Hemtjänsten, semestertider och vikarier

bedroom-374977_1920
Är det du som har bäddat min säng idag?

Sol, sommar och semester. För den ordinarie personalen som arbetar resten av året. För dig som annars studerar eller är arbetslös innebär sällan sommaren någon större chans till ledighet. För sommaren är vikariernas tid. Du som är vikarie inom hemtjänsten ska veta en sak: Du är välkommen hem till mig. Du behövs för att jag ska kunna fungera. Du behövs för att ordinarie personal ska kunna orka arbeta resten av året. Kanske är du student och har en tuff termin bakom dig och tog studenten i början av juni, eller har varit arbetslös och äntligen fått arbete. Någon är timvikarie, och någon kanske nyss har gått i pension, men vill ut och arbeta lite. Några känner jag redan, andra har jag aldrig träffat.

dishwasher-526358_1920
En av arbetsuppgifterna kan vara att sköta disk och enklare matlagning.

När ni som helt nya ska börja på det som för flera är ert första arbete har jag som brukare, en del tankar och funderingar. För det är skillnad på att studera och att arbeta och det kan även vara stor skillnad på olika arbetsplatser inom hemtjänsten och även på samma arbetsplats, beroende till vilken brukare ni ska till. Förhoppningsvis har ni fått en bra introduktion, med både genomgångar och möjlighet att gå bredvid några arbetspass. Det hanns inte med? Ett arbetspass bredvid och nästa pass var den du skulle gå bredvid sjuk. Ett eller två pass bredvid är inte ovanligt för att sedan kastas direkt in i arbetet. Min förhoppning är att några ordinarie var i tjänst. En ordinarie, två vikarier som arbetat sedan påskhelgen på timmar och tre helt nya och så den schemaraden som ni inte fick in någon vikarie på…

Att ha delegering är viktigt och innebär att få ge mediciner, såsom insulin, på uppdrag av sjuksköterskan. En av alla som kom hade delegation. Utöver ordinarie arbetsuppgifter, det vill säga fasta besök, tillkommer larm. Många av oss brukare har trygghetslarm som är kopplade till larmcentralen. Om någon av oss behöver akut hjälp kan vi trycka på en larmknapp vi bär på oss och kommer då att få tala med en av larmcentralens operatörer som har hand om just trygghetslarmen. Larmet går sedan vidare till hemtjänsten och den grupp/person som ansvarar för området där jag som larmar bor. Är det mycket akut kan givetvis ambulans eller anat ”blåljusfolk” larmas ut samtidigt. Men på mindre orter finns sällan avsatt extra tid för larm utan det sköts av ordinarie personalstyrka.

woman-593456_1280
Smärtan har blivit övermäktig och orken att vänta på det ordinarie besöket finns inte. Då är det helt rätt att larma på hjälp. Ett så kallat tyst larm där operatören inte får någon kontakt alls prioriteras alltid.

Som ny på en arbetsplats är det mycket att tänka på. Kanske är det ditt första arbete. Men även för dig som har arbetat många år och kan yrket så kan det vara nytt. Vi känner inte varandra, än. Lagom som ni fått ihop arbetspasset och fördelat jobben efter bästa förmåga får ni larm. Någon har ramlat och de som känner brukaren vet att ni måste gå två. Där föll planeringen. Stressen kanske redan har tagit sitt järngrepp om er. Och så ska ni vara snälla och rara när ni kommer till oss. Och nästan alla av er är det också, med enstaka undantag. Det förekommer personal som beter sig illa, som gör illa och som gör allvarliga fel. Personligen har jag under alla år jag haft hjälp råkat ut för någon enstaka händelse, så för mig är det mycket ovanligt.

Lyssna på mig. Jag lovar att, om jag kan, tala om vad jag vill ha hjälp med. Om du inte kan ge mig, eller inte förstår vad jag behöver för hjälp – be då om hjälp från en kollega. Det finns ingen som kan allt direkt, oavsett vana. Även om jag skulle vara 94 år och dement, eller 55 och förefalla rejält onykter behöver jag din hjälp med kanske både personlig hygien, omvårdnad och  hushållsarbete. Väldigt många av oss har mycket ont. Min sjukdom kan göra att jag sluddrar, svamlar och har svårt att koordinera mina rörelser. Det syns exempelvis inte att mina händer inte fungerar. Därför borstar du mina tänder, duschar och smörjer in mig. Därför brer du mina smörgåsar, kokar kaffe och värmer min mat. Än så länge klarar jag mitt tangentbord (men det syns inte att hjälpmedelscentralen har ordnat med en anpassning av det).

stock-624712_1920
Telefonen kan jag använda för telefonsamtal och för att ta emot SMS. Skriva är för svårt. Datorn däremot är min kontakt med med omvärlden. Den ersätter både radio och TV och delvis telefonen. 

Till er alla som arbetar som vikarier inom hemtjänsten: Ni ska veta att ni behövs och att ni är välkomna. Män och kvinnor, unga och gamla och från världens alla länder. Precis som ni är olika är vi som behöver er hjälp det. Behandla mig som en person du bryr dig mycket om. Jag ber om vård på ett professionellt, men personligt sätt. Jag är inte ett ting, utan en levande människa med minnen, tankar, känslor. Jag kan vara glad, arg, rädd eller ledsen. Jag kanske ber att du inte kommer till mig någon mer gång och kanske är jag rädd eller osäker inför dig. Kom då ihåg att det har en anledning av något slag, men att det mycket sällan beror på just dig som person. Kanske är det du som är rädd eller osäker inför mig? Säg till, det bättre att du då får gå till någon annan. Personkemin stämmer inte alltid och det är OK!

health-621352_1920
Fråga om du inte vet. Prata med mig som du hjälper. Ta ingenting för givet. Det är inte säkert att mellanmål betyder samma sak för dig som för mig!

När nu sommaren gått in på andra halvan och hösten närmar sig hoppas jag att ni vikarier har haft det bra. Till er ordinarie: Välkomna tillbaka efter en välbehövlig semester.

Tack till all personal inom hemtjänsten!

Tv: Skagen, Danmark. Th: Inflygning över Salzburg
Hur har du haft på ditt sommarjobb eller under semestern? Berätta gärna om sommarjobb, vikariat och semestrar som du särskilt minns. Från i år eller från andra tider. Sådant du aldrig glömmer, oavsett anledning!

Annonser

Sjukdom och identitet

Om långvariga (kroniska) sjukdomar/syndrom och identitet. En berättelse.

horse-806397_1920 - kopia
Vem är jag?

Att vara eller att bli sjuk innebär en stor omställning för individen. I denna artikel är utgångspunkten den enskilda individens uppfattning om sig själv i huvudsak. Men också hur omgivningen reagerar, och på ett sätt också definierar, sin vän, arbetskamrat, släkting, partner… Frågan i bildtexten ovan tror jag att vi alla som fått en livslång eller långvarig sjukdom ställt till oss själva. Vem är jag? För när diagnosen blir uttalad händer någonting, även om du som sjuk under lång tid haft vetskap om att något är fel. Kanske har du redan innan diagnosen väl sätts varit medveten om vad som fattas dig, vilken sjukdom eller vilket syndrom som du har. Men det är inte förrän orden uttalas högt, av läkare som regel, som du får bekräftelsen på att det du vet också är verkligt. Kanske har du under många år fått höra att ”det sitter i ditt huvud” som tagits upp i flera tidigare artiklar i denna blogg. Nu sitter det inte längre bara i ditt huvud. Nu har du fått en diagnos. I samma ögonblick som läkaren säger: ”Ja, du har Ehlers-Danlos syndrom, EDS, och har utvecklat fibromyalgi som följdsjukdom” försvinner resten av den information hen ger dig. Du hör: EDS, fibromyalgi, EDS, fibromyalgi, EDS… och sedan blir det tomt, tyst, kallt eller varmt inom dig. Du ser att läkarens mun rör sig men du hör inte ett ord. Allt försvinner bort som om du gick ensam i dimma.fog-1258892_1920
Tiden försvinner och läkaren reser sig, tar din hand och säger adjö – och du förstår ingenting. Kanske far tanken genom ditt huvud: Varför har hen inte berättat om vad det innebär att ha EDS? Fibromyalgi känner du till bättre, men EDS? Varför berättade hen inte? Du ser på klockan och inser att du suttit i undersökningsrummet i över två timmar. Läkaren har i och för sig bara varit där halva tiden. Först undersökning av både läkare och fysioterapeut vilket bara det gjorde dig förvirrad. Sedan provtagning, väntan på vissa provsvar och så kom då orden: ”Du har EDS och fibromyalgi”. Hen kunde ha sagt att du satt på månen. Det hade varit lika verkligt.

moon-165487_1280
Allt känns overkligt.  Får upp en bild av att jag sitter på månen mitt i natten.

Och sedan de där sista 20 minuterna som du inte vet något om. De som kom efter orden, domen, rullstolen, smärtan, morfinet. Allt som du läst om på Facebook. Alla berättelser om hur personer fått sina liv totalt raserade från att ha fungerat någorlunda skapligt till att mer eller mindre vara ett kolli beroende av ständig hjälp. För det är dessa bilder och berättelser som fladdrar förbi. De som handlade om allt som går att göra försvann in i dimman. Du får upp ett ord i ditt huvud: ”Identitetsdiffusion” Ni pratade om det på jobbet för bara några dagar sedan, detta att helt plötsligt få en ny identitet som ska förena sig med den du skapat. Det som varit ditt ”Jag” under många år ska nu också innehålla denna nya del av dig. Den del som innebär kronisk sjukdom. Du som alltid varit aktiv, ridit löptränat, styrketränat. Allt blir förändrat med nya förutsättningar när du nu vet varför du har ont.

german-shepherd-dog-948899_1920
Smärtan och stelheten hade blivit sämre. Därför skaffade du hund för bara en liten tid sedan. Tänkte att det blir ett bra komplement till ridningen när han blir lite större och du både kunde cykla och springa med honom. Han kan vara med i stallet också. Som sällskap och vakt.

Valpen. Hur skulle det bli med honom? Och hästarna, om du skulle bli beroende av rullstol? Din gamla hund är du inte orolig för. Hon lufsar på som vanligt och oavsett rullstol eller häst går hon bredvid. Men valpen. En schäfervalp som du ska vara fodervärd åt i minst ett år. Du fick veta att det gick att lösa det så genom att ansöka om att bli fodervärd åt en av försvarets hundar och nu har han varit hos dig i en knapp månad och det är redan full fart. Tankarna bara snurrar. Du försöker prata med din man som var med dig, för ovanlighetens skull. Men han ser inga problem. Läkaren hade ju sagt att det var bra om du fortsatte med de aktiviteter du klarade av så länge du inte fick ännu mer ont av dem. Men när sa hen det? Styrketräningen och löpningen som jag får så ont av efteråt, talade fysioterapeuten om. Men vad sa hon? Minns inte.

paint-1290425_1280
Dina händer värker mest hela tiden. Men det är ju efter ridningen och många års arbete. Först med en vanlig skrivmaskin och sedan dator. Operationerna hade i och för sig inte gjort dem så bra som det utlovats, men du började ju skriva maskin redan när du var 13 år och sen kom datorn några år senare. Att du inte blev bra var inte konstigt.

Du berättar på arbetet vad läkaren sa. Att du har EDS. Och fibromyalgi. Då kommer alla frågorna du inte kan svara på. Samma frågor som du ställt till dig själv de senaste dagarna. Och kommentarerna som de inte trodde att du skulle höra.- Då vet man ju hur det blir. Hon kommer att vara ännu mer sjukskriven nu. Hon kan ju inte längre. – Inte konstigt att hon går som en anka. Jag har ju sagt att hon borde ha kryckor. Hade hon lyssnat på mig hade hon inte varit så dålig. – Det mesta sitter nog iallafall i huvudet på henne. Hon har ju gnällt om sin värk och att hon tappar saker sedan hon började här för många år sen. – Men rida och hålla på med hundar kan hon minsann, men inte jobba. Det måste vara lättare att sitta och skriva än att jobba i stallet. – Har du inte sett att det blivit rätt mycket fel när hon blir stressad? Och så har hon alltid fläckar på kläderna. Kommentarer, kommentarer och åter kommentarer. Men osäkerheten kommer smygande. Kanske är det jag som hör fel. Kanske inbillar jag mig bara. Inte kan mina arbetskamrater, och andra med för den delen säga sådana saker om mig. Men det är ju sant. Jag har ont, jag har varit mycket sjukskriven och jag spiller mycket. Och jag får mer ont både av arbetet och av träningen. Men de vet inte att det är hästarna och hundarna som gör att jag orkar arbeta.

Vad sa nu läkaren igen? Att jag hade både EDS och fibromyalgi…
Berättelsen är fiktiv, men bygger på kunskap om hur vi som individer kan reagera på ett besked som skakar om oss mycket djupt. Att få en diagnos bekräftad kan vara ett sådant besked. I synnerhet när det rör sig om en diagnos som individen inte har så mycket kunskap om. Där kännedomen om sjukdomen kommer från källor som exempelvis sociala medier där det lätt blir lösryckta delar.

Hur var det för dig som har en långvarig  sjukdom när du fick din diagnos?  Vad tänker du som är frisk när du läser berättelsen? Dela gärna med dig av dina tankar?

LÄNK till fakta om EDS

”Ska vi ta en fika?”

coffee-722270_1920
Fika har blivit globalt. Läs HÄR vad som skrivs om den genuint svenska traditionen att fika.

Förmiddagskaffe, eftermiddagskaffe, kaffe på maten, morronkaffe. Ja, helt enkelt – Fika! Kanske du rent av går till ett fik? I artikeln som länkas till ovan berättas att fikat sprider sig. Detta bland annat genom att två svenska profiler i april i 2015 kom ut med en bok om just denna tradition. Kaffe och bulle eller, ofta till förmiddagsfikat, en smörgås, är det få som vill vara utan. Och lika få reagerar om någon får svaret: -Nej, hen är på fikarast och kommer tillbaka klockan 10.00. För en person som inte känner denna tradition med fikaraster torde det te sig konstigt. Att gå från arbetet en kvart på förmiddagen och eventuellt även på eftermiddagen för att fika och prata! Att inte vara tillgänglig. Nu i mobilernas tidevarv har säkerligen tillgängligheten ökat något, men de flesta som söks genom en växel får sin fikapaus utan att bli störda.

cinnamon-buns-756498_1920
Kaffe och bulle – en fika!

”Life without fika is unthinkable,” according to the book ”Fika: The Art of the Swedish Coffee Break” written by Swedes Anna Brones and Johanna Kindvall and published in the US in April. (AFP/The local 9 juni 2015)
Enligt samma artikel konsumerar Sverige en procent (1 %) av allt kaffe som produceras i världen. Det enda land som dricker mer kaffe är Finland.
Vårt kära kaffe har blivit globalt. Forskare har dessutom visat på att kaffepausen är produktiv och gör att vi arbetar mer, inte mindre, som det kan vara lätt att tro.
”Studies show that people who take a break from their work do not do less. It’s actually the opposite,” says Viveka Adelsward, a professor emeritus in communications at Sweden’s Linkoping University. (a.a)
Så fikarasten är något vi kan vara stolta över. Om vi sedan väljer kaffe eller annan dryck må vara upp till var och en, men vi behöver få möjlighet att ta denna paus. Hur viktig den är märker vi om inte förr, så den dag vi blir sjuka och inte har möjlighet att få sitta tillsammans med arbetskamraterna en stund på förmiddagen. För fikapausen är mer en ett behagligt avbrott i arbetet.

man-791049_1920
Även om vi tillfälligt kan arbeta hemifrån, så är det inte detsamma som att vara på en arbetsplats. För många finns dessutom inte den möjligheten att bibehålla kontakten med arbetsmarknaden.

Under fikapausen avhandlas inte bara det privata, utan det fattas också beslut. Det ges möjlighet till samtal med andra vi inte annars skulle ha kontakt med, det görs upp om mötestider och mycket annat. Kafferasten är på de flesta arbetsplatser som ett smörjmedel för kommunikationen mellan medarbetarna. Den informella stämningen gör det också i många fall lättare att berätta för ens arbetskamrater om viktiga händelser i privatlivet. Sådant som annars i många fall skulle förbli osagt eller kanske bli till skvaller med en negativ underton. Allt detta gör våra fikapauser viktiga och saknade då vi av olika skäl inte kan arbeta. Den sociala funktionen som tappas vid framförallt långvarig sjukdom innebär ofta även en förlust av vänner. Som långtidssjukskriven så förloras betydligt mer än bara arbetet. Även stora delar av det sociala nätverket går förlorat.

studying-699485_1920
Att inte längre ha ett arbete, oavsett anledning, bidrar till att många förlorar stora delar av sitt sociala nätverk.

De som orkar upprätthålla kontakten med arbetsplatsen gör det ofta genom att komma till fikarasterna. Att besöka arbetsplatsen andra tider är sällan lönt, då de flesta har svårt att ta en paus för att prata bort en stund. Fikastunderna med de tidigare vänner och medarbetare försvinner successivt. Vem ska en nu ”ta en fika med?” Att samlas några stycken över en kopp kaffe är lika viktigt oavsett vad vi gör på dagarna. Att dricka sitt kaffe ensam är något annat än att göra det tillsammans med andra.Det smakar inte lika bra, även om många försöker upprätthålla rutinerna.

coffee-751619_1920
Många långtidssjuka mister stora delar av sitt sociala nätverk. Alla behöver vi någon att fika tillsammans med. Att dricka sitt kaffe ensam hemma är inte samma sak.

Vi behöver alla någon att fika tillsammans med. Det är själva essensen av vårt svenska fika. Det är också därför som det blir allt vanligare att i olika grupper på Facebook (FB) försöka ordna till träffar för daglediga med gemensamma intressen. ”Ska vi träffas över en fika?” är en rubrik som tycks förekomma allt oftare. Lokala grupper skapas på FB och det bestäms tid och plats för att kunna träffas – just för en fika. Samvaron med andra som befinner sig i en liknande situation är viktig ur många aspekter, som synes.
Vi är tillbaka där vi började denna artikel. Vikten av att samlas och få prata. Gärna med en kopp kaffe och något gott därtill. cafe-768771_1920
Artikelförfattarna är förundrade vilket framgår av detta citat:
At the Stockholm offices of the Swedish handball federation, employees meet up in the kitchen twice a day for 15 minutes, at 9:30 am and 2:30 pm, to have coffee and a pastry.
”It gives us a chance to talk about what we’re doing. Ideas take shape and that way we can avoid a lot of meetings,” says the head of the federation Christer Thelin.
”By law you’re entitled to a five-minute break per hour worked. For the fika we compile these five minutes into one 15-minute break, we satisfy our caffeine craving, and we talk about everything: a lot about work, but also current affairs and a bit of personal stuff too,” adds employee Lasse Tjernberg.
So it turns out having ”fika” could even benefit your career. Time to put the kettle on…

coffee-shop-1154289_1920
Att samlas för en fika. Även om vi av olika skäl står utanför arbetsmarknaden försöker många ordna med träffar för att kunna mötas över en fika.

Sjysta villkor (Reblogg)

Sjysta villkor och stopp mot tvångsarbete – ILO antar utmanigen om Globala värdekedjor

avatar

För tre år sedan dödades 1200 människor och 2500 skadades allvarligt vid en textilfabrik på Rana Plaza i Bangladesh.

Katastrofen blev en ögonöppnare för den breda allmänheten om att jakten på låga priser på skor, t-shirtar och kläder bär ett enormt högt pris i form av mänskligt lidande för dem som tvingas arbeta i fabriker med dålig arbetsmiljö, långa arbetspass och till låga löner.

Det har blivit allt tydligare att globaliseringen av ekonomin är oundviklig och ofta enormt orättvis. Klyftorna mellan dem som profiterar på de positiva effekterna av globaliseringen och dem som möjliggör den vidgas allt mer. Längst ut i kedjan av produktionen arbetar de som är mest sårbara och utsatta – barn, kvinnor och män.

Det är därför mycket välkommet att ILO, nu för första gången, ska anta utmaningen om att uppnå anständiga arbetsvillkor (Decent Work) genom hela produktionskedjan. Diskussionen och förhandlingen som ska påbörjas i Geneve i sommar kommer att bli mycket komplicerad. Arbetsgivare och arbetstagare står långt ifrån varandra.

Globala produktionskedjor eller värdekedjor (GSC) ökar alltmer i betydelse, ca åttio procent av all global handel och tillverkning sker i någon del av en produktionskedja. Varors tillverkning delas upp, fragmenteras allt mer, i jakt på lägsta kostnad. Samtidigt luckras beskattnings och arbetsrättsligt lagar upp i länder som tävlar om att locka till sig utländska investerare. Den snabba tekniska utvecklingen och allt fler aktörer som blandas in i produktionen gör det svårt att överblicka och organisera facklig närvaro för de arbetare som är mest utsatta.

Arbetstagares grundläggande rättigheter sätts på undantag i de globala produktionskedjorna. Organisationsrätten respekteras inte, att framföra klagomål leder till summariska bestraffningar och avsked. Avsaknaden av rätten att förhandla kollektivt är helt dominerade inom GSC. Det leder till låga löner, försämrade arbetsvillkor och minskad respekt för arbetares rättigheter.

I produktionskedjorna finns en överrepresentation av migrantarbetare som exploateras, dessa arbetare rekryteras av underleverantörer långt bortom kontroll för det upphandlande företaget. Kontrollen är dålig, ITUC (Världsfacket) larmar om att det längst ut i GSC återfinns barnarbete, tvångsarbete och andra former av utnyttjande av människor. Det behövs därför omedelbart ett ramverk av åtgärder och lagstiftning som förbjuder och kriminaliserar dessa företags jakt på billig arbetskraft.

GSC kommer aldrig att bli hållbara om de inte baseras på principen om Decent Work. Stater måste säkerställa att företag respekterar de fundamentala rättigheterna för alla arbetare, inklusive migrantarbetare. Av särskild stor betydelse är ratificeringen av ILOs åtta kärnkonventioner och att de följs därför att dessa konventioner utgör grunden för att kunna uppnå grundläggande rättigheter i arbetslivet. Då garanteras rätten att organisera sig och förhandla kollektivt. Likväl finns då stöd för att eliminera alla former av tvångsarbete, barnarbete och diskriminering i arbetslivet.

När de svenska delegaterna åker till Geneve i juni för att påbörja förhandlingarna finns en viktig uppgift att fylla. Sverige kan tjäna som ett gott exempel på att sunda relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare skapar förutsättningar för konkurrenskraft, produktivitet och ett arbetsliv med respekt för arbetstagare med god löneutveckling.

Sveriges regering kan bidra med att visa att respekten för fria och självständiga parter är en förutsättning för ett hållbart arbetsliv. Regeringens initiativ för en rättvisare globalisering mellan arbete och kapital – Global Deal är ett mycket vasst och bra initiativ. Men för att det ska bli verklighet krävs att regeringen lever som den lär. Därför krävs att Sverige snarast följer uppmaningen från LO och ratificerar protokollet mot tvångsarbete – först då kan arbete med sjysta villkor i produktionskedjorna bli verklighet.

Etiketter: , , , , , , ,

Oscar Ernerot

Ombudsman

När litet blir stort – om bemötande del 2

girl-421651_1920
När litet blir stort – om bemötande inom vård och omsorg.  Att mö
tas.

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Redan innan vi är födda börjar vi vara berörda av bemötande indirekt genom mammans respons på det bemötande hon får. Och vård och omsorg är något som sedan kommer att följa oss genom livet. Både i form av att vi tar emot, men också att vi ger. Ung eller gammal, frisk eller sjuk. Från det att vi är små barn till dess vi är gamla kommer vi att möta andra personer, både dem som har vården och omsorgen som yrke och personer som ger detta av människokärlek eller av nödvändighet. Vi kommer kanske också att få uppleva möten med djur som för alltid blir kvar hos oss. Positiva och negativa möten.

dog-869022_1920
Ibland kan kärleken mellan människa och djur vara det som får en person att orka…

Det som står i fokus här är dock det professionella mötet. Mötet mellan personal inom vård och omsorg och patienten, brukaren, klienten, den hjälpsökande. Många är beteckningarna på den som söker hjälpen. Och många är de som berättar om hur möten har gått fel och slutat i tårar av kanske både sorg och ilska. Av känslor av utsatthet och av att inte bli trodd. Av att ha blivit sårad och kränkt. Möten som gått helt fel. Inte en gång, utan gång på gång har mötet individen gick till, med förhoppningen att denna gång kommer de att lyssna på mig, återigen slutat i stor besvikelse. Återigen kommer frågan som ofta är så central: ”Varför lyssnar de inte på mig?”

megaphone-50092_640
Men lyssna på mig!

I bemötande finns att lyssna vad som sägs. Efter del 1 i denna serie ställdes frågan i de grupper på Facebook där artikeln presenterades om vad som läsarna upplevde viktigt avseende bemötande. Så gott som samtliga som svarat tar upp två saker. Det är att bli lyssnad på och att bli trodd. Två centrala begrepp. Vad innebär det att bli lyssnad och trodd på? Motsatsen blir ju att inte bli trodd och att bli ohörd, trots att individen försöker förmedla något som för de är viktigt. Hur ska ett möte bli bra om någon av deltagarna upplever att de inte blir trodda och att andra deltagare i mötet inte lyssnar?

Det tycks kanske som en självklarhet att mötesdeltagare tror på det som sägs och att de lyssnar till varandra. Och så är det säkerligen i många fall. Men tyvärr brister det ofta när det gäller kontakterna som rör vård och omsorg. I mötet mellan exempelvis läkare och patient är patienten expert på sin egen kropp, eller? Frågan är allvarligt menad eftersom det gång efter annan berättas om just möten läkare – patient, där patienten fråntas rätten att beskriva vad hen upplever vara fel. Istället definierar läkaren patientens upplevelse av vad som eventuellt är fel. För att kunna göra det krävs utöver undersökningar och prover av olika slag också att läkaren lyssnar till patienten, eller till den som är med, vad som skett innan patienten sökt hjälp. Därtill kommer detta med avstånd. Läkaren måste för att kunna undersöka kliva in i patientens intimitetszon med allt vad det innebär.

hand-357889_1920
Kanske är det inte det synliga som är mest allvarligt?

Det är lätt att ta det som är synligt och åtgärda det. Men när läkaren inte lyssnar på det som sägs är risken stor att viktig information går förlorad. För kanske är såret på handen bara ett symtom på något som är mer allvarligt. För att få veta så måste vårdgivaren lyssna aktivt på vad som sägs, både med ord och ”mellan raderna” Att inte bli lyssnad till och trodd på sårar och kränker. Och tystar… Synliga symtom, sjukdomar som syns på prover, behandlingsbara symtom, sjukdomar och skador som är väl kända får ofta bra behandling. Men alla sjukdomar och skador är inte av den karaktären. Och det är när symtomen inte stämmer överens med ”boken” som problem ofta uppstår. När exempelvis smärtan inte går att förklara.

headache-388876_1920
En smärta som inte går att beskriva…

Smärta hör till det enskilda symtom som kan vara bland de svåraste att beskriva. Andra svårigheter i vårdsituationer är när barn är sjuka, när patienten utöver akut sjukdom har någon form av funktionsförändring/ – begränsning. Att ha en kronisk sjukdom och sedan utöver den drabbas av en akut sjukdom ställer stora krav på vårdgivarna. Och det är i dessa situationer som det många gånger går fel. Det tycks vanligt att besvär som föranleder läkarbesök direkt kopplas till grundsjukdomen eller funktionsbegränsningen oavsett vad som föranleder vårdbesöket. Alla upplevda symtom behöver inte ha med de diagnoser som redan finns att göra, även om det nytillkomna givetvis kan påverkas av tidigare sjukdom. Att konsekvent förklara alla symtom utifrån en diagnos upplevs av många som kränkande. Personen blir inte trodd, eller rättare sagt, upplever att den som lyssnar inte tror på det som sägs och detta i sig upplevs ofta som en kränkning.
button-892162__340
För att återknyta till föregående artikel – en upplevelse är alltid sann. Och hur det känns ska inte ifrågasättas. Försöken att göra sig förstådd, att beskriva vad som inte är som vanligt kan upplevas ibland som att tala som till en vägg. Att inte bli lyssnad på därför att det redan från början finns ett grundantagande hos vårdgivaren vari problemen ligger skapar lätt problem och missförstånd. Detta diskuteras närmre i följande artikel som kommer att handla mer specifikt om möten i vården och långvarig smärta.

Berätta gärna om dina erfarenheter av möten där förutfattade meningar funnits med. Hur har du som patient (motsv) upplevt detta? Som anhörig, ledsagare, vårdnadshavare…
Det kan vara vårdbesök,  andra situationer som exempelvis rör skola och barnomsorg, äldreomsorg och mycket annat.

woman-1006102_1920
Att inte nå fram…

Hemtjänst – mer än städning

hands-216982_1280
Hemtjänst. Kanske är det här en bild av hemtjänsten. En yngre person som hjälper en äldre. Trygghetslarmet sitter på handleden. En knapp att trycka på, så får den hjälpsökande svar från larmcentralen. Trygghetslarmet fungerar som en högtalartelefon, och är placerat så att det går att tala oavsett var i bostaden personen befinner sig då hen larmar. Ett tyst larm, när larmcentralen inte får svar prioriteras alltid framför ett larm där de fått kontakt. Larmet går i första hand till hemtjänstpersonalen som sedan gör en bedömningen av vilka insatser som behövs. Men hemtjänst är så oändligt mycket mer än äldre som får hjälp med hushållsarbete och omvårdnad.youth-640094_1920
Oavsett var i livet du befinner dig, kan du komma i en situation då du behöver hjälp från hemtjänsten. Som långvarigt eller kroniskt sjuk förälder kan du behöva hjälp för att du ska orka vara förälder som ett exempel. Hemtjänsten styrs av Socialtjänstlagen, SoL, och säger att  du som medborgare ska tillförsäkras skäliga levnadsvillkor. Det innebär enligt lagen att du ska kunna leva ungefär som alla andrasom jag skrivit om tidigare. Riktigt vad detta innebär är inte helt klarlagt och tycks variera från kommun till kommun. Även den lag som styr personlig assistans (LSS) använder begreppet ”alla andra”, men med en väsentlig skillnad; LSS säger att individer som omfattas av insatser enligt LSS ska ha ”goda levnadsvillkor”. Goda levnadsvillkor är ett mer omfattande begrepp än skäliga levnadsvillkor.

swimmer-802890_1920
Goda levnadsvillkor innehåller mer än vad skäliga levnadsvillkor gör.

Att få insatser enligt LSS är ofta förknippat med en procedur av ansökning, läkarutlåtanden, ADL-bedömningar (bedömning av hur individen klarar vardagliga sysslor som innefattar allt från att laga mat och äta till toalettbestyr och hygien) och mycket mer. Hemtjänst enligt SoL kan ofta sättas in med kort varsel. En biståndsbedömare gör tillsammans med de hjälpsökande samt personal från exempelvis en akutvårdsavdelning på sjukhuset, hemtjänstpersonal, sjuksköterska från hemsjukvården, arbetsterapeut med flera en vårdplanering och insatserna kan påbörjas inom några dagar. Dock är det kommunen som beslutar vilka insatser som är aktuella, även om du har en privat utförare enl LOV (Lagen om Valfrihet).

Matlagning och hjälp med mediciner är insatser som hemsjukvård och hemtjänst kan bistå med. Matlagning innebär ofta att den sökande ges möjlighet att från utvalda storkök köpa matlådor som hemtjänsten sedan värmer om personen inte klarar det själv. Vanligen är det så att den som har hjälp förutsätts göra allt den kan själv. Där uppstår många gånger, men inte alltid, ett problem för dem med bland annat diagnosen Ehlers-Danlos syndrom (EDS). EDS och andra sjukdomar känner ingen ålder. En person som är ung kan behöva mer hjälp än en äldre. Det innebär att en person med EDS kan göra något, till exempel laga mat. Men matlagningen tar så mycket energi att hen sedan inte orkar äta själv, eller förmår ge sina barn den omsorg de behöver. Detta framkommer gång på gång som ett problem på många håll. Förståelsen för konsekvenserna av att göra något saknas ibland (alltför ofta) hos personalen och det blir då lätt konflikter mellan personal och den de ska hjälpa. 

Att lägga all sin energi på enskilda moment är inte möjligt. Därför behöver många med EDS hjälp med moment som de kan göra en gång, men inte fler. Och moment som tar energi från annat. Personlig hygien är ett sådant, där hjälpinsatser ofta behövs. För dig som är frisk tar det inte särskilt mycket energi att göra dig i ordning på morgonen. För en person med EDS kan bara att ta sig in i duschen vara ett heldagsprojekt om hen ska ordna det själv. Detta oavsett om personen behöver rullstol eller kan gå själv. Ibland finns inte orken att ens tänka på att duscha. Tänk gärna på att EDS är en ärftlig sjukdom och inte sällan är barnen i en familj med en vuxen som söker hjälp också drabbade. Därtill kommer att samsjuklighet är vanligt.
hands-736244_1920
Det är då hemtjänsten insatser blir ovärderliga om de fungerar. Hemtjänsten kan gå in och bidra till att personen får hjälp med morgonarbetet. Det kan vara den hjälpen som gör att hen sedan kan ta sina barn till dagis och skola. Utan hjälpen så går inte det. Detta är svårt att förstå, för den som är frisk. Även för personal som är van vid äldre sjuka som gör det de kan är det ett annorlunda tänk, och svårt att förstå. Här ska de gå in och ”ta över” vissa sysslor.

Men så viktigt. Du som arbetar inom hemtjänsten och möter personer med sjukdomar som EDS och ME/CFS som exempel. Tänk att det du gör, gör du för att den du hjälper inte orkar med mer än kanske några få aktiviteter per vecka. Och bland dessa få aktiviteter sker en prioritering vad som är viktigast. Om den du hjälper säger: ”Jag orkar inte nu” så fråga gärna: ”Vad kan jag göra istället?” Prioriteringar görs av nödvändighet. Ingen med EDS ber om hjälp utan att ha mycket goda skäl till det. Många gånger har det istället varit så att orken är slut på grund av att personen vill för mycket och har gjort för mycket.

Hjälp till att prioritera. Tänk att om det finns en partner eller friska barn att de ska göra ungefär lika mycket som om deras make/maka som du hjälper vore frisk. För ett är säkert. Redan idag gör den friska vuxna mer än någon utomstående ens kan drömma om och har ofta gjort det under lång tid. Inte sällan så lång tid att även hen är sjuk på grund av utmattning. För om sanningen ska fram så har de allra flesta väntat alldeles för länge med att söka hjälp. Så länge så att utöver grundsjukdomarna har tillkommit utmattningssyndrom. Denna verklighet är inget som personerna visar utåt – men det är den verkligheten som vi behöver hjälp med att hantera! 

Även för den som är sjuk kan det någon gång vara gott att få känna lukten och smaken av nybakt bröd!

Kommentera gärna!
Hur ser det ut för just dig? Hemtjänstpersonal eller du som är drabbad av någon sjukdom och behöver hjälp. Berätta!
Du som är frisk – vad blir dina tankar när du läser denna artikel?

FM Krus

Här kommer en lite mer utförlig presentation av FM Krus.  Ett varmt tack till matte/fodervärd Susanne Andersson för att du så generöst delar med dig av FM Krus liv och leverne. Tack ❤

”Gick med Krus lös en bit i morse, och han brydde sig knappt om att folk kom gående. Superduktig! 😊Eller så var det kanske bara snödrivorna som lockade.. 😜”

FM Krus upptäckte något nytt när det kom snö. Snö är helt fantastiskt, underbar och roligt att leka och busa i! Krus är född den 24 juni 2015 och är alltså åtta månader gammal. För honom är snö helt nytt.

Lät Krus springa lös ute mer eller mindre hela dagen, och bara lekte och hade det gott. Råkade också på en granne som följt oss lite fram och tillbaka sedan dag ett. Nu har vi inte träffats på ett par månader, och när hon kom gående med barn och hund så kallade jag in Krus som lydde direkt. Hon var minst sagt imponerad över hur duktig han är, och det var så härligt att få ett kvitto på att man i alla fall gör någonting rätt. Så även om vi har lite att jobba med just nu och fortfarande har många månader kvar, så känns det som att vi kommer ta oss an alla utmaningar tillsammans. Det känns allt mer som att vi hör ihop för varje dag som går, och klarar han inte testet så får han gärna stanna hos mig. Underbara vovve! 😀❤”
”Vilddjuret i FM Krus brukar alltid smyga sig fram när vi tar en tur ut i skogen. I det här fallet – en hare…? 😂”
”Vem behöver plogbilar när man har en FM-hund? 😜
”Matte, titta! Jag hittade min vante ” säger en lycklig FM Krus! Mattes röda vante är den absolut bästa leksak som Krus har. Andra leksaker bryr han sig inte särskilt mycket om. 

Åtta månader gammal så kommer många hundar in i ”spökåldern”. Det mesta som är obekant är farligt, och de håller sig gärna kvar vid mattes ben. Intressant är att se likheterna med ett par andra flockdjur, hästar och oss människor som också har perioder då ängslighet och rädsla för det främmande kan vara mycket framträdande. Givetvis är det individuellt, men ändå. Spökåldern kan sammanfalla med slyngelåldern och då finns en hel del att arbeta med. Båda dessa beteenden är naturliga utvecklingsstadier hos hunden. Men det är en period där hunden testar gränser. FM-hundarna är därtill ofta lite ”mer hund” då de behöver vara starka både fysiskt och psykiskt för att klara kommande arbete.

Den så älskade röda vanten!

”Väldigt billig idag, den här Krus… 😜 ”
En till synes något moloken FM Krus vandrar sakta tillbaka till matte. Vad har du gjort, Krus? Jaså, FM Jönso hade berättat om knepet med kottar i öronen och det provade du. Matte och du var inte överens om det, konstigt? Men OK då! Vi förstår… Ibland är det faktiskt roligare att hitta på roliga saker att göra helt på egen hand.

”Nackdelen med vår och smältande snö, är att det inte riktigt går att trampa ner hälarna utan att man drattar på ändan. Krus drog iväg efter en katt och matte åkte efter i ett par meter utan problem. Tack och lov var det katten han bor med, och hon bryr sig inte direkt när det kommer +34kg hund rännande, så hon stannade vid ett träd där hon satte sig och bara retades med Krus som matte äntligen fick stopp på. Nu är vi alla trötta efter den incidenten, men också några erfarenheter rikare. Grannarna tycker nog att det är helfestligt att se på när vi går ut, för jag kan nog tänka mig att det ser väldigt kul ut. Och jag får nog allt ta och lära den lilla kattfröken att inte lipa åt hunden…”

”Lite orättvist mycket favorisering här, va? Undrar om matte vill gosa med mig också om jag tar över andra delen av sängen och slår på valpögonen.. 😈 //FM Krus

En orsak till att hundar så gärna jagar katt är att katten flyr. Då kommer hundens jaktinstinkt igång och så blir det lätt full fart. Åtskilliga är väl de med lite större hundar som åkte efter en kattjagande hund för att tanken på att släppa kopplet inte finns. Matte skriver om att FM Krus ”är billig”. Och som fodervärd/hundägare har vi alla upplevt stunder då våra hundar varit ”billiga”. Stunder när de likt både Jönso och Krus satt kottar i öronen och tvärvägrat lyssna. När de drar efter första bästa de får syn på, eller för den delen, hittar något att tugga sönder den där korta stunden hunden var ensam hemma.

”Det har varit en jobbig dag för mig, FM Krus. Både lek i snön och så passivitetsträningen. Då är det skönt att bara få lägga sig och vila, med mitt älskade ben i munnen, i favoritsängen hemma!”

Krus hör till de hundar som har lätt för att stressa upp sig. Då får matte träna honom extra mycket i att vara stilla och bara vänta. För FM Krus är det jobbigt och svårt. Dessutom så innebär passivitetsträningen också att matte och de som är med går ifrån honom. Han blir ju övergiven av dem han älskar mest av allt!

Matte Susanne skriver så här om just passivitetsträningen:
”Passivitetsträningen är den viktigaste träningen för Krus, han stressar lätt upp sig. Har jag exempelvis sällskap och personen går iväg ur synhåll så skriker han bara och vill följa efter, så där har vi nog det mesta jobbet för oss. Han drar gärna på promenaderna och det är svårt med kontaktövningar, han går gärna i sin egen lilla bubbla. Men vi kämpar som sagt på och gör vårt allra bästa varje dag, och jag ångrar inte en sekund att jag valde att ta en FM-valp. Det är en rejäl utmaning, men det är härliga utmaningar som man hela tiden lär sig av. Och att få kämpa tillsammans med en kompis är verkligen guld värt.”

FM Krus har fokus på matte!

Foto och bildtext (fetstil): Fodervärd Susanne Andersson
Bildtext (ej fetstil): FM Krus (tolkat av Piia-Liisa)

Latstryker och dumhuvud del 2

En fortsättning på ”Ditt lata stycke” eller Sagan om den lata flickan.

person-842429_1920
En flicka som (inte) var som ”alla andra” eller hur var det nu igen?

Här följer en fortsättning på sagan om flickan som blev kallad både för lat och för dum.

Flickan hade blivit kallad för lat och bekväm av sig under hela sin uppväxt och även som ung vuxen. Men det var ju inte det enda som hon blev kallad för. Hon var också ful, fet och dum. Kobent och plattfot. När flickan började skolan kunde hon inte samma saker som de andra i klassen som gått på lekis. Hon var därför annorlunda än de andra barnen i klassen. På så sätt kom hon att bli en alldeles utmärkt person att ge sig på. Dessutom förstod hon inte alltid att de andra barnen retades, utan trodde de menade allvar när de sa saker som flickan upplevde som positiva. Flickan kunde saker som de andra barnen inte kunde. Ett exempel var att hon hade lärt sig använda en räknesticka, ett instrument som var en föregångare till miniräknaren.

class-224148_1920
Om flickan fick och kunde, stannade hon kvar i klassrummet när de andra eleverna gick ut på rast.

Klassrumssituationen var en pina för flickan. Hur många gånger hon hade anledning att gå ifrån går nog inte att räkna, men skolsyster fick många besök.

Gymnastiken klarade hon inte alls av. Som ni vet fanns det en genetisk anledning. EDS (Ehler-Danlos syndrom) som gjorde att många rörelser var mycket svåra för henne att utföra, men även det att hon inte kunde regler för gymnastiska lekar som de andra fått lära sig i lekskolan. Men varken lärare eller andra vuxna i skolan förstod. När flickan försökte och misslyckades hette det att hon var klumpig. Och det skulle gå att arbeta bort om hon bara försökte tillräckligt mycket. Men hon försökte aldrig tillräcklig mycket. Hon var ju så lat när det gällde praktiska ämnen såsom gymnastik. En sommar anmälde hon sig till fotbollsskola och det var roligt – för de andra! Då fick de chansen att visa hur man verkligen spelade fotboll. Och flickan satt mest som avbytare på bänken bredvid planen, framförallt när det spelades match.

girl-1196505_1280 - kopia
Hästar, kor och kalvar kom att bli flickans vänner. Ytterligare en anledning till kommentarer från jämnåriga. ”Du luktar” ”Koo-pia” ”Tjockis” ”Ful” ”Dum i huvudet” ”Äcklig”. Ord kastade efter flickan. ”Vi vill inte ha dig”. Ord från vuxna: ”Latstryker” ”Du kan om du vill”. ”Du är bara bekväm av dig” ”Alla kan…(fyll i lämpligt ord själv)” Kommer ni på fler ord?

På mellanstadiet kom lagsport med in i bilden och lagen valdes av klassens bästa pojkar i den sport det gällde. Flickan stod ensam kvar och pojkarna slogs nästan om vem som inte skulle ha henne i laget. Ibland bestämde magistern i vilket lag hon skulle vara och det var alltid orättvist mot dem som var i det laget.

volleyball-976992_1920
Bollsport kräver stabilitet i kroppen. En stabilitet som flickan inte hade. Men egentligen var hon ju bara lat.

Vad skapade detta för bild hos flickan om hennes värde?

Nu tänker ni kanske att det var väl bara barnen som tyckte att hon var lat, möjligen läraren också? Men inte. De flesta vuxna i hennes omgivning såg flickan som lat, eller som de sa: ”Hon är lite bekväm av sig” och så log de rart och klappade flickan på huvudet. De som sa att hon var bekväm av sig sa det aldrig på något elakt sätt till skillnad från de andra.

granny-908340_1280
Det är inte alltid ett leende är vänligt. Skulle flickan ha någon mat så var det bara att fortsätta räfsa och hänga hö.

”Du är allt en riktig latlobba du” sa den äldre kvinnan till den 11 år gamla flickan som inte orkade räfsa hö och hässja i samma takt som de vuxna kvinnorna. ”Ut på stycket igen med dig” och sedan någon kommentar om att gå inne och dra benen efter sig inte gick an. Iallafall inte om hon tänkt sig äta senare. En mycket ledsen flicka gick tillbaka ut på åkern och fortsatte arbeta – med andnöd. girl-421651_1920

För det var orsaken till att hon kom in. Hon hade svårt andas. Varför kan vi bara spekulera i men hon kom att utveckla astma några år senare.

Det gick bra första, andra och kanske tredje tråden. För det var trådhässjor som gällde. Men från tredje tråden och uppåt till femte så nådde inte flickan riktigt och petade ner höet på andra sidan. Det var merarbete och skapade irritation. Husmor på gården, den äldre kvinnan, hade inte fördrag med ”slöhet” och fort skulle det gå. Själv höll hon till i köket och lät döttrar, söner och deras barn sköta det tyngre utearbetet. Sönerna fick sköta maskinerna och kvinnornas uppgift var att räfsa och hänga. När höet skulle köras in var det männen som stod på lasset och tog emot och satt i traktorn. Kvinnor och flickor räfsade och kastade upp på lasset.

Vad tänkte egentligen flickan? Vilken bild kom hon att skapa av sig själv? Vilken bild får du som läser av henne? 

wood-949745_1280

Redan i tidig ålder lärde sig flickan konsten att hugga ved. Som barn hemma hos morföräldrarna gjorde hon det för att hon ville. Där fanns inga krav, utan flickan fick lära sig sådant hon tyckte var kul. Som ung vuxen och helt beroende av ved för uppvärmning såg situationen annorlunda ut. Då var vedklyvning och hantering av densamma inte längre roligt, utan en nödvändighet. Och, ett alldeles för tungt arbete för en redan trasig kropp. Mer om detta i del 3.

Det som berättas ovan är endast några korta nedslag under åren då hon var mellan sju och 11 år gammal. Men just åren kring förpuberteten kom att prägla hela hennes fortsatta skolgång och senare också hennes liv som ung vuxen boende på landet.

 

Samtliga bilder är arkivbilder från Pixabay.com. Personerna på bilderna har inte något samband med texten.

På gång…

Till helgen som kommer tänker jag bjuda dig på en blandad kompott av allvar och glädje. Som jag brukar så kommer en mer lättsam text på söndag då du får återknyta kontakten med några av Försvarsmaktens hundar. Vad sägs om söta valpar?

FM Fatzys valpar

Utöver valparna får du återknyta bekantskapen med den lata flickan och följa henne dels under mellanstadietiden, dels då hon studerade på universitetet. Kanske blir det någon resa genom vacker natur. En blandning av allvar och glädje. Av det jobbiga och av det mer lättsamma. Och, som vanligt i denna blogg, kanske utifrån ett perspektiv som inte är så vanligt.

foal-322533_1280 - kopia
Hästarna lyssnade på flickan. För dem kunde flickan berätta allt hon inte kunde berätta för någon annan…

Jag kommer också göra resa. Kanske blir det resan som på ett dygn tog mig genom en hel årstid! Om denna resa kommer under helgen eller senare återstår att se. Ibland dyker det upp annat som pockar på uppmärksamhet. Men någon form av naturskildring kommer det att bli. Är det så att resan från senvinter till försommar får anstå, så blir det någon annan resa med naturen som inspiration. Jag lovar er under alla omständigheter vackra bilder!

Detta är lite av vad som är på gång för tillfället. Hoppas du gör mig sällskap på resan i både tid och rum!

foliage-694319_1920 - kopia
Tänk att björklöv är så vackra.
person-1119388_1920
En ensam flicka…
books-1149959_1920 - kopia
…som använde rasterna på arbetet för att läsa in kurslitteratur när hon blev lite äldre.

Välkomna att titta in och möta Livets skiftningar ur ett annat perspektiv 🙂

//Piia-Liisa

winter-1153713_1920
Vem skulle ha plockat in veden?

Att leva som andra

Tänk dig ett liv där du kan göra det du vill, när du vill. Tänk dig ett liv med friheten att välja själv vad du vill göra, var du vill vara och med vem eller vilka du vill umgås med. Tänk dig ett liv där du utan att fråga, kan tacka ja till en inbjudan på en fika. Tänk dig ett liv utan smärta. Tänk dig ett liv helt enkelt!
coffee-608968_1280 - kopia

Vad är nu detta, kanske du undrar? Det är väl inte några konstigheter. Det är verkligheten. Men arbetet då? Om man har ett arbete att gå till. Oavsett arbete eller arbetslös ställs krav på aktivitet. Inkomst från  exempelvis arbete är en förutsättning för frihet. En inkomst ger mig möjlighet försörja mig och att, om jag vill, vara aktiv på min fritid utifrån mina intressen som alla andra. Men gäller detta verkligen alla?

working-1056596_1280

Nej, det finns något som sätter käppar i hjulet för en del av oss. Vi kan väl kalla det för funktionshinder eller funktionsnedsättning. Ni vet de där orden som dyker upp ibland i någon debattartikel, eller som någon talar om på TV i något program. Ofta bara några minuter för att sedan gå vidare till något annat, mer intressant ämne.

Lagstiftningen talar om funktionshindrades rätt att leva som andra. I två lagar, Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 7§ står under rubriken Människor med funktionshinder: (…)Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra”. I Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) står under Inledande bestämmelser 1 kap. 5§: Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet (…) Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Min definition av funktionshinder är i denna text något som hindrar mig från att vara som alla andra och som gör att jag därför har svårigheter eller måste avstå från sådant som en icke funktionshindrad person tar för självklart. (Länk till Wikipedia. Definition och beskrivning av begreppet funktionsnedsättning)

motorized-wheelchair-952190_1920

Att vara funktionshindrad innebär att jag inom vissa områden inte kan fungera som ”alla andra”. Ändå säger lagen att jag som funktionshindrad har den rätten. En rätt som jag hindras från att utnyttja. Ett väl anpassat samhälle skulle minska mitt funktionshinder, och underlätta för mig att delta i samhällslivet just som lagen det står i lagen. Det vill säga, som alla andra. Vilka nu alla andra är! Jag har, som synes, valt att definiera gruppen ”alla andra” som de som på egen hand kan nyttja den service som finns i ett samhälle utan större problem.

hand-65688_1280
Ovälkommen, eller?

Jag är rullstolsburen och har därutöver ständig svår smärta. Det skulle inte behöva vara något problem i sig, men är det ändå många gånger. Problem som gör att jag inte kan fungera i samhället som ”alla andra”. Mitt funktionshinder uppstår egentligen först i de situationer när jag på grund av något slags hinder inte kan vara/göra/delta som alla andra (Läs: Icke funktioshindrad). Jag kan, som exempel, på grund av smärtan inte köra bil, utan är hänvisad till färdtjänst. Färdtjänst är enligt lagen en form av kollektivtrafik för oss som av olika anledningar inte kan resa med den vanliga kollektivtrafiken.

Men för att nyttja färdtjänsten krävs bokning i förväg. Om det gäller en planerad aktivitet ska resan bokas senast dagen innan. Vid bokningar samma dag får väntetiden på, i mitt fall taxibuss, vara upp till två timmar. Jag tar mig inte ombord på buss/tåg och jag klarar inte av de stötar, krängningar och vibrationer som det innebär att resa kollektivt. På så sätt skapas funktionshinder i samhället minst i lika hög utsträckning som att jag är funktionshindrad. För oss landsortsbor är detta vardag även för många friska som reser med kollektivtrafik, ska väl tilläggas. Skillnaden blir dock mycket tydlig då ja kommer in till en stad och behöver förflytta mig längre än vad jag kan med min Permobil.

bus-17158_1920
Var är hållplatsen? Hur tar jag mig dit? Kommer jag ombord?

Ett annat exempel är om jag vill handla i den lilla stad där jag bor. De allra flesta butiker är belägna i äldre fastigheter och har några trappsteg in. För att komma in till dessa finns i vissa fastigheter bakdörrar som går att åka in genom. Men då är det istället trångt så att det blir svårt av den anledningen. Apoteket, Systembolaget, ICA och några få butiker till tar jag mig in på. Likaså kommunhus, bibliotek, vårdcentral och turistbyrå. Men det är många ställen jag inte kommer in på. Ibland saknas dörröppnare som försvårar, ofta är det alldeles för trångt.

store-945705_1920
Kommer jag in med Permobilen?

Jag vill på detta sätt försöka att visa på hur det som vi så ofta tar för självklart inte är det för alla. Som rullstolsburen och med svår smärta till följd av sjukdom är stora delar av samhället stängt för mig. Jag är dessutom beroende av andra för att kunna göra det som för dig som frisk är så självklart att du inte ens tänker på det! Jag måste också ha ledsagare med mig utanför min bostad vad än jag ska göra. Idag har jag ledsagning genom hemtjänsten. Rent praktiskt innebär det att jag aldrig kan göra något spontant. Allt måste planeras i flera dagar i förväg, även det som är ett kort ärende för den friske.

man-791049_1920

Hur var det det stod i lagen nu? ”Att leva som andra…”?

Vad är ”att leva som andra för dig”?  Berätta gärna! Du får gärna dela med dig av din erfarenhet av funktionshinder oavsett om du själv är funktionshindrad/har en funktionsnedsättning eller erfarenhet/kunskap du tillägnat dig på annat sätt.
Allas tankar och erfarenheter är lika välkomna!