Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”

Annonser

Att leva som andra

Tänk dig ett liv där du kan göra det du vill, när du vill. Tänk dig ett liv med friheten att välja själv vad du vill göra, var du vill vara och med vem eller vilka du vill umgås med. Tänk dig ett liv där du utan att fråga, kan tacka ja till en inbjudan på en fika. Tänk dig ett liv utan smärta. Tänk dig ett liv helt enkelt!
coffee-608968_1280 - kopia

Vad är nu detta, kanske du undrar? Det är väl inte några konstigheter. Det är verkligheten. Men arbetet då? Om man har ett arbete att gå till. Oavsett arbete eller arbetslös ställs krav på aktivitet. Inkomst från  exempelvis arbete är en förutsättning för frihet. En inkomst ger mig möjlighet försörja mig och att, om jag vill, vara aktiv på min fritid utifrån mina intressen som alla andra. Men gäller detta verkligen alla?

working-1056596_1280

Nej, det finns något som sätter käppar i hjulet för en del av oss. Vi kan väl kalla det för funktionshinder eller funktionsnedsättning. Ni vet de där orden som dyker upp ibland i någon debattartikel, eller som någon talar om på TV i något program. Ofta bara några minuter för att sedan gå vidare till något annat, mer intressant ämne.

Lagstiftningen talar om funktionshindrades rätt att leva som andra. I två lagar, Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 7§ står under rubriken Människor med funktionshinder: (…)Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra”. I Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) står under Inledande bestämmelser 1 kap. 5§: Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet (…) Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Min definition av funktionshinder är i denna text något som hindrar mig från att vara som alla andra och som gör att jag därför har svårigheter eller måste avstå från sådant som en icke funktionshindrad person tar för självklart. (Länk till Wikipedia. Definition och beskrivning av begreppet funktionsnedsättning)

motorized-wheelchair-952190_1920

Att vara funktionshindrad innebär att jag inom vissa områden inte kan fungera som ”alla andra”. Ändå säger lagen att jag som funktionshindrad har den rätten. En rätt som jag hindras från att utnyttja. Ett väl anpassat samhälle skulle minska mitt funktionshinder, och underlätta för mig att delta i samhällslivet just som lagen det står i lagen. Det vill säga, som alla andra. Vilka nu alla andra är! Jag har, som synes, valt att definiera gruppen ”alla andra” som de som på egen hand kan nyttja den service som finns i ett samhälle utan större problem.

hand-65688_1280
Ovälkommen, eller?

Jag är rullstolsburen och har därutöver ständig svår smärta. Det skulle inte behöva vara något problem i sig, men är det ändå många gånger. Problem som gör att jag inte kan fungera i samhället som ”alla andra”. Mitt funktionshinder uppstår egentligen först i de situationer när jag på grund av något slags hinder inte kan vara/göra/delta som alla andra (Läs: Icke funktioshindrad). Jag kan, som exempel, på grund av smärtan inte köra bil, utan är hänvisad till färdtjänst. Färdtjänst är enligt lagen en form av kollektivtrafik för oss som av olika anledningar inte kan resa med den vanliga kollektivtrafiken.

Men för att nyttja färdtjänsten krävs bokning i förväg. Om det gäller en planerad aktivitet ska resan bokas senast dagen innan. Vid bokningar samma dag får väntetiden på, i mitt fall taxibuss, vara upp till två timmar. Jag tar mig inte ombord på buss/tåg och jag klarar inte av de stötar, krängningar och vibrationer som det innebär att resa kollektivt. På så sätt skapas funktionshinder i samhället minst i lika hög utsträckning som att jag är funktionshindrad. För oss landsortsbor är detta vardag även för många friska som reser med kollektivtrafik, ska väl tilläggas. Skillnaden blir dock mycket tydlig då ja kommer in till en stad och behöver förflytta mig längre än vad jag kan med min Permobil.

bus-17158_1920
Var är hållplatsen? Hur tar jag mig dit? Kommer jag ombord?

Ett annat exempel är om jag vill handla i den lilla stad där jag bor. De allra flesta butiker är belägna i äldre fastigheter och har några trappsteg in. För att komma in till dessa finns i vissa fastigheter bakdörrar som går att åka in genom. Men då är det istället trångt så att det blir svårt av den anledningen. Apoteket, Systembolaget, ICA och några få butiker till tar jag mig in på. Likaså kommunhus, bibliotek, vårdcentral och turistbyrå. Men det är många ställen jag inte kommer in på. Ibland saknas dörröppnare som försvårar, ofta är det alldeles för trångt.

store-945705_1920
Kommer jag in med Permobilen?

Jag vill på detta sätt försöka att visa på hur det som vi så ofta tar för självklart inte är det för alla. Som rullstolsburen och med svår smärta till följd av sjukdom är stora delar av samhället stängt för mig. Jag är dessutom beroende av andra för att kunna göra det som för dig som frisk är så självklart att du inte ens tänker på det! Jag måste också ha ledsagare med mig utanför min bostad vad än jag ska göra. Idag har jag ledsagning genom hemtjänsten. Rent praktiskt innebär det att jag aldrig kan göra något spontant. Allt måste planeras i flera dagar i förväg, även det som är ett kort ärende för den friske.

man-791049_1920

Hur var det det stod i lagen nu? ”Att leva som andra…”?

Vad är ”att leva som andra för dig”?  Berätta gärna! Du får gärna dela med dig av din erfarenhet av funktionshinder oavsett om du själv är funktionshindrad/har en funktionsnedsättning eller erfarenhet/kunskap du tillägnat dig på annat sätt.
Allas tankar och erfarenheter är lika välkomna!