Gullekullen – Att låna livet

Tivedstrollen sommarskog Gullekullen
Gullekullen – vilket underbart namn på en plats. En gång stod troligtvis ett torp här. Idag finns bara resterna kvar.

Läser boken ”Eftervärme” av Tomas Sjödin. Därifrån kommer dagens tema. Att vi har vårt liv som ett lån. Tankarna i detta inlägg är mina egna, men jag blev inspirerad av Sjödins berättelser om livet som ett lån.

Tivedstrollen sommarskog 7
Sommarskogen omgav kanske en gång i tiden Gullekullen.

”Gullekullen”. Bilden som inleder talar så tydligt om att det vi har är ett lån. Stugan som byggdes här en gång är för länge sedan borta och naturen har tagit tillbaka det som en gång lånades ut till oss människor. Personer som arbetade hårt för att kunna låna en del av skogen för att bygga sin bostad och sitt liv. Kanske var det flera generationer som bebodde Gullekullen. Men en dag så övergavs torpet och så småningom var marken, både den där stugan stod och den som försörjt dem som levt på Gullekullen återlämnat till skogen.

Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Kanske såg Gullekullen ut så här.

Tankarna vandrar till dem som till slut gav upp och lämnade åter det som lånats. Kanske var det helt av fri vilja, men det kan också ha föregåtts av en lång process där det lilla huset gick från att vara en permanent bostad till att bli sommarstuga. När sedan underhållsbehovet blev för stort eller det inte fanns någon kvar som tog hand om torpet, släpptes taget.

Tivedstrollen höstbäck i skogen 12 september
Den lilla bäcken en bit från stugan försörjde Gullekullen med vatten.

Gullekullen saknade moderniteter. När de äldre lämnade livet och stugan gick i arv till yngre generationer vana vid en annan standard var det inte längre intressant att behålla fastigheten. Skogsbolaget som ägde allt runt om köpte upp marken och lät stugan återgå till naturen. Cirkeln sluts och till slut finns bara en skylt kvar av många händers hårda arbete. Livets cirkel, tänker jag. En gång lämnar vi också tillbaka det liv vi har. Tankar som Tomas Sjödin tar upp i boken. Tankar jag burit på länge, men inte satt ord på så tydligt. Jag är inte ensam om den tanken. Redan i slutet på 1940-talet skrevs denna visa:

Den dag vi lämnar jordelivet, lämnar vi också tillbaka det vi haft. ”Vi lämnar livet” – men till vem eller till vad lämnar vi över livet till? Jag blir er svaret skyldig. Det enda jag kan säga är att jag själv tror att jag lämnar över livet till den Gud jag tror på, men jag vet inte – jag bara tror.

 

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 1
Vad finns bakom horisonten? Den lilla skogstjärnen ser ut som en del av ett naturens öga som blickar upp mot himlen. 

 

Att ha livet till låns är en för mig svindlande tanke. Jag äger inte mitt eget liv, jag lånar det bara under ett antal år. Ödmjukheten griper tag i mig liksom oron. Vad gör jag med mitt liv? Hur hanterar jag det jag bara lånar? Är jag rädd om det eller sliter jag i det och behandlar livet illa? Hur behandlar jag det jag kalla för ”mig själv”? Många är de som slitit ont genom åren. Att leva på ett litet torp, som jag tror att Gullekullen var, lämnade nog inte kraft över att fundera om de fått livet till låns eller till skänk. Och även om tankarna kanske fanns där var det med stor sannolikhet inte något de talade om. Kanske tangerade prästen detta vid någon gudstjänst eller begravning. Under själva begravningsgudstjänsten ingår att lämna över den avlidne till Herren. Så tanken att vi har livet som ett lån finner jag på olika platser och kanske kan jag säga också i olika former.

Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
Sofia Magdalena kyrka, Askersund

Gullekullen fångade mig. Ett vackert namn på en plats att bo och leva. Jag vet inte någonting om vad som faktiskt funnits på platsen. Stugan och den uppodlade marken därtill. Det hårda arbetet och tankar kring dem som bott där är helt min egen skapelse taget ur fantasin. Tankarna om livet som ett lån känns trösterika. Trösterika just därför att de innebär att livet inte tar slut den dag jag dör. Det bara ändrar form och ges tillbaka till långivaren. Precis som de vackra blommorna måste vissna och dö för att återkomma kanske vi också måste göra det.

Tivedstrollen blommande buske juni
Nästa år blommar busken lika vackert.

Nej, jag tror inte reinkarnation. Återkomsten sker för mig i en annan existens. Men livet är med detta synsätt mer av en cirkelrörelse än en vägsträcka att färdas. Och i denna cirkelrörelse kommer vi att möta oss själva nu och då, på gott och ont. Det är inte alltid spännande och roligt att se sig själv i ett nytt perspektiv. Det kan vara fruktansvärt svårt. Men ett har jag lärt – det är i mötet jag utvecklas som människa och kanske kan jag då, när den dagen kommer, återlämna något som är väl underhållet och i bra skick. Min nyfikenhet på livet finns kvar och jag hoppas att det ännu är många år till dess jag ska tacka för lånet!

dove-1218474_1920 - kopia
Tack för lånet!          (arkivbild)

Foto: Tivedstrollen (där ej annat anges)
Visningsbild:
Tivedstrollen ruin torpargrund

Kommentarer är alltid trevligt. Berätta gärna om dina tankar om livet och döden, naturen, himmel och hav och allt däremellan!

 

Mellanspel

Eftersom orken är som den är vill jag bjuda er på ett mellanspel av vackra bilder. Njut av fotograf Per Svenssons vackra bildspel  från trakterna kring Norra Vättern. Naturreservaten Råå Uddar och Mårsätter. Bestämt tyckte jag att jag skymtade tomtemor. Men jag väljer att inleda med en kort film om att vara ute på hal is!

Följande film är från Råå Uddar, ett naturreservat. Livets Skiftningar har publicerat den tidigare, men så vacker att den kan ses många gånger.

Som avslutning en vinterfilm från Mårsätters Naturreservat:

TACK Per Svensson för de vackra bildspelen och visningbilden.
Visningsbild:pers-fre-2-dec-2016-1
Det är fler artiklar planerade. Bland annat kommer FM Lissa och Jeck på besök framöver. Troligtvis kommer fler FM-hundar också att vilja vara med, men det återstår att se. Ett annat tema som kommer att tas upp är att ta emot och ge hjälp. Uttrycket: ”Det var så lite så” är centralt i den artikeln. Givetvis mycket bilder. Kanske vävs en historia kring bilderna. Lasse-Maja fascinerar…

Berätta gärna om era tankar kring detta lite annorlunda inlägg. Ni är också varmt välkomna att tala om vad ni vill läsa om i bloggen. Har jag möjlighet ska jag försöka tillmötesgå era önskemål.

På gång…

pieces-of-the-puzzle-592798_1920-1
När händer och fingrar protesterar blir det svårt att skriva, tyvärr. Men jag kämpar med en artikel som jag hoppas ha färdig i början av veckan.

Dessutom är min förhoppning att kunna göra någon form av sammanfattning av 2016. Den 14 januari förra året skrev jag mitt livs första bloggartikel och det händer mycket på ett år!

Väl mött i veckan som kommer. Några vackra naturbilder från Askersundstrakten får avsluta. Fotograf: Per Svensson
pers-askersund-alsen-12-jan
pers-askersund-8-jan

PS! Ikväll, tisdag 17 januari, passerade Livets Skiftningar 50000 visningar! Stort TACK till er alla läsare ❤
//P-L

Lucia, längtan och omöjliga drömmar

I morgon, tisdag, kommer Lucia, Ljuset Drottning åter till oss. Malena Ernmans skönsång inleder denna artikel och Per Svenssons vackra morgonfoto avslutar.

Hur många barn har genom åren drömt om att få vara Lucia? Att komma med ljus och glädje när allt är mörkt och kallt. Barnet som ville bära ljuskronan tänkte inte så, även om innebörden var densamma. Många är de barn, idag stadgade vuxna, som fortfarande kan känna ett sting av saknad och sorg trots vackra sånger. För de fick aldrig bära kronan på grund av utseende eller kön. Lucia var, då för 40 år sedan, förbehållen skolans vackraste flicka. Vem som skulle väljas till Lucia var ofta självklart. Alla vi andra fick finna oss i att komma i andra, tredje, fjärde hand om vi ens fick vara med. Fel frisyr, kroppsform, färger, kön… Inte tillräckligt vacker för att vara med som tärna ens alla gånger. Allt beroende på om klassens alla flickor fick vara med eller om det var begränsat antal. Vi som stod utanför fick drömma och titta på. Men det behövdes ju publik också.

lucia-1108754_1280
En Lucia och resten tärnor, tomtar, stjärngossar.

Lucia är en vacker tradition, om än med långt från kristna värderingar i begynnelsen. Liksom många andra högtider som vi idag knyter till den kristna traditionen har även Lucia rötter i olika traditioner. Det kunde vi läsa om i föregående artikel av vännen bbnewsab.  Lucia kom från Syracusa, Sicilien och dog troligen martyrdöden. Sägnen säger att hon rev ut sina ögon för att skicka dem till sin trolovade. Av Jungfru Maria fick hon nya, än vackrare ögon och Jesu moder var hennes skydd. Berättelsen om Helgonet Santa Lucia kom så till det mörka norden och hon kom med bud om ljusets ankomst. Idag är Lucia en ung, vacker kvinna eller flicka med ljuvlig sångröst. Ja, även ålder diskvalificerar. Lucia ska vara ung, en jungfru i betydelsen vacker och på väg att bli kvinna. Oskuldsfull.

santa-lucia-177216_1280
Helgonet Santa Lucia som staty på Sicilien.
När vinternätternas mörker täcker stor del av dygnet söker vi efter ljus. Att vi pyntar med ljusstakar till advent, julgranar både inne och ute och ljus i alla dess former. Vintermörkret kan vara tungt att bära. I alla tider har människan sökt ljuset och hittat anledningar till att fira. En ljusdrottning när mörkret är som svårast lyser upp både hjärta och boning. Lucianatten har varit och är fortfarande en speciell natt. Många är de ungdomar som är uppe hela natten och i tidig morgontimma gästar bekanta med sång om Lucia. Lussevaka tror jag att det kallas fortfarande. För många en anledning till festande. Kanske inte alla besök är välkomna. För många, många år sedan gick jag själv med till några lärare för att sjunga om Lucia och vi välkomnades med fika trots tidig morgon vill jag minnas.
lucia-1502589_1920
Traditionell Luciakrona med levande ljus.
Luciakronan, alltmer sällan med levande ljus, sades vara Lucias sätt att få mer ljus, att se bättre. Idag är den som regel batteridriven. Askersunds Lucia med tärnor kom och sjöng för många på olika former av boenden i staden igår, söndag. Visserligen två dagar för tidigt, men lika välkommen iallafall. Vare sig Lucia eller tärnorna hade levande ljus, vilket annars är vanligt vid officiella Luciatåg. Här i Askersund är det Lions som ordnar med Lucia och om jag förstod rätt så avgör lotten vem som bär kronan. Det känns bra, för att återknyta till inledningen. Att se Lucia komma med häst och släde en kall decembermorgon drömmer vi kanske om när vi tittar ut i mörkret. Plusgrader och helt snöfritt, långt från den kalla vintermorgon som Lucia ofta förknippas med. Nedan Luciafirande från Zorngården i Mora 2007.

Här får ni lyssna till mer musik från Lucia 2011:

Musiken hör Lucia till. Lucia med tärnor kommer sjungande till oss. Och när vi lyssnat till den vackra musiken återstår en sak. Lussefika! Lussekatter och pepparkakor serverade med varm glögg eller kaffe/saft. För vad är Lucia utan lussekatt?
lucia-1865069_1920
gingerbread-1076364_1920
Kanske är pepparkakorna hembakade. De smakar alltid bäst, oavsett om bocken fått mörka eller ljusa ben, eller är det möjligen en lussekatt i pepparkaksform?
Trevlig Lucia!
Berätta gärna om dina erfarenheter av Luciafirande, lussevakor och annat som kan höra Lucia till!
För att få ytterligare julstämning avslutas denna artikel med bilder som är tagna av fotograferna Per Svensson och Marina Pettersson om inte annat anges.

och så några arkivbilder:

winter-654442_1920

pers-soluppgang-over-askersund-11-dec
Soluppgång över Askersund 12 december. Fotograf Per Svensson

 

Adventsfrid och julstress

Som motvikt mot julstress vill jag idag bjuda på vackra vinterbilder. Bilder som inger lugn. Men skogen är levande och vem vet vilka som vistas där? Lite mystik bjuder fotograferna på även idag.

pers-30-nov-15-1
Adventstiden, som för många innebär en tid fylld av stress och jäkt. Julhandel, klappar och julmat och julbak. Helst hemlagat. Samtidigt är det avslutningar, Luciatåg, julbasarer och mycket annat. Tiden fram till jul må vara en väg, men knappast en väg där vi hinner stanna upp och bara njuta. Tanken att bara släppa taget och låta helgerna komma utan att stressa sönder sig känns behaglig, men är kanske ouppnåelig för många. Trots detta, vandra med mig och låt adventshelgerna bli fridsamma andningshål på vägen till jul.

Kan det vara Tomtemor som Per Svensson lyckats fånga på bild? Trots att julen står för dörren tar sig Tomtemor tid till en skogspromenad. Du som kan och har möjlighet – varför inte följa hennes exempel?
mp-lo-andra-advent-6pers-lo-andra-advent-1
Mitt inne i skogen fann fotograferna ett marmorbrott, övergivet sedan länge. Men visst vilar det ändå frid över bilderna av brottet?
mp-lo-andra-advent-4
Vem gick före? Fotavtrycken i snön väcker fantasin. Vad hade denna person för ärende och vart var personen på väg? Jag låter tanken flyga med vinden in i sagornas och mystikens värld. Det berättas enligt sägnen om mörka händelser och gengångare. Men lämnar de fotavtryck?
pers-novemberspoket-vid-stjarnsund
En osalig ande som av olika skäl inte förmår lämna det jordiska. Som troende känner jag behov av att be för denna okända kvinna. Be att hon får lämna jorden och komma till Paradis. Hon har fått sitt straff nu. Låt det som hänt få gå till vila och ge henne frid. Julen är ändå en glädjens högtid. En tid för förlåtelse och för gemenskap. Jag ber att osaligheten ska få övergå i salighet.
pers-lo-andra-advent-2
Vi är inte ensamma i skogen. Till vänster om vägen i bild syns de som sällan brukar fångas på bild. Ibland är det också så att kameran fångar det ögat inte ser. Så även om platsen övergetts av oss människor finns några andra där. Vilka de är? Det överlåter jag åt er läsare att avgöra.
pers-30-nov-15-2
pers-30-nov-15-5
Vi fortsätter vår vandring genom skogen och de mörka skuggorna byts mot den tidiga vinterns sol. Se hur lågt den ligger. Bara vintersolen står så lågt. De som gjorde oss sällskap uppe vid marmorbrottet liksom kvinnan vid sjön finns säkert kvar, men syns inte längre. Känn hur all stress inför den kommande julen minskar för varje steg. Istället infinner sig frid. Rofylldhet och avslappning. Behovet av att skynda och jäkta försvinner. Kanske kommer tanken på julens egentliga budskap till dig. En påminnelse om varför vi firar jul. Varför vi ger varandra julklappar.
pers-30-nov-15-3
Det har ingen betydelse om du är troende eller inte. Att tänka till på julens budskap kan vi alla göra. Kanske också kliva av den vägen som bara är kantad med stress och en massa ”måsten”. För inte kan julens mening vara att när så julafton väl kommer är man så slut att man inte förmår njuta. Kanske går det att släppa på prestationskraven vi så lätt lägger på oss själva? Jag har också sprungit den vägen. Jag har suttit alltför många nätter mellan den 23 och 24 december gråtande för att jag inte hunnit klart. Med en ostädad bostad, oinslagna julklappar, presentpapper, snören och tejp blandat med julprydnader i en röra i hela vardagsrummet. Upptäckt att det saknas julklappar. Klappar jag glömt att köpa. Paniken i att inse att jag måste försöka hitta på en passande present. Råvaror i frys, kyl och skafferi som skulle ha varit tillagade…
pers-30-nov-15-8
Långt från den ro och stillhet som finns i skogen. Långt, långt bort från allt vad julfrid hette. På julaftonen var det att försöka rätta till anletsdragen så att tröttheten och gråten inte syntes alltför tydligt, packa bilen och påbörja resan till dem som skulle få besök. Idag känns det skönt att veta att det är förgången tid. Nu kan jag äntligen börja njuta av julen. Utan att känna att det ställs en massa krav. Visst är det fortfarande julklappar som ska köpas och mat som ska tillagas. Men nu får jag hjälp till stor del och det jag gör själv gör jag med glädje i hjärtat för att jag kan göra det. Utan stress. Precis som jag njuter av de vackra tavlor naturen målar kan jag njuta av adventsstjärnorna i fönstren och ljusslingor och ljusstakar.
pers-hamnen-28-nov-16-1
Med denna bild från Askersunds hamn önskar jag alla mina läsare en skön Andra advent. Glöm bort att affärerna har extra öppet och ta det lugnt istället så långt det går.
Trevlig Advent!
Visningsbild:
pers-fre-2-dec-2016-1
TACK Marina Pettersson och Per Svensson för alla vackra bilder. Samtliga bilder i denna artikel är tagna av dem.

 

Vilja, smärta och haklapp!

Jag vill så mycket, jag vet att jag kan – men – var är orken och förmågan?

young-woman-1509954_1920
Tänk att springa över en sommaräng…

Min vilja och min kunskap krockar med orken och smärtan i kroppen. Jag drömmer om sådant jag en gång kunde göra, jag vill minnas och behålla den kunskap jag skaffade mig under år av studier och arbete. Idag känns det bara meningslöst. Vad ska jag med kunskap till när jag inte kan använda mig av den? Ja, så irrar tankarna fram och åter. Men kanske kan jag använda en del av min kunskap jag har till bloggen. Livets Skiftningar bygger på allt jag lärt mig genom alla år. Jag tror jag ska kalla det livserfarenhet. I min livserfarenhet finns utöver faktakunskap också erfarenheter av olika slag. Smärta, sjukdom, besvikelse, lycka, kärlek och upplevelser. Drömmar, både realistiska och orealistiska. All min livserfarenhet blir till berättelser, artiklar. En del tunga och svåra, andra lättsamma. Men alla visar de en liten del av det som gjort det möjligt för mig att skapa Livet Skiftningar. För bloggen är till en del mitt liv, mina erfarenheter och mina drömmar.

woman-163747_1280
Idag drömmer jag om det som aldrig kan bli verklighet. Imorgon om något annat.

Kroppen värker mer än acceptabelt. Orken har försvunnit, men viljan att göra något finns kvar. Jag måste få göra något, annars blir jag tokig. Trotsar smärtan i händerna och skriver. Men det är inte bara händerna som krånglar, ögonen vill inte. Att läsa och skriva med krånglande ögon och smärtande händer går, men skapar frustration. Orden har en tendens att inte vara still då jag läser. Ibland spelar min hjärna mig spratt och lägger till nya meningar som skulle kunna passa in i sammanhanget, men som inte finns. Jag läser samma stycke om igen och då är det inte samma text. Läsa och läsa om, läsa om igen. Jag vet inte var jag är i texten. Blir förvirrad. Gå tillbaka en halv sida eller mer. Kanske börja om från början beroende på typ av text. Första gången är det OK, men när det är fjärde eller sjunde försöket att läsa samma stycke kommer frustration och ilskan. Ett misslyckat försök till och då ersätts det med förtvivlan. Och så rädslan. Hur mycket av det jag läst har min hjärna fabricerat? Kommer jag tappa förmågan att läsa?

woman-1006102_1920
Jag vill, men kan inte!

Jag vill gå ut och gå med min  hund, valpen som kom till mig för ett par veckor sedan. Jag måste ut med den lilla. Valpen jag förvirrat tittar efter fanns bara i min fantasi. Och så vaknar jag till av att jag stjälper kaffet över mig igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är tredje gången bara idag. Nu har jag haklappar av plastad frotté, så jag slipper att bränna mig och blöta ner kläder och sängkläder. Boken jag läste fick ta del av kaffet. Ja, jag vet, jag ska inte läsa och dricka kaffe samtidigt. Med ögon som inte fungerar, händer som bara lägger av och en hjärna som tar paus utan att först meddela medvetandet. Muttrar och tackar för att det var min egen och inte bibliotekets bok. Har utökat mitt eget bibliotek genom att köpa hem nya böcker som ersättning för de jag lånat och dränkt i kaffe. Dags för ett nytt försök med skrivandet. Jag vet vad jag vill förmedla idag. Krocken mellan vad jag vill och vad jag kan och kroppens opålitlighet. Och, som sagt, alla dessa känslor denna krock väcker. Och hur hela jag dräneras på kraft.

coffee-817643_1920
Innan koppen stjälpte…

Drömmar och verklighet blandas i mitt sinne likväl som i denna text. Drömmar som för många tycks banala. Vill du ha en hund och har tid är det väl bara att skaffa en? Om det vore så enkelt. Funktionsbegränsning som det kallas numer, sätter käppar i hjulen för det mest som jag vill känns det som. Det är smärtor i hela kroppen, beroendet av rullstolen (Permobilen) både inom- och utomhus. Som tidigare nämnts, problem med både hände och ögon. Därtill det totala beroendet av att ha en ledsagare utanför ytterdörren. Men, kanske du tänker, be din assistent följa med dig om du vill ut! Jag har ansökt om personlig assistent och kommunen har nu haft åtta månader på sig att utreda och jag kommer med mycket stor sannolikhet att få avslag. Politiska beslut har bidragit till att det är mycket svårt att få personlig assistans idag. Hemtjänsten har inte möjlighet att följa mig ut mer än en gång i veckan.

woman-791541_1920
En promenad i veckan är vad hemtjänsten kan bistå med. Eller rullenad då det var länge sedan jag kunde gå. Permobilen har blivit min möjlighet att över huvud taget komma utanför dörren.

Viljan finns, drömmarna likaså  men sjukdom, smärta och bristande ork begränsar vardagen. Eftersom jag är beroende av hemtjänst blir även det en begränsning. Hemtjänstpersonalen kommer till mig ungefär tio gånger per dygn varav de flesta besöken är korta. Tiden finns bara till det mest nödvändiga. Därför får jag fortsätta att skriva, läsa och drömma. Somna med kaffekoppen i hand och bli frustrerad, ledsen och arg. Men också tillåta mig att njuta av vardagens små nära ting.

MP Harge Uddar 3
Strax bortom mitt sovrumsfönstret ligger Alsen, som knyter ihop Askersund med Vättern och jag drömmer mig bort. På bilden Harge Uddar. (Foto: Marina Pettersson)

Berätta gärna om dina drömmar. Realistiska eller orealistiska spelar ingen roll.

 

Höstens ansikte

lake-65443_1920
Idag, söndagen den 2 oktober, är det höst. Hösten är min favoritårstid. Våren är underbart vacker i sin skira grönska, men saknar det djup och den fyllighet som jag finner hos hösten. Kanske har det med min ålder att göra, kanske för att hösten är bra för min astma. Höga, svala höstdagar går det lätt att andas. Det doftar underbart och det glittrar både i träd, mark och vatten. Solen letar sig genom de underbara färgerna som nattens kyla gett växtligheten. Och titta man noga ser man på buskarna en antydan om kommande vår. Hösten är vila inför det som ska komma. Vinter, snö och kyla skyddar de sköra knopparna, men det är hösten som förbereder.

mp-29-sept-hostblommor
Höstens blommor, i bakgrunden Järnek. (Foto: Marina Pettersson)

Fortfarande finns blommor kvar. Trots nattfrost är rabatterna i staden vackra. Det frostnupna ger en bild av att skönheten, som sägs vara förgänglig, ändå består. Det finns något vackert i allt, även det som frosten bränt. Paradoxen i att kylan bränner visas i hela sin vidd när jag låter blicken leta sig ner bland blommorna i rabatterna för att sedan vända uppåt. Mot träden. Lönnlövet som ligger på marken har en färgskala som få konstnärer kan efterlikna och med blicken vänd så ser jag samma färgskala i träden, upplysta av solen och kontrasterande mot en kall klarblå himmel. Jag sitter i min Permobil och bara njuter. Önskar att fler kunde få uppleva denna skönhet. Bara ett ögonkast bort skimrar Alsen. Gästhamnen är nästan tom. Hamnens glasskiosker är förbommade. Men jag vet – första vårdagen då solen värmer är de öppna! Det spelar ingen roll om det är i slutet av mars eller början av maj, så kan jag köpa mig en glass. Men nu har de slagit igen och vittnar även de om kommande kyla. Askersund har bytt ansikte.

mp-host-vid-linden
Parken vid Linden Askersund (Foto: Marina Pettersson)

På våren lyser det Japanska körsbärsträdet i ljuvlig ljusrosa pastell. På hösten har pastellen övergått i denna underbart fylliga höströda färg. Så sällan uppmärksammar vi skönheten i det som finns i vår omedelbara närhet. Jag har förmånen att bo mindre än 100 meter från detta vackra träd och parken det står i går nästan fram till min ytterdörr. För ett år sedan blommade Rhododendron bredvid husknuten. I början av november 2015. I våras när den blommade igen tittade jag noga just där den blommat vid alldeles fel tid och den hade satt ny knopp! De blommade inte då, men förhoppningsvis kommer de att blomma nu till våren. Rhododendron som är vacker året runt och som lever på hoppet.

De knoppar som kommer att blomma härnäst är redan stora. De sätter knopp ett till två år i förväg. De allra minsta knopparna som syns är tänkta att blomma först om två år. Tänk att så kunna leva på hoppet.

mp-host-vid-linden-2
Höst vid Linden, Askersund. (Foto: Marina Pettersson)

Att ha hösten precis utanför dörren. Järneken och dess bär omger husen tillsammans med bland annat Rhododendron. Rabatter och träd i parken ger känslan av att vara på landet trots att jag bor i centrala Askersund. Från parken kan jag se Alsen glittra nedanför stationshuset. Jag drömmer mig bort från staden och ut i storskogen. Känner lukten av höst, svamp och mossa. Fukten finns kvar trots att solen gör sitt bästa för att mota både fukt och kyla. Men solen når inte genom grenverket. Ändå njutbart. Tänker att det är tur att jag har mina minnen av alla timmar i skogen, under årets alla tider. Idag när jag inte kommer ut själv är det mina minnen som bär.

mp-tiveden-i-november
Tiveden november (Foto: Marina Pettersson)

Minnen av att plocka svamp och bär, men också bara av att vara ute i skogen. Att sätta sig i bilen och åka på de små skogsvägarna som finns överallt och som är så lätt att tappa bort sig bland. Men när det var osäkert så gick det att leta sig ut till en lite större väg. Stannade och gick längs de allra minsta vägarna. Kryckorna hade blivit mina följeslagare, att gå i skogen var svårt. Men jag kom ut. Nu finns minnena kvar. Dofterna, bilderna, känslan från årets alla tider i Tivedens Nationalpark. Urskogen som följt mig sedan jag var barn eller är det jag som följt skogen? Så nära, ändå så långt borta. Men mina minnen kan ingen ta från mig.

mp-host-4
Porlande vatten i höstklädd mark. (Foto: Marina Pettersson)

Någonstans väcks vemodet. Saknaden och sorgen över det som gått förlorat. Permobilen må ta mig ut, men den tar mig inte till skogen. Smärtan hindrar mig. Den smärta som aldrig försvinner. Smärtan jag fått lära mig att leva med, men aldrig kommer att vänja mig vid. Jag lär mig att acceptera att mitt liv ser ut så här just nu, men jag gillar det inte. Jag har lärt mig att jag bara får mer ont om jag försöker kämpa mot smärtan. Alltså gäller att leva med den istället för mot den. Senast är det mina knän som inte vill och jag ser hur livet har gjort en cirkelrörelse. Under gymnasietiden var det just mina knän som började krångla. Smärtan flyttade på sig och har vandrat runt i kroppen och spritt sig. Men jag har inte haft så ont i mina knän, bara varit instabil. Nu har smärtan kommit igen, nästan 40 år efter att det en gång började. Livets cirkel, precis som årets tider.

Höstens ansikte.  (Foto: Marina Pettersson)

Snart kan vi vänta de första snöflingorna. Vi kan krypa ihop i soffan med gott samvete, kanske tillsammans med en god bok eller varför inte med en vän?
Tack Marina Pettersson för alla fina bilder ❤
Visningsbild: Frusen Ros (Arkivbild)
rose-695215_1920