Gullekullen – Att låna livet

Tivedstrollen sommarskog Gullekullen
Gullekullen – vilket underbart namn på en plats. En gång stod troligtvis ett torp här. Idag finns bara resterna kvar.

Läser boken ”Eftervärme” av Tomas Sjödin. Därifrån kommer dagens tema. Att vi har vårt liv som ett lån. Tankarna i detta inlägg är mina egna, men jag blev inspirerad av Sjödins berättelser om livet som ett lån.

Tivedstrollen sommarskog 7
Sommarskogen omgav kanske en gång i tiden Gullekullen.

”Gullekullen”. Bilden som inleder talar så tydligt om att det vi har är ett lån. Stugan som byggdes här en gång är för länge sedan borta och naturen har tagit tillbaka det som en gång lånades ut till oss människor. Personer som arbetade hårt för att kunna låna en del av skogen för att bygga sin bostad och sitt liv. Kanske var det flera generationer som bebodde Gullekullen. Men en dag så övergavs torpet och så småningom var marken, både den där stugan stod och den som försörjt dem som levt på Gullekullen återlämnat till skogen.

Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Kanske såg Gullekullen ut så här.

Tankarna vandrar till dem som till slut gav upp och lämnade åter det som lånats. Kanske var det helt av fri vilja, men det kan också ha föregåtts av en lång process där det lilla huset gick från att vara en permanent bostad till att bli sommarstuga. När sedan underhållsbehovet blev för stort eller det inte fanns någon kvar som tog hand om torpet, släpptes taget.

Tivedstrollen höstbäck i skogen 12 september
Den lilla bäcken en bit från stugan försörjde Gullekullen med vatten.

Gullekullen saknade moderniteter. När de äldre lämnade livet och stugan gick i arv till yngre generationer vana vid en annan standard var det inte längre intressant att behålla fastigheten. Skogsbolaget som ägde allt runt om köpte upp marken och lät stugan återgå till naturen. Cirkeln sluts och till slut finns bara en skylt kvar av många händers hårda arbete. Livets cirkel, tänker jag. En gång lämnar vi också tillbaka det liv vi har. Tankar som Tomas Sjödin tar upp i boken. Tankar jag burit på länge, men inte satt ord på så tydligt. Jag är inte ensam om den tanken. Redan i slutet på 1940-talet skrevs denna visa:

Den dag vi lämnar jordelivet, lämnar vi också tillbaka det vi haft. ”Vi lämnar livet” – men till vem eller till vad lämnar vi över livet till? Jag blir er svaret skyldig. Det enda jag kan säga är att jag själv tror att jag lämnar över livet till den Gud jag tror på, men jag vet inte – jag bara tror.

 

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 1
Vad finns bakom horisonten? Den lilla skogstjärnen ser ut som en del av ett naturens öga som blickar upp mot himlen. 

 

Att ha livet till låns är en för mig svindlande tanke. Jag äger inte mitt eget liv, jag lånar det bara under ett antal år. Ödmjukheten griper tag i mig liksom oron. Vad gör jag med mitt liv? Hur hanterar jag det jag bara lånar? Är jag rädd om det eller sliter jag i det och behandlar livet illa? Hur behandlar jag det jag kalla för ”mig själv”? Många är de som slitit ont genom åren. Att leva på ett litet torp, som jag tror att Gullekullen var, lämnade nog inte kraft över att fundera om de fått livet till låns eller till skänk. Och även om tankarna kanske fanns där var det med stor sannolikhet inte något de talade om. Kanske tangerade prästen detta vid någon gudstjänst eller begravning. Under själva begravningsgudstjänsten ingår att lämna över den avlidne till Herren. Så tanken att vi har livet som ett lån finner jag på olika platser och kanske kan jag säga också i olika former.

Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
Sofia Magdalena kyrka, Askersund

Gullekullen fångade mig. Ett vackert namn på en plats att bo och leva. Jag vet inte någonting om vad som faktiskt funnits på platsen. Stugan och den uppodlade marken därtill. Det hårda arbetet och tankar kring dem som bott där är helt min egen skapelse taget ur fantasin. Tankarna om livet som ett lån känns trösterika. Trösterika just därför att de innebär att livet inte tar slut den dag jag dör. Det bara ändrar form och ges tillbaka till långivaren. Precis som de vackra blommorna måste vissna och dö för att återkomma kanske vi också måste göra det.

Tivedstrollen blommande buske juni
Nästa år blommar busken lika vackert.

Nej, jag tror inte reinkarnation. Återkomsten sker för mig i en annan existens. Men livet är med detta synsätt mer av en cirkelrörelse än en vägsträcka att färdas. Och i denna cirkelrörelse kommer vi att möta oss själva nu och då, på gott och ont. Det är inte alltid spännande och roligt att se sig själv i ett nytt perspektiv. Det kan vara fruktansvärt svårt. Men ett har jag lärt – det är i mötet jag utvecklas som människa och kanske kan jag då, när den dagen kommer, återlämna något som är väl underhållet och i bra skick. Min nyfikenhet på livet finns kvar och jag hoppas att det ännu är många år till dess jag ska tacka för lånet!

dove-1218474_1920 - kopia
Tack för lånet!          (arkivbild)

Foto: Tivedstrollen (där ej annat anges)
Visningsbild:
Tivedstrollen ruin torpargrund

Kommentarer är alltid trevligt. Berätta gärna om dina tankar om livet och döden, naturen, himmel och hav och allt däremellan!

 

Våren i våra hjärtan

När dagarna ljusnar och tjälen går ur marken så är det som om livet kommer åter. Fjolårslöv och gräs släpper så sakta fram små späda grässtrån, tussilago och blåsippor. Färgerna bryter av mot det gråbruna underlaget. Tänk att en liten gul blomma kan lysa upp en hel dikesren!
MP Tussilago 16 mars 2017
Det får bli en promenad i minnet med hjälp av Tivedstrollens bilder. Det är fotograferna Per Svensson och Marina Pettersson som publicerar sina bilder på Facebooksidan Tivedstrollen Tiveden Askersund och Livets Skiftningar publicerar bilderna med deras godkännande.
Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
En bit utanför staden vänder jag mig om och tittar in mot Sofia Magdalena kyrka. Trots att Askersund är en liten stad har den två kyrkor. Tidigare fanns en landsförsamling och en stadsförsamling. Sofia Magdalena var stadsförsamlingens kyrka. Numer är det sedan länge en församling. Jag vänder mig om och går längs gamla landsvägen. Tanken är att gå in mot skogen en bit bort och följa äldre stigar. I tanken förflyttar jag mig i tiden då det var häst och vagn eller de egna benen som var det sätt man tog sig fram på.
Tivedstrollen På en fd byväg om våren 1 24 mars 2017 1
Tivedstrollen Blåsippor 2' 28 mars 2017
När jag tittar in en bit från vägen lyser det av blåsippor. Viljan att plocka en bukett är stark, men de får stå kvar. De sprider mer glädje där de står bland de multnande fjolårslöven än inomhus. I min tankepromenad kan jag böja mig ned och bara njuta av dem. Reser mig och går vidare. Vägen blir lerigare och jag kommer att tänka på den gamla sången ”På en byväg om våren” av Kai Gullmar. När jag lyfter blicken och ser in i en glänta kan jag se det gamla torpet ligga där. Det står öde nu, men kanske någon tar sig an det en dag. I mina ögon blir det levande och jag kan förnimma bilden av hur det kunde vara.
Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Jag tror att de som sjöng för mig var födda i slutet på 1800-talet. Torpet minner om sången I låga ryttartorpet. Många är de gamla visorna som kommer till mig när jag sakta går längs den leriga vägen. Här går inte längre att köra bil, om det nån gång gjort det, men väl häst och vagn.
Tivedstrollen På en fd byväg Grindslant 1 24 mars 2017 1
En gång i tiden satt en grind och kanske stod det någon och öppnade för att få en slant. Det är tider långt innan min tid, men sådant jag minns från det jag läste i Astrid Lindgrens böcker bland annat. Vägen smalnar av och jag kommer in i skogen. Följer en allt smalare stig men letar mig sakta ut i mer öppen terräng och om jag inte är alldeles vilse bör jag komma ut på en större väg om några hundra meter.
Tivedstrollen Skog 2 21 mars 2017
Tivedstrollen Askersund Väderkvarnskullen 1 28 mars 2017
Tänker att det en gång i tiden var ett torp som nu fått leva vidare genom renoveringar och tillbyggnader i etapper genom årens lopp.
Tivedstrollen Torp 3 18 mars 2017
En vårpromenad under en eftermiddag sent i mars. En promenad som bara finns i min fantasi. Bilderna har fått leda mig runt och i tankarna så går nu den större grusvägen tillbaka mot staden och hemmet. Längtan och saknaden väcks. Jag vill se vårblommorna och den första grönskan komma. Känna lukten av vår. Den där speciella lukten av multnat fjolårsgräs, blandad med den friska luftens alldeles egna doft. Det är några veckor innan grönskan tagit över som just den doften av en begynnande varmare årstid finns. När grönskan väl kommer är det nya dofter.
Tivedstrollen Askersund 28 mars 2017 2
Jag ser att jag kommit längre hemifrån än vad jag tänkt mig, men i tanken spelar inte det någon roll. För jag orkar gå i timmar i sträck när jag följer Tivedstrollens bilder. I drömmen skulle jag kunna gå till Rom likt det Fred Åkerström sjunger om i Luffarvisa. Så har jag nu fått min promenad i en miljö som väcker många minnen hos mig. Min förhoppning är att även du som läser kan känna lukterna, se blommorna, höra talgoxen och de andra vårfåglarna kvittra. Har du tur ser du tranor stå nere på stycket lite längre fram. Gässen och sångsvanarna kommer i plog och fyller ut med sina läten. Våren är inte tyst. Den spelar sin egen melodi för oss.

Samtliga bilder är tagna av fotograferna Tivedstrollen. Filmen om tranorna är hämtad från Youtube.
Visningsbild:
Tivedstrollen Blåsippor 3 27 mars 2017
Tack Per Svensson och Marina Pettersson för att jag får använda era bilder och låta dem bli till en berättelse. Bilderna får mig att glömma bort att jag inte längre kan gå ut och gå eller cykla. Mina begränsningar försvinner och jag upplever våren här och nu.

Kommentera gärna! Berätta om minnen, tankar och annat som dessa bilder väcker hos er.

FM Jeck våren 2017 sjunger
FM Jeck sjunger (Foto: U-B Ledin)

PS! Livets Skiftningar kommer att få besök av fler FM-hundar såsom jag skrivit i tidigare inlägg. Tyvärr räcker inte orken till att publicera i den utsträckning jag önskar vilket fick mig att hemfalla åt önsketänkande just avseende detta, vilket jag beklagar. Men artikeln om Jeck och kärleken kommer, om än det dröjer något. Jag ber om överseende med att ni får vänta på utlovade artiklar. Tanken är iallafall att försöka publicera ytterligare artiklar bland annat om FM-hundarna. I vilken omfattning avgörs av vad jag klarar av.

//Piia-Liisa

Gröna fönsterluckor

När kylan kommer krypande och regnet faller sådär tätt och lätt som bara höstregn kan, regn som blöter och kyler genom allt. Då går vi längs leriga byvägar, i blöt skog och drömmer oss till en svunnen tid. En tid långt innan Facebook, bloggar och Internet. En tid då bilen var något som de allra mest förmögna hade tillgång till. Skylten där torpet stått väcker fantasin. Hur levde Ture och Ida Sofia sitt liv i Gårdsjö? Artikeln är helt mina egna tankar kring hur det kunde ha varit. Händelser som beskrivs är fiktion, illustrerade med Per Svenssons bilder.
pers-oktoberbilder-48-namnskylt-2016
Idag finns bara en skylt kvar som talar om att på denna plats bodde paret Hanell fram till 1948. De var då båda i 80-årsåldern. Men när kom de dit? Hur såg torpet ut? Hade de barn, jordbruk eller levde de av vad skogen gav. Tjänade de åt någon större godsägare eller storbonde?

pers-oktoberbilder-1-2016
Vägen till stugan blev lerig vid minsta regnskur.

När Ture och Ida Sofia levde var detta ett välskött och fint vagnshus med tillhörande drängkammare, tänker jag. Den låg så till att det gjorde det lätt att beskriva vägen hem till familjen Hanell. Ture var stadd vid kassa och kunde köpa en bit mark där han lät bygga sitt hus. Det var annars inte så vanligt, ofta ägdes marken av bonden som arrenderade ut den till torpare mot att de i gengäld skulle arbeta åt honom. Mjölkning, boskapsskötsel, skördearbete, på vintern skogsarbete.

pers-oktoberbilder-52-2016
Jordkällaren 

Kolning i förekommande fall. Tungt arbete för dem båda. Slakten på senhösten och till jul kom utöver det vardagliga arbetet. Dessutom skulle de sköta sitt eget. Ja, slakten var sannerligen tung. Männen stod för att avliva djuren, men allt annat arbete var kvinnosysslor och allt togs tillvara. Bara att vispa blodet som skulle bli till paltbröd bland annat var ett evighetsjobb. Ida Sofia tyckte hon hade vispat i timmar. Ryggen värkte, hon var långt gången i grossess. Men det var bara att göra vad bondmoran sa. Hade hon tur kanske hon fick med sig något lite hem. Även om de var självägande var de beroende av att få göra dagsverken på gården för att ha råd med bland annat utsäde.
pers-oktoberbilder-40-2016
Hon var så stolt över stugan. Röd med gröna fönsterluckor. Hela tre rum och kök. Två sovrum på övervåningen och ett finrum, hall och kök på bottenvåningen. Aldrig kunde hon tro att hon skulle bo så fint när Ture friat till henne och samtidigt talat om att han hade köpt åtta tunnland mark. Av dessa var mer än hälften skog och den var så uppväxt att det räckte till hela huset. Första året bodde de hemma hos Tures föräldrar i lillstugan med bara ett rum och ett litet kök. Strax innan stugan stod färdig fick de sitt första barn, en pojke de kallade Oskar.

pers-oktoberbilder-41-2016
Lillstugan, om- och tillbyggd.

Nog fnystes det bland grannar och bland andra. Kalla pojken för Oskar! Högfärdigt! Det passade sig inte att döpa pojken efter kungen. Men Ida Sofia var bestämd. Oskar skulle pojken heta, född i nådens år 1885. Inom sig hoppade hon att det inte skulle bli så många barn. Hon hade haft ont hela tiden och illamåendet gav sig inte förrän hon hade gått mer än halva tiden. Men inte blev Ida Sofia bönhörd. Det blev flera barn i tät följd och Oskar blev den första av totalt nio barn i livet.

pers-oktoberbilder-13-2016
Bron som hon gick över var gång hon skulle till byn. Bron där hon halkade och bröt sig.

Hon var ändå lyckligt lottad. Bara ett barn hade hon mist i mycket späd ålder, de övriga fick leva. Men det var inte något hon talade om. Det drabbade de allra flesta. Yngsta barnet kom när hon trodde hon var klar med att sätta barn till världen, 1905. Oskar och ytterligare fyra av barnen hade redan städslats som dräng/piga på gårdarna sedan flera år tillbaka. Den yngsta flickan hade hunnit bli sex år. Redan då var hon i äldsta laget. Tösen fick ta väl hand om den lilla då mor Ida arbetade på gården. De andra barnen gick i Folkskolan. Tösen, som fyllde sju till kommande jul, skulle börja till hösten. Kanske kunde hon då ta med den lilla till Oskars. Han hade själv smått. Ida Sofia skämdes, farmor som hon var, och så gå och bli på detta vis. Hon visste allt att det pratades i byn.

pers-oktoberbilder-5-2016
När Nykterhetslogen bildades samlades de i stugan som egentligen var byggd som förråd. De fick lov av bonden att sätta n fönster om de bekostade det själva. Senare byggde de en egen ordenslokal.

Ture och Ida Sofia slet från tidig morgon till sen kväll. Men de hade det bra, även om arbetet var hårt. Ida Sofia hade det svårt med värken, men Ture var ordentlig och han hjälpte till liksom barnen. Och han drack inte. Han hade gått med i nykterhetslogen. De var några stycken som hade gått samman och bildat den några år tidigare. Logen kämpande bland annat för att lönen inte skulle betalas ut i brännvin, något som varit vanligt. Detta efter att en kvinna blivit ihjälslagen av sin man då han druckit. Alla visste att han drack ofta och mycket och arbetade för brännvin. Att han slogs var också välbekant. Men när han gav sig på frun så illa att barnen blev utan mor blev det för mycket. Logen och nykterhetsrörelsen hade kommit till grannbyn och så kom det sig att även Gårdsjö kom att få en nykterhetsloge.
Visningsbild:

pers-oktoberbilder-39-2016
Ida Sofias stolthet – de gröna fönsterluckorna

Lite fria tankar om hur det kunde ha varit. De gröna fönsterluckorna talade till mig. De och den oansenliga skylten hade en historia inom sig.
Tack Per Svensson, Askersund, för att Livets Skiftningar får använda dina bilder.

pers-oktoberbilder-25-2016
Det talande blåbäret!

Torpet talar

Om hårt arbete, många barn, ständig värk och om liv och död.

PErS Skog 15 Här har legat många ställen genom tiderna PS text
Idag ser torpstället ut så här. Men titta noga, och du kommer att upptäcka spår av att här har bott människor.

Långt inne i skogen låg ett torp. Ett torp med rum, kök och liten farstu. I köket utgör murstocken och vedspis tillsammans med en bakugn centrum. Ja, hela den lilla stugan vilar egentligen på murstocken. De två minimala rummen på övervåningen och den smala trappen ditupp är också beroende av murstocken. I ett av rummen hade torparen sin verksamhet. Han var skomakare utöver vad det lilla torpet gav. En bit korkmatta fick tankarna att komma. Vad skulle den lilla stugan berätta – om den kunnat?

MP Korkmatta
Korkmattan i köket. Mor Elsa var stolt över den. Det var modernt och så lättstädat sen. Istället för att var vecka knäskura det slitna trägolvet med såpa räckte det nu att våttorka med skurtrasa.

Torpet har mycket att berätta för oss. Mor Elsa med maken Karl hade nu bott i torpet i snart 20 år.  De äldsta barnen hade redan städslats i arbete vid de lite större gårdarna i trakten, men än var det inte slut med barnafödandet. Hon var på det viset igen. Hon hade redan än mer ont. Förra gången kunde hon knappt inte gå alls. Hon borde bli bra emellan barnen, men hon hade lika ont då och minst två av de fem töserna verkade ha samma sorts värk. Mor hennes sa att det var bara att vänja sig vid det och ta till käppen om det blev för illa. Torpets väggar var de enda som visste ännu. Hur hon tidig morgon bara hann utanför dörren innan hon kräktes. Inom sig hoppades hon att kroppen skulle ta hand om problemet. Det hade hänt förut att hon sluppit en jobbig tid genom en kraftig blödning strax efter att hon förstått. Men ingen annan än väggarna visste. Bara Karl visste. Han såg det ju först, och märkte att Elsa inte kunde jobba som vanligt. När hans far såg att Elsa inte arbetade ordentligt i hans tycke blev han vred och kallade henne för lat. Att hon hade ont såg han inte. Mor Stina förstod hur det var ställt. 13 barn varav nio i livet hade satt sina spår. Tvillingarna levde bara några dagar, så små som de var.

MP Stenmur
En del av all sten som mor Stina och barnen plockade från den karga åkermarken för att de skulle kunna odla potatis, rovor och annat som var nödvändigt för att överleva. De stora stenarna spettades loss. 

Om torpet skulle berätta skulle de berätta om starka kvinnor som arbetade hårt och om Elsa som alltid hade ont, men arbetade så mycket hon kunde ändå. Om män som slet ont och fick betalt i form av brännvin lika ofta som i form av mat och utsäde. Ofta till storhelgerna bestod lönen av brännvin. Karl var Stina och Eriks äldsta son, i livet. Två pojkar hade de mist på milan. Erik blev aldrig sig själv efter det och nog ville han ha ut lönen i brännvin. Storbonden förbjöd dem att ta annat än pinnar och kärringved (torra kvistar längst ned på framförallt gran) att elda med. Jakt var inte att tänka på. Jo, de fick skjuta grävling. Fiska fick de göra iallafall. Men nog hände det att en och annan hare och nån tjäder hamnade i väskan. En väska som såg ut som en grävling. Stötte Erik på grävling sköt han och la tjäder och hare i den urtagna grävlingen. Tack vare det hade de klarat sig förliden vårvinter när de var på gränsen till svält. Men Karl lärde sig aldrig skjuta. Tack och lov att pojken som Elsa fattat tycke för var flink i fingrarna och duktig skomakare. Far hans och farfar med hade varit skomakare och på så sätt kunde de byta till sig mat. En del betalade till och med i pengar vilket var mycket välkommet med tanke på lånet.

MP Skomare bliv vid din läst!
Det minsta av rummen på övervåningen var Karls skomakeri. Här arbetade han många timmar varje dag och det var pligg överallt. Erik och Stina hade lillstugan som Karl och Erik byggt. Men de jobbade fortfarande så mycket de kunde, om inte annat kunde Stina hålla koll på de små när Elsa gick iväg för att mjölka morron och kväll, även om hon inte kände sig helt kry.

Dessa väggar, som varit med om så mycket. Ytterväggarna behövde, nej ville, ha rödfärg men det fanns inte pengar till. När Erik försiktigt fört det på tal hos bonden fick han svaret att torpet hade han köpt och att det var dags att betala lånet. Två kronor och femtio öre var det nu i ränta och amortering. Sen fick han sin liter och det var bara att gå. Innan han hade kommit hem hade han druckit ur gott och väl hälften – som vanligt. Torpet kan berätta att Erik missade dörren och gick rakt in i väggen, inte för första gången. Dörren som var det finaste på hela huset, men som egentligen inte passade in.

MP Vacker trädörr Gullspångstrakten
Den vackra dörren, som nu sitter på en annan byggnad. De var oense om dörren skulle målas, men den kom att förbli omålad.
MP Kuriosa i Finnerödja MPs text
Det var länge sen dessa väggar fick behövlig rödfärg, men det fick vänta. Först gällde att försöka få betalt i pengar så att ränta och amortering kunde betalas. 

Han gapade och skrek åt ungarna. Han var trött på ungar, ungar och ännu fler ungar. Lagom som Stina hade slutat få ungar började Elsa. Alltid ungar i massor och inte tillräckligt med mat. Tack och lov att han fick brännvin iallafall. Han vände och gick till lillstugan, slog upp dörren och skrek åt Stina. Stina satt som vanligt i sin stol, men något var fel. Hon sov. Ja, hon sov – för evigt. Erik sjönk ihop i en hög nedanför hennes fötter och skrek rakt ut. Det var så Karl och Elsa fann dem några timmar senare. De hade hört Erik skrika, men det var vanligt när han fått för mycket, så de väntade tills det blivit lugnt innan de gick in.

MP Kvittens
Kvittensen på lånet som det blev Elsa och Karls son Oskar som betalade till slut!

De tog hand om Stina och kallade på prästen dagen därpå när Erik nyktrat till. Då låg Stina nedbäddad i sin säng i sitt allra finaste nattlinne med en vackert broderad duk över sitt ansikte. Händerna knäppta på täcket med en Bibel under dem.

 

Denna berättelse bygger på vad äldre män och kvinnor berättat om från sin barndom och vad deras far- och morföräldrar berättat för dem. Vi hamnar då på att de äldsta kan ha varit födda i slutet av 1700-talet. Torpet skulle kunna berätta så mycket mer, men detta får räcka.
Fotografierna har varit till stor hjälp och ett varmt tack till fotograferna Per Eremiten Svensson och Marina Petterson vars foton illustrerar denna berättelse. TACK för bilderna som alla är tagna i södra Närke med omnejd.