FM Måne och våren

FM Måne, nu fyra månader gammal, berättar själv i denna artikel om sina två första månader hemma hos sin familj. Det handlar lite om familjen, om hur en vanlig dag kan se ut, om att leka och lära, busa lite givetvis och lite  annat som Måne tycker är viktigt.
FM Måne längtar...
Här har FM Måne nyligen kommit hem till sin familj från ”BB Hilton”

FM Måne 13 feb bild 1 IE
”En vanlig dag hemma hos oss består av morgonrastning innan frukost. Under dagen går vi en promenad och fokuserar just nu på att kunna gå fint i koppel utan att dra. Jag älskar när vi går promenad tillsammans både husse, matte och bebis i vagnen, då lunkar jag på superfint bredvid vagnen, säger Måne. Jag vill gärna ha koll på lilltösen!
Det är spännande att möta andra människor och hundar – då vill jag gärna hälsa, men matte och husse är noga med att man bara ska gå fint förbi dessa också. Hör jag en annan hund skälla blir jag jätterädd, men jag ska nog lära mig att inte vara rädd fast de låter lite farliga.” 

FM Måne 7 april
Måne gillar som så många andra FM-hundar att hämta saker. Bäst är saker som luktar som de tvåbenta i hans familj. Strumpor, skor och leksaker. Skor är favoriterna.
”Jag hämtar en sko i taget från skohyllan och så lägger jag den på ett bra ställe, berättar han. Jag håller på att lära matte att ”spåra”. Hon pratar om att jag ska söka. Tror det betyder att jag ska leta upp saker som hon har gömt – eller sa hon glömt var hon lagt dem? Jag är inte säker. Men matte måste ju också kunna hitta saker. Därför tar jag en sko och så gömmer jag den så får hon leta reda på den. Jag tror hon blir jätteglad när hon hittar skon. Lilltösens leksaker och strumpor är också roliga grejer att bära omkring på. Men lite måste jag busa så jag lägger inte tillbaka dem där jag tog dem. Matte måste tränas!” 
FM Måne 12 april
Det är Per Jensen som är forskare vid Linköpings Universitet som skrev om det i sin bok ”Den missförstådda hunden” (Natur och Kultur 2018) att vi hundar tränar människorna till att göra som vi vill.  På bilden ovan sitter jag ute och matte har börjat lära mig och jag lär ju henne också.

Jag får träna lite sök med godis inomhus för att få jobba med huvudet också, som matte säger. Snart ska vi börja träna mer på sök utomhus. Just nu gör vi inte så mycket mer om dagarna eftersom är ganska liten än, säger matte. Snart är det dags att börja med spårträning och att kunna gå i gallertrappor och annat som jag måste kunna. Fast jag tycker inte jag är så liten – jag är faktiskt fyra månader nu och jag gillar att träna.
FM Måne i Trollskogen 22 april
Måne älskar att vara ute och idag, den 22 april, var han med om ett riktigt äventyr må ni tro. Måne hamnade i Trollskogen. Det fanns troll lite överallt och det är klart, får man se ett troll måste man resa ragg och visa lite av tänderna. Kanske försöka sig på att morra lite, bara för säkerhets skull. Men som en FM-hund så ska man lära sig att möta allt möjligt konstigt, farligt, spännande, roligt – ja ni vet ju – allt måste man klara. FM Måne är inte något undantag. När han väl konstaterat att trollen inte var farliga så var de inte mycket att bry sig om. Måne gick lugnt och självsäkert förbi dem som om ingenting hade hänt. Pipili fick höra om detta både på FM-hundarnas radio och genom Facebook-gruppen om FM-hundarna. Gissa om det hördes att Måne var stolt som klarade Trollskogen så bra. Pipili tänker att Måne skulle tycka att det var kul att få komma till en riktigt stor Trollskog någon gång. Hon tänker förstås på ”Trolltiven” Tivedens Nationalpark där Trollen härjar för fullt, sägs det  iallafall.

FM Måne 16 feb 18 bild 1 IE
”På bilden ovan ser ni när jag tränar lite på att vänta. Matte har lagt godis framför min nos och jag får inte ta den förrän hon säger till. Det är jag duktig på. Jag klarar det ännu bättre nu än vad jag gjorde när bilden togs. Jag vill gärna visa den bilden för att visa upp mina stora fina tassar och klor. Men kan ni tänka er att matte klipper i mina klor? Jag är visserligen en snäll och lugn kille, men en sak avskyr jag verkligen. Kloklippning!!! Att hon bara kan tänka sig klippa i mina fina klor? Den där klotången hon har är verkligen läskig. Men, så klart, jag är ju ändå en FM-hund och då måste jag klara läskiga saker. Jag får nog lov att lära mig att möta den där läskiga klotången också. Fast jag skulle helst vilja slippa.”
FM Måne sover gott
Här vilar jag skönt . Det var jobbigt att resa och att få sova en stund behövdes.
FM Måne 21 feb 18 bild 1 IE
Lek i snön åtta veckor gammal och alldeles ny hos familjen.
FM Måne 18 feb 18 bild 1 IE
Här visar jag upp mina stora fina tassar. Jag ska bli riktigt stor när jag blir stor!

Foto: Isabella Erlandsson som också generöst bidragit med att ge Måne en röst.
Visningsbild:
FM Måne 16 feb 18 bild 2 IE

PS! FM Måne fick se klippet från Mali där FM Jönsos bror FM Jötti arbetar och han bad att jag skulle lägga in det. Här kommer det:

 

Annonser

Höstens ansikte

lake-65443_1920
Idag, söndagen den 2 oktober, är det höst. Hösten är min favoritårstid. Våren är underbart vacker i sin skira grönska, men saknar det djup och den fyllighet som jag finner hos hösten. Kanske har det med min ålder att göra, kanske för att hösten är bra för min astma. Höga, svala höstdagar går det lätt att andas. Det doftar underbart och det glittrar både i träd, mark och vatten. Solen letar sig genom de underbara färgerna som nattens kyla gett växtligheten. Och titta man noga ser man på buskarna en antydan om kommande vår. Hösten är vila inför det som ska komma. Vinter, snö och kyla skyddar de sköra knopparna, men det är hösten som förbereder.

mp-29-sept-hostblommor
Höstens blommor, i bakgrunden Järnek. (Foto: Marina Pettersson)

Fortfarande finns blommor kvar. Trots nattfrost är rabatterna i staden vackra. Det frostnupna ger en bild av att skönheten, som sägs vara förgänglig, ändå består. Det finns något vackert i allt, även det som frosten bränt. Paradoxen i att kylan bränner visas i hela sin vidd när jag låter blicken leta sig ner bland blommorna i rabatterna för att sedan vända uppåt. Mot träden. Lönnlövet som ligger på marken har en färgskala som få konstnärer kan efterlikna och med blicken vänd så ser jag samma färgskala i träden, upplysta av solen och kontrasterande mot en kall klarblå himmel. Jag sitter i min Permobil och bara njuter. Önskar att fler kunde få uppleva denna skönhet. Bara ett ögonkast bort skimrar Alsen. Gästhamnen är nästan tom. Hamnens glasskiosker är förbommade. Men jag vet – första vårdagen då solen värmer är de öppna! Det spelar ingen roll om det är i slutet av mars eller början av maj, så kan jag köpa mig en glass. Men nu har de slagit igen och vittnar även de om kommande kyla. Askersund har bytt ansikte.

mp-host-vid-linden
Parken vid Linden Askersund (Foto: Marina Pettersson)

På våren lyser det Japanska körsbärsträdet i ljuvlig ljusrosa pastell. På hösten har pastellen övergått i denna underbart fylliga höströda färg. Så sällan uppmärksammar vi skönheten i det som finns i vår omedelbara närhet. Jag har förmånen att bo mindre än 100 meter från detta vackra träd och parken det står i går nästan fram till min ytterdörr. För ett år sedan blommade Rhododendron bredvid husknuten. I början av november 2015. I våras när den blommade igen tittade jag noga just där den blommat vid alldeles fel tid och den hade satt ny knopp! De blommade inte då, men förhoppningsvis kommer de att blomma nu till våren. Rhododendron som är vacker året runt och som lever på hoppet.

De knoppar som kommer att blomma härnäst är redan stora. De sätter knopp ett till två år i förväg. De allra minsta knopparna som syns är tänkta att blomma först om två år. Tänk att så kunna leva på hoppet.

mp-host-vid-linden-2
Höst vid Linden, Askersund. (Foto: Marina Pettersson)

Att ha hösten precis utanför dörren. Järneken och dess bär omger husen tillsammans med bland annat Rhododendron. Rabatter och träd i parken ger känslan av att vara på landet trots att jag bor i centrala Askersund. Från parken kan jag se Alsen glittra nedanför stationshuset. Jag drömmer mig bort från staden och ut i storskogen. Känner lukten av höst, svamp och mossa. Fukten finns kvar trots att solen gör sitt bästa för att mota både fukt och kyla. Men solen når inte genom grenverket. Ändå njutbart. Tänker att det är tur att jag har mina minnen av alla timmar i skogen, under årets alla tider. Idag när jag inte kommer ut själv är det mina minnen som bär.

mp-tiveden-i-november
Tiveden november (Foto: Marina Pettersson)

Minnen av att plocka svamp och bär, men också bara av att vara ute i skogen. Att sätta sig i bilen och åka på de små skogsvägarna som finns överallt och som är så lätt att tappa bort sig bland. Men när det var osäkert så gick det att leta sig ut till en lite större väg. Stannade och gick längs de allra minsta vägarna. Kryckorna hade blivit mina följeslagare, att gå i skogen var svårt. Men jag kom ut. Nu finns minnena kvar. Dofterna, bilderna, känslan från årets alla tider i Tivedens Nationalpark. Urskogen som följt mig sedan jag var barn eller är det jag som följt skogen? Så nära, ändå så långt borta. Men mina minnen kan ingen ta från mig.

mp-host-4
Porlande vatten i höstklädd mark. (Foto: Marina Pettersson)

Någonstans väcks vemodet. Saknaden och sorgen över det som gått förlorat. Permobilen må ta mig ut, men den tar mig inte till skogen. Smärtan hindrar mig. Den smärta som aldrig försvinner. Smärtan jag fått lära mig att leva med, men aldrig kommer att vänja mig vid. Jag lär mig att acceptera att mitt liv ser ut så här just nu, men jag gillar det inte. Jag har lärt mig att jag bara får mer ont om jag försöker kämpa mot smärtan. Alltså gäller att leva med den istället för mot den. Senast är det mina knän som inte vill och jag ser hur livet har gjort en cirkelrörelse. Under gymnasietiden var det just mina knän som började krångla. Smärtan flyttade på sig och har vandrat runt i kroppen och spritt sig. Men jag har inte haft så ont i mina knän, bara varit instabil. Nu har smärtan kommit igen, nästan 40 år efter att det en gång började. Livets cirkel, precis som årets tider.

Höstens ansikte.  (Foto: Marina Pettersson)

Snart kan vi vänta de första snöflingorna. Vi kan krypa ihop i soffan med gott samvete, kanske tillsammans med en god bok eller varför inte med en vän?
Tack Marina Pettersson för alla fina bilder ❤
Visningsbild: Frusen Ros (Arkivbild)
rose-695215_1920

Trolltiven

tiveden-seogora-junkerjagaressten
Junker Jägares sten, en underbar lekplats för äventyrslystna barn.                                            (Foto: Länsstyrelsen Örebro län)

Minnen från Tivedens Nationalpark

För många, många år sedan blev jag som barn invigd i Urskogens alla hemligheter. Jag hörde berättelser om troll och väna jungfur som färgade Näckrosen röd. Om allsköns varelser som bebodde den uråldriga skogen. Om Trollkyrkan och om Vargaklämman. Idag kallas området för Tivedens Nationalpark och ligger mellan Närke, Östergötland och Västergötland. Tiveden är en av de urgamla bergskedjor som omfamnar Närkeslätten tillsammans med Kilsbergen i Väster och Käglan i Öster. I norr möter Kilsbergen det som kallas för Bergslagen och gränsen mot Västmanland. I väster utgör de gräns mot Värmland. Tiveden gränsar främst mot Västergötland och delar av Östergötland och Käglan har sin gräns mot Västmanland. Tillsammans bildar de tre bergskedjorna som ett U kring slätten med en öppning norrut.

11109501
Här kröp jag, in bland Vargaklämmans irrgångar. Ut kom jag alltid någonstans. Fram till midsommar låg isen kvar. Blöt, lerig och överlycklig.(Foto: Länsstyrelsen)

Jag tillhör släktet ”Trösslingstorpare” i rakt nedstigande led sedan minst 250 år tillbaka. Trösslingstorp är ett litet, litet torp beläget bredvid Y-kullen mitt inne i djupaste urskogen.

tiveden4
Ofta kom jag ut högt upp. Inte långt från Vargaklämman ligger Fagertärn där näckrosorna färgats röda av Jungfruns blod. (Foto: Länsstyrelsen)

Till Y-kullen kom Valloner, smeder, från Belgien  vandrande någon gång under tidigt 1600-tal. De röjde och bröt mark för att kunna tjäna sitt levebröd genom att verka som smeder. Det kom även invandrare från Finland under 1500-talet vars historia fortfarande i allra högsta grad hålls levande i trakten av ättlingar från skogsfinnarna. Trösslingstorparna levde av vad skogen kunde ge och av vad torpet förmådde.

Tiveden_nackros
Fagertärn                                                                                                 (Foto:  Regionorebrolan.se)

Idag drivs Trösslingstorp av en förening vars medlemmar till största delen är ättlingar till de som bebott det lilla torpet. Där kan föreningens medlemmar och gäster till dem samlas till släktträffar, andra aktiviteter likväl som de kan övernatta i stugan efter en enkel bokning. Trösslingstorp drivs också enligt gamla traditioner med t ex slåtter med lie. På så sätt bevaras, med hjälp av EU bland annat, en liten del av ett sätt att leva som idag känns avlägset, men viktigt att bevara. Även kolning bedrivs i Tiveden och det går att köpa träkol framställd helt enligt gamla tiders sätt att kola. Lokala föreningar och sammanslutningar kolar varje år och att följa processen från att milan ställs upp till dess den har förvandlat träd till kol går att göra på flera platser.

Att leva av skogen var hårt och inte sällan också farligt. Kolarnas vardag har skildrats av poeter som Nils Parling och Dan Andersson. De befinner sig visserligen i Bergslagens finnmarker, men arbetet var detsamma. En mila som slog kunde vara skillnaden mellan liv och död för både kolarna på plats och för att det som skulle försörja familjen förtärdes av elden och svälten då stod för dörren. När tillfälle gavs så slog sig kolaren lös och det berättas att här gällde inte annat än att spela och dansa. Kanske fann den vanligtvis hårt arbetande kolaren som ännu inte bildat familj sig en flicka. Men töserna var få och kolarna många och vem skulle hon välja?  Stickan Andersson beskriver hur det gick till de lördagar då hambon kom till trakten.

2775477113_338534ef09
Torp någonstans i Tiveden (Foto:Länsstyrelsen)

Vill du gå längre tillbaka går vi till den mörka medeltiden. Kanske är det genom Korsriddaren Arn du känner Tiveden och alla dess faror? Så långt tillbaka vet jag inte om jag har mina rötter. Men nog är de trots allt djupt förankrade bland  dem som levde och verkade där. Dem som poeterna skrev om i början av förra seklet. Med invandringen kom också många nyheter. Det som vi idag kallar för genuint svensk kan vi hitta grunden till bland andra invandrande tyska köpmän, bland valloner, fransmän och från våra grannar i öster.

Munkastigen heter en känd vandringsled som började vid klostren runt Vättern och gick genom Tiveden för att sluta först i Trondheim, Nidaros. Munkastigen var en farlig väg att vandra. Många var de som bragtes om livet av rövare och lösskefolk, förtäljer alla de sägner som finns. Munkarna gick från kloster till kloster från Alvastra till Nidaros. Idag utgör Munkastigen ungefär 4 mil av den knappa 30 mil långa Bergslagsleden. I sin helhet är dock Munkastigen idag 96 km lång och en av de vandringsleder som får räknas med bland Birgittalederna. Pilgrimscentrum i Vadstena, Svenska Kyrkan, ansvarar för och anordnar aktiviteter kring dessa Pilgrimsleder. Munkastigen går fortfarande från kloster till kloster och passerar både Ramundeboda Klosterruin och Riseberga Kloster. (Bilder ovan från Alvastra klosterruin i Omberg, Östergötland. Foto från Pixabay.com)

trondheim-830910_1920
Detalj från katedralen i Trondheim, Nidarosdomen

Så har du nu en förklaring till varför min blogg pryds av de röda näckrosorna.

Vill du berätta för mig om dina minnen? Kanske känner du de väsen som bara finns djupt inne i urskogen? Tivedens Nationalpark låter inte alls så spännande som det ”Trolltiven” jag lärde känna en gång för många år sedan.

Sägnen om de Röda Näckrosorna

 

Foton från Tiveden är hämtade från Länsstyrelsen, Tivedens Nationalpark

Övriga foton från Pixabay.com.water-lilies-481984_1920