Så ledsamt! Så övermåttan sorgligt!

Nu har det hänt igen.

Ännu en polishund har omkommit under – eller till följd av – tjänsteutövning.

Polisen nordvästra Skåne har i dag på eftermiddagen på sin Facebooksida meddelat följande:

Ett tips till alla hundälskare

Hej igen!

Har du som läser detta uppmärksammat att Sveriges radio för några veckor sedan började sända Klara Zimmergrens uppmärksammade radioprogramserie ”HUNDLAND” från 2014 i repris.

Själv kan/vill jag bara säga så här: Alla som har eller har haft någon sorts relation till hundar – egna eller andras – rekommenderas verkligen att lyssna på dessa program.

Här kan du läsa det pressmeddelande som gick ut hösten 2014, då programserien sändes för första gången:
Pressmeddelande 2014-10-15

Hundland – ny serie om kärleken till människans bästa vän

Hundland i P1 Klara Zimmergren och Frasse Foto: Jörgen Hinder

Hunden tar plats i allt fler samhällsfunktioner, som vakt, nos, livsviktigt sällskap eller vårdare. Varför väljer över en miljon svenskar att leva med hund och vilken är hundens viktigaste uppgift? Det och mycket mer får man veta i Hundland med start 3 november i P1.

I en serie på fem delar ger sig programledaren Klara Zimmergren ut på en resa genom Hundland. Från ålderdomshemmets sällskapsjyckar på remiss till hundrummet på Årstaskolan.

– Man kan ha hund av många olika skäl: Sällskap, motion, utställningar och tävling . Själv har jag hund för att de får mig att skratta, säger programledaren Klara Zimmergren och tillägger: Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund, jag vill ha hur många som helst.

Möt den hemlösa Anne som inte skulle klara tillvaron utan Tjabo och hockeyproffset Tommy som fortfarande darrar på rösten när han pratar om Roffe. Hör Annika Östberg berätta om hundens förlösande kraft i fängelset och etologen Per om vad som skiljer hunden från vargen. Och är det verkligen av lojalitet som hunden skyddar sin ägare, eller vill den bara ha godis?

– Nästan alla jag träffat längs den här resan berättar om hur hunden tycks känna på sig och liksom veta vad vi behöver. Men samtidigt som många finner det lättare att leva med en hund än med en människa är det ju en i grunden ojämlik relation – det är vi som bestämmer när dom skall dö, säger Klara Zimmergren.

Hundland sänds i P1 under fem måndagar i höst, med start den 3 november. Sändningstid kl.10.35-11.00. Därefter finns programmet för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Om programledaren:
Klara Zimmergren är komiker, programledare i radio- och tv samt författare. För sin berättelse om längtan efter barn, beskriven i romanen ”Längtan bor i mina steg” och i hennes Sommar i P1 2013, har hon fått stor uppmärksamhet. Man har också kunnat se och höra henne i humorduon ”Mia och Klara” och som programledare för SVT:s Djursjukhuset. I höst kan man även höra henne i Zimmergren och Tengby i grannkanalen P4.

Pressbild
Hundland i P1. Klara Zimmergren och Frasse. Foto: Jörgen Hinder http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422216_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422217_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422219_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422221_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422222_2048_1365.jpg

Det avsnitt jag hörde nu senast handlade om två saker: 1) Vilken roll kan hunden spela i en människas liv? Samt 2) Hur tänker man som hundägare/hundälskare kring detta med att man förr eller senare kanske måste ringa det där samtalet till veterinären om att ”ta bort” – eller i klartext: avliva – sin fyrbenta vän, som man ju inte vill ska plågas i onödan?

Vad gäller hundens roll i en människas liv, så fick vi i det programavsnittet träffa ett före detta ishockeyproffs, Tommy, som berättade om sin hund Roffe. Tommy och Roffe var alltid tillsammans, de hängde ihop som långhalm och ler. Roffes naturliga plats under bilutflykter var att sitta i framsätet bredvid husse. Dock var det husse som körde bilen, inte Roffe.

Men det kunde bli problem ändå under dessa bilutflykter. Till exempel när Tommy var i färd med att dejta en tjej. Då fick tjejen nämligen finna sig i att sitta i baksätet i bilen, när de var ute och körde. För inte kunde hon sitta på platsen bredvid förarsätet. På Roffes plats. I hans säte. Det gick självklart inte för sig. Det insåg alla. Även tjejerna. Fast de flesta tjejerna accepterade inte att ”tvingas” sitta i baksätet. Att vara Tommys No. 2. ”Brädad” av en hund.

 

Det är inte utan att jag kan förstå det. Jag klandrar inte de här tjejerna. De har min sympati.

Så det är inte svårt att gissa att Tommy fick problem med de tjejer han dejtade. Att känna sig som den ständiga tvåan kan inte vara kul. Eller femte hjulet under personvagnen – om man säger så. När man inget hellre önskar än att få vara någons No. 1, den mest hyllade.

Nog om detta. Sedan var det i samma programavsnitt en intervju med en veterinär, som ofta ställde upp som den där personen som såg till att ge folks hundar den där sprutan, som skulle avsluta hundens liv här i jordelivet.

”Hur känns det, för en veterinär, att ta död på folks fyrbenta älsklingar?” undrade Klara Zimmergren.

Jo, förklarade veterinären, man måste lära sig att se kliniskt och yrkesmässigt på det hela. Jfr med en kirurg som måste vänja sig vid att ta en skalpell och helt sonika skära upp den patient som ligger på operationsbordetoch är i behov av hjälp.

Inte alla passar för den sortens jobb.

Men hur var det då med veterinärens egen hund, när den skulle ”tas bort”? Delegerades månne den uppgiften till en veterinärskollega?

Nej, löd svaret. Han tog själv hand om det ”borttagandet” också. Fast plötsligt stockade sig rösten på denne veterinär när han berättade följande: ”Min hund var van att få följa med mig till jobbet, så han var inte rädd, när han kom till min arbetsplats på veterinärskliniken. Han kände till miljön. Men när jag stack sprutan i honom, tittade han på mig med sina stora, nästan bedjande  ögon. Det var som han tänkte: ‘Men hallå husse, vad håller du på med nu? Så här brukar du ju inte göra med mig, när jag är här på ditt jobb och hälsar på.'”

”Den blicken från min hund glömmer jag aldrig”, avslutade veterinären. ”Den får jag nog leva med resten av livet.”

FDETDA: Här kan du läsa en artikel från i somras, i vilken GGV Pipili berättar om hur hennes älskade ZsaZsa tvingats lämna jordelivet på det att denna fina hund skulle slippa plågas och ha ont och lida/plågas:

https://wordpress2202.wordpress.com/2016/07/05/gammeltanten-zsa-zsa/

Läs det bloggartikeln. Om du redan vet att du har läst den, läs den då en gång till. I denna nya kontext som denna nya bloggartikel erbjuder.

Jag tycker att GGV Pipilis bloggartikel just visar vilken kärlek det ofta finns mellan hund och människa.

En hund går alltid ”all in” och är städse hängiven den husse eller matte som tar hand om den, ger den mat och ser till att den har det bra. En hund går aldrig bakom ryggen. En hund bluffar inte, ställer inte ut några fagra kärlekslöften för att sedan minuten senare gå bakom ryggen och i stället baktala sin husse eller matte. Svekfullhet finns inte på en hunds mentala karta.

Vilket får mig att erinra mig en äldre tant jag råkade komma i samspråk med för ett antal år sedan. Hon berättade för mig att när hon avled, skulle hennes hund minsann stå med i dödsannonsen bland de sörjande. Rent av stå på första plats – för att markera hur starka banen varit mellan henne och denna hund. Detta hade hon skrivit i sitt testamente att så skulle vara fallet.

Det hela var sålunda inte bara en stundens ingivelse. När dödsannonen dök upp i lokaltidningen något år senare, fanns hundens namn mycket riktigt med bland de sörjande. Jag minns att jag tänkte: Heder åt den gamla tantens barn som lät sin mammas högsta – och sista – önskan gå i uppfyllelse.

Apropå det: Hur är det? Har du som läser detta blogginlägg något minne att berätta som rör just din relation till just din fyrbenta pälskling? Dela gärna med dig av dina speciella minnen.

Och glöm inte att lyssna på programserien ”HUNDLAND” i Sveriges radio P1. Sista avsnittet sänds visserligen redan denna vecka. Men du kan alltid hitta alla programavsnitten på Sveriges radios hemsida; det är bara att skriva SVERIGES RADIO + HUNDLAND i din webbläsares sökruta. Alternativt kan du leta reda på HUNDLAND-programmen i Sveriges radio play-appen, om du nu skulle känna för det.

FDETDA: Ni har väl redan räknat ut det vid det här laget. Att detta blogginlägg INTE är skrivet av GGV Pipili. Utan av någon annan. Vem vet, kanske är det rent av GGV bbnewsab som lagt in den här artikeln på Pipilibloggen? Han är i alla fall starkt misstänkt för att ha varit framme och gjort det. Även om han, konfronterad, svarar med det klassiska ”No comments”.

Det talar vi tyst om – återfall i depression

När ingenting fungerar, när tröttheten blir till bojor och smärtan hugger efter mig. Allting tappar färg och blir grått. Det glittrande spindelnätet har fångat mig.

network-586177_1920
Vackert när man ser det på avstånd. Men när trådarna i nätet fångar mig…

Depressionens spindelnät har fångat mig. Lierat sig med smärta och trötthet. Klibbiga trådar. Likheterna med forna tiders flugfångare. Ni vet dessa rullar med klibbande remsor som hängdes upp där flugorna var ett gissel. Men de tog mer än flugor. Hår till exempel. Säkerligen finns läsare som fastnat i flugfångarens klister. Depressionen känns idag ungefär lika trevlig och lika omöjlig att bli av med. För varje försök sprids de klippande trådarna allt mer till dess att de tenderar att hålla mig fast totalt. Försöket att få loss spindelnätet från ansiktet är fruktlöst. Efter en stund finns bara uppgivenheten och den goda vännens ord känns som ett hån, trots all välmening. Men se positivt på tillvaron, se hur det i trådarna glittrar som diamanter. Jo, på håll är spindelnätet otroligt vackert, men inte när jag gått rakt in i det. Daggdropparna blandas med mina tårar. Med all min smärta. Jag skyller tårarna på att ögonen är irriterade. Gråten i sig kan jag gömma men inte mina tårar.

rose-695215_1920
Det finns skönhet i det som är fruset, men när det tinar blir det bara klibbiga, svarta rester av det som varit en ros.

Först är det som om jag fryser till is, därefter kommer kallsvetten. Det droppar om mig. Från hårfästet längs kinden, ner på mina axlar. Blöter och kyler, men lägger jag över mig något bränner det och jag svettas än mer. Svettas som om jag var febersjuk, men utan att ha feber. Det är som om kroppen försöker lösa upp allt gammalt genom att skölja ur det genom svett. Depressionen är inte nedstämdhet. Depressionen tar över kroppen och psyket totalt. Och den är lömsk. Det kan vara någorlunda bra i dagar, kanske flera veckor i sträck. Tillräckligt länge för att börja hoppas att nu, nu har det vänt. Nu är jag äntligen på väg åt rätt håll. Den håller sakta på att släppa taget om mig. Jag börjar kunna se livets glädjeämnen igen. Börjar kunna tänka framåt. Jag tänker att det gamla, unkna nu är förpassat till minnets sophög. Jag gläds åter åt att mina vänner säger att jag ser pigg ut. Jag kan ta in deras ord, även om jag långt från alltid känner mig pigg. Smärtan har också dämpats. Jag kan se både daggdropparna i spindelnätet och den vackra rosen i all sin skönhet. Till dess jag vänder mig om, får spindelnätet i ansiktet och halkar på ruttna blommor.

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Frusen ros (Foto: Göran Kangedal)

På något vis känns det så mycket svårare att tala om återfall i depression än när depressionen höll mig fången helt och fullt. När behandlingen jag genomgår uppenbarligen har effekt. Jag mår bättre, men. Alltid detta men. Behandlingen ger insikt och insikt gör ont. Ibland så ont att tankar kommer om det är värt all smärta. Den psykiska smärtan kanaliseras så lätt till fysisk smärta. Det blir till slut en tankeoreda som påminner om novemberregnet då det är nollgradigt ute. Snö eller regn eller regn och snö eller bara isande kallt regn. Men väl inomhus vid frågan om hur det var ute blir svaret att det var lite kyligt och fuktigt, men nu är det OK.  Visst är det en lögn, men jag skäms av någon anledning att tala om att det är inte alls OK. Jag vet så väl att verkligheten behöver få komma fram, men den är ful och smutsig. Och vem vill visa upp det? Så mycket lättare att säga att det är OK. Gråvädret i mitt sinne vill jag bara glömma och gömma för omvärlden och för mig själv också.

person-731165_1920
Terapin har fört mig många år bakåt och öppnat dörrar jag inte visste fanns.

Jag kastas mellan dåtid och nutid i terapin och blir alltmer medveten om hur de påverkar varandra i minnets alla gömmor. Därför kommer också dessa ovälkomna återfall som jag inte vill kännas vid. Samtidigt kommer tanken. Är dessa återfall i depression en nödvändighet för att ska orka genom behandlingen? Ett sätt att ta sats inför nästa steg. De trista höstdagarna som snart kommer att få ge vika för vinterns kyla. Men ännu har vi någon månad med höst kvar, även om vintern kommer att göra ett och annat försök till innan den är här för att stanna. Kastas mellan den blöta, leriga hösten, enstaka klara vackra dagar, isande blötsnö där kylan skär ända in i märgen och så skickas runt av stormbyar som fäller mig till marken. När jag önskar lagom varma klar höstdagar. När allt börjar vända åt rätt håll, när jag kan se framåt och också känna en tillförsikt inför framtiden. Då kommer nästa smäll som golvar mig. Ibland undrar jag: Ska det aldrig ta slut?

gk-1-aprilsno
Aprilsnö (Foto: Göran Kangedal)

Men så kommer den där dagen då jag kan se det vackra. Då jag kan ta till mig livets små glädjeämnen och det ger mig kraften att orka en vända till. Helt plötsligt kan jag se skönheten i spindelnätet med daggdroppar och flugfångaren sitter i taket, inte intrasslad i mitt hår. Jag tog mig upp ur depressionen ännu en gång. Vetskapen om att det kommer en bättre morgondag gör att jag orkar. Men vi måste tala om det!

sun-1222658_1920 - kopia
Efter mörker, kyla och oväder kommer till slut de vackra stunderna.

Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av återfall i depression eller annan psykisk ohälsa.

Människan bakom

woman-1006102_1920

Att se människan bakom sjukdom, funktionsbegränsning, funktionsvariation…

motorized-wheelchair-952190_1920

Livets Bilder har påbörjat en insamling av berättelser från oss alla som lever med någon form av funktionsvariation. Berättelserna kommer att publiceras i bloggen men också skickas till media genom Twitter och Facebook. Detta görs för att visa vilka vi är, människorna bakom siffrorna. Bakom kostnader som av många anses vara för höga. Människor som blivit till en kostnad, en belastning för samhället och som det nu ska sparas på.
euro-92427_1920
Vilka är vi? Varför arbetar vi inte (längre)? Vad är orsaken till att just du eller jag är beroende av samhällets resurser i form av sjukpenning, aktivitetsersättning, sjukersättning eller annan form av ersättning eftersom vi inte kan klara ett arbete? Kanske är det så att vi klarar att arbeta deltid men inte heltid? Alla har vi vår egen unika berättelse till varför vi inte arbetar. Den berättelsen hörs och syns sällan i debatten. Projektet ”Människan bakom” syftar till att ge oss en röst, att synliggöra just människan bakom siffrorna, bakom statistiken. Att visa på vilka vi är och också vilka vi varit. Många av oss har varit förvärvsarbetande, men är inte längre. Människan bakom lyfter fram Varför! Varför det inte längre är möjligt med arbete. Varför det aldrig varit möjligt med arbete. Varför det inte går att komma åter till arbete. Dessa frågor, och många därtill som rör funktionsvariationer och sjukdomar får svar i berättelser från ”Människan bakom”. Mer information finner du i nedanstående citat från Livets Bilder.
girl-691712_1280
 Livets Bilder:

Nu tar vi plats!
Jag tror att det som stör mig så vansinnigt just nu är obalansen. För det finns absolut ingen jämvikt i att fördomar och felaktiga förutfattade meningar får plats på ledarplats – medan sjuka och funktionsnedsattas ord räknas som mindre trovärdiga.
Att de får synas – medan vi är osynliga.
Och jag vet att för varje funkisförtyckande artikel som publiceras – desto mer sjunker trovärdigheten i mina ord. Och färre kommer att lyssna på mig.
För att fördomarna cementeras och blir till sanningar.
Om media gång på gång matar Sveriges invånare med tanken om att vi är manipulerande och lata lögnare kommer vi aldrig någonsin kunna betraktas som sanningssägare.
Och som den tillgång vi faktiskt är.
För varje funkisförtyckande artikel som publiceras kommer fler omedvetet ta ett tveksamt steg tillbaka i mötet med oss, och vårt utrymme kommer krympa ytterligare.
För vem vill ta risken att bli manipulerad och lurad?
Vem väljer gemene man att lyssna på? Den som tillåts publicera texter på ledarplats i en av Sveriges största tidningar eller den som är långtidssjukskriven, i princip sängliggande och ej arbetsför.
Vem är mest trovärdig?
Problemet är också att också vårdpersonal läser tidningar, även försäkringskassehandläggare har fördomar och också politiker i riksdag och regering kan ha felaktiga förutfattade meningar. Och för varje funkisförtyckande artikel som publiceras riskerar detta att förstärkas.
För att okunskapen är stor!
På det här sättet kommer okunskapen och klyftorna bara att öka, eftersom vi som har egen erfarenhet av vardagen med funktionsnedsättningar kommer få mindre och mindre utrymme i samma takt som vår trovärdighet sjunker.
Det enda sättet att minska risken för detta scenario är att våra berättelser får ta plats. Vi som lever vårt liv på ett helt andra premisser än normen. För att det ska bli möjligt måste våra berättelser också få utrymme på ledarplats och på bästa sändningstid.
Därför skulle jag önska att Expressen som motvikt till sitt funkisförtyck väljer att publicera texter ur ett inifrånperspektiv – ur mitt och ditt perspektiv – och slutar publicera det som bara skadar och ökar klyftorna i vårt samhälle.
Men fram tills det sker tänker jag att vi kan börja…
______________________________________________________________
Vill du dela med dig av din berättelse? Om hur det är att vara sjukskriven? Hur samhället bemöter dig som lever med funktionsnedsättningar? Hur du ser på att arbeta? Vad du önskar och vill med ditt liv? Kanske något om din kompetens relaterat till din kapacitet? Eller kanske vad du skulle göra om du blev frisk i morgon?
Eller något annat som du ser som en motvikt till okunskapen och funkisförtrycket!
Vi gör det så enkelt och kravlöst det bara går. Du kan skriva till mej via en kommentar eller mail som jag sedan publicerar här på min blogg, och som jag sedan taggar till Expressens ledarredaktion och märker med taggen #människanbakom via Livetsbilders konto på Twitter och Facebook.
Du väljer självklart om du vill vara anonym eller gå ut med ditt namn.
Är det någon som är på?
För att våra berättelser ska landa rätt så tror jag att vi ska passa oss för att ge tillbaka med samma mynt! Det vill säga – undvik en raljerande och nedsättande ton när du berättar om andra än dig själv. Visa respekt!
Det går naturligtvis också bra att återanvända ett blogginlägg från din egen blogg som passar. Eller själv twittra, facebooka och/eller blogga på temat #människanbakom. Expressens ledarexpedition heter @ExpressenLedare på Twitter och https://www.facebook.com/ExpressenLedare/?fref=ts på Facebook.
Livets Bilder 160809 ”Nu tar vi plats”

Det går självklart alldeles utmärkt att även posta sin berättelse till Livets Skiftningar. Ett sätt är att använda bloggens kommentarsfunktion. Din berättelse blir då synlig här på bloggen och en kopia vidarebefordras till Livets Bilder. Alternativt finns kontaktformuläret med olika möjligheter att posta just din berättelse om ”Människan bakom”. Även där skickas den vidare till Livets Bilder. Självklart kommer din anonymitet att respekteras om du önskar vara anonym. Admin på Livets Skiftningar är tacksam om du anger om du vill vara anonym (om ditt namn ex v skulle framgå av mejladressen) I sådana fall mejlar Livets Skiftningar din berättelse till Livets Bilder utan att din mejladress följer med.
agenda-366244_1920

När orken tryter – långvarig svår smärta

För dem av er läsare som själva lever med svår smärta är det som sägs i denna artikel inte obekant. Istället kanske det kan vara av värde att känna att du är inte ensam. För någon är detta kanske helt nytt, för andra finns det bland nära och kära, vänner och bekanta. För er som inte är drabbade är förhoppningen att artikeln kan bidra till en ökad insikt i hur smärta kan påverka hela livssituationen. Oavsett situation, så se denna artikel som ett exempel på hur det kan vara. För smärtan och dess konsekvenser är individuell. Det är bara ett vi kan vara säkra på och det är att det finns inte någon som skulle vilja ha sin smärta kvar om det gick att bli av med den.

mistake-876597_1920
Tröttheten skapar merarbete som gör att tröttheten ökar som i sin tur skapar merarbete som…

Tänk dig en krok på väggen. Du ska hänga av dig dina ytterplagg. Men var gång du försöker så halkar plagget av kroken och kommer på dig någonstans. Kanske kastade du kepsen och den studsade tillbaka mot dig. Hur du än gör står du med dina plagg och får dem inte upp på hängaren. Irritationen ökar med varje försök att hänga upp dina kläder. Låt gärna det bli en bild av smärtlindring. Kroken är den smärtlindrande behandlingen, och ytterplaggen smärtan. Till slut har du lyckats att få kepsen hänga snyggt och prydligt. Jackan håller du i, skorna fick du visserligen av dig men å andra sidan fryser du om fötterna.

jeans-828693_1920.jpg
Biverkningar av läkemedel (och hypermobilitet?)

Du kapar toppen på smärtan med behovsläkemedel (kepsen) och din grundläggande smärtlindring (skorna) bidrar till att du har en viss effekt, men biverkningarna följer som brev på posten (du fryser om fötterna). Men jackan blir du inte av med. För den går inte att hänga upp eller kasta ifrån sig. Du kan försöka, men följden blir att du då istället får ta en tröja. Smärtan har bytt karaktär, men är fortfarande kvar. För kroken där du skulle hänga den var redan full! Av allt annat som också behöver få en plats. Du försöker på alla sätt att göra dig av med plaggen, men oavsett vilket så misslyckas du allt som oftast.

Hela kroppen värker.Trötthet och orkeslöshet  tar över vardagen. Att bara kliva upp ur sängen är ett helt företag. Att sitta uppe mer än kortare stunder är en ansträngning långt utöver vad kroppen vill medverka till. Varför har det blivit så här? Varför skakar du inombords? Tittar upp på klockan och inser att sömnen tagit en halvtimme. Igen. Somnar utan förvarning, utan att märka. Smärtan och tröttheten tar från dig delar av dygnet liksom tankeförmåga. Av och till feberkänsla, som om en influensa var i antågande. Flera olika preparat för att hålla ner mängden läkemedel och öka interaktionen dem emellan. Ett nyare sett att se på smärtlindring.
drug-1070943_1920
Långvarig (kronisk) smärta blir något du ständigt bär med dig. Den är tung och jobbig att bära och smärta stressar kroppen. Utöver att du har ont får du med stor sannolikhet också symtom på utmattning. Hela kroppen påverkas negativt av långvarig smärta. Trötthet är ett vanligt symtom. För trött för att orka vara vaken, för pigg för att kunna sova. Eller, rättare sagt, många gånger gör det för ont för att sova. Kroppens naturliga sömnkurva planas ut, på ett liknande sett som vid långvarig stress, och gör att den drabbade går och är ständigt trött. Hur tröttheten tar sig uttryck varierar givetvis. Att slumra till allt från några sekunder till någon timme, ibland utan att ens märka detta förrän vid uppvaknandet, är en variant. Kanske som mest farlig innan individen lärt sig att hen faktiskt somnar. Korta stunder är inte sällan helt omedvetna för den drabbade.

sleep-102436_1280
Microsömn?

Smärta är en av kroppens starkaste varningssignaler. Det gör att vi som individer aldrig vänjer oss vid smärta på samma sätt som med exempelvis lukt eller smak. En lukt som finns i vår omgivning kommer hjärnan till slut att sluta registrera. Smärtan fortsätter att registreras, ibland långt efter att det som från början gjorde att vi fick ont läkt ut. Kroppen blir inte sällan överkänslig och kan komma att registrera till och med mycket lätt beröring som svår smärta. Vi kan lära oss att leva med smärtan, lära oss att fungera någorlunda men aldrig vänja oss. Viktigt att komma ihåg är också vad som utlöst eller utlöser smärtan hos en individ. Vid viss smärta kan och mår vi kanske till och med bra av att röra oss så gott det går. Träna utifrån egna förutsättningar. För en annan individ, till synes med samma slags smärta kan träning innebära att smärtan blir betydligt sämre. All smärta går inte att träna bort. Det finns ibland en övertro på att träning. I många fall är träning bra. Men inte alltid.

fitness-332278_1920 - kopia
Träning individuellt anpassad fungerar ofta, men inte alltid. Vissa tillstånd försämras av träning.

Många som lever med svår smärta är multisjuka. Olika former av gånghjälpmedel såsom kryckor, rullstol, rollator är hel nödvändiga hjälpmedel. Bara för att en person till stor del använder rullstol innebär det inte med nödvändighet att hen är förlamad. Att som rullstolsburen resa sig upp ur rullstolen och gå en liten bit är vanligt. Rullstolen är trots detta helt nödvändig. Många rullstolsburna kan gå några meter. Eller kanske i sin bostad, men inte utomhus. Rullstolen är förutsättningen för att kunna vara med. Ingen av oss har valt att vara rullstolsburen. Vi är det av nödvändighet.

wheelchair-749985_1920
Rullstolen är ett hjälpmedel som kan användas på flera sätt. Ibland kan det vara skönt att stå upp och ta några steg med rullstolen som stöd, för att sedan sätta sig igen. 

Till sist: Smärta är ett dynamiskt tillstånd. Det innebär att idag kanske det fungerar att sitta uppe och vara med under några timmar på en aktivitet. Nästa dag/vecka kan samma aktivitet vara omöjlig.

^0E3A1C74A2A1A0CFA2DBC07BB63A6B7AC5D5B2503FB5A67ECB^pimgpsh_fullsize_distr
Ridning kan fungera bra även för personer med svåra funktionsbegränsningar.

Går det ”att lära sig leva” med smärta 24/7? Hur ser du som för det mesta är smärtfri på långvarig/kronisk smärta?
Dela gärna med dig av dina tankar och reflektioner kring smärta.

Varför? Att våga lyssna inåt…

sweden-1090017_1920
Att våga lyssna till sig själv. Att söka svaren på denna obekväma fråga som kräver mer av oss än bara ”sunt förnuft” – Varför?

Att våga lyssna till de svar som finns dolda inom oss är inte alltid det enklaste. Att lyssna till vårt inre. Verkligen våga lyssna. Lyssna på rösten, svaren som finns inom oss. Det handlar om att öppna upp dörrar som kanske varit stängda i decennier. Minnets dörrar. De kan vara både gistna och skeva, slarvigt stängda en gång för så många år sedan. Dörrar som slogs igen för det gjorde så ont att ha dem öppna. Men så kommer den stunden då dörr efter dörr måste öppnas med varsam hand. Att bara slita upp dörren kan ta en ände med förskräckelse och i allra sämsta fall kan det leda till att personen inte orkar leva vidare. Ibland rycks en sådan dörr upp av misstag och allt bakom blir synligt. Detta kan också ses som en bild av hur psykoterapi kan fungera. Under terapisessionerna vandrar vi i korridorerna och så tar det stopp. Det är en dörr i vägen som måste öppnas för att komma vidare framåt.

sunlight-166733_1920
Ibland lockar ljuset bortom vårt jordiska liv. Men ofta är lusten att leva starkare än viljan att dö. Tack och lov!

Och när dörren öppnas sker förhoppningsvis ett genombrott i terapin. Om genombrottet handlar om förfluten tid, här och nu eller framtida beteende varierar både på typ av terapi och på vad som utgör den enskildes problematik. Men när dörren är där måste en våga ta steget att öppna dörren om en vill fortsätta på den inslagna vägen. Annars gäller att vika av. När detta skrivs rullar tre legenders musik i bakgrunden. Willie Nelson, Johnny Cash och Kris Kristofferson: Me and Bobby McGee och i den sången finns en rad som är så sann: ”Freedom just another word for nothing else to loose” Tanken är att detta kan tolkas på fler sätt, men i detta sammanhang blir tolkningen att det finns ingenting att förlora på att öppna dörren, det kan vara dörren till friheten. Som individ finns inte längre kvar något att förlora. Friheten från, och friheten till. Att våga öppna dörren och utsätta sig för all den smärta det kan innebära. Det innebär just att börja lyssna till sig själv.

key-1148920_1920
Att lyssna till sig själv blir också ett sätt att finna nyckeln till friheten. Friheten från gamla, idag ologiska och irrelevanta, rädslor. De kan en gång ha fyllt en viktig funktion. Idag hindrar de utvecklingen individen söker.

Vad finns då inom en individ som kan vara så smärtsamt att det låstes in en gång och nyckeln kastades bort? Det handlar om tankar och tänkande. Om upplevelser och bemötande från omgivningen. Det kan också vara fysiska och psykiska trauman. Om hur individen skapat sig själv och sin bild av sig själv. Det handlar om vad som kan kallas för yttre och inre verklighet och överensstämmelsen dem emellan. Det finns de individer som skadats så svårt att de inte överlever att vissa dörrar öppnas. Så svårt att medvetenheten om att dörren ens finns är djupt undanträngd. Just för att skadan som finns bakom dessa dörrar är så svår att den inte går att hantera. Men där måste alltid en individuell bedömning göras tillsammans av terapeut och den som söker hjälp. Allt behöver med nödvändighet inte lyftas upp till ytan för påseende.

frosted-glass-741505_1920 - kopia
En del låsta och förträngda dörrar i vårt sinne mår vi bäst av att låta förbli låsta. Kanske kommer de alltid att gnissla utan att vi vet vad det är som gnisslar, men att öppna dörren kan vara mer än vad individen fysiskt och psykiskt orkar med. 

Att våga lyssna till sig själv. Det kräver mod. Det kräver mognad. Det kräver ofta professionell hjälp. Vilken inriktning terapeuten har är inte av så stor vikt. Det är alliansen mellan den terapisökande och terapeuten som är viktigast. I vissa lägen kanske det räcker med att ha någon vän att tala med, eller att själv gå igenom delar av sitt liv. I andra fall kan det vara så jobbigt att det krävs slutenvård. Oavsett vilket, handlar det om att lyssna inåt. Att sluta med att försöka springa från sig själv och sina egna tankar. Att ta sig an detta envisa lilla ord: Varför?
away-383313_1920

forest-1221730_1920
Hur ser din bro ut – och Varför? Bridge over troubled water

Från vilket håll kommer du? Var finns dina dörrar? Går du från mörker till ljus eller från ljus till mörker?
sea-899660_1280
nature-1037382_1920
bistro-498504_1920 - kopia
soccer-1141184_1920 - kopia
Bilderna kan ses som exempel på olika situationer, kanske också som ett svar på frågan som ställdes i rubriken. Varför?  Men det kan också vara situationer som finns bakom dina dörrar och när du öppnar dörren får frågan ett svar. Dörren behöver inte förbli öppen. Ofta räcker det med att öppna den, städa utrymmet och stänga dörren som nu inte längre gnisslar och stör. En inre renovering och storstädning. Precis som när vi gör det i bostaden är det ett slitsamt och inte särdeles roligt arbete. Men mödan värt. Lycka till med din inre resa och ditt sökande efter svaret på Varför?

cat-1357104_1920
…och ta gärna tillvara på katternas förmåga till total avslappning och njut av högsommarsolen. Ibland är det bättre att avstå från allt som kräver (an)svar och bara släppa taget. Ta tillvara på stunden här och nu.

Vill du berätta om något du lyssnat till, någon resa du gjort eller något annat som haft stor betydelse för dig är du välkommen att göra det. Kanske har du ett bra svar på Varför?