När jag var liten…

älskade jag skogen, kor, hästar och de allra flesta djur. Men hade mycket svårt med sociala kontakter. Jämnåriga barn var allra svårast och de som umgicks med mig fick snabbt veta att det var uteslutning som gällde då. Jag var en ”icke-person” från första klass ända upp till dess jag började läsa på högskolenivå. Men då levde jag som sambo och umgicks med dem som var omkring 40-50 år äldre än mig.

pers-skog-och-branta-hallar
Skogen var min lekplats som barn. (Foto: P. Svensson)

När jag var liten bodde jag på landet och jag älskade skogen. Jag klättrade gärna på höga stenar. Först som vuxen, med en dotter som var lik sin mor i det fallet, förstod jag min egen mammas oro och ängslan. Jag sökte mig också till de lantbruk som fanns i närområdet och ville vara med och hjälpa till. Hur mycket hjälp jag var är väl en annan fråga, men jag älskade att vara bland djuren.

cow-736825_1280
Att vara bland djuren, prata med dem, klappa dem, ligga hos dem i den mån det gick var min räddning när skolan varit jobbig och svår.

Djur och natur har följt mig från att jag började kunna ta mina första steg någon gång i ettårsåldern. Så snart jag kunde gick jag på mina egna upptäcktsfärder. Jag utforskade närområdet kring bostaden. Mina första minnen är från när jag var omkring tre-fyra år gammal. Vi bodde hos min morfar och hans unga fru. Min mormor gick bort bara drygt 50 år gammal och efter en tid träffade morfar en ny kvinna. Jag var brudnäbb på deras bröllop, men för liten för att ha minnen av det. Första minnena var just från skogen som omgav den gamla skola där vi bodde. Jag älskade att klättra upp på stenarna och hoppa mellan dem. Förstod inte alls varför mamma skrek åt mig att komma ner! När sedan min dotter omkring 30 år senare gjorde detsamma förstod jag. Och försökte komma ihåg hur jag kände det som barn. Vi flyttade runt i länet beroende på var min far hade sitt arbete, och från åtta-nioårsåldern letade jag reda på en bondgård i grannskapet där de som hade gården lät mig vara med och göra det lilla jag kunde och orkade.

På de flesta ställen fanns katter. Och så var det höskörden. Genom att sätta en räfsa i min hand sprang jag inte alltför mycket i vägen. Hur stor nytta jag gjorde kan vi väl låta vara osagt. Det skulle dröja upp till dess jag var 11-12 år innan jag kunde göra en ordentlig arbetsinsats. Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med ett stall där det fanns travhästar. Ägaren lärde mig att köra för träning i en rockard, en tvåhjulig vagn med två sittplatser och jag fick köra hästarna så mycket jag ville. Till det kom andra stallsysslor. Jag gjorde det mesta stallarbetet mot att jag fick vara i stallet.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Kalvar, kor och hästar var mina bästa vänner. De lyssnade alltid. Djurägarna var snälla och lät mig vara med. Troligtvis var jag mest i vägen, men jag kan inte minnas att de någonsin var elaka mot mig.

På så sätt fortsatte det som präglat hela min tidiga barndom – umgänge med vuxna och mycket få jämnåriga kamrater. Utanförskapet förstärktes. Jag var på platser där de vuxna blev mina vänner. Jag tillägnade mig ett språk som skilde sig mot mina klasskamraters sätt att uttrycka sig. Jag talade om andra saker. Jämnåriga tjejers modeintresse förstod jag inte. Utanförskapet och mobbningen blev befäst. Och så fick jag glasögon därtill. Hur många gånger jag fick ”hjälp” att få dem kastade på golvet av klinkers eller på skolgården så de gick sönder. Men det var ju bara en ren olycka- och varför skulle jag vara ledsen och gråta över en sådan sak? Det var innan plastglasens tid. Sedan, när de kom, gick inte glasögonen sönder lika ofta om jag minns rätt.
crying-513164_1920
Skolan har jag berättat om i tidigare artiklar och det är inte något jag har särskilt många ljusa minnen av. Självklart finns ljuspunkter, men de var få. Fritiden kom att alltmer bestå av föreningsverksamhet. Jag sökte mig till föreningar som delade min livsåskådning. Under framförallt högstadiet lärde jag mycket om hur föreningar fungerar. Om styrelsearbete, studieverksamhet och mycket annat. Kunskaper som jag sedan haft mycket nytta av. För styrelsearbete är ett hantverk och att lära sig samarbete. I föreningsverksamheten fick jag en stunds fristad från mobbningen och trakasserierna. Men återigen – det var vuxna jag umgicks mest med. Temat återkommer.

MP Tivedens nationalpark 5
På dessa stenar har jag troligen suttit för sådär 40 år sedan! Bilden är från Tivedens Nationalpark. (Foto: M. Pettersson)

Föreningsarbetet har följt mig genom livet. Det har lärt mig mycket jag haft stor nytta av både inom yrket och privat. Föreningslivet tillsammans med kyrkan gav mig dessutom något som jag inte fick på annat håll. Det gav mig tillhörighet och gemenskap. Och det är vad jag tror har gjort så att jag ändå klarat av allt det som inte fungerat.birdwatching-387463_1920

pers-skog-och-branta-hallar
Dovrasjöleden (Foto: P. Svensson)

Även visningsbild från Dovrasjöleden. Foto: P. Svensson

Reflektioner efter en dag i skolan

Reblogg

Här beskriver Supermamsen hur en skoldag kan se ut. Detta blir tredje artikeln om stress och utmattning i skolan. Med den arbetsmiljö som här beskrivs är det fantastiskt att ens någon av eleverna förmår göra ett arbete. Det är helt uppenbart att det saknas resurser, läs: fler vuxna, i form av både lärare och assistenter. Det saknas möjligheter till alternativa arbetssätt just på grund av bristande resurser.
Läs Supermamsens beskrivning. Den är viktig!

Stressad, utmattad och sjukskriven

En uppföljning av artikeln Utmattad som barn och tonåring

woman-1031196_1920
Att ta sig utanför dörren kräver egentligen mer ork än vad som finns, men ibland behövs frisk luft också.

Föregående artikel handlade om våra barn och vad som kan inträffa när de blir utmattade av miljön i skolan. Men en dålig arbetsmiljö drabbar givetvis inte bara skolans elever. Även personalen blir drabbade av en dåligt arbetsmiljö. Många är de som stressats sönder av orimliga krav från olika håll. Och alldeles för många är unga, duktiga pedagoger som gör vad de kan för att individualisera och anpassa undervisningen – med resursbrist och ibland avsaknad av stöd från eller upplevelsen av att bli motarbetad av skolledningen. Där tiden inte finns för alla arbetsuppgifter som läraren förväntas göra. De berättelser som detta bygger på är nu tiotalet år gamla, men tycks inte ha förändrats i någon större utsträckning. Fortfarande finns olika synsätt kvar på varför en elev inte kommer till skolan, vilket framgår av berättelser från föräldrar till hemmasittande elever. Lärare har berättat om både sin arbetssituation och om hur de brunnit för sitt arbete så länge att lågan slocknat. Utmattningen har varit ett faktum och arbete har blivit till en omöjlighet. Några har efter flera år kommit åter i arbete, andra har blivit så skadade att arbete inte längre är möjligt. Om en individ inte längre klarar något på arbetsmarknaden förekommande arbete återstår sjukersättning, det som tidigare kallades sjukpension.

borderline-997613_1920
Besvikelse över att inte räcka till…

Utmattning drabbar inte bara lärare inom skolan. All personal kan komma dithän att stress och övermäktiga krav leder till att både kroppen och psyket säger ifrån. Utmattning är resultatet av att pressa kropp och psyke för hårt under för lång tid. Utmattning ger både fysiska och psykiska symtom. Trötthet som inte går att vila bort. Smärta är vanligt. Kroppen värker. Det gör ont att röra sig. Huvudvärk, migrän och infektioner har inte sällan föregått utmattningen. Känslor av besvikelse och värdelöshet. Att inte hinna med och klara av de arbetsuppgifter som personen egentligen älskar. Till slut brister allt och sjukskrivningen är ett faktum. Kanske gick det inte att kliva ur sängen. Eller så bröt hen ihop i en gråtattack mitt under arbetet, en gråt som bara inte ville ta slut. Illamående och kräkningar, som en magsjuka men utdragen över tid. Yrsel, ångest, panikkänslor. Och så denna trötthet. Blytung kropp som knappt går att röra. Inte sällan känns det som det är en allvarlig sjukdom som tagit över kroppen. Och det är ett allvarligt tillstånd. Oavsett ålder är utmattning allvarligt, ett tillstånd som obehandlat kan få ödesdigra konsekvenser.

crying-1315546_1920
Gråten som aldrig tar slut, den djupa förtvivlan över att inte orka. Ibland finns inte ens orken att gråta. Kroppen som säger ifrån med många olika konstiga symtom. Hela livssituationen kan kännas totalt sönderslagen.  

Orsaken till utmattning står ofta att finna i organisationen i form av höga krav, bristande resurser och ingen eller liten möjlighet att som arbetstagare själv påverka arbetssituationen. Inte sällan läggs arbetsuppgift till arbetsuppgift utan att resurser tillförs. Kraven från olika håll ökar, men individen kan själv inte påverka dem. Kontrollen över den egna arbetssituationen upplevs till slut vara obefintlig. Därtill kommer arbetsmoral. Vi är lärda att arbetet går först, och dessutom, om vi stannar hemma innebär det dels mer arbete för kollegorna, dels att individen har än mer att ta itu med då hen kommer tillbaka. Alltså går hen till arbetet trots allmän sjukdomskänsla i kroppen, trots trötthet, trots att kroppen värker. Till dess att kroppen skriker så högt att individen blir tvingad att lyssna. Då först blir det sjukskrivning.

holzfigur-980784_1920
Allt mer arbete, känslan av att aldrig räcka till, att det alltid fins något mer som borde ha hunnits med. Arbetsuppgifter samlas på hög till dess de bara måste tas om hand. Men när? Arbete och fritid tenderar att flyta ihop och bara bli arbete. Till dess den sista stenen kommer, den som får allt att rasa i bitar.

Att vara utmattad är ett tillstånd som kräver lång tid för återhämtning. Forskning har visat att stress skadar hjärnan på ett liknande sätt som demens. Men med den skillnaden att skadorna vid stress kan läka. Vid demens är skadan permanent. Så upplevelser av att minnet inte fungerar kan mycket väl vara utlöst av stress. Med stress och utmattning kan följa andra sjukdomar som exempelvis depression, panikångestsyndrom och fibromyalgi. Ibland kan det vara så att det finns en eller flera diagnoser sedan tidigare som påverkas av utmattningen och eventuell medicinering kan behöva justeras.

cure-1006828_1920
Medicinering kan vara nödvändigt.

Sammanfattningsvis: En dålig arbetsmiljö på våra skolor drabbar inte bara eleverna utan också personalen. Stressen som skapas av att inte hinna med allt som behöver göras, ökad arbetsbelastning, besvikelse över att inte hinna med att ge varje elev den individuella hjälp och det stöd som bland annat talas om i skollagen. Att se elevernas stress och därtill känna sig otillräcklig, trots en fullgod arbetsinsats. Ibland sakna stöd från arbetsledningen, ofta sakna resurser och så vidare skapar en grund för att drabbas av utmattning eller som det ofta uttrycks – springa rakt in i väggen!

frustration-1241534_1920
När all ork är slut kan trappan till övervåningen och sovrummet kännas oöverstiglig.

Berätta gärna om dina erfarenheter av stress och utmattning. Egen, kollegors eller dina tankar kring ämnet i allmänhet.

Utmattad som barn och tonåring

summer-877464_1920
Skolstart – för många efterlängtat, men inte för alla.

Att bli utmattad av skolmiljön. Barn och tonåringar som av olika anledningar blivit utmattade. Det som gång på gång återkommer är de krav som ställs på barnen och deras vårdnadshavare. Krav som inte ställs på vuxna personer som är utmattade. Det är skrämmande hur dessa familjer behandlas av dem som är satta att hjälpa. Det är skrämmande att läsa vilken människosyn som slår igenom från myndigheter och beslutande organ när det gäller barn och unga som omfattas av skolplikten. Det är skrämmande hur barnens vårdnadshavare blir ifrågasatta. I familjer där det finns fler sjuka, utmattade barn läggs en enorm skuldbörda på föräldrar i många fall. Barnen blir inte sällan vad som kallas för hemmasittare, det vill säga ett barn som stannar hemma från skolan därför att barnet inte klarar av att gå till skolan utan att bli svårt sjuk där skolmiljön är en orsak. Men skola och socialtjänst lägger ansvaret på vårdnadshavarna för barnens ohälsa. Det förekommer att barn omhändertas enligt LVU på grund av att de av olika skäl är sönderstressade och utmattade och följaktligen inte kan gå till skolan.

jump-863058_1920
Att se till sina barns bästa är för många en balansgång utan skyddsräcke mellan olika instanser.

Supermamsen skriver: ”Mitt barn, C, började må dåligt i årskurs 5. Hen var då hemma sporadiskt från skolan. Vi märkte att C var trött och att hen inte orkade alla skoldagar. Vi visste alltid om när C var hemma. Hen skolkade inte. C uttryckte att hen hade ont i huvudet och magen, att hen var trött och inte orkade jobba. C bad läraren om att få jobba i den lilla gruppen (som några av klasskamraterna jobbade i) men C fick inte det för att hen hade ingen diagnos då.
Rektorn sa till oss: ”Ni har ingen pli på ert barn!”, ”Det är skolplikt!”, ”Det är inte barnet som ska bestämma!”, ”Det är ert jobb att se till att C är här!”. Vi försökte förklara att C inte orkade med skolan. Att hen var trött.” (…) I årskurs 6 kämpade C på fram till höstlovet. Sen kraschade C helt och blev hemma. Vi hade bett skolan om anpassningar och stöd men fick ingen hjälpSkolan litade inte på vårt barn eller på oss föräldrar.” Följden blev att även vårdnadshavarna blir sjuka/utmattade, sjukskrivna därför att situationen blir övermäktig. 

summerfield-336672_1920
Avsaknad av tillit bland annat, leder till att både barn och föräldrar blir utmattade.

Som framgår av Supermamsens text så litade inte skolan på föräldrarna. Detta är inte unikt. Samma återkommer i flera bloggar där barnen är utmattade/hemmasittare. Det är barn som på grund av sjukdom inte klarar av att vara i skolan. Barnen går till skolan när de kan. De vill gå i skolan. De kämpar och kämpar till dess att de inte längre har ett uns av kraft kvar. Det lilla skolan ser är de få timmar som barnet uppbådat all sin kraft, för kanske dagar, veckor och kommer till skolan. Fungerar en kort tid och måste sedan gå hem. Vad skolan ser är ett till synes ”friskt” barn som går hem efter kanske en halv skoldag. Vad skolan inte ser är konsekvenserna av att barnet bränner sitt ljus i alla ändar som det går till dess det bara är en fläck kvar. När föräldrarna berättar för skolan och ofta även för socialtjänsten blir de sällan trodda. Flera vårdnadshavare berättar att skolan svarar föräldrarna med orosanmälan (oro att barnet far illa i hemmet) till kommunens socialtjänst då barnets frånvaro blir hög. Märk väl – detta handlar inte om ogiltig frånvaro, eller frånvaro som sker utan vetskap hos de vuxna. Barnen det handlar om är för sjuka för att gå till skolan.

barefoot-504140_1920
Hur ska våra barn och ungdomar få den så viktiga utbildningen om skolan inte förmår att ens tro på barnen och deras föräldrar att barnen faktiskt är sjuka? Det handlar inte om lathet eller ovilja. Tvärtom i många fall. Barnen sliter hårt, länge och försöker till dess de är så sjuka att de inte kan gå till skolan, trots att viljan finns.

Om nu skolan inte är anpassad och våra barn och ungdomar blir sjuka av skolan. Vad kan då göras? På många arbetsplatser var arbetsmiljöfaktorerna många gånger helt avgörande för vad som utlöste stressreaktioner med utmattning som följd hos vuxna. Även barnen blir utmattade av stress. Vad som skapar stress kan givetvis variera, men som på vilken annan arbetsplats som helst ställer lagstiftarna krav på att skolan ska anpassas efter människan, inte människan efter skolan. Detta finns uttryckt i både diskrimineringslagen och i arbetsmiljölagen som omfattar alla från och med första skolåret. Även i skollagen tas anpassning upp. (se Livets Bilder)

girl-421651_1920
Eleven vill gå till skolan, men kan inte. Vems ansvar?

Livets Bilder skriver: ”Vi vet alltså – utifrån Skollagen, Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen – att skolan är skyldig att anpassa utbildningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Att det inte i första hand är eleven som ska förändras – utan aktiviteter och miljö som ska göras tillgängliga. Att det gäller alla typer av aktiviteter inom en utbildning och alla miljöer där den bedrivs. Det betyder att om en elev med behov av extra anpassningar eller särskilt stöd inte kan delta i utbildningen på samma sätt som någon utan funktionsnedsättning, är skolan per definition otillgänglig och diskriminerande.”
Citat från: 
Livets Bilder: En tillgänglig skola
Detta innebär att elever som inte kan ta sig till skolan, på grund av utmattning eller funktionsbegränsning av annat slag har rätt till en för dem anpassad miljö.

justitia-421805_1920
Fru Justitia gör inte skillnad på barn och vuxna, men gör beslutsfattare skillnad?

”Alla behöver arbeta tillsammans för att en skola ska bli tillgänglig – elever, vårdnadshavare, lärare, rektorer och huvudmän. Men det stannar inte där, utan alla som finns på skolan måste vara delaktiga; elevhälsa, lokalvårdare, it-tekniker, fritidsledare och vaktmästare osv. Jag anser också att det är nödvändigt att elevhälsan kompletteras med ytterligare yrkeskategorier – som logopeder, sjukgymnaster och arbetsterapeuter – för att vi ska ha en chans att kunna möta alla elevers behov av tillgänglighet.En tillgänglig skola är en jämlik skola – en skola där alla får plats och har samma chans – en skola för alla!” (Livets Bilder: En tillgänglig skola)

Om detta skulle fungera kanske många elever skulle kunna gå till skolan utan att bli sjuk, utan att bli så utmattade att de inte förmår ta sig till skolan hur gärna de än vill och också försöker.

 

Livsvandringen – Smärtan och gymnastiken

Livsvandringen del 3 – om att vara tonåring med kronisk smärta

fist-1148029_1920
Smärta som kändes – men förblev osynlig. Många gånger önskade flickan att smärtan skulle synas. Det hade varit så mycket lättare då.

Kvinnan, befinner sig ”mitt i livet”, som många säger om de som är omkring de 50. Hon sitter utanför kapellet, men egentligen vill hon sitta i kapellet. Problemet? Permobilen går inte att köra in på grund av trösklar. Men försommarvädret är vackert och det går att minnas även sittande utomhus. Hon minns och kastas till en verklighet hon trodde hon hade bearbetat klart. En verklighet fylld av smärta, ilska, sorg, frustration. Att slå en knuten hand genom en glasdörr hade inte gjort mer ont än den smärta hon upplevde då, för snart 40 år sedan. Och en smärta som finns kvar i henne. En smärta hon trodde var försvunnen, eller åtminstone undanlagd. Smärtan, minnet av den, får henne att vika sig dubbel i stolen. Hon är tretton år igen…
girl-421651_1920
Smärtan skär som knivar genom hela flickan. Magen och ryggen. Hon går sönder, något har gått sönder i  henne. Det är hon helt övertygad om. Hon går till skolsköterskan för att få hjälp. Det är inte första gången, det är inte första dagen. Hon vet att varje gång hon får mens får hon ont. Hon orkade egentligen inte med gymnastiken tidigare på dagen heller. Men ”alla vet” att det är bra att röra på sig vid mensvärk. Så hon gjorde så gott hon kan och försökte stänga öronen för sarkastiska kommentarer om hennes bristande prestationsförmåga, livrädd att hon skulle blöda igenom eller ramla ihop. Men alla säger att det är normalt både att blöda så mycket och att ha så ont. Men hon har ont även när hon inte blöder. Inbillning? Ja, det är vad hon indirekt får höra och börjar tro på själv. För något ”trasig” finns inte. Bara känns så.

volleyball-1034420_1920
Volleyboll – serva kan hon, men inte något annat. Flickan saknar helt bollsinne, och egentligen vill inte något av lagen ha henne med, vilket hon är smärtsamt medveten om.

Hon snubblar och faller. Stukar till en fot som vanligt och blir sittande på bänken resten av lektionen. Kommentarer från både läraren och de andra eleverna. Lite olika, lärarens om klumpighet och att inte fortsätta trots smärta, eleverna om att hon är klantig, klumpig och dum. Smärtan blev inte bättre av att röra sig. Utöver mensvärken har hon nu en ond fotled, igen! Nu hade hon iallafall en ordentlig ursäkt för att gå till skolsyster. Sköterskan lindar hennes fot, ger henne smärtstillande men säger inte så mycket. Gymnastiken i övermorgon? ”Den kan du vara med på. Det är bra att röra sig och din fot är bra till dess. Den är varken svullen eller blå”. EDSen fanns redan då. Magsmärtorna togs inte på allvar. Flickan hade ju nästan alltid ont i magen och de prover som tagits visade inte på något som kunde förklara smärtan. Fast det inte sades direkt förstod hon att de trodde att hon mest hittade på för att slippa gymnastiken. Huvudvärk, ont i magen, stukade fötter och händer var det vanliga. Flickan var för tjock och klumpig. Hon, om någon, behövde verkligen röra på sig. Hon vägde då 63 kg och var 163 cm lång, men de övriga flickorna i klassen var smalare eller hade annan kroppsform så de såg smalare ut iallafall.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Hon längtade till stallet och hästarna. Men det var bara ett par terminer, sedan fick hon problem med astma och det blev svårt att vara i stallet.

Flickan cyklade ofta och mycket. En del gymnastiklektioner fick hon cykla istället för att vara med på lektionen, men det räknades inte när det gällde betyg. De vuxna förstod nog var skon klämde när det gällde gymnastiken, men de sa ingenting. Gymnastikläraren ansåg att hon borde vara med mycket mer och inte gå och sätta sig på bänken. Skylla på att det gjorde ont. Påhitt för att slippa göra något. Så hände det att flickan ramlade ihop av smärtan. Läkarstationen låg då alldeles bredvid skolan och hon togs dit. 14 år gammal och återigen var det smärtan i magen som gjorde att hon inte kunde stå upp. Den äldre doktorn undersökte och fann inte något fel. För säkerhets skull togs en sänka för att inte missa en infektion. Sänkan var normal och värken förklarades med ägglossning. Att hon hade ont gick inte att förneka. Men en ung flicka och en gynekologisk undersökning. Allt gick att förklara utan att flickan för den skull var sjuk.

sunrise-274257_1920
Kvinnan har suttit länga, djupt försjunken i minnen. Solnedgången är snart över och hon har en stund till innan hon kommer fram till platsen där hon ska övernatta på sin livsvandring, som hon kallar sin resa för.

Flickan då? Var hon sjuk eller var det bara vanlig mensvärk och värk som hon inbillade sig för att slippa gymnastiken? Själv visste hon att hon hade ont, men hon var inte sjuk. Hon var tjock och ful och dålig på gymnastik. De teoretiska ämnena gick bra, men de praktiska var hon dålig på. När smärtan i magen blev värre i femtonårsåldern blev hon inlagd på sjukhuset för äggledarinflammation. Visserligen så var infektionsproverna bra, men det kunde eventuellt vara en infektion så hon fick antibiotikasprutor i en vecka. Hon blev lite bättre, men ganska snart var smärtorna tillbaka och så pågick det i många år. Drygt tio år senare fick hon diagnosen endometrios, och behandlades för den men blev inte bra. Först när hon fyllt 40 år och opererade bort livmodern försvann hennes buksmärtor. Kvinnan tänker efter. Buksmärtorna började i 12 -13-årsåldern och höll i till dess hon var dryga 40 år. Mer än 25 år med nästan konstant buksmärta utöver all annan värk som också hade börjat ge sig till känna i tonåren. Men egentligen var det nog värre det de andra eleverna sa och gjorde. Den smärtan gick inte ens att sätta ord på då. Men hon hade ont i magen…
Djupt försjunken i 40 år gamla minnen har tiden gått och kvällen kommit. Dags att rulla vidare till gården där hon bokat övernattning. Imorgon, en ny dag och nya minnen från en förgången tid.

cross-219858_1280
En stunds Bibelläsning lugnar och hjälper henne att släppa taget om det svåra inför natten.

 

Livsvandringen – De svåra tunga tonåren

 

Högstadie- och gymnasietiden. Livsvandringen del 2

chapel-718888_1280
Kapellet ger vila och en plats att blicka tillbaka på livet.

Tankarna under vandringen har främst varit vilsamma tankar. En njutning av försommarens vackraste  bilder. Den tavlan som naturen utgör kan inte någon konstnär återskapa. Skogen med dess skira grönska, ännu inte helt fullövad. Solens strimmor lyser upp skogsvägen hon rullar fram på. Blandskogen med insprängda mindre ängar som grönskar. Ruiner efter små torp där syrenhäckarna grönskar tillsammans med häggen. Inte fullt utslaget, men knopparna är stora. De vackra Pingstliljorna och andra äldre sorter av blommor växer till synes utkastade på marken. Ändå går det att se att för många år sedan fanns någon som skötte trädgården. Knotiga äppleträd som fortfarande bär frukt under skördetid.

narcissus-712536_1920
I de skuggiga partierna står fortfarande både påsk- och pingstliljor kvar. Någon enstaka senkommen knopp hälsar att det ännu är en liten tid kvar innan sommaren står i blom.

Hon försöker ta sig in i kapellet med Permobilen, men lyckas inte. Kliver av, och tar stöd mot kapellets väggar för att kunna komma in såpass att hon får en bild av hur det ser ut. Några steg, känslan och rofylldheten fyller henne och hon sätter sig åter och låter tankarna förflytta sig till tonårstiden. En tid som inte var direkt bättre än barnaåren, bara annorlunda. En ny skola och en förhoppning om att slippa mobbningens fasor. En förhoppning som brast nästan omgående. Situationen att börja i sjunde klass var inte så olik den för sju år tidigare. Då, liksom nu, kom hon till en klass där hon var ny och de andra kände varandra sedan lekis och än tidigare. Som när hon började ettan. Trettonåringen blir sju år och minns. Känner utanförskapets iskalla stråk, vasst, tomt och så denna kompakta tystnad. Alla andra talade med varandra. Sjuåringen var frimodig, van vid att de vuxna lyssnade och förklarade om hon frågade. Trodde att de jämnåriga fungerade på samma sätt. Men inte. Istället kommentarer. Orden minns hon inte, men väl känslan. Dum, konstig, du kan inte, du får inte vara med. Vi ska – inte du… Samma upprepas nu. Kanske inte frimodigheten är lika stor nu, men flickan försökte ta kontakt. Och möttes av en vägg av diverse kommentarer där de allra flesta gick ut på att hon var fel.

girl-1422356_1280
Oavsett vad hon sa, gjorde eller för den delen, hade på sig, var det fel. Fel,ful och dum. Jo, ibland gick det att fråga då de andra eleverna kom på att hon ofta kunde svaren på frågorna, men det var undantagen. När de andra inte fanns där. Hon trodde var gång att de verkligen ville vara snälla och såg inte hur grymt hon utnyttjades. Men kände…

En stor skillnad mot mellanstadiet var lärarna. Här såg lärarna vad flickan kunde. Men hon själv då. Såg hon? Arbetarunge i själ och hjärta bestämde hon sig för att hon skulle börja arbeta efter att ha gått ur nionde klass. Sa att hon var skoltrött. Det var inte att lära hon var trött på, Men visst var hon trött på skolan. Trött på att vara fel, ful och fet. De andra eleverna var snabba att tala om vad som var fel. Att ha kläder som liknade deras var fel. Stolt över nya jeans och jeansjacka, liknande dem som de allra flesta hade. Den dagen minns den vuxna kvinnan fortfarande med fasa. Men alla andra hade! Men hon var inte tillåten att vara som ”alla andra”. Inte blev det bättre att hon började prestera bra på prov och inlämningsuppgifter och läxor. Hon kunde diskutera på lektionerna. Men när läraren inte längre såg, då smög hon undan. Här togs kontakter från skolan med hemmet, och det blev bara värre.  Bra betyg, men vad spelade betygen för roll för en trasig själ? Elevvård hette det visst. Kurator och samtal. Det hon minns är en mycket ledsen mamma och en pappa som inte visade sitt ansikte. Som vuxen förstår hon, efter att själv ha suttit i elevvårsdskonferenser med barn som far illa.

Vad flickan än gjorde var det fel. Stora drömmar – varför då? Drömmen blev arbete efter nian. Mobbningen pågick, eskalerade, men syntes inte. Det var en mobbning med ord och utanförskap. Och flickan? Ja, läraktig som hon var visste hon nu, efter nästan nio år, att hon var fel oavsett vad hon sade eller gjorde. Vad andra än sa till henne var hon fel. Men högstadiets tre sista terminer hände något. Hon drogs med av de två kamrater hon hade till Frikyrkan och ”Tonår”. Kyrkans grupp för dem från tretton år och uppåt. En av de manliga ledarna blev förtjust i den, i hans tycke, söta flickan. Att han var många år äldre reflekterade han inte över och när flickan fyllt femton blev de ett par. Hon var ett ”lätt byte” då det räckte med samtal och positiv uppmärksamhet för att hon skulle bli förälskad. Så förälskad att hon sista terminen på högstadiet flyttade ihop med den äldre mannen. Men det är en egen historia.

meditation-1350599_1920
Ungdomsledaren kom att bli flickans sambo när hon var nyss fyllda 15… 

Gymnasietiden fortsatte i samma spår som högstadiet. Skillnaden var den att hon nu var sambo med eget hushåll, men utan ekonomi för det. Första året läste hon musiklinjen, men med ett dåligt resultat. Jo, teoretiska ämnen gick bra, men inte de praktiska musikämnena. Efter ett samtal med skolledningen blev det bestämt att hon skulle byta linje till en annan två-årig linje. En treårig var inte att tänka på. Det ansåg sig flickan vara för dum för att klara av. Men året på musiklinjen gav henne lite vila från mobbningen. När hon bytte linje kom mobbningen tillbaka. Anledningen? Musiklinjen var på annan ort. Den andra utbildningen på hemorten och samma elever som funnits på högstadiet fanns nu klassen över henne och då tog mobbningen vid där den slutat ett år tidigare. Och flickan reagerade inte. Hon hade ju faktiskt misslyckats med ett gymnasieår.

girl-791274_1920
Misslyckad – igen.

Arbete då? Hon ville arbeta efter  nionde klass. Flickan fick inte något arbete. Hon fick en man istället. Han bestämde vad hon skulle göra, och hon lydde. För trots att hon var både lat och dum så var hon lydig och gjorde som andra sa, förutom en gång. Hon förstod aldrig varför hon inte skulle flytta ihop med den man hon ville leva resten av sitt liv med! Det skulle dröja mer än 20, ja närmre 30 år och nästan lika många år med psykisk misshandel innan hon förstod varför. Men, som sagt, det får bli del 3 av livsvandringen. Den unga kvinnan – studier, kärlek och arbete. Men också sjukdom och tilltagande smärtor.
Avslutar med en visa om kärlek: Trubbel bara för att den är så bra.
Monica_Zetterlund sv.wikipedia.org

Vad kunde flickan, hennes lärare, andra vuxna ha gjort för att bryta det negativa mönstret?

Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

church-448911_1280
En paus under vandringen – ett samtal med Gud

Friskt och sjukt – Livsvandringen del 1

Så vandrar hon sakta från tidig morgon till den sena kväll. Vandring går på hjul och längs vägen finns gott om små kapell där det går att få sitta i lugn och avskildhet. Kapellen är alltid  öppna och vänder sig till dig för kontemplation och vila. Denna vandring kan tyckas vara en fysisk vandring, den beskrivs som så, men är en slags uppgörelse med kvinnas liv. En vandring genom livet, med nedslag på platser och tillfällen som fått henne att byta riktning. Positivt eller negativt? Det går kanske inte alltid att säga. Men förändring under alla omständigheter. Livsvandringen skrivs i ett här och nu-perspektiv med blir ändå med nödvändighet en tillbakablick. Idag stannar den nu medelålders kvinnan upp och förflyttar sig 40 år bakåt i tiden ungefär. Såsom det brukar – en del lika och en del olika. Och det kom att bli det som var olika som präglade skolgången. Till mellanstadiet som blev en period som kommit att prägla henne allt sedan dess. Följ med på vandringen genom 40 år av hennes liv. Men vi börjar då hon var tio år och började fjärde klass.

path-867224_1920
En livsvandring går mycket sällan på en rak väg.  Kvinnan rullar genom livet, sedan en tid tillbaka i en elektrisk rullstol både inom- och utomhus.

En vandring som när den för dryga halvseklet sedan tog sin början inte utmärkte sig särskilt mycket från andra, jämnårigas erfarenheter. Den självbild som skapades under åren då hon var tio till tolv år gammal har allt sedan dess följt henne. Den var inte sann då och den är lika osann idag. Skillnaden är den att hon under de senaste åren har börjat förstå mer och mer av hur bilden hon skapade av sig själv växt fram. Genom den förståelsen ökar möjligheten att förändra bilden och bygga en ny, mer korrekt och nyanserad självbild. Utstött, mobbad, betraktad som dum och ointelligent. Uppmanad av lärare då inriktningar skulle väljas till högstadiet att välja bort och välja lätt. Välja bort språk – det räckte inte intelligensen till för. Att välja de enklare kurserna i engelska och matematik av samma orsak.

zumba-368369_1920
Skolan – en tid som flickan i denna artikel helst vill glömma…

Att som barn bli betraktad som dum och ointelligent av vuxna sätter djupa spår. Spår som finns kvar än idag. I mellanstadieåldern, som exempelvis inom utvecklingspsykologin beskrivs som en lugn ålder, grundläggs individens uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Visst kan den ändras genom åren, men grunden är ändå lagd. Den grund som började byggas i mycket unga år, redan de första skolåren, kommer att bekräftas eller förkastas. Förändras, förstärkas, försvagas. Kanske ändras till oigenkännlighet. En 11 år gammal flicka som får höra att hon inte duger något till. Som gång på gång dessutom får detta bekräftat av både lärare och jämnåriga. För hur skulle gymnastiken, där klasskamraterna glänste, kunna fungera för en flicka vars muskler och leder redan då var påverkade av Ehlers-Danlos syndrom. Smärtan hörde till vardagen redan då, även om det skulle komma att dröja nästan 40 år till innan diagnosen var ett faktum. Knappa tio år senare fick hon diagnosen fibromyalgi.

immune-system-1359197_1920
Handen som endast kunde skriva, men inte på rätt sätt, inte med rätt ord. Handen som inte kunde ta en lyra, kasta en boll. Handen som bekräftade värdelösheten hos flickan då hon var i tio till tolvårsåldern. Handen som stukades gång på gång. Till slut stukades hela flickan och hon dömde ut sig själv som värdelös – och dum. 

Hon kunde varken springa eller hoppa och saknade bollsinne totalt. Redan då fanns instabiliteten i kroppens leder. Visserligen var hon skapligt stark i armar och ben. Kunde cykla och gå långa sträckor (vilket hon gjorde ofta), men inte springa. Hon kom att kallas för lat och bekväm av sig och det förstärkte hennes bild av sig själv som värdelös. Vuxna i hennes omgivning både i skolan och privat var snabba med att (omedvetet?) döma henne. Inte flickans föräldrar. De försökte så gott de kunde och göra sitt allra bästa för att dottern skulle ha det bra. Ett barn lär sig tidigt att inte berätta för sina föräldrar. För på ett omedvetet plan vet barnet konsekvenserna. I synnerhet om läraren inte står på elevens sida, vilket var fallet för denna tös. Att berätta leder då ofrånkomligen bara till mer problem. Föräldrarna ville och trodde att läraren förstod. Så ser det ut när den nu vuxna kvinnan tittar bakåt. Men läraren förstod inte de processer som pågick i klassen. Och framförallt förstod hen inte att utstötningen och mobbningen förstärktes när gruppen indirekt gavs rätt gentemot flickan. Läraren hade inte ens varseblivit att utstötning pågick, och när föräldrarna försökte påtala det flickan berättat blev det följaktligen bara en försämrad situation just på grund av dennes oförmåga att förstå hur grupprocesser fungerar.

door-655235_1920
Bakom skoldörrarna pågick en regelrätt mobbning, främst psykisk, men också till en del fysisk. Men det höll hon tyst om så långt det gick. Hon var klumpig och snubblade lätt…

Detta får räcka som en första del av Livsvandringen. Flickan stänger skoldörren och kliver upp i sin Permobil drygt 40 år senare efter att ha suttit i det vackra lilla kapellet och tänkt tillbaka. Vad var det som ändå fick henne att klara av skolan och därtill klara den ganska bra? Det tål att fundera över. Men efter en sådan här tillbakablick behövs en stunds vila innan nästa stopp. Därför tar hon sig nu längs den slingrande vägen in på skogsbilvägarna för att njuta av skogen. Avslutar med visan ”I skogens djupa stilla ro.”
forest-1119279_1920
En ca 15 min lång film om skogen (tal) ”Skogen – vår livsnerv”

Vad tänker du när du läser berättelsen om flickan och hur hennes livsvandring börjar… Berätta! Hur ser det ut för barnen idag? Hur många blir dömda av skolan? Varför? Vad har hänt på 40 år när det gäller mobbning?

Latstryker och dumhuvud del 2

En fortsättning på ”Ditt lata stycke” eller Sagan om den lata flickan.

person-842429_1920
En flicka som (inte) var som ”alla andra” eller hur var det nu igen?

Här följer en fortsättning på sagan om flickan som blev kallad både för lat och för dum.

Flickan hade blivit kallad för lat och bekväm av sig under hela sin uppväxt och även som ung vuxen. Men det var ju inte det enda som hon blev kallad för. Hon var också ful, fet och dum. Kobent och plattfot. När flickan började skolan kunde hon inte samma saker som de andra i klassen som gått på lekis. Hon var därför annorlunda än de andra barnen i klassen. På så sätt kom hon att bli en alldeles utmärkt person att ge sig på. Dessutom förstod hon inte alltid att de andra barnen retades, utan trodde de menade allvar när de sa saker som flickan upplevde som positiva. Flickan kunde saker som de andra barnen inte kunde. Ett exempel var att hon hade lärt sig använda en räknesticka, ett instrument som var en föregångare till miniräknaren.

class-224148_1920
Om flickan fick och kunde, stannade hon kvar i klassrummet när de andra eleverna gick ut på rast.

Klassrumssituationen var en pina för flickan. Hur många gånger hon hade anledning att gå ifrån går nog inte att räkna, men skolsyster fick många besök.

Gymnastiken klarade hon inte alls av. Som ni vet fanns det en genetisk anledning. EDS (Ehler-Danlos syndrom) som gjorde att många rörelser var mycket svåra för henne att utföra, men även det att hon inte kunde regler för gymnastiska lekar som de andra fått lära sig i lekskolan. Men varken lärare eller andra vuxna i skolan förstod. När flickan försökte och misslyckades hette det att hon var klumpig. Och det skulle gå att arbeta bort om hon bara försökte tillräckligt mycket. Men hon försökte aldrig tillräcklig mycket. Hon var ju så lat när det gällde praktiska ämnen såsom gymnastik. En sommar anmälde hon sig till fotbollsskola och det var roligt – för de andra! Då fick de chansen att visa hur man verkligen spelade fotboll. Och flickan satt mest som avbytare på bänken bredvid planen, framförallt när det spelades match.

girl-1196505_1280 - kopia
Hästar, kor och kalvar kom att bli flickans vänner. Ytterligare en anledning till kommentarer från jämnåriga. ”Du luktar” ”Koo-pia” ”Tjockis” ”Ful” ”Dum i huvudet” ”Äcklig”. Ord kastade efter flickan. ”Vi vill inte ha dig”. Ord från vuxna: ”Latstryker” ”Du kan om du vill”. ”Du är bara bekväm av dig” ”Alla kan…(fyll i lämpligt ord själv)” Kommer ni på fler ord?

På mellanstadiet kom lagsport med in i bilden och lagen valdes av klassens bästa pojkar i den sport det gällde. Flickan stod ensam kvar och pojkarna slogs nästan om vem som inte skulle ha henne i laget. Ibland bestämde magistern i vilket lag hon skulle vara och det var alltid orättvist mot dem som var i det laget.

volleyball-976992_1920
Bollsport kräver stabilitet i kroppen. En stabilitet som flickan inte hade. Men egentligen var hon ju bara lat.

Vad skapade detta för bild hos flickan om hennes värde?

Nu tänker ni kanske att det var väl bara barnen som tyckte att hon var lat, möjligen läraren också? Men inte. De flesta vuxna i hennes omgivning såg flickan som lat, eller som de sa: ”Hon är lite bekväm av sig” och så log de rart och klappade flickan på huvudet. De som sa att hon var bekväm av sig sa det aldrig på något elakt sätt till skillnad från de andra.

granny-908340_1280
Det är inte alltid ett leende är vänligt. Skulle flickan ha någon mat så var det bara att fortsätta räfsa och hänga hö.

”Du är allt en riktig latlobba du” sa den äldre kvinnan till den 11 år gamla flickan som inte orkade räfsa hö och hässja i samma takt som de vuxna kvinnorna. ”Ut på stycket igen med dig” och sedan någon kommentar om att gå inne och dra benen efter sig inte gick an. Iallafall inte om hon tänkt sig äta senare. En mycket ledsen flicka gick tillbaka ut på åkern och fortsatte arbeta – med andnöd. girl-421651_1920

För det var orsaken till att hon kom in. Hon hade svårt andas. Varför kan vi bara spekulera i men hon kom att utveckla astma några år senare.

Det gick bra första, andra och kanske tredje tråden. För det var trådhässjor som gällde. Men från tredje tråden och uppåt till femte så nådde inte flickan riktigt och petade ner höet på andra sidan. Det var merarbete och skapade irritation. Husmor på gården, den äldre kvinnan, hade inte fördrag med ”slöhet” och fort skulle det gå. Själv höll hon till i köket och lät döttrar, söner och deras barn sköta det tyngre utearbetet. Sönerna fick sköta maskinerna och kvinnornas uppgift var att räfsa och hänga. När höet skulle köras in var det männen som stod på lasset och tog emot och satt i traktorn. Kvinnor och flickor räfsade och kastade upp på lasset.

Vad tänkte egentligen flickan? Vilken bild kom hon att skapa av sig själv? Vilken bild får du som läser av henne? 

wood-949745_1280

Redan i tidig ålder lärde sig flickan konsten att hugga ved. Som barn hemma hos morföräldrarna gjorde hon det för att hon ville. Där fanns inga krav, utan flickan fick lära sig sådant hon tyckte var kul. Som ung vuxen och helt beroende av ved för uppvärmning såg situationen annorlunda ut. Då var vedklyvning och hantering av densamma inte längre roligt, utan en nödvändighet. Och, ett alldeles för tungt arbete för en redan trasig kropp. Mer om detta i del 3.

Det som berättas ovan är endast några korta nedslag under åren då hon var mellan sju och 11 år gammal. Men just åren kring förpuberteten kom att prägla hela hennes fortsatta skolgång och senare också hennes liv som ung vuxen boende på landet.

 

Samtliga bilder är arkivbilder från Pixabay.com. Personerna på bilderna har inte något samband med texten.