Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?

Utmattad som barn och tonåring

summer-877464_1920
Skolstart – för många efterlängtat, men inte för alla.

Att bli utmattad av skolmiljön. Barn och tonåringar som av olika anledningar blivit utmattade. Det som gång på gång återkommer är de krav som ställs på barnen och deras vårdnadshavare. Krav som inte ställs på vuxna personer som är utmattade. Det är skrämmande hur dessa familjer behandlas av dem som är satta att hjälpa. Det är skrämmande att läsa vilken människosyn som slår igenom från myndigheter och beslutande organ när det gäller barn och unga som omfattas av skolplikten. Det är skrämmande hur barnens vårdnadshavare blir ifrågasatta. I familjer där det finns fler sjuka, utmattade barn läggs en enorm skuldbörda på föräldrar i många fall. Barnen blir inte sällan vad som kallas för hemmasittare, det vill säga ett barn som stannar hemma från skolan därför att barnet inte klarar av att gå till skolan utan att bli svårt sjuk där skolmiljön är en orsak. Men skola och socialtjänst lägger ansvaret på vårdnadshavarna för barnens ohälsa. Det förekommer att barn omhändertas enligt LVU på grund av att de av olika skäl är sönderstressade och utmattade och följaktligen inte kan gå till skolan.

jump-863058_1920
Att se till sina barns bästa är för många en balansgång utan skyddsräcke mellan olika instanser.

Supermamsen skriver: ”Mitt barn, C, började må dåligt i årskurs 5. Hen var då hemma sporadiskt från skolan. Vi märkte att C var trött och att hen inte orkade alla skoldagar. Vi visste alltid om när C var hemma. Hen skolkade inte. C uttryckte att hen hade ont i huvudet och magen, att hen var trött och inte orkade jobba. C bad läraren om att få jobba i den lilla gruppen (som några av klasskamraterna jobbade i) men C fick inte det för att hen hade ingen diagnos då.
Rektorn sa till oss: ”Ni har ingen pli på ert barn!”, ”Det är skolplikt!”, ”Det är inte barnet som ska bestämma!”, ”Det är ert jobb att se till att C är här!”. Vi försökte förklara att C inte orkade med skolan. Att hen var trött.” (…) I årskurs 6 kämpade C på fram till höstlovet. Sen kraschade C helt och blev hemma. Vi hade bett skolan om anpassningar och stöd men fick ingen hjälpSkolan litade inte på vårt barn eller på oss föräldrar.” Följden blev att även vårdnadshavarna blir sjuka/utmattade, sjukskrivna därför att situationen blir övermäktig. 

summerfield-336672_1920
Avsaknad av tillit bland annat, leder till att både barn och föräldrar blir utmattade.

Som framgår av Supermamsens text så litade inte skolan på föräldrarna. Detta är inte unikt. Samma återkommer i flera bloggar där barnen är utmattade/hemmasittare. Det är barn som på grund av sjukdom inte klarar av att vara i skolan. Barnen går till skolan när de kan. De vill gå i skolan. De kämpar och kämpar till dess att de inte längre har ett uns av kraft kvar. Det lilla skolan ser är de få timmar som barnet uppbådat all sin kraft, för kanske dagar, veckor och kommer till skolan. Fungerar en kort tid och måste sedan gå hem. Vad skolan ser är ett till synes ”friskt” barn som går hem efter kanske en halv skoldag. Vad skolan inte ser är konsekvenserna av att barnet bränner sitt ljus i alla ändar som det går till dess det bara är en fläck kvar. När föräldrarna berättar för skolan och ofta även för socialtjänsten blir de sällan trodda. Flera vårdnadshavare berättar att skolan svarar föräldrarna med orosanmälan (oro att barnet far illa i hemmet) till kommunens socialtjänst då barnets frånvaro blir hög. Märk väl – detta handlar inte om ogiltig frånvaro, eller frånvaro som sker utan vetskap hos de vuxna. Barnen det handlar om är för sjuka för att gå till skolan.

barefoot-504140_1920
Hur ska våra barn och ungdomar få den så viktiga utbildningen om skolan inte förmår att ens tro på barnen och deras föräldrar att barnen faktiskt är sjuka? Det handlar inte om lathet eller ovilja. Tvärtom i många fall. Barnen sliter hårt, länge och försöker till dess de är så sjuka att de inte kan gå till skolan, trots att viljan finns.

Om nu skolan inte är anpassad och våra barn och ungdomar blir sjuka av skolan. Vad kan då göras? På många arbetsplatser var arbetsmiljöfaktorerna många gånger helt avgörande för vad som utlöste stressreaktioner med utmattning som följd hos vuxna. Även barnen blir utmattade av stress. Vad som skapar stress kan givetvis variera, men som på vilken annan arbetsplats som helst ställer lagstiftarna krav på att skolan ska anpassas efter människan, inte människan efter skolan. Detta finns uttryckt i både diskrimineringslagen och i arbetsmiljölagen som omfattar alla från och med första skolåret. Även i skollagen tas anpassning upp. (se Livets Bilder)

girl-421651_1920
Eleven vill gå till skolan, men kan inte. Vems ansvar?

Livets Bilder skriver: ”Vi vet alltså – utifrån Skollagen, Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen – att skolan är skyldig att anpassa utbildningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Att det inte i första hand är eleven som ska förändras – utan aktiviteter och miljö som ska göras tillgängliga. Att det gäller alla typer av aktiviteter inom en utbildning och alla miljöer där den bedrivs. Det betyder att om en elev med behov av extra anpassningar eller särskilt stöd inte kan delta i utbildningen på samma sätt som någon utan funktionsnedsättning, är skolan per definition otillgänglig och diskriminerande.”
Citat från: 
Livets Bilder: En tillgänglig skola
Detta innebär att elever som inte kan ta sig till skolan, på grund av utmattning eller funktionsbegränsning av annat slag har rätt till en för dem anpassad miljö.

justitia-421805_1920
Fru Justitia gör inte skillnad på barn och vuxna, men gör beslutsfattare skillnad?

”Alla behöver arbeta tillsammans för att en skola ska bli tillgänglig – elever, vårdnadshavare, lärare, rektorer och huvudmän. Men det stannar inte där, utan alla som finns på skolan måste vara delaktiga; elevhälsa, lokalvårdare, it-tekniker, fritidsledare och vaktmästare osv. Jag anser också att det är nödvändigt att elevhälsan kompletteras med ytterligare yrkeskategorier – som logopeder, sjukgymnaster och arbetsterapeuter – för att vi ska ha en chans att kunna möta alla elevers behov av tillgänglighet.En tillgänglig skola är en jämlik skola – en skola där alla får plats och har samma chans – en skola för alla!” (Livets Bilder: En tillgänglig skola)

Om detta skulle fungera kanske många elever skulle kunna gå till skolan utan att bli sjuk, utan att bli så utmattade att de inte förmår ta sig till skolan hur gärna de än vill och också försöker.

 

Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 1 Kompetens

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.

Kompetens vs kapacitet arbetsterapi.001
Analysen av arbete som beteendevetare/personalkonsulent utgår från denna bild som Livets Bilder innehar upphovsrätten till. Bilden är lånad med tillstånd av Livets Bilder.

Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. På frivillig basis tjänstgjorde jag några veckor nästan varje år under ca 15 år med liknande arbetsuppgifter inom försvaret. Utbildning till beteendevetare erhöll jag genom att läsa Linjen för Personal- och arbetslivsfrågor vid Högskolan i Örebro samt komplettera med enstaka kurser inom allt från Psykosomatiska processer till arbetsrätt, svenska och psykologi. Försvarsmakten bidrog med utbildning i framförallt utveckling och handledning av grupper samt kris- och katastrofpsykiatri.stress-853644_1920
Min huvudsakliga inriktning kom att bli arbete med grupper, både i form av handledning och utbildning. Därutöver även i samarbete med sjukgymnast och läkare, ledare för kurser i stresshantering samt även stödsamtal för enskilda. Stress och stresshantering kom att vara den enskilt största delen av arbetet både på individ-, grupp- och organisationsnivå. Arbetsmiljöutredningar med intervjustudier samt tillhörande rapportskrivning och att finnas som extern resurs vid trauma i arbetsgrupper var också förekommande arbetsuppgifter.

Analys
Den teoretiska kompetensen för att klara arbetet erhölls genom både civil och militär utbildning. Utbildningen omfattade ungefär ett tiotal års studier efter gymnasiet på högskola och internatkurser. Försvarsmaktens utbildning byggde till mycket stor del på upplevelse- och problembaserat lärande. Utbildningarna, som teoretisk kompetens och arbetslivserfarenheten som praktisk sådan skapade tillsammans den kompetens som krävdes för just de arbetsuppgifter jag åtog mig. Den praktiska kompetensen utvecklades genom många olika typer av arbeten såsom vårdbiträde och arbetsledare inom hemtjänsten, städerska, behandlingsassistent inom sluten missbrukarvård (Statens Institutionsstyrelse SiS), gymnasielärare i samhällskunskap och psykologi,samt (avtal som frivillig) stabs- och assistentarbete inom försvaret. Tillsammans skapade detta en grund för att kunna lotsa grupper och enskilda genom både snårig lagstiftning och kunskap om hur vi som människor fungerar under skilda förutsättningar. Yrket som beteendevetare krävde stor kunskap om hur människor fungerar och beter sig i grupp (jmfr flockbeteende) jämfört med beteendet som enskild person. Likaså krävdes kompetens om hur organisatoriska och samhälleliga strukturer påverkar dels den enskilda personen, dels arbetsgruppen i alla dess olika former.

meeting-business-936059_1920 (1)
Utbildningsdag

Under tiotalet år var  jag konsult inom företagshälsovården och där verksam som beteendevetare. En viktig kompetens som beteendevetare var medvetenheten om hur jag som person påverkade och påverkades av de som deltog i handledning eller utbildning. Fokus har varit på utbildning och åldersgruppen från gymnasieungdomar och yrkesverksamma inom offentlig sektor.

FM Lago och Labina kollar vem som är störst i käften (mattes uttryck)
FM Lago och Labina visar tänderna. Foto: Jeanette Edsjö

Kunskap om hur människan fungerar tillsammans var grunden för att klara arbetet som beteendevetare. I det ligger att vara medveten om att vi som människor är flockdjur och agerar som sådana, i synnerhet under stress. Precis som bilden ovan där syskonen FM Lago och Labina talar om för varandra hur starka de är och i detta fall var FM Labina dels på hemmaplan, dels tik vilket är av betydelse i hundvärlden. Rangordningen mellan oss människor bestäms bland annat av socioekonomisk status, värderingar, kompetens, samt vilken tjänst som personen har. Av vikt är också samhälleliga och organisatoriska strukturer. Som gruppledare måste deltagarna dels känna förtroende för den organisation gruppledaren representerar samt ha tilltro till och förtroende för gruppledaren.

clasped-hands-541849_1920 (1)
Utan förtroende – ingen utveckling, inget lärande och ingen möjlighet till förändring.

Att skapa förtroende som gruppledare kräver självinsikt och tilltro till sin egen kompetens. Förmåga att använda både teoretiska och praktiska kunskaper och erfarenheter. Varje föreläsning blev unik. En specifik kompetens utöver den ämneskunskap som krävdes var att söka få tillstånd interaktion inom gruppen och mellan mig som gruppledare och grupp. Kompetensen som krävs för att åhörare/gruppdeltagare ska kunna tillgodogöra sig kunskapen jag som föreläsare har att förmedla bygger även på förmågan att skapa en tillitsfull stämning i gruppen.

Det är först då det finns tillit finns som det sker en utveckling i gruppen. Teoretisk kunskap går att lära in utan tillit, men för att på ett bra sätt kunna använda den ökade kompetensen krävdes i de flesta fall förtroende och tillit. Detta då de ämnen som togs upp ofta handlade om det som ibland kallas för ”det svåra samtalet”. Samtal kring kränkande särbehandling, suicid både bland medarbetare och bland kunder, klienter, patienter, beroendeproblematik och mycket annat som berör våra innersta känslor. Två begrepp som ofta återkom var dels värdegrund, dels människosyn.

firefighter-773618_1920
Absolut tillit till kollegorna och deras kompetens är i detta fall en förutsättning för att rädda liv. Gruppen betyder allt.

I nästkommande avsnitt kommer begreppet kapacitet att belysas. Kompetensen är nödvändigt, men inte tillräckligt för att kunna utföra en arbetsuppgift. Samtliga av ovanstående begrepp kräver också av den enskilde och gruppen kapacitet att genomföra ålagda arbetsuppgifter. Tredje och sista delen innehåller en diskussion kring  kompetens och kapacitet i relation till arbetsförmåga och vad som kan bidra till förlust av densamma samt en kortare sammanfattning.

workplace-1245776_1920
Kompetens, kapacitet och arbetsförmåga.

TACK Livets bilder och Funkisfeministen för att ni båda introducerade begreppen och för möjligheten att få utveckla dessa begrepp ytterligare.
Hur ser du på begreppet kompetens? Vad är det för dig? Plocka gärna upp även andra begrepp i texten till diskussion och reflektion såsom exempelvis tillit, grupp, kunskap, värderingar…

Visningsbild: Tillit (arkivbild Pixabay.com)
Foto: ”FM Lago och FM Labina visar tänderna” Jeanette Edsjö

 

Livsvandringen – kärlek, smärta och hårt arbete

Livsvandringen – man och kvinna  del 4

 

bed-1150578_1920

Han drog täcket över hennes huvud och höll henne fast. Panik. Hon kom inte loss. Han somnade med henne tätt intill sig. Till slut kom hon loss och han vaknade. Arg. Hon hade väckt honom. Han behövde sova. Han skulle jobba. Hon skulle ju bara plugga. Att hon också skulle jobba efter skolan var inget jämfört med hans arbete. Han hade nästan fem timmars sömn till, hon hade två. Gick alltid drygt tre timmar före honom på morgonen. Men det var många år sedan.

Hon satt i sin Permobil och drömde. Frukosten hade varit väl tilltagen med hembakt, fortfarande varmt bröd och bara fina pålägg. Riktigt smör givetvis och starkt kokt kaffe! En kylslagen försommarmorgon passade det bra med att både koka kaffe och grädda bröd i den. Men det blir lite extra gott då vedspisen används. Värdinnan hade bara en gäst per natt och bakade lite bröd var morgon. Trots en fantastisk, lite gammaldags frukost, fint rum (men dålig säng som väckte gamla minnen till liv.) Värdinnan hade frågat om hon ville följa med till den lilla kyrkan på Gudstjänst. Den skulle vara på eftermiddagen och hon hade tänkt sig att åka vidare så hon avböjde. Inte så många dagar kvar av sin Livsvandring. Hade Gudstjänsten varit på förmiddagen hade hon nog följt med. Nu nöjde hon sig med att stanna till vid den gamla stavkyrkan.

 

stave-church-1329629_1920.jpg
”En sliten, dåligt underhållen kyrka. Stiftet borde gå in, tänkte hon, och satsa medel för restaurering. Innan det är för sent. Visst används inte kyrkan ofta, men som sommarkyrka för bröllop och dop skulle den vara underbar för de mindre tillställningarna.”

Så satt hon då utanför kyrkan och lät tankarna löpa ett trettiotal år tillbaka i tiden. Då, när hon hade börjat läsa på högskolan. Hon var i tankarna inne på sitt tredje år. Det året som hon gick upp 50 kilo i vikt, var på fyra begravningar varav en med tre vita kistor. Tre ungdomar som i oförstånd gått ut på sjön med ett hemmabygge till båt. Två av de fem ungdomarna kom hem. Det var hennes andra begravning någonsin. Första begravningen hon någonsin var på var en äldre släkting. Sedan kom pojkarna och de vita kistorna. Hon och mannen hon levde tillsammans med bodde i ett nedslitet torp. Att leva i ett torp med tillhörande mark innebar ofrånkomligen hårt arbete. De hade under året som gått sedan de flyttade in dragit in avlopp och låtit borra efter vatten bland annat så att nu fanns lite moderniteter i hans torp. Badrum, varmt och kallt vatten. Men fortfarande värmdes huset upp med kaminer och vedspis. Elelement endast som stödvärme. ”Direktverkande ved” som de sa när någon frågade. Utöver det kom allt annat arbete på den lilla gården samt hennes städjobb och studierna. Och hjälpa svärmor förstås. Att kvinnan hennes son valt inte dög mycket till, och hur duktig hennes dotter var som minsann både arbetade och hade småbarn. Hon hade ju varit så mycket mer mogen än blivande sonhustrun då hon flyttade hemifrån vid 15 års ålder.

wood-358111_1920
Ved, ved och åter ved.  Veden skulle huggas och den skulle in under tak i vedbod och bara enkla plåtar uppsatta för att skydda mot den värsta vätan. Hon visste inte vad som var värst. Att hugga, stapla eller hämta in ved mitt i smällkalla vintern. Det hände ganska ofta att hon föll i vedboden, men hon sa ingenting. Det räckte med att han skällde på henne om hon inte hade hunnit få in ved eller få fyr i kaminerna om hon var hemma först.

Svärmor eldade också med ved, undantaget under den kallaste perioden under vintern då pannan eldades med olja. Men arbetet var detsamma. Ett lätt lyft och en vridning blev en muskelbristning i magen.Hon hade inte tid att vara sjuk. Just då pluggade hon 150 % och arbetade 75 % som städerska för att få  ekonomi att gå runt. Därtill kraven på hemarbetet som hon egentligen inte orkade. Mannen tog för givet att hon skulle orka hålla samma tempo som han kunde. Vad han inte tänkte på var att hon gick upp minst tre timmar tidigare var morgon än vad han gjorde, och lade sig senare. Alla helger gick till studier och arbete. Varje rast åkte kurslitteraturen fram. Hemma var det svårt att få tiden att räcka till att plugga. Kvart över fem på morgonen gick hon till bussen. Tre kilometers promenad och kom hem vid 22-23-tiden om allt gått bra. Promenaderna och bussresan till arbete och studier var hennes alldeles egna tid. Då kunde hon slappna av för en stund.Om ett och ett halvt år hade hon sin examen klar. Examensuppsatsen hade hon redan börjat skissa på.

reading-314991_1280
Större delen av kurslitteraturen var på engelska, så det krävdes lite arbete för att klara studierna. Fortfarande fanns mellanstadielärarens ord kvar i henne att hon var för dum för att läsa främmande språk.

Korta nedslag för 30 år sedan. Paniken då hon hölls fast. Förtvivlan och rädslan att gå och lägga sig utan att ha hunnit med allt. Det dåliga samvetet för att hon bara hade skummat delar av kurslitteraturen. Jobbet hade hon iallafall gjort ordentligt, men hon hade hållit på att svimma mer än en gång på grund av buksmärtor. Hon dröjde sig kvar på jobbet och försökte läsa ett kapitel till, men det gick inte. Bara att ta sig hem. Hon mindes alla storhelger hon arbetat och alla pikar hon fick för att hon inte var med på jul- och påskfirande för att hon arbetade. Samtidigt fick hon höra av mannen hemma att hon var lat och inte gjorde sin del av hemarbetet. Både utomhus och inomhus. Smärtan från fibromyalgin höll hon för det mesta tyst om. Hon hade fått diagnosen då hon var 18 år.

vacuum-cleaner-268148_1920
Orden ekade i hennes huvud: Lat, dum, oduglig, slö. Men hon hade gjort sitt val. Att göra det mannen sa var för henne att visa honom sin kärlek. Hon älskade ju honom över allt annat. Klart att hon gjorde som  han sa. Han visste bäst. Alltid!

Varför var hon så övertygad om att allt hon gjorde, gjorde hon av kärlek?

Latstryker och dumhuvud del 3

Tredje och sista delen av ”Ditt lata stycke” eller Sagan om den lata flickan

Den unga kvinnan

tractor-841829_1920
Slåtter. Hässjevirket med tillhörande tråd var redan framtaget.

Höskörden var bara en av många arbetsuppgifter som den unga kvinnan åtog sig. Eller rättare sagt, kände sig mer eller mindre tvingad att göra. Men hon var ung och stark. Det var så hon såg på sig själv. Klippa gräs eller slå med lie där inte slåttermaskin kom åt. Röja sly, dvs släpa undan det som hennes make tagit omkull, hässja, köra in hö. Hugga ved, bära in ved och att fylla vedbodarna inför vintern. Och studera på heltid. Och arbeta för att bidra till försörjningen.

calculator-385506_1920 - kopia
Studier och ekonomi. Nej, inte ekonomistudier utan en helt annan utbildning. Samtidigt som hon studerade på drygt heltid arbetade hon minst halvtid som städerska på flera olika arbetsplatser. Då hölls studielånet på en lägre nivå.

Stugan hon bodde i hade små kaminer som huvudsaklig värmekälla. På vintern var det snöskottning och ved givetvis. Värme är ju en nödvändighet. Utöver detta sedvanligt hushållsarbete men i förhållandevis omodern miljö. Vedspisen användes flitigt under den kalla årstiden till bak- och matlagning. Slakt och tillvaratagande av det som blev efter den. Det unga paret levde inte i modern tid om vi ser till dagens standard. De var kanske till en del 50 år efter sin tid. Vissa bekvämligheter ordnades i stugan, men mycket arbete som förväntades att framförallt kvinnan skulle sköta var sådant som de flesta inte längre gjorde. Men nu var det så illa ställt att den unga kvinnan var utpräglad teoretiker…

wood-358111_1920
Ofta kändes det som att mängden ved som skulle in aldrig tog slut. Och vetskapen om att svärmor också hade en vedbod som behövde fyllas kändes inte som någon lättnad. Den unga kvinnan visste mycket väl vad som förväntades av henne.

Som teoretiker så var inte det praktiska lätt för henne. Men hon försökte och försökte och försökte. Det hon kunde var att laga mat och baka. Men det var värre att få tiden att räcka. Redan då ständigt trött och mycket ofta ont. Övrigt hushållsarbete och annat praktiskt arbete var svårt och det var inte ovanligt att hon försökte göra sådant hon inte orkade kvällar och nätter – gråtande.

Många gånger blev den unga kvinnan sittande i tyst gråt…

Utöver detta så studerade hon också på kvällstid. Föreningsarbetet inte att förglömma. Och så blev hon ofta sjuk och inlagd på sjukhus några dagar. Utskriven med orden att det inte gick att säga vad som var fel. Ofta till storhelgerna. Om hon var frisk arbetade hon, som sagt, kvällar och helger på mentalsjukhuset i staden och på bruket på orten där hon bodde som städerska.

books-1149959_1920 - kopia
Rast = läsa kurslitteratur

Det var den lata flickan som tog med sig kurslitteraturen till sitt arbete för att kunna läsa på rasterna. Men lat det var hon fortfarande, för hon hade ju inte städat hemma, fast hon försökte. Halvhjärtade försök tyckte hon själv. Det blev inte så mycket med städningen för hon kunde ju inte. Hennes make sa att hon hade ”inte blicken för vad som behövde göras”. Varför satt hon då på golvet, grät, och försökte sortera saker som varit slängda överallt? Och varför var det lika stökigt efter som före försöken att städa? Hon måste ju ha kunnat eftersom hon arbetade som städerska, eller?

vacuum-cleaner-268148_1920
Dammsuga var bland det värsta. Dammsugaren var gammal och ineffektiv. Och tung. Sedan att alltid få höra att arbetet bara var halvfärdigt gjorde det inte bättre. Hon kunde helt enkelt inte städa!

Maken tog aldrig till fysiskt våld. Han var en mycket snäll man. Men det finns många andra sätt att plocka ner en person på jorden. Självkänsla och självförtroende tycktes den unga kvinnan ha gott om. Men den krassa verkligheten var att det var inte en kvinna. Det var två i en kropp. Hon var en person på Universitetet och föreläsningarna där. När hon kom hem, innanför ytterdörren dit ingen såg, bytte hon skepnad och blev till samma lilla flicka som redan åtta år gammal lärt sig att hon var ful, tjock, dum, lat och ingenting kunde. Hon hade inget egenvärde och ingen egen vilja. Vad maken ville, ville hon och det var kärleken exemplifierad. För hon följde makens vilja av kärlek till honom. Ändå kunde hon önska, och gjorde det ofta, att han skulle slå henne så att smärtan skulle bli synlig.

jesus-410220_1280
Kvinnan hade en djup tro. En tro som bar henne. 

Allt hon gjorde i hemmet gjorde hon enkom av kärlek till sin make och till Gud. Det var hennes bergfasta tro. Då.

suicide-831491_1920 - kopia
Varför längtade då hon efter något annat?

Nu har du läst tre kapitel om ”det lata stycket till flicka”. En lat och bekväm flicka som växte upp och blev en lat och (o)duglig hustru och mor. Iallafall var det så hon såg på sig själv. Det enda hon dög till var att arbeta. Hon var duktig i sina arbeten fram till dess att sjukdom tog överhand i 40-årsåldern och hon blev oduglig även som yrkesverksam. Hon blev heller aldrig ”en riktig mamma” för hon klarade inte av att ta hand om sina barn. Maken var en duktig och bra pappa som tog sitt stora ansvar för barnen.

Frågar du hennes idag vuxna barn idag säger de att deras mamma alltid brydde sig sig om dem, oavsett om hon har fanns till hands på plats eller på annat sätt.

Så avslutas då sagan om den lata och dumma flickan som växte upp till en ung kvinna och sedermera mamma. Blev hon någonsin äldre och klokare?

Vad tror du som läst om henne?
Hur kan hennes liv se ut när hon närmar sig pensionen?
Lever hon idag?
Dela gärna de funderingar och tankar detta och de övriga två inläggen väckt hos dig. Känner du henne? Eller honom? Kanske var det en ung pojke eller en person född i fel kropp? Kanske var det…? 

girl-644282_1280 - kopia

Personerna på bilderna har inget samband med texten. Samtliga bilder från Pixabay