Zola

rainbow-142701_1920

Zola 2002 – 2009

Zola var min första hund i vuxen ålder. Hon kom till mig hösten 2002, sex månader gammal.

Zola 2006
Zola 2006 – den enda bild jag har på henne i digital form.

Zola och jag gick på Valpkurs och lydnadskurs i Brukshundsklubbens regi och hon lärde mig mycket. Zola är också grunden till mitt intresse för arbetande hundar. Zola älskade att arbeta, men var i grunden en osäker hund, men på något sätt kompenserade hon osäkerheten genom att vara oändligt snäll och tålmodig.

Zola hade varit med om någonting då hon var valp som gjort henne osäker. Vissa situationer skrämde henne och andra bekom henne inte alls! Första gången jag hade med henne till en större stad är ett sådant exempel. Hon gick fint bredvid mig och brydde sig inte om någonting. Bilar, cyklister, andra fotgängare med och utan hundar. Ingenting fick henne att reagera. Hon tittade knappt inte åt dem ens. Hon var då ca åtta månader gammal. Uppfödaren hade sagt oss att hon aldrig hade varit någon annanstans än på den lilla gård där vi hämtade henne. Men troligen var inte detta sant. Hon hade varit placerad hos någon och kommit tillbaka till uppfödaren tror jag.

Något som skrämde henne mycket var barnvagnar och bilbarnstolar. Fick hon syn på på en bilbarnstol reagerade hon mycket starkt som exempel.cat-322623_1920
Nära Zola kom till mig hade vi en vuxen katthona, Missan. Hon kom att bli Zolas lekkamrat och också fostermamma, trots storleksskillnaden. När det senare blev kattungar, två stycken, var Zola barnvakt. Missan bar sina kattungar och lade dem mellan Zolas framtassar, tittade på Zola, och gick sedan ut. Och bättre barnvakt kunde hon inte få. Kattungarna låg kvar där mamma lagt dem när hon kom in ett par timmar senare.german-shepherd-1003846_1920 - kopia
En av Zolas favoritlekar var fotboll. Hur många bollar hon gjorde av med vet jag inte, men många var det. Barnen spelade gärna fotboll med Zola i trädgården. Då bodde jag så vi hade både en stor gräsmatta och en äng att spela boll på. Att leka med barnen hörde till Zolas favoritsysselsättningar. Dessutom visste jag att barnen höll sig kvar – Zola höll koll på dem. Hon ”vallade” barnen så att de var där hon ville ha dem.

Utöver att spela boll så älskade Zola att arbeta på olika sätt. Jag gick tre kurser med henne, en valpkurs och två kurser i allmän lydnad i Brukshundsklubben regi. När det gällde arbete var hon totalt orädd. Hon kunde gå in i vilken miljö som helst. Hon sökte gärna och min dotter, som då var i 10-årsåldern lärde henne hitta kantareller! Hon hoppade och hon klättrade gärna.

Zola var den som väckte mitt intresse för bruks- och tjänstehundar. Hade jag haft kännedom då om att försvarsmakten utbildade hundar och sökte fodervärdar kanske jag ansökt/anmält intresse för att bli fodervärd. Vem vet?german-shepherd-340843_1920
Men Zola var inte frisk. Hon hade någon form av allergi och hon fick problem med sina öron. När hon var fyra år fick hon börja medicinera. Först antibiotika, sedan kortisonbehandling. Kortisonbehandlingen fick hon ha livet ut. Fem år gammal flyttade hon från mig hem till min far. Jag orkade då inte längre med två hundar. Zola och ZsaZsa blev för mycket för mig, som då blivit sjukskriven och gick med kryckor. Jag önskade inget hellre än att ha dem båda kvar, men det gick inte. Det gick så långt att jag började fundera på att låta Zola redan som femåring få vandra över bron till Regnbågens land. Hon var inte frisk och jag kunde absolut inte placera ut henne hos någon jag själv inte kände och visste skulle ta hand om henne på bästa sätt, och ge henne all den vård och omsorg hon behövde.dog-198719_1280
Zola hade uppfostrat ZsaZsa. ZsaZsa hade jag haft sedan hon var åtta veckor och hon var nu två år. Det var precis att jag orkade med henne. Då kom min far in i bilden och erbjöd sig att ta över Zola. Han tyckte precis som jag tyckte, innerst inne, att det skulle vara så fel att låta Zola få sluta. Och jag visste att hos honom skulle hon få det mycket bättre än vad hon hade hos mig. Zola flyttade hem till min far och fick ytterligare två fina år. Sju år gammal tog sjukdomen över med artros i både ländrygg och på andra ställen i kroppen. Den medicin hon hade haft slutade ha avsedd effekt och 2009 vandrade hon från oss över bron på andra sidan Regnbågen. Men genom att far tog hand om henne fick hon två mycket fina sista år.
schafer-dog-594682_1920
Zola älskade snö och snödrivor att hoppa i…

Jag tänker mig att hon har en underbar tillvaro i Regnbågsbrons land, långt borta från sjukdom och smärta. Där väntar hon på sin älskade husse, men tiden är inte samma som här på jorden. Hon leker och busar och har det underbart. Hennes första husse, som jag var gift med då Zola kom till oss, har hon redan träffat. De möttes vid Regnbågsbron 2012, men jag tror att hon valde att stanna kvar. Hon hade inte lekt färdigt. Och hennes första Husse hade också fler andra hundar och katter som följde med honom och som redan fanns i Regnbågsbrons land sedan länge då Zola kom.

Bilderna är från Pixabay.com och valda utifrån likhet med Zola.

TACK Zola för de sju fina åren du gav oss alla.

 

 

 

Annonser