1580343_1920
Det är inte alltid enkelt att hålla näsan ovan vattenytan. 

Depressionens ok kan vara tungt eller lätt. Depressionens ok går att leva med, men ofta inte utan bärhjälp. För det är så att med oket följer skador. Inte sällan kommer oket tillsammans med sin trogna följeslagare smärtan. Du vet den där smärtan som borrar skruvhål i nackmuskulaturen för att oket verkligen ska ligga kvar. En smärta som sedan löper genom hela kroppen. Att bara nudda vid ämbaren med händerna är förenat med ökad smärta. Ibland en smärta så att händerna känns som om de blivit svårt klämda och blir nästintill obrukbara, ibland en smärta som sprider sig som en slags kramp i hela överkroppen. Det paradoxala i detta är att oket lades på efter att smärtan intagit kroppen. Smärtan, oavsett vad som är grunden till den, lägger depressionens ok på mina axlar. I många år var den gängse uppfattningen att depressionen orsakade smärta, och det förekommer, men är mycket ovanligt.

pers-blot-om-fotterna
Tyngden från ok och ämbar ger känslan av att gå på myrmark där fötterna sugs fast i den blöta marken. Risken att gå ner sig och sjunka är stor. (Foto: Per Svensson)

Med depressionen följer oföretagsamhet och en känsla av att bara vilja ge upp. Ingenting känns längre roligt. En av orsakerna till att aktiviteten här på Livets Skiftningar varit lägre och oregelbunden är att depressionens ok hänger på mina axlar för tillfället. De stunder då det tillfälligt är tomt i ämbaren skriver jag. Jag ber er läsare om förståelse och överseende med att jag inte orkat skriva såsom jag önskat. Smärtan är orsaken till depressionens ok. Att bära detta ger, såsom ni alla förstår, också en stor trötthet. Tröttheten som inte går att sova eller vila bort. Tröttheten som får mig att somna mitt i en mening. Att skriva ett mejl på några rader kan ta en hel dag. Sömnen kommer utan förvarning och inte förrän jag vaknar, förvirrad och med oklar tanke, inser jag att återigen har jag somnat ifrån. Somnar sittande, ätande, skrivande, läsande. Vaknar, som sagt, förvirrad och ofta ledsen. Tankar. Tunga, mörka tankar om att allt saknar värde, framförallt min egen person. Uppgiven – att ge upp. Orken att kämpa är slut i de ögonblicken.

pers-skog-17
Depressionen sätter filter på seendet. Trots att det finns ljus som lyser upp stigen så är det mörkret och hindren som syns. (Foto: Per Svensson)

Du som står bredvid mig ser skönheten, ser allt som finns att leva för. Du ser skuggorna och de hårt ansatta träden. Men de är en del av en helhet. Med depressionen som följeslagare är den delen av bilden ”borta, och fördolt i dunkelt fjärran…” (D. Andersson) Fortsättningen ”…och min rätta väg är hög och underbar.” har försvunnit. Kanske inte, för ibland är upplevelsen att den vägen är just en väg bort från livet. Men de tankarna skymtar numer bara förbi som hastigast. Även om livslusten är svag är lusten att leva långt starkare än önskan att dö. Men så har det inte alltid varit. Som depressionens fånge har jag genom åren många gånger varit mycket nära att avsluta livet. Min tro har hjälpt mig att låta det stanna vid att vara mycket nära. Idag är jag oändligt tacksam för att jag överlevt. Men fortfarande fastnar jag med oket på axlarna och fötterna nersjunkna i sumpmark utan förmåga att se annat än mörker och att känna råens fukt omsluta kroppen som om jag vore fastbunden.

Stenar M Pettersson
Känslan är som om jag vore inne i en fuktig stengrotta. Solens värme försvinner liksom ljuset, trots att det är lika verkligt som den kalla fukten mellan stenblocken. (Foto: Per Svensson)

Så var det då en beskrivning av hur jag upplever depressionen när den tar över. Jag vet att detta inte är ett permanent tillstånd, men jag kommer att få leva med dessa perioder av att bära oket. Aldrig kan jag förutsäga när det slängs upp på axlarna, men vetskapen att det kommer att lyftas av, eller åtminstone att tyngden från det kommer att lätta, så att jag återigen kan se det vackra finns djupt inom mig. Lyssna till Dan Anderssons ”Till min syster” och låt ängens rosor ropa.

Skog Eremitfoto
Så när okets tyngd lättat kan jag höja blicken och se det vackra. Se hur ljuset kommer åter och drömma om våren och rosenklädda ängar. (Foto: Per Svensson)

Visningsbild:

pers-alvor-huldror-och-annat-oknytt-i-sommarnatten
Huldrans dans  (Foto Per Svensson)

Tack Per Svensson för generositeten med foton från trakterna i Sydnärke och Tivedens Nationalpark.

Smak av sommar

Så här när hösten gör sitt intåg vill Livets Skiftningar tillsammans med fotograf Per Eremiten Svensson bjuda på smaken av sommaren. Allt från smultron och blåbär till de goda sommaräpplena. Titta, läs, känn doft och smak och njut av att det varit sommar. Var sak har sin tid och med hösten kommer andra smakupplevelser. Men nu är det sommaren vi smakar på. Våra kära FM-hundar gillar också bär, vilket visar sig i artikeln.

pers-smultron
Smultron. Mats Paulsson sjunger: ”…jag plockar smultron vid vägens kant och trär sen upp dem på strån…”

Barfotavisan beskriver sommaren på ett underbart sätt. Hur många har sjungit den på skolavslutningar? Tänk att gå barfota i gräset och sedan känna doften av solmogna smultron. Kanske till och med så pass mycket att det blir till en eller ett par koppar och kan bli till efterrätt. Men godast är de nog iallafall att stoppa direkt i munnen. Eller varför inte trä upp dem på strå och gå längs landsvägen och bara njuta av sommar och sol. Ta in dofter, känslor, lukter, smaker. Spara dem i din minnesbank för att ha att ta fram den där stunden i november när allt är mörkt, kallt och lerigt. Då är det dags att plocka fram sommarens minnen. Och kom då ihåg att tro på sommaren som Mats Olin sjunger och Stig Olin skrev om.

pers-jordgubbe-2
Jordgubbar, midsommar, vackra blommor…

Från smultronen är steget till jordgubbar inte långt och ändå så helt annorlunda. Jordgubbar som kan användas till så mycket. Allt från sylt och saft till fyllningar i olika bakverk. Men också att äta solvarma eller med glass till. Varför inte prova att smaksätta lite Crème Fraiche med vaniljsocker istället för glass eller grädde till? En härlig smakupplevelse. Ett recept på en sommarsallad med jordgubbar hämtat från ica.se. Kan du känna smaken av jordgubbar? Blunda, tänk jordgubbar och känn lukten och smaken av dem. På så sätt kan du njuta av dem precis såsom du bäst tycker om dem. Men kanske gillar du inte jordgubbar? Då går vi till nästa sommarbär.

pers-skogshallon-3
Skogshallon eller vildhallon. Livets Skiftningar tycker bäst om dem, men givetvis är trädgårdshallon ett gott alternativ.

Skogshallon smakar så mycket hallon. Nackdelen är att de växer i snår, och att brännässlor ofta trivs tillsammans med hallonsnåren. Men vågar du dig in och har tålamodet, möjligheten att plocka får du med dig en verklig skatt. Kan du inte plocka själv kanske du kan be någon om hjälp att få åtminstone några deciliter hallon avplockade. I mitten på 1980-talet plockades mycket bär och som mest hade jag nog 10-15 kg hallon med hem. Men vi var två som plockade och det tog en hel dag. Priset? Sönderrivna händer och armar, svettig och varm och massor av arbete att ta reda på bären. Givetvis var det alldeles för mycket egentligen, men det var ett fantastiskt bärår och det gick bara inte att sluta plocka. Därför fylldes de hinkar vi hade med. Därtill kom att bären var förhållandevis torra. Återigen lukten. Lukten av varma hallon fyllde bilen, smaken satt i munnen. Det mesta blev sylt. Det som var i botten av hinkarna blev saft (det som inte gick att rensa).

Njut av hallonen i en cheesecake om du gillar det. Eller varför inte som en god smoothie?
Smoothien för oss över på nästa sommarbär som kommer i juli. Blåbär! Blåbär brukar vara lätt att få tag på även om en själv inte plockar. Kanske lite beroende på var du bor, men min erfarenhet är att det brukar gå att köpa färska plockade, rensade blåbär till ett vettigt pris.

pers-blabar-2
Plocka en bukett med blåbärsris fyllt med blåbär, sätt dig på en sten eller stubbe eller någon annan plats som passar dig. Ät bären direkt från riset, ett efter ett och ta in smaken av dem. Bry dig inte om du blir blå.

”Blåbär med socker och kylskåpskall fil” skrev och sjöng Carl-Anton i Överbyvals. Och blåbärsskogen är ett populärt ställe inte bara för oss på två ben. Pipili har hört viskas om att FM-hundar också gillar blåbär! Och flera av hundarna berättar att de gärna äter blåbär. Vissa plockar själva tillsammans med matte och en del tar en liten genväg. Blåbären finns ofta i hink och då är de ju serverade 😉 Vad matte tycker om detta sätt vägrar hundarna bestämt att berätta för Livets Skiftningar. FM Kuna får representera alla blåbärsälskande FM-hundar. FM Kudo berättar att han minsann också tycker om bär och äter dem direkt från buskarna!

FM Kuna på promenad i Blåbärsskogen 20 juli Monica Rydfjord
En sval och mysig kvällspromis i blåbärsskogen, Kuna hälsar att blåbär är gott (Foto och text: Monica Rydfjord)

Mycket av nöjet med blåbär är att komma ut i skogen för att plocka dem. Ha med gott fika. Att sätta sig med kaffe och smörgås eller vad du tycker om att ha med är en viktig del av att plocka bär. För bärplockning ska vara nöje, inte stress. Tänk att komma hem med ett par hinkar blåbär. Bara att sätta sig att rensa. Inte lika roligt som att plocka, men belöningen, färska blåbär i frysen, sylt, saft och mycket annat är värt priset. Varför inte en god blåbärspaj med lätt tinad äkta vaniljgräddglass till? Blåbärsmuffins är en klassiker och även scones med blåbärsmarmelad låter gott.
pers-korsbarstradet
Ja, här skulle kunna fortsätta med körsbär, vinbär, krusbär, äpplen och mer ändå säkerligen. Men väljer att avsluta med bilder och några länkar till. Och även om du inte syltar, saftar eller bakar – njut av bilderna och köp något gott att tugga på! Livets Skiftningar önskar en trevlig fikastund tillsammans med två- och fyrbenta vänner!

Röda Vinbär, krusbär och fläderblom

pers-applen-pa-rot-2

Blåbärskaka med mandelspån
Trädgårdssylt med hallon, vinbär och äpple
Pannacotta
Fläderblomssaft

Vinbärssylt, rårörd 
Äpplepaj

Hoppas det smakar! Berätta gärna om du provar något av recepten. Kommentera gärna artikeln. Vad betyder bär och frukt för dig?
pers-jordgubbe
Foto: Per Eremiten Svensson där ej annat anges
Recepten är hämtade från ICA och Coops hemsidor. Livets Skiftningar har ingen anknytning till dessa företag, utan har bara hämtat länkar till recept.

 

Sjukt och friskt – eller hur var det nu?

 

En artikel om att vara sjuk och frisk och att känna sig sjuk eller frisk och skillnaden däremellan. Och om att tro att andra fuskar.

tired-377438_1920
Vem är sjuk respektive frisk? Vad innebär det att vara sjuk? När kallar en individ sig för sjuk? Tillsynes enkla frågor, men svaren är inte givna. 

Att vara sjuk. Vad menar vi när vi säger: ”Jag är sjuk”? Tankarna kring detta kom i och med en urinvägsinfektion. Mer smärta och annorlunda smärta än den hon levde med dagligen. Den smärtan som blivit till en del av hennes liv. Nu fanns där en annan smärta samt en matthet, kanske kan vi kalla det för sjukdomskänsla. Ett enkelt urinprov gav svaret. Tröttheten blev knappast bättre, inte smärtan heller, utan det tilltog i intensitet. Smärtan över bäckenets S/I-leder och upp över njurarna blev till irritation och tröttheten tilltog även den. Hemsjukvården ordnar med antibiotikan och samma kväll som infektionen är diagnostiserad påbörjas också den veckolånga behandlingen. Men hur var det nu, detta med sjukt och friskt?

woman-163747_1280
Att sitta på åkerns kant  strax innan det är skördetid och hålla om sin hund är ett friskt beteende, men säger ingenting om kvinnan (eller hunden med för den delen) är sjuk eller frisk!

Att vara frisk och att känna sig frisk eller att vara sjuk och känna sig frisk. Kanske att vara frisk och känna sig sjuk eller att vara sjuk och också känna sig sjuk. Tilltal som: Men vad pigg och fräsch du är. Du ser inte ut att vara sjuk. Inte kan du ha ont som ser så pigg ut och liknande som kroniskt sjuka möts av. Visst kan det tyckas oförargligt. Men bakom orden ligger en bister verklighet i många (inte alla) fall. Hur kan hon som ser så frisk ut vara hemma och bara lyfta bidrag? Varför ska hon vara ledig, jag vill också vara ledig med fullt betalt. Kan hon vara ute kan hon minsann arbeta också. Kanske är det trötthet, kanske avundsjuka. Kanske tron att det handlar om att fuska sig till sjukpenning/sjukersättning. Att bli utsatt för granskning av Försäkringskassan för att någon eller några tror att en individ fuskar sig till sjukpenning eller sjukersättning är en förödmjukande upplevelse som ytterligt få skulle behöva utsättas för. Nu har åren gått sedan det var aktuellt, men minnena finns kvar. Känslan av att vara fuskare, en person som skor sig på andras bekostnad. Alla visste. Större var inte orten, och ”alla” hade synpunkter. Blickarna som sa: Vi vet nog vad du håller på med! Om det var sant eller inte spelade ingen roll. Konsekvensen blev densamma.

dog-335394_1920
Oavsett vad individen och dennes familj gjorde som kom de lätt föraktfulla blickarna. Om det var verklighet eller bara en känsla spelade egentligen inte så stor roll. 

Känslan av skam. Att skämmas över något som inte gick att rå över. Att vara sjuk i sjukdomar som det inte talades högt om gjorde skammen bara starkare. Det var inte bara omgivningens tvivel som skapade skammen. Tvivlet kom inifrån. Tvivel på att sjukdomarna var så pass allvarliga att de motiverade  en stadigvarande sjukersättning. Kanske överdrevs symtomen, smärtorna och problemen med att exempelvis gå i trappor. Om bara hon tränade lite mer, om hon vara kämpade lite extra. Så kom den dagen då kommentarerna varit för många och så gott som samtliga mediciner, framförallt de smärtstillande, och de då på papper skrivna recepten kastades, revs sönder. För så sjuk var hon inte att detta kunde vara befogat! Drastiska, oöverlagda, desperata lösningar brukar inte vara lyckade. Hennes tro var att hon var friskare än hon var. Att sjukdomarna som räknades upp i alla de diagnoser som fanns på hennes läkarutlåtande mest fanns i hennes huvud och med lite extra ansträngning kunde hon snart börja arbeta igen visade sig, som väntat, vara bristande självinsikt och sjukdomsinsikt. Promenaderna med hunden spänd i midjekoppel och kryckor var precis vad hon klarade. Tårarna rann och med dem insikten om att tiden som yrkesverksam var förbi.

girl-691712_1280
Tårarna rann. Hur skulle hon förklara för läkaren att hon inte hade någon smärtstillande medicin kvar. Att hon kastat både den och recepten efter Försäkringskassans besök för ett par veckor sedan?

Vi lämnar minnena bakom oss och kliver tillbaka till här och nu och kommentarerna om att hon ser pigg och fräsch ut. Kanske gör hon det. Men ändå, Permobilen talar sitt tydliga språk liksom ledsagaren. Fortfarande kan hon känna sig frisk till stor del. Men nu har hon insett att det är en känsla som har lite med verkligheten att göra. Hon är sjuk oavsett om hon känner sig sjuk eller frisk. Skamkänslorna har försvunnit. Att arbeta är inte ett alternativ. Däremot önskar hon att de som är friska skulle uppskatta att de är det. Att vara avundsjuk på hennes situation leder inte någonstans. Men den viktigaste insikten är den att känsla av sjukdom aldrig går att jämföra, lika lite som det går att jämföra smärta. Känner du dig sjuk – ja då är det så och oavsett om du har någon sjukdom  eller inte så är din känsla din och den ska tas på allvar. På samma sätt som hon kan tillåta sig njuta av de dagar hon känner sig frisk utan dåligt samvete. För att känna och att vara – ja det är två helt skilda saker!

Visningsbild:

Dovrasjöleden bild 4 Per Eremiten Svensson
Att gå i skogen med hundarna hade varit hennes favoritsysselsättning så länge som hon tog sig fram – och en av anledningarna till tvivel om hon hade rätten att vara sjuk! Bild från vandringsleden kring Dovra sjöar, Hallsbergs kommun. (Foto: Per Eremiten Svensson)

Hur tänker du kring begreppen frisk, sjuk, skam, skuld, fusk…?

 

 

Funktionshinder, hundar och skogpromenad

Tänk att kunna gå ut i skogen och plocka bär och svamp. Idag kommer insikten att jag inte uppskattade förmågan då jag fortfarande kunde. När nu min funktionsbegränsning säger stopp längtar jag till skogen.

FM Fatzy och trattisar
FM Fatzy med matte Eva har varit i skogen… (Foto: Eva Qvick)

Hösten är på väg. Värmen är inte längre sommarvärme. Klara vackra dagar med hög höstluft blandas med riktigt varma sensommardagar. På sina håll har frosten nypt trädens löv och färgat dem i många olika röda och gula nyanser. Flera av FM-hundarnas fodervärdar berättar om svampexkursioner med kantareller av olika de slag och även annan svamp. Hundarna hörde jag bestämt säga: ”Matte går med fel ända upp!” 😉 Tvåbeningar ska inte gå med nosen i backen! Men är det svamptid så är det.  Och bildbevisen talar sitt tydliga språk – det finns gott om svamp i skogarna.

FM Jeck vägrar posera på bild tillsammans med skogens guld
FM Jeck berättar att han tyckte om att äta färska kantareller ”på rot” när han var yngre. Han och matte lekte försten fram till kantarellerna. En lek som Jeck hade vissa fördelar i. Jeck låter hälsa att matte inte alltid var så glad när hon då kom fram. Nu, säger Jeck, har jag tröttnat på att äta svampen så matte kan gå där med nosen i backen själv! På bilden är det mattes skörd en dag för några veckor sedan! (Foto: U-B Ledin)

FM Pipili har förståelse för Jecks matte. Om nu Jeck åt upp svampen innan matte hann fram. Svamp är gott. Dock helst smörstekt, eventuellt lätt stuvad med bara lite grädde, smaksatt med bara salt och peppar. En del vill steka svampen tillsammans med lök, men Pipili föredrar den med så lite tillsatser som möjligt. Bara lite lagom så där.

FM Fatzy testar bron men väljer sedan att vada över tillbaka
Här visar FM Fatzy upp en del av den vackra miljön hon vistas i som pigg pensionär! För säkerhetsskull provades både möjligheten att gå över på bron och att vada över! (Foto: E. Qvick)

Skogen lockar och drar onekligen. Ändå, när jag kunde, var det långt från alltid som helgerna på hösten där långa skogspromenader och mycket bär- och svampplockande uppskattades. Idag har jag förklaringen. Kraven på prestation var för hårda. Det skulle plockas mycket och helst hålla på till dess att skymningen kom då dagarna blev allt kortare. Långa, jobbiga dagar i skogen följdes av minst lika mycket arbete med att ta reda på skörden. Och det slet på kroppen. En kropp som var instabil och öm. Vid svampplockning blev det långa gångsträckor och när det var lingon som skulle plockas var det tunga hinkar med bär. Redan då var kroppen instabil och smärtan låg på lut. Men jag själv trodde att dålig kondition var det största problemet. Överviktig och med urusel kondition. Smärtorna i kroppen hade funnits så länge att de inte ens räknades. Likaså problemen med att jag ofta snubblade och ramlade. Att vara en dag i skogen utan att falla några gånger existerade inte. Bara att hoppas att inte någon bärhink eller svampkorg stjälptes ut.

cowberry-317074_1920
Hinkar fyllda med lingon och korgar med svamp. (Foto: Arkivbild)

Väl hemma fortsatte arbetet med rensning av bär och svamp, vilket krävde många timmars arbete innan  de väl kom till grytan för att bli sylt, saft eller för att förvällas inför infrysning. Först när det arbetet var klart, saften på flaskor, sylten på burk och svampen i frysen var det vila. Det var ett arbete som tog både dagar och kvällar och som började om på nytt kommande helg. Idag saknar jag kaoset som var på ett sätt, men ändå inte. Det var för tungt arbete. Men skogen och att få komma ut. Där är den största saknaden. Tänk att ta så mycket för givet. Då var det jobbigt och besvärligt att vara ute så gott som varje helg under perioden från augusti fram till oktober beroende på vädret. Idag skulle jag kunna ge mycket för att få ta hundarna med ut i skogen och bara vara. Kanske plocka lite svamp såpass att det räcker till en eller ett par måltider och några få liter lingon.

Dovrasjöleden bild 2 Per Eremiten Svensson
Dovrasjöleden (Foto: Per Eremiten Svensson)
Dovrasjöleden bild 3 Per Eremiten Svensson
Dovrasjöleden (Foto: Per Eremiten Svensson)

Stigarna jag gick på var sällan bättre än den på bilderna ovan och att åka Permobil på sådan mark fungerar inte. Det får bli att drömma sig tillbaka till tiden då hundarna fanns vid min sida och vi kunde gå i skogen. Att kunna släppa dem båda och låta dem leka under tiden en och annan svamp fann vägen ner i korgen. Det blev betydligt mindre av bär och svamp när hundarna var med, men så mycket roligare det var att vara i skogen. Att se dem ha så kul tillsammans. Och de höll koll på matte och husse, sprang aldrig från oss. Och lagom med aktivitet för min kropp till skillnad mot tidigare .

110410 005
ZsaZsa älskade att springa lös i skogen. Det gick bra så länge som jag kunde vara med henne. Drygt sex år gammal fick hon flytta till husse som kunde ta hand om henne. Där blev hon kvar livet ut. Den 20 juni i år, 11 år gammal, somnade hon till den eviga vilan och leker och busar i Regnbågsbrons land. (Foto B. Johansson)

Till er alla som kan gå, springa och leka. Som kanske tar för givet att sätta sig bakom ratten för att åka precis dit du vill. Eller bara ha ett arbete du kan klara. Det är ingen självklarhet. Det kan ändras snabbare än vad någon tror. Idag sitter jag i Permobil och det är år sedan jag kunde köra bil som ett exempel. Till er alla: Ta tillvara det ni kan! Njut av att kunna göra det ni kan och vill göra.

Ovan: Bilder från Umeå-trakten. Foto: M Jonsson augusti 2016
TACK alla fotografer för er generositet med bilder ❤

Vad är viktigt för dig? Vad skulle du som är frisk sakna om du av någon anledning blev beroende av rullstol eller på annat sätt begränsad i din funktion?

M har hittat svamp 160829
Har ni sett Herr Kantarell…  Visningsbild: M. Jonsson