Det talar vi tyst om – att tappa och spilla

Detta är den andra artikeln i en serie kallad ”Det talar vi tyst om”. Varje artikel är helt fristående  varför de inte är numrerade. I början av sommaren skrev jag ett inlägg där jag tog upp både detta med att tappa och spilla och inkontinens. Förgående inlägg och nu detta kan ses som en uppföljning av inlägget ”När det mesta blir blött”. De olika företeelser som kommer att tas upp under denna rubrik är nära sammankopplade med sjukdomar som på olika sätt påverkar rörelseapparaten, varseblivningsförmåga och koordinationsförmåga bland annat. Där återfinns som exempel ME/CFS, EDS, Fibromyalgi och många andra sjukdomar med liknande symtombild. Sjukdomarna kan vara både medfödda och förvärvade. Länkar återfinns i slutet av artikeln. I många fall föreligger multisjukdom. Olycksfall kan också vara en orsak till de olika företeelser vi talar tyst om.

Kaffe, grönsaker, saft, glass – ja allting som går att spilla eller för den delen – som går att stjälpa omkull stjälper också!

Med händer och ögon som inte kan samarbeta, där händerna dessutom värker, då spills det mycket. En förklaring jag fått är att orsaken bland annat står att finna i att hjärnan inte registrerar och kompenserar för överrörlighet fullt ut. Konsekvensen blir att handen inte är där hjärnan säger att den är när jag sätter muggen till munnen och häller ut kaffet på bröstkorgen. Är man vaken och pigg tas även hjälp av andra indikatorer som att känna muggens piplock mot läpparna, men så är det ju inte alltid. Jag är ofta trött, tanken är inte med och så hällde jag det nykokta kaffet på mig istället för i mig. Konsekvensen är ett flertal mindre ärr på bröstet strax nedanför hakan. ”Hål i hakan”. Och vid större mängder är det bara att återigen byta kläder och hoppas på att detta var sista gången för denna dag iallafall.

pig-331837_1280
Många gånger kallad för lortgris för att jag spillde på mig. Aldrig kunde jag hålla kläderna rena och fina.

Ibland talas om att äldre ”går i barndom”. Uttrycket är inte så vanligt idag då kunskapen om demenssjukdomar ökat. Men det är ändå ett uttryck värt att beakta just därför att det är ett lite annorlunda sätt att se på livet. Om vi går i barndom så ser vi livet mer som en cirkelrörelse. Födelse och död utgår från samma punkt och möts vid livets slut. Ett annorlunda sätt jämfört med att se livet som en vandring från punkt A till punkt B. ”Att gå i barndom” innebar att individen blev alltmer som ett mindre barn i form av behov. Tappade förmågor som att sköta sin hygien, äta, toalettbesök, tal och så vidare. Idag vet vi att bakom den till synes mycket förvirrade personen kan finnas en individ som har stora delar av sin tankeförmåga intakt, väl medveten om sina tillkortakommanden men oförmögen att ge uttryck för tankar och känslor.

Kanske tanken är klar, men motorik och tal påverkade av sjukdom så att det innebär stora problem att till exempel äta utan att få stor del av maten på sig. Det kan skapa frustration och sorg och bidra till att försvåra problemet.

Jag har problem med att tappa och spilla. Jag stjälper drycker över mig, både varma och kall och maten hamnar ofta på tröjan istället för i munnen. Det är svårt att hålla skeden, trots nyligen införskaffade specialbestick. Så gott som all mat äts med sked och serveras sönderdelad av hemtjänsten på tallrik med kant. De hjälper mig med att värma maten i mikron. Arbetsterapeuterna har rekommenderat att jag inte ska handskas med sådant jag kan bränna mig på, så långt som det är möjligt. Varma drycker framförallt dricks ur pipmugg med lock och stora öron att hålla i. Ändå häller jag på mig. Ärren från mindre brännsår lyser illröda på övre delen av bröstkorgen. Inte stora, kanske tre till fem millimeter i diameter men det är märken från de gånger kaffet varit för varmt och jag inte hunnit med att tillräckligt snabbt få undan det heta tyget. Att behöva hjälp med basala behov och vara en vuxen, medelålders kvinna känns. Jag väntar på att någon gång få barnbarn, men kommer aldrig att kunna leka med eller vara barnvakt åt mina barnbarn, om jag nu får några, såsom en frisk farmor/mormor kan göra.

baby-84686_1920
Jag och barnen äter på samma sätt, med samma slags bestick, mugg och tallrik!

Att inte kunna äta och dricka utan att spilla gör att det blir jobbigt att äta/fika tillsammans med andra. Jag föredrar att äta hemma. Att spilla, kladda, drälla och stjälpa ut i situationer när det förväntas att man ska klara av måltidssituationen känns. Bara det att be om sked och mugg istället för en vanlig kaffekopp och vanliga bestick get lätt känslan av att sticka ut. Likaså det faktum att jag alltid har ledsagare med mig. Jag är ju fullt klar i huvudet! Jag skäms över detta, fast jag vet att det inte är något att skämmas över. Men ändå kommer tanken att jag borde klara detta själv. Detta hör också till sådant det inte talas om. Och om det talas om det tas det ofta upp som skämt. Och det gör ont, även om jag skämtar med. Jag vill att mina händer ska fungera normalt. Jag vill inte behöva byta kläder för att jag tappat kaffekoppen igen! Jag vill inte ringa till hemtjänsten och be dem komma och hjälpa mig att ta reda på röran efter mig. Bädda rent därför att det är kaffe i hela sängen rakt igenom.

broken-1518063_1920
Vanliga glas och koppar är inte att tänka på annat än i undantagsfall. Plastmuggar med piplock, specialbestick och tallrik med kant.

Hur tänker du kring detta med att spilla på sig? Berätta gärna om dina tankar kring att spilla, drälla, smutsa ner sig, att ständigt behöva be om hjälp för att som exempel inte riskera att bränna sig.

Länkar
ME/CFG
Ehlers-Danlos Syndrom
Fibromyalgi
Långvarig smärta
Addisons sjukdom/binjurebarksinsufficiens
Multisjukdom

ice-1271986_1920
Visningsbild

Annonser

Torpet talar

Om hårt arbete, många barn, ständig värk och om liv och död.

PErS Skog 15 Här har legat många ställen genom tiderna PS text
Idag ser torpstället ut så här. Men titta noga, och du kommer att upptäcka spår av att här har bott människor.

Långt inne i skogen låg ett torp. Ett torp med rum, kök och liten farstu. I köket utgör murstocken och vedspis tillsammans med en bakugn centrum. Ja, hela den lilla stugan vilar egentligen på murstocken. De två minimala rummen på övervåningen och den smala trappen ditupp är också beroende av murstocken. I ett av rummen hade torparen sin verksamhet. Han var skomakare utöver vad det lilla torpet gav. En bit korkmatta fick tankarna att komma. Vad skulle den lilla stugan berätta – om den kunnat?

MP Korkmatta
Korkmattan i köket. Mor Elsa var stolt över den. Det var modernt och så lättstädat sen. Istället för att var vecka knäskura det slitna trägolvet med såpa räckte det nu att våttorka med skurtrasa.

Torpet har mycket att berätta för oss. Mor Elsa med maken Karl hade nu bott i torpet i snart 20 år.  De äldsta barnen hade redan städslats i arbete vid de lite större gårdarna i trakten, men än var det inte slut med barnafödandet. Hon var på det viset igen. Hon hade redan än mer ont. Förra gången kunde hon knappt inte gå alls. Hon borde bli bra emellan barnen, men hon hade lika ont då och minst två av de fem töserna verkade ha samma sorts värk. Mor hennes sa att det var bara att vänja sig vid det och ta till käppen om det blev för illa. Torpets väggar var de enda som visste ännu. Hur hon tidig morgon bara hann utanför dörren innan hon kräktes. Inom sig hoppades hon att kroppen skulle ta hand om problemet. Det hade hänt förut att hon sluppit en jobbig tid genom en kraftig blödning strax efter att hon förstått. Men ingen annan än väggarna visste. Bara Karl visste. Han såg det ju först, och märkte att Elsa inte kunde jobba som vanligt. När hans far såg att Elsa inte arbetade ordentligt i hans tycke blev han vred och kallade henne för lat. Att hon hade ont såg han inte. Mor Stina förstod hur det var ställt. 13 barn varav nio i livet hade satt sina spår. Tvillingarna levde bara några dagar, så små som de var.

MP Stenmur
En del av all sten som mor Stina och barnen plockade från den karga åkermarken för att de skulle kunna odla potatis, rovor och annat som var nödvändigt för att överleva. De stora stenarna spettades loss. 

Om torpet skulle berätta skulle de berätta om starka kvinnor som arbetade hårt och om Elsa som alltid hade ont, men arbetade så mycket hon kunde ändå. Om män som slet ont och fick betalt i form av brännvin lika ofta som i form av mat och utsäde. Ofta till storhelgerna bestod lönen av brännvin. Karl var Stina och Eriks äldsta son, i livet. Två pojkar hade de mist på milan. Erik blev aldrig sig själv efter det och nog ville han ha ut lönen i brännvin. Storbonden förbjöd dem att ta annat än pinnar och kärringved (torra kvistar längst ned på framförallt gran) att elda med. Jakt var inte att tänka på. Jo, de fick skjuta grävling. Fiska fick de göra iallafall. Men nog hände det att en och annan hare och nån tjäder hamnade i väskan. En väska som såg ut som en grävling. Stötte Erik på grävling sköt han och la tjäder och hare i den urtagna grävlingen. Tack vare det hade de klarat sig förliden vårvinter när de var på gränsen till svält. Men Karl lärde sig aldrig skjuta. Tack och lov att pojken som Elsa fattat tycke för var flink i fingrarna och duktig skomakare. Far hans och farfar med hade varit skomakare och på så sätt kunde de byta till sig mat. En del betalade till och med i pengar vilket var mycket välkommet med tanke på lånet.

MP Skomare bliv vid din läst!
Det minsta av rummen på övervåningen var Karls skomakeri. Här arbetade han många timmar varje dag och det var pligg överallt. Erik och Stina hade lillstugan som Karl och Erik byggt. Men de jobbade fortfarande så mycket de kunde, om inte annat kunde Stina hålla koll på de små när Elsa gick iväg för att mjölka morron och kväll, även om hon inte kände sig helt kry.

Dessa väggar, som varit med om så mycket. Ytterväggarna behövde, nej ville, ha rödfärg men det fanns inte pengar till. När Erik försiktigt fört det på tal hos bonden fick han svaret att torpet hade han köpt och att det var dags att betala lånet. Två kronor och femtio öre var det nu i ränta och amortering. Sen fick han sin liter och det var bara att gå. Innan han hade kommit hem hade han druckit ur gott och väl hälften – som vanligt. Torpet kan berätta att Erik missade dörren och gick rakt in i väggen, inte för första gången. Dörren som var det finaste på hela huset, men som egentligen inte passade in.

MP Vacker trädörr Gullspångstrakten
Den vackra dörren, som nu sitter på en annan byggnad. De var oense om dörren skulle målas, men den kom att förbli omålad.
MP Kuriosa i Finnerödja MPs text
Det var länge sen dessa väggar fick behövlig rödfärg, men det fick vänta. Först gällde att försöka få betalt i pengar så att ränta och amortering kunde betalas. 

Han gapade och skrek åt ungarna. Han var trött på ungar, ungar och ännu fler ungar. Lagom som Stina hade slutat få ungar började Elsa. Alltid ungar i massor och inte tillräckligt med mat. Tack och lov att han fick brännvin iallafall. Han vände och gick till lillstugan, slog upp dörren och skrek åt Stina. Stina satt som vanligt i sin stol, men något var fel. Hon sov. Ja, hon sov – för evigt. Erik sjönk ihop i en hög nedanför hennes fötter och skrek rakt ut. Det var så Karl och Elsa fann dem några timmar senare. De hade hört Erik skrika, men det var vanligt när han fått för mycket, så de väntade tills det blivit lugnt innan de gick in.

MP Kvittens
Kvittensen på lånet som det blev Elsa och Karls son Oskar som betalade till slut!

De tog hand om Stina och kallade på prästen dagen därpå när Erik nyktrat till. Då låg Stina nedbäddad i sin säng i sitt allra finaste nattlinne med en vackert broderad duk över sitt ansikte. Händerna knäppta på täcket med en Bibel under dem.

 

Denna berättelse bygger på vad äldre män och kvinnor berättat om från sin barndom och vad deras far- och morföräldrar berättat för dem. Vi hamnar då på att de äldsta kan ha varit födda i slutet av 1700-talet. Torpet skulle kunna berätta så mycket mer, men detta får räcka.
Fotografierna har varit till stor hjälp och ett varmt tack till fotograferna Per Eremiten Svensson och Marina Petterson vars foton illustrerar denna berättelse. TACK för bilderna som alla är tagna i södra Närke med omnejd.

Varför? Om ord som sårar och annat smärtsamt

pot-bellied-pig-945990_1920
Hen kallade mig för ”kinesiskt hängbuksvin”. Den som hörde såg hens leende och den smeksamma klappen på kinden, men inte att handen var fylld med sylvassa taggar…

Varför? En  blick drygt 30 år bakåt i tiden, men uttrycket i bildtexten var bara ett av många liknande. Visst var jag för tjock. Första året på universitetet var svårt och följdes av ett års studieuppehåll fyllt med praktikplatser varvat med arbetslöshet. Därefter var det roligt att komma åter till studierna och det gick så bra att jag fortsatte studera knappa tre år på drygt heltid och ytterligare  nästan tio år på deltid. Under det året hade vikten ökat 50 kg. Allt nytt och ingenting fungerade. Den jag älskade och som älskade mig började ”på skoj” kalla mig för hängbuksvin – och jag tog det som ett skämt och förstod inte varför jag var ledsen. Det skulle komma mer. Mer ord och uttryck som fortfarande finns kvar. Skillnaden är att idag läggs de på hen som uttalade dem. Idag behöver de inte bäras av mig. Men det har tagit mig alla dessa år att komma dithän.

Så många gånger som försök gjordes att ta av ryggsäcken. Men när jag reste mig upp följde den med iallafall. Det borde ha lämnats åt sitt öde för decennier sedan. Ryggsäcken som var fylld med kränkningar av diverse olika slag. Men också av sådant som jag lagt dit. För det handlade om min bild av vem jag var, hur jag såg ut och hur jag fungerade. Vad jag kunde och inte kunde. Självbilden. En bild som började att ritas i förskoleåldern och fortsatte att förfinas, nej, fel ord, förfulas, under många år för att börja förbättras först i medelåldern. En bild som beskrivits tidigare i bland annat serien ”Latstryker och dumhuvud” här på bloggen.

descent-841413_1280
Latheten som tillskrevs mig visade sig vara en genetisk sjukdom, Ehlers-Danlos syndrom som påverkar bindväven i kroppen. (Se länklista)

Allt var inte enkelt och lätt. Tillsammans med mobbning under skoltiden och sårande ord följde också sjukdom med. Fysisk smärta tillsammans med den psykiska. Redan från tidig ålder blev jag varse vad det ville säga att ha ont. Men, som sagts i flera artiklar, ingen smärta som gick att verifiera med blodprover. Ingen infektion eller inflammation. Alltså satt smärtan ”i mitt huvud”. Ofta föreslogs psykolog- eller kuratorskontakt men hen som fanns nära mig motarbetade. Uttalade sig föraktfullt om de yrkesgrupper som jag själv skulle komma att tillhöra. Medvetet? Men smärtsamt för att utbildningen jag gick räknades inte. Kunskaperna jag förvärvade var sådana som ”vem som helst med lite förnuft” kunde begripa. Men jag förstod inte då vad detta gjorde med mig, utan skrattade och höll med för att det var minst smärtsamt så. Livet gjorde ont. Mitt försvar blev att arbeta mer och studera mer fram till dess barnen kom.

girl-542086_1920
Efter examen och ytterligare fem års studier parallellt med arbete kom barnen.

Jag återupptog studierna och läste ytterligare en termin efter ett tio år långt uppehåll. Samtidigt som jag skulle börja läsa min andra termin fick jag EDS-diagnosen och allt rasade – igen. Allt började komma ikapp mig. Efter ytterligare fem år fick jag chansen att börja i psykoterapi, något som fortfarande pågår. Psykoterapi gör ont. Det gör mycket ont, men för mig är den absolut nödvändig. För nu kan jag lämna ryggsäcken och låta den stå och ruttna bort. Nej, det kan jag inte. Ryggsäcken kommer jag att bära med mig livet ut. Men den är lättare och inte lika fullpackad med gammalt, infekterat, illaluktande skräp som svider och gör ont. Det har dragits fram i ljuset, tvättats och lagts undan. Genombrotten i psykoterapin har gjort ont. Så ont att de dessutom triggat den fysiska smärta till mycket höga nivåer. Fysisk och psykisk smärta blir till smärta, smärta utan gräns.

bullying-679274_1920
Barn eller vuxen, tjock eller smal. Smärtan tar allt och kräver allt. Stör och förstör. Vad bryr sig smärtan inte om, inte heller ålder. Alla gånger smärtan slog besinningslöst till dess det inte fanns något kvar att slå på. Och konsekvensen – oförmögen att göra något alls.

Men genombrotten var och är nödvändiga, trots att de gör så fruktansvärt ont. Det är de som gör att jag så sakta läker. Att de infekterade såren tvättas och kan läka inifrån. Inte bara lägga ett tunt lager hud ovanpå med infektionen inkapslad. Varje genombrott gör mig friskare. Varje genombrott hjälper till att sätta ord på massor av känslor jag burit, men inte tidigare kunnat identifiera. En önskan vore att alla som behövde psykoterapi också kunde få tillgång till den behandlingen. För psykisk ohälsa är minst lika allvarlig som fysisk och det är sjukdomar som i värsta fall är dödliga. En väl genomförd psykoterapeutisk behandling spar liv och ger hälsan åter. En vinst för både individ och samhälle. Utöver psykoterapeutisk behandling behövs även hjälp att minska i vikt. Exempel på behandlingsformer är utöver psykodynamisk och existentiell psykoterapi också KBT och DBT (kognitiv respektive dialektiskt beteendeterapi).

Hur ser du på psykoterapi som behandling?  Är det någon form som du personligen föredrar/har erfarenhet av utifrån alla de former samtalsbehandling och färdighetsträning som finns.  (se länkar ovan för info om de vanligaste formerna)

Visningsbild:

woman-791541_1920
Under graviditeten kom kryckorna fram, för att sedan följas av rullstol. Efter att barnen fötts blev jag så pass bra att jag klarade mig utan hjälpmedel i cirka 10 år. Därefter kryckor, rollator och nu Permobil för förflyttning. Jag är funktionsbegränsad pga smärta och instabilitet i huvudsal orsakat av EDS -ht

När livet gör ont

När själva livet gör ont. Så ont att allt bara blir nattsvart…

OBS! Denna text är fiktion, men tankar och händelser skulle kunna vara hämtade ur det verkliga livet. Artiklar likt denna har beteckningen TW (triggervarning) då de förekommer i textsamlingar kring psykisk ohälsa.

depression-388872_1920
Förvirring, känsla av att inte veta vem jag är, oro, ångest, panik! Vart ska jag ta vägen? Vart ska jag fly?

Kvinnan var helt panikslagen och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hjärtat klappade snabbt och hårt, hon andades ytligt, snabbt. Bröstkorgen kändes som om den skulle sprängas, huvudet likaså. Hon var övertygad om att hon var döende. Personer talade till henne, men hon hörde inte vad de sa. Till slut smög sig ett enda ord igenom. Panikångest. Nej, det stämde inte, hon skulle dö, här och nu och hörde någon skrika. Insåg inte att det var hennes eget förtvivlade rop på hjälp. Hon blev allt mer yr och så blev det svart. Nästa minne är i ambulansen på väg till akutmottagningen.
ambulance-1318437_1920
Första frågan: – Dör jag?
– Nej, du kommer inte att dö, sa en mjuk röst till henne. Du har haft en panikångestattack och hyperventilerade tills du svimmade på grund av den.
– Men hjärtat? Det gör ont i hjärtat, sa hon och kände återigen symtomen komma tillbaka.
Det sved till lite i handen och så kände hon hur hjärtat lugnade ner sig.
– Vad gör du? Vad gav du mig?
– Du fick en dos ångestdämpande och lugnande medel. På sjukhuset kommer de att ta massor av prover och kontrollera hjärtat igen.
Då upptäckte hon att hon hade sladdar som satt fast på plattor på sig. Hon visste att det var EKG, en koll av hjärtat. Men varför kollar de hjärtat om det inte är hjärtat, tänkte hon tyst för sig själv. Hon fick svaret utan att behöva fråga då ambulanspersonalen sa:
– Vi kollar alltid hjärtat på dem med en så kraftig panikattack som du haft. Detta för att vara säkra på att det inte finns något hjärtfel. Ditt hjärta beter sig precis som ett friskt hjärta ska göra. Det slår lite hårdare och fortare än vanligt. Men det är en frisk reaktion vid den typ av ångest som du har. Har du varit med om detta tidigare?
– Nej, aldrig, sa hon och så började hon gråta.hospital-699468_1920
På sjukhuset blev det som det sagts i ambulansen. Massor av prover, men alla var prover var bra, hur de nu kunde vara det. För hon kände sig väldigt låg, trött och hängig – och mycket långt från frisk. Läkaren sa att hon haft en panikångestattack och att det var obehagligt men inte farligt. Men det kändes svårt att tro på. Hon hade svimmat  och mindes att hon börjat känna sig illamående strax innan hon svimmade. Hon tog bussen hem och det första hon sedan gjorde var att lägga sig att sova. Sova kunde hon göra jämt, men ändå var hon trött. Trött inte bara i kroppen. Trött i huvudet. Ofta ledsen. Såg det mesta i svart. Hon borde göra något. Inte bara ligga hemma och sova eller vara inne på Facebook. Men inte ens Facebook, Instagram och allt vad det hette var roligt längre. Hon ville inte leva. Världen skull nog vara en bättre plats om hon inte fanns. Tankar av det slaget kom allt oftare. De blev som ett slags skydd mot omvärlden. woman-933488_1920
De mörka tankarna kom ofta, ibland före panikångesten. Hon hade haft fler attacker och fler resor till sjukhuset. Paniken gjorde henne desperat och dö skulle hon ändå göra. Hon tänkte inte utan ville bara somna ifrån all rädsla, all smärta, allt som gjorde så fruktansvärt ont. Alltså svalde hon allt vad hon kunde hitta av tabletter och alkohol. Men hon hade blivit hittad i tid. Arbetslösheten gjorde inte saken bättre. Ständigt dåligt med pengar, ersättningen var inte hög eftersom hon inte haft annat än ströjobb efter gymnasiet. Tur att hon kunde bo hos sina föräldrar, fast hon ville ha egen lägenhet. När hon klev på bussen för att åka till arbetsförmedlingen kom känslorna av panik tillbaka, men denna gång ihop med illamående. Hon tryckte på stoppknappen och rusade av bussen och kräktes bakom busskuren. Hon skakade hel, tårarna sprutade och så kräkas igen. Nej, hon ville inte ha det så här. Hon var redan döende. Hon hade nog en hjärntumör så ofta som hon hade huvudvärk. Eller så var det nåt med hjärtat för hela bröstkorgen kändes hoptryckt. Det värkte i kroppen. Vad skulle hon leva för? Hon tittade sig omkring och såg att hon bara hade en liten bit fram till bron över motorvägen. Och så kräktes hon igen.

portrait-1480227_1920
Inombords var hon 11 år igen och minns den äckliga andedräkten och smärtan. Han som var så snäll, som alla sa. 

Gång på gång kom minnena tillbaka. Det var tjugo år sen det började. Han som var så snäll som alla sa. Men ingen låtsades förstå vad han gjorde när han gick in till henne sena kvällar. Men alla visste. Det var nog det värsta. Hon försökte berätta och de sa att han bara ville vara snäll… På bussen hade hon känt igen lukten. Det var en gubbe bredvid henne. Han gjorde absolut ingenting, men bara själva lukten var tillräcklig för att minnen skulle skölja över henne och få henne panikslagen och illamående. Paniken rev i henne. Varför skulle hon leva? Sakta gick hon och satte sig på kanten på broräcket och tittade ner på motorvägen…
overpass-691913_1280
Överlevde hon? Fick hon hjälp att förstå sambanden mellan 11-åringens upplevelser och den vuxna kvinnans reaktioner? Är berättelsen trovärdig?
OBS! Alla likheter med nu levande personer är en ren slump. Berättelsen är fiktiv men bygger på många olika personers erfarenheter som återberättats för mig och som jag läst om, både fakta och fiktion.

Stressad, utmattad och sjukskriven

En uppföljning av artikeln Utmattad som barn och tonåring

woman-1031196_1920
Att ta sig utanför dörren kräver egentligen mer ork än vad som finns, men ibland behövs frisk luft också.

Föregående artikel handlade om våra barn och vad som kan inträffa när de blir utmattade av miljön i skolan. Men en dålig arbetsmiljö drabbar givetvis inte bara skolans elever. Även personalen blir drabbade av en dåligt arbetsmiljö. Många är de som stressats sönder av orimliga krav från olika håll. Och alldeles för många är unga, duktiga pedagoger som gör vad de kan för att individualisera och anpassa undervisningen – med resursbrist och ibland avsaknad av stöd från eller upplevelsen av att bli motarbetad av skolledningen. Där tiden inte finns för alla arbetsuppgifter som läraren förväntas göra. De berättelser som detta bygger på är nu tiotalet år gamla, men tycks inte ha förändrats i någon större utsträckning. Fortfarande finns olika synsätt kvar på varför en elev inte kommer till skolan, vilket framgår av berättelser från föräldrar till hemmasittande elever. Lärare har berättat om både sin arbetssituation och om hur de brunnit för sitt arbete så länge att lågan slocknat. Utmattningen har varit ett faktum och arbete har blivit till en omöjlighet. Några har efter flera år kommit åter i arbete, andra har blivit så skadade att arbete inte längre är möjligt. Om en individ inte längre klarar något på arbetsmarknaden förekommande arbete återstår sjukersättning, det som tidigare kallades sjukpension.

borderline-997613_1920
Besvikelse över att inte räcka till…

Utmattning drabbar inte bara lärare inom skolan. All personal kan komma dithän att stress och övermäktiga krav leder till att både kroppen och psyket säger ifrån. Utmattning är resultatet av att pressa kropp och psyke för hårt under för lång tid. Utmattning ger både fysiska och psykiska symtom. Trötthet som inte går att vila bort. Smärta är vanligt. Kroppen värker. Det gör ont att röra sig. Huvudvärk, migrän och infektioner har inte sällan föregått utmattningen. Känslor av besvikelse och värdelöshet. Att inte hinna med och klara av de arbetsuppgifter som personen egentligen älskar. Till slut brister allt och sjukskrivningen är ett faktum. Kanske gick det inte att kliva ur sängen. Eller så bröt hen ihop i en gråtattack mitt under arbetet, en gråt som bara inte ville ta slut. Illamående och kräkningar, som en magsjuka men utdragen över tid. Yrsel, ångest, panikkänslor. Och så denna trötthet. Blytung kropp som knappt går att röra. Inte sällan känns det som det är en allvarlig sjukdom som tagit över kroppen. Och det är ett allvarligt tillstånd. Oavsett ålder är utmattning allvarligt, ett tillstånd som obehandlat kan få ödesdigra konsekvenser.

crying-1315546_1920
Gråten som aldrig tar slut, den djupa förtvivlan över att inte orka. Ibland finns inte ens orken att gråta. Kroppen som säger ifrån med många olika konstiga symtom. Hela livssituationen kan kännas totalt sönderslagen.  

Orsaken till utmattning står ofta att finna i organisationen i form av höga krav, bristande resurser och ingen eller liten möjlighet att som arbetstagare själv påverka arbetssituationen. Inte sällan läggs arbetsuppgift till arbetsuppgift utan att resurser tillförs. Kraven från olika håll ökar, men individen kan själv inte påverka dem. Kontrollen över den egna arbetssituationen upplevs till slut vara obefintlig. Därtill kommer arbetsmoral. Vi är lärda att arbetet går först, och dessutom, om vi stannar hemma innebär det dels mer arbete för kollegorna, dels att individen har än mer att ta itu med då hen kommer tillbaka. Alltså går hen till arbetet trots allmän sjukdomskänsla i kroppen, trots trötthet, trots att kroppen värker. Till dess att kroppen skriker så högt att individen blir tvingad att lyssna. Då först blir det sjukskrivning.

holzfigur-980784_1920
Allt mer arbete, känslan av att aldrig räcka till, att det alltid fins något mer som borde ha hunnits med. Arbetsuppgifter samlas på hög till dess de bara måste tas om hand. Men när? Arbete och fritid tenderar att flyta ihop och bara bli arbete. Till dess den sista stenen kommer, den som får allt att rasa i bitar.

Att vara utmattad är ett tillstånd som kräver lång tid för återhämtning. Forskning har visat att stress skadar hjärnan på ett liknande sätt som demens. Men med den skillnaden att skadorna vid stress kan läka. Vid demens är skadan permanent. Så upplevelser av att minnet inte fungerar kan mycket väl vara utlöst av stress. Med stress och utmattning kan följa andra sjukdomar som exempelvis depression, panikångestsyndrom och fibromyalgi. Ibland kan det vara så att det finns en eller flera diagnoser sedan tidigare som påverkas av utmattningen och eventuell medicinering kan behöva justeras.

cure-1006828_1920
Medicinering kan vara nödvändigt.

Sammanfattningsvis: En dålig arbetsmiljö på våra skolor drabbar inte bara eleverna utan också personalen. Stressen som skapas av att inte hinna med allt som behöver göras, ökad arbetsbelastning, besvikelse över att inte hinna med att ge varje elev den individuella hjälp och det stöd som bland annat talas om i skollagen. Att se elevernas stress och därtill känna sig otillräcklig, trots en fullgod arbetsinsats. Ibland sakna stöd från arbetsledningen, ofta sakna resurser och så vidare skapar en grund för att drabbas av utmattning eller som det ofta uttrycks – springa rakt in i väggen!

frustration-1241534_1920
När all ork är slut kan trappan till övervåningen och sovrummet kännas oöverstiglig.

Berätta gärna om dina erfarenheter av stress och utmattning. Egen, kollegors eller dina tankar kring ämnet i allmänhet.

I sommarens (soliga) dagar…

tent-552556_1280
Sommar, sol, semester och camping var vad vi önskade. Vad vi fick? Ja, inte så mycket sol iallafall…

Idag tar Livets Skiftningar med er ut på campingsemester. Hoppas ni vill följa med på resan.

fly-fishing-925142_1920 (1)
Campingsemester kan innebära möjlighet att ägna sig åt olika intressen. Här är det flugfiske som gäller.

Livets Skiftningar tar med er ut på campingminnen idag. Husvagnssemester med barnen. Tält fanns med för barnens del. Att sova i tält är det stora äventyret för barnen när de är mellan fem och tio år ungefär. Det viktiga var att komma hemifrån och sedan gärna få stanna vid en plats där det fanns roliga saker att göra. Bada givetvis. Fiska. Leka på stranden, helst tillsammans med nya kamrater. Att däremot titta på gamla kyrkoruiner är tråkigt ur barnperspektivet. Det kan vara roligt om det går att leka bland ruinerna. Nya samhällen brukar vara begränsade till vad som finns att äta. En bra glasskiosk uppväger mycket!

tent-552556_1280
Kan vara OK om det är en bra badplats och nära till glasskiosken!

Att campa är äventyr. Åtminstone om man är någorlunda ung och frisk. Och om vädret är bra. Och om barnen håller sams. Att tänka tillbaka på alla semestrar genom åren är trevliga och roliga minnen. Nu. Kanske inte då. För även om somrarna varade en hel evighet i barnaåren och minnet bjuder på sol och vackert väder kanske inte verkligheten så ut så. Idag, då blicken går bakåt går det att skratta. Följ med på campingsemester och rekord!

campfire-896196_1920
Matlagning utomhus tar tid.

Det tog inte lång tid i bilen innan frågorna kom från barnen: ”När är vi framme? Ska vi stanna snart? Var ska fiska? Vi vill bada nu!”  Det finns många vackra ställen att stanna vid, men inte precis när man vill stanna. Att det tog en timme att hitta en bra plats var inte ovanligt. Maten lagades som regel i husvagnens kök, men ibland hände att den tillagades i det fria. En sak var konstant. Det tar längre tid att laga mat på resa än hemma som regel. Men när det väl var klart så åts maten med god aptit.

 

camp-78410_1920
Kanske fanns det en mindre campingplats där tälten kunde slås upp eller husvagnen parkeras. Fördelen med en sådan plats var att det ofta fanns jämnåriga barn att leka med. Nackdelen var att regnet på de flesta ställen gjorde campingen lerig och det hände att det krävdes hjälp för att komma loss.

Vi vuxna njöt av resan och den vackra naturen. Att resa i Sveriges inland, genom de stora skogarna är vackert. Blandningen mellan små samhällen och jordbruksmark och skogen. Vi valde ofta att stå still dagtid och resa sen kväll och tidig morgon då barnen sov.

rays-1345745_1920
Solen letar sig genom träden och visar upp den allra vackraste delen av blandskogen. Men solsken är inte självklart, även om det utlovats vacker väder.

Solskenet som fanns när resan påbörjades och under lunchen försvann och byttes till svenskt sommarväder. Det började regna. Ingen ljusning åt något håll. Trots dåligt väder fanns behovet att hitta lämpligt nattlogi kvar. Att slå upp tält i spöregn var inte att tänka på, vilket innebar besvikna barn och en kombination av övertalning och mutor för att få acceptans för att sova i husvagnen. Även om det går att tälta när det regnar så tyckte vi vuxna att det var för kallt och för blött.

Kanske minns ni sommaren 2000? Den sommaren som det var mer översvämningar än det varit på många, många år. Det slogs rekord på rekord i mängd nederbörd. Men även om det regnar kunde barnen vara ute och en av kommentarerna har blivit klassisk i familjen. Barnen hade hittat en liten bäck att leka vid och i, påklädda med gummistövlar och regnkläder. Vi kunde se barnen och de hade uppenbarligen roligt, trots regnet. Rätt som kommer en av pojkarna springande och säger överlycklig: ”Vi gick och gick och till slut var vattnet högre än stövlarna”. Vad mamma sa lämnas därhän. Likaså när de båda pojkarna under inga omständigheter ville duscha av sig leran med motivering: ”Men då blir vi ju blöta!”

Torra barn var inte att tänka på. Möjligen att drömma om.

plyboard-774739_1920
Husvagnen var gammal och både sliten och liten. Därav att det fanns tält om vädret tillät då barnen gärna sov i tältet uppställt bredvid husvagnen.

Husvagnen går att värma upp och med värk i hela kroppen var det en nödvändighet. Så började då husvagnen bete sig underligt och vi stannade till för att se vad som hänt. Punktering. Givetvis slarvigt att inte kontrollera reservdäcket innan avfärd och inte ta för givet att bilens däck skulle passa. Vi tog oss till en bensinstation som också hade matservering. Att få tag på ett nytt däck en fredag sen eftermiddag är inte enkelt. Men efter flera timmars väntan, trötta barn och irriterade vuxna och en tillmötesgående stationsföreståndare satt ett nytt däck på husvagnen och vi kunde fara vidare. Tack vare ägaren till bensinstationen slapp vi vänta till måndagen för att få tag på ett nytt däck. Ibland är det bra med små orter där alla känner alla.

monument-994443_1920
Lite större och bättre bensinmack än på bilden var det där vi stannade och fick hjälp så småningom. Matserveringen kunde, trots att de egentligen stängt, ordna fram lite mat åt oss medan vi väntade. 

Resan blev några dagar kortare än planerat på grund av regnet. Varje dag hoppades vi på att vakna till vackert väder, men om minnet inte sviker regnade det så gott som i en månad i sträck. Rekorden? Ja, det var allt vatten och det som regnet förde med sig i form av bortspolade vägar och översvämningar. Det var mer regel än undantag att få åka omvägar på grund av att vattenmassor raserat vägarna. Så här efteråt går det att skratta åt dråpliga situationer, trötta barn, en husvagn som fastnat i leran på campingen.Avslutningsvis bilder från översvämningar både i stad och på landsbygd. (Bilderna är arkivbilder, men visar väl hur det såg ut)

catastrophe-1098490_1920
Sandsäckar som skydd mot översvämning

…och så lite bilder från landsbygden:

Har du som läser minnen av översvämningar, av semesterresor som inte blev som förväntat eller annat som hör ihop med sommar och semester? Berätta!

Länk
I sommaren soliga dagar
Regnet det bara öser ner
Regntunga Skyar
Vädret år 2000

Promenad enl SoL

 

sailing-boats-931518_1920
Strandpromenader

Idag var det premiär för en ny hjälpinsats från hemtjänsten: Promenad. En gång i veckan har jag rätt att få komma ut ur min lägenhet för en promenad. Ja, rullenad kanske jag ska kalla det för jag promenerar inte, jag rullar fram i min Permobil. Promenaden var från början tänkt att gå mindre än 100 m till Biblioteket. Men det var stängt för tillfället. Kommunen har slagit på stort och bygger nytt. Det blir skola, samlingssal, biosalong/aula och mycket mer av lokaler. Många lokaler som idag är utspridda i stan kommer nu att samlas på samma ställe. Biblioteket hör till de som ska flytta till nybyggnaden. För att få så lite böcker som att flytta erbjuds vi som låntagare att om vi lånar minst 10 böcker en praktisk tygpåse att bära böckerna i. Men det blev inga låneböcker. Det blev strandpromenad istället!

park-355741_1920
Längs strandpromenaden är det fina gräsmattor och planteringar som lyser upp längs med kajkanten.

Vädret visade sig från sin allra bästa sida. Lagom varmt, lagom vind. Strandpromenaden går längs den lilla sjön Alsens strand, en sjö som ligger i direkt anslutning till Vätterns norra udde. (Bilderna är arkivbilder och valda utifrån likhet i miljön).

matilda-bay-wa-left-1290406_1280
Se båtarna och tänk bort storstaden i bakgrunden!

Att se ut över Alsen en högsommardag är att se många segelbåtar framförallt, men även motorbåtar i alla storlekar. Det är de stora motorbåtarna som slukar bensin för 100-tusentals kronor på en sträcka mellan exempelvis Stockholm och Göteborg och det är de små båtarna so knappast ens lämnar Alsen annat än i undantagsfall. Lika stor skillnad är det på segelbåtarna. Jag kan inte mycket om båtar, men tycker de är vackra att se på!

city-1486787_1280
Här finns lite mer likheter med hamnen. Längs med hamnen finns under sommaren del ett antal kiosker som säljer allt från kaffe, hembakt bröd och glass till rökt fisk, både för att ta med hem och som färdig lunch med gängse tillbehör. Färska, solvarma jordgubbar och en yoghurtglass fann vägen hem till mig.

Strandpromenaden var lugn, mötte några bekanta som jag inte sett på länge och hälsade. Det gamla varmbadhuset som nu är lokaler åt flera olika föreningar avslutar innan hamnen tar vid. Och så byter staden skepnad från den lugna idyllen till en betydligt livligare och mer folkrik prägel. Bilar, motorcyklar, enstaka husbilar på denna sidan av kajen. På andra sidan håller sjöfolket  och husbilarna till, liksom de större husvagnarna. Alsen smalnar av som en kanal och där finns gästhamn och Marina. All service som resenärer och besökare av alla slag kan önska! På andra sidan ligger också den stora Landskyrkan som så här års också är Vägkyrka. Riksväg 50 passerar ett 100-tal meter öster om kyrkan. Kyrkan ligger vackert på en höjd och på Klockarbacken, församlingshemmet, kan man ta sitt eftermiddagsfika, sittande på en gammaldags veranda och titta ut över Alsen och all den aktivitet som är på sjön. Kaffe/te eller saft serveras med smörgås och/eller kaffebröd. Allt hembakt och skänkt till kyrkan. Den frivilliga avgiften för fikat går direkt till Svenska Kyrkans olika ändamål.

Denna gång vände promenaden hemåt efter inköp av glass och jordgubbar. Andra gånger kan man ta sig upp till kyrkan och Klockarbackens veranda för att sitta där och fika, lite beroende av vilken tid som står till förfogande. Något eller några besök på Klockarbackens veranda under sommaren har blivit tradition. Att sitta och samtala med andra kaffegäster. Det är lätt att samtala även med personer som är främmande. Stämningen inbjuder till samtal. Nackdelen är att det är inte alldeles enkelt att ta sig in med Permobil. Löstagbara ramper för att ta sig uppför trappen och genom byggnaden. Trånga dörrar där sidodörrar måste öppnas. Det är inte självklart att jag alltid tar mig fram. Gardiner och draperier som går alldeles för lätt att fastna i. Ibland önskar jag att jag kunde gå utan hjälpmedel.

speedboat-271768_1920
På väg hem tittar jag ut och ser en alldeles för vanlig syn. En lite större båt som kommer alldeles för fort, långt över gällande hastighetsbestämmelser. Varje gång blir jag lika rädd att det ska ske en olycka, då det är mycket trafik på sjön. Hastighetsbestämmelserna finns där av en anledning.

Promenaden hem går över gatsten. Gatsten och Permobil går inte ihop. I synnerhet inte om man som jag, har ont i hela kroppen redan. Det är pittoreskt, vackert att se på, men fruktansvärt obekvämt att åka på. På torget finns dessutom kullersten. Konsekvensen blir att denna promenad avstår jag från att åka över till torget. Det räcker med den ojämna gatstenen på trottoaren, groparna och nivåskillnader. Höga trottoarkanter och trång trottoar.  Vid möte med andra blir jag rädd för att komma för nära kanten, men klarar mig tack vare min uppmärksamma ledsagare.

pfalstersteine-602421_1920
Gatsten och Permobil och en ond kropp är inte någon lyckad kombination. Det är att köra så sakta och försiktigt som det bara går.

Så, då var vi hemma igen. En promenad på kanske 30 till 40 minuter. Men en upplevelse rikare och färska jordgubbar i kylskåpet, tar jag mig ner i sängen. Kroppen protesterar – bara att fylla på med smärtstillande. Sedan kan jag åter njuta av att ha varit på rullenad!

Hur ser din drömpromenad ut?

 

 

EDS -ht När det mesta blir blött!

Tankar om vardagens förtretligheter när kropp och knopp inte kan samarbeta…

mistake-876597_1920
Ingenting fungerar…

Tänk om det gick lita lätta att skaka av sig både bekymmer och utspillt kaffe som en hund skakar av sig vatten! Detta är dagen då ingenting fungerar. När varken huvud, händer eller kroppen vill vara med. Vi kan börja med kaffet. Utspillt kaffe är vanligt förekommande, men idag har det inte gått att hålla i kaffemuggen. Endera har den stjälpt omkull eller bara vickat så att kaffet funnit ut. En kaffemugg utan piplock är inte att tänka på. Trots anpassningen av muggen för svaga, darriga, värkande händer så stjälper muggen. De smärtstillande tabletterna far ur händerna. Att försöka plocka upp tabletter från golvet är dömt att misslyckas. Tur att det finns hjälp att få.

health-621351_1920
Att trycka ut en tablett eller kapsel ur en blisterkarta är som att be om att få medicinerna på golvet. Om de över huvud taget går att få ut! APO-dosen underlättar, men tar inte bort problemet helt.

För var sak som hamnar på golvet, hälls över kläder, bord, papper och går sönder så ökar irritationen. Med den kommer också en ökad smärta, inte bara i händerna. När det tycks som att allt som kan gå fel har gått fel dyker nästa upp, garanterat. Det är då det bara finns en utväg. Att ge upp och skratta åt eländet. Och börja fundera vad mer som skulle behövas. Pipmuggen med lock som redan används. Den är utformad för skumögda halvgamla tanter, med svaga händer, utan förmåga att hålla fast och ska inte läcka. Men givetvis lyckas den stjälpa precis på det enda sätt som går för att innehållet ska rinna ut över hela bröstkorgen och sängen. OK, det var bara tredje gången idag. Finns haklappar med spillficka i storlek 3XL?

boy-365694_1920.jpg
Betydlig sötare modell än den halvgamla tanten. Och ren haklapp. Tantens hade varit blöt av kaffe redan på morgonen. Tyg är inte lyckat med mindre än plastad baksida – och en rejäl spillficka!

Frukostfilen går samma väg som kaffet. Någon benämnde fenomenet ”hål i hakan”, här kompletterat med obrukbara bestick. Undrar om det inte var hål i skeden också? All mat äts med sked. Men skeden ligger ofta på golvet. Handen förmår inte hålla den. Vissa dagar går det faktiskt att äta en hel måltid utan att tappa skeden. Andra dagar, nej, de glömmer vi. Hemtjänsten är ofta med vid måltiderna och hjälper till med det som behövs. Tanten sitter stor del av dagen i sin vårdsäng. Ja, hon sitter, inte ligger, i sängen. Det är den plats där det gör minst ont att vara. Hemtjänsten ger henne rena kläder bäddar rent utan att knota. Även om det är blött ända ner till toppklädseln. Madrassen hör ihop med sängen och har en fuktspärr vilket uppskattas. Vid sängen finns också hennes dator och arbetsplats. Där kan hon genom den nya tidens medier hålla kontakt med vänner som finns flera hundra mil bort. Med några knapptryckningar kan de tala med varandra med ljud och bild i realtid. Hon må ha några år på nacken, men den nya tekniken är ett lyft och bidrar till att mota känslan av att vara inlåst i sitt eget hem.

office-620817_1920
”Kontoret” finns vid sängen med allt som behövs. Hjälpmedelscentralen bidrar bland annat med program till datorn för att underlätta för tanten att kunna skriva trots värkande och fumliga händer. 

Om det nu bara var händerna som inte fungerade. Lite mer pinsamt upplevs det faktum att hon tappat delar av känseln i blåsan. Följden blir att när hon väl känner behov av att gå på toaletten och ska resa sig ur sängen är det redan för sent. Resa sig, nåja, krångla sig ur sängen är nog mer korrekt. För EDSen gör att hon behöver ha kuddar som stöd runt om sig för att lederna ska hållas någorlunda på plats. Och när hon väl har kommit så långt att hon ska sätta sig i Permobilen, töms blåsan utanför hennes kontroll. Hon har bra inkontinenshjälpmedel, men de räcker inte alltid till. Resultatet blir blöta kläder och ibland även golv. Det är då hon uppskattar hemtjänsten och kommunens tvätteri lite extra. Bara att lägga smutstvätten i en tvättsäck när den torkat, och lämna iväg. Tillbaka kommer ren och välstruken tvätt.

dresses-53319_1280
Ren välstruken tvätt från kommunens tvätteri. Bara att hänga eller plocka in i garderoben.

Det kan ibland kännas pinsamt att tala om detta problem. Att inte kunna hålla tätt. Men samtidigt så tänker hon: ”Jag är inte ensam om detta”. Det är nog så viktigt, det vet hon av egen erfarenhet, att få veta att en inte är ensam om sina problem. Och inkontinens har varit och är fortfarande till alltför stor del, ett tabubelagt område. Men det finns hjälp att få! Visst är det jobbigt när kläder, och ibland även sängkläder blir blöta, men verkligheten är sådan för många, och inte bara äldre personer. Tanten har bra kontakt med distriktssköterskorna som ofta kan mycket om detta problem och hon har den hjälp som står till buds.

person-571567_1920
Inkontinens kan drabba vems som helst. Ung eller gammal, man eller kvinna och det finns bra hjälp att få!

Vissa dagar vill en helst stryka ur almanackan, av olika skäl. En dag när det mesta blivit blött kan vara en sådan. Men tanten ser det ändå från den ljusa sidan. Hon har hjälp, det finns torra och rena kläder och sängkläder och som sagt – smutstvätten tas hand om av ett tvätteri! Men visst kan en få önska att en vore hund och bara kunde skaka av sig både det blöta och bekymren 😉

dogs-1329531_1280
…och när vi är på land skakar vi på oss så att vattnet flyger ur pälsen och blöter ner allt runt omkring istället!

Vad tänker du när du läser om kvinnan som behöver samma hjälpmedel som ett barn för att klara de mest basala behoven som mat och toalettbestyr? Berätta!

Möten och Flykten

OBS! Bilderna kan upplevas starka.

Möten med en medmänniska…
Denna korta film berör. En film där människor möter människor. Där flyktingen blir till en medmänniska. För hur det än är – en sak får vi aldrig glömma. Den som flyr lämnar allt. Den som flyr för sitt liv är människa precis som du och jag. Den som flyr gör det av en anledning. För att rädda familjens och sitt eget liv. Går det någonsin att förstå hur det känns att bara packa endast det allra mest nödvändiga, inte mer än vad du kan bära själv, under många långa dagar och nätter. Har du något till barnen går före det till dig själv. Kanske har du inget alls, mer än en stor förtvivlan. Bilden nedan visar vilken slags miljö många flyr från:

Att fly för sitt liv. Bort från bomber, ruiner, svält, fattigdom… Att ta sina små barn i famnen. Be till den Gud du känner som din, att ni ska klara er till ett flyktingläger eller annan säkrare plats. Du vet att risken att ni inte gör det, att du och de dina kanske inte kommer fram alls är stor. Du vet att risken för att ni ska skiljas åt är stor. Du vet att dina barn är utsatta. Mer utsatta än vad du själv är. Du vet inte hur du ska kunna skydda dem, ge dem det behöver i form av mat, vätska, skydd mot värmen och mot insekter och allehanda faror som kan drabba dem. Det du vet är att om ni inte flyr kommer ingen av er att överleva. Du vet inte var din son är. Han togs för att han behövdes som soldat. Soldat i ett krig ingen vill ha, men du hade inget att säga till om. Soldat för en tro som inte är densamma som du tror på. Kommer du någonsin att se din son i livet igen? Du ångrar att du inte erbjöd dig istället, men valet fanns inte.

young-child-1166349_1280
Barnsoldat någonstans…

Hur kan en mamma och pappa leva med vetskapen att deras son är soldat i krig? De yngre barnen ska förhoppningsvis slippa undan ödet att bli soldater i allafall. Flyktinglägret ni kommer till har sjukvård och kan hjälpa. Där skiljs ni åt. Du tas från din fru och dina barn och placeras bland de arbetsföra männen. Vilket ditt arbete blir vet du inte. Men alla som kan göra något kommer att bli satta i arbete. Det finns alltid arbetsuppgifter. En viss trygghet kan du känna. Dina barn och din fru får hjälp. Men lägret är stort och ni kommer från varandra. Hur ska ni kunna komma i kontakt och återförenas? Att smyga och leta nattetid är enda möjligheten. Och leta måste du, flyktinglägret är stort och oroligheterna tilltar även inne på området. Varje natt hör du fler oroligheter i lägret. Sjukhuset fylls på med skadade. Men även olika sjukdomar börjar bli mer och mer besvärande och allt svårare att hejda. Du vill därifrån, komma vidare tillsammans med det som är kvar av din familj. Att det är stökigt även nattetid är både en börda och ett skydd. Det blir lättare att ta sig ut, men också svårare att hålla sig undan oroligheterna.

doctor-870361_1280
Sjukhus i fält

Kanske är flyktinglägret och sjukhuset det som gör att ni hör till den grupp som överlever och får komma till ett nytt land. Men det är inte erat land. Det är inte hemma. Hur ska det nya livet bli? Får ni stanna? Det pratas mycket om hur det är. Hur mycket och vad av det som sägs är sant? En del säger att ni kommer att mötas av taggtråd och stängda gränser, andra att ni kommer att få saker, pengar, bostad, ja allt ni behöver, en tredje säger att ni skickas direkt tillbaka till det land du nyss flydde från. Att det ska vara säkert där för dig. Men till vad ska du skickas tillbaka. Den stad du levde i är ruiner. Ingenting finns kvar. Ingenting fungerar och du flydde…

soldier-885908_1280
Det kunde ha varit du…

Du gömde dig för soldaterna, gömde familjen till dess ni kunde fly. Du såg dem som inte hunnit undan. Dina vänner. De är borta nu. En del är döda, andra bara försvann. Hur ska du någonsin kunna lita på någon igen? De tog din son när du inte var i närheten. De hade tagit dig och resten av familjen också. Ni tillhörde inte rätt grupp. Du tror inte på rätt Gud. Du visste det – att om de tagit dig hade du inte överlevt många timmar. Är det till det som det sägs att det nya landet skickar tillbaka dem som kommer? Du vet inte. I flyktinglägret har du skilts från din fru och dina barn. Du vet inte var de finns. Du letar på kvällar och nätter. Farligt, visst är det farligt för dig att vistas på ”fel sida stängslet”.

barbed-wire-114500_1920
Stänga ute eller stänga inne?

Så, du hittade din fru och dina barn. Ni tar er från flyktinglägret vidare till det nya landet. Familjen smyger iväg under mörkrets timmar. Fortfarande med mindre än vad ni behöver. Ni är nu framme i det landet där ni söker asyl. Kommer ni att få stanna? Hur kommer ni att bemötas?
Och vi som ska ta emot er – vad ser vi? Vi har gått runt och är tillbaka till den film som inleder denna artikel.
Denna artikel är skriven utifrån en föreställning om att vara flykting, utifrån berättelser från personer som befunnit sig på flykt och utifrån en önskan om att vi ser på varandra som medmänniskor. Jag kan aldrig föreställa mig hur det är, jag kan bara göra ett försök med vetskapen om att jag aldrig ens kommer i närheten av verkligheten.
Kommentera gärna!

När litet blir stort – om bemötande del 3

house-971895_1920
När hela kroppen känns som en sönderslagen byggnad…

När litet blir stort – om bemötande inom vård och omsorg.  Om långvarig smärta

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Denna artikel bygger på bloggförfattarens egna erfarenheter av långvarig smärta. Det skulle komma att ta omkring 40 år innan diagnosen EDS -ht (Ehlers-Danlos syndrom, överrörlighetsvarianten) var ett faktum. Innan dess hade jag fått diagnosen fibromyalgi långt innan den blev känd och senare tillkom instabilt bäcken/foglossning som inte läkte. Mycket av den smärta som upplevts från barnaåren fick sin förklaring i och med diagnosen EDS -ht. Artikeln kommer därför att handla om de erfarenheter av bemötande dels som jag som skribent upplevt både personligen och i de fall jag ledsagat andra som sökt hjälp för smärtproblematik, dels sådant som beskrivits i olika grupper bland annat på Facebook.

Många är vi som lever med ständig smärta. Bemötandet från vården lämnar tyvärr en hel del att önska framförallt för dem som söker akut då smärtan blivit övermäktig. Alldeles för många som sökt hjälp har mötts av kommentarer från vårdpersonal där smärtan ifrågasätts. Detta har tagits upp i tidigare artiklar i denna blogg, men det tål att tas upp igen. Långvarig eller kronisk smärta ger inte samma symtom som akut smärta. Många av de symtom som finns vid svår akut smärta finns inte vid långvarig. Men därmed inte sagt att det gör mindre ont. Kroppen ”stänger av” en del vanliga tecken på svår smärta. Blekhet, kallsvettningar, illamående kan vara sådana symtom. Detta är högst individuellt. Gemensamt är dock att bristen på symtom kan leda till att patienten inte blir trodd när hen söker hjälp. Detta berördes i föregående artikel och många är de som sökt hjälp akut och inte blivit trodda på. De beskriver sin smärta och dess intensitet och kan få till svar: ”Så ont kan du inte ha!”

doctor-563428_1920
”Du som är så ung kan inte ha så ont!”

Jo, det kan hen ha. Det gör precis så ont som patienten säger. Att leva med smärta dygnet runt. Att aldrig vara smärtfri är en påfrestning som är svår att beskriva. Många med kronisk smärta söker sällan hjälp. Men när de väl gör det, då har smärtan gått över vad personen orkar med. Att då inte bli lyssnad på eller ens trodd på gör inte upplevelsen av smärtan bättre. Istället förstärker det ofta smärtan.

Likaså finns ibland uppfattningen att barn och unga inte kan ha långvarig smärta. ”Du är för ung för att ha så ont”. Missuppfattningar och missförstånd tycks vanliga. Likaså att bli misstrodd om anledningen till att söka vård. Många är de som mötts av kommentarer om att den huvudsakliga anledningen inte är smärtlindring, utan istället önskan om att få opiater framförallt. Att vi som lever med smärtan också är läkemedelsmissbrukare och att det är orsaken till varför hjälp söks akut.

injecting-519389_1920
Att känna sig misstänkliggjord. ”Hen kommer bara för att få mer morfin”

Ibland sägs detta öppet, men vanligare tycks vara att det finns noteringar i patientjournalen om detta. Vägarna som det kommer patienten till känna varierar. Men oavsett hur vi som patienter får reda på att det i vår journal står om misstänkt läkemedelsmissbruk så är det alltid lika jobbigt. Som EDS-patient är det relativt vanligt att vara ”högtolerant” mot läkemedel. Orsakerna står bland annat att finna dels i den genetiska förändringen i bindväven som EDS innebär, dels i att EDS kan ge svår smärta under lång tid varvid det blir en ökad tolerans. Detta gäller inte alla. Motsatsen förekommer också, att en som EDS-patient kan vara extremt känslig mot läkemedel. Många är vi som lämnat sjukhusens akutmottagningar med samma svåra värk vi kom in med, gråtande av smärta och av dåligt bemötande. I bästa fall har det getts någon form av smärtlindring, men i så liten omfattning att den inte haft effekt. I sämsta fall har vi tillbringat timmar på akuten utan att få någon hjälp alls.

hospital-699468_1920
Lång väntan – för vad?

Bemötande är ett stort och svårt begrepp. I denna artikel har gjorts enskilda nerslag på sådant som dels är självupplevt, dels beskrivits av andra framförallt personer med just EDS-diagnos. Självklart förekommer många bra möten också inom vården där patienterna blir bemötta på ett sätt som hjälper och stärker. Men det är de möten som går fel och som sårar som ofta blir kvar i minnet. Det är också anledningen till denna artikelserie som är ett försök att visa på konsekvenser av när det blir fel. När mötet inte blir bra. Det är också ett sätt att visa på att du som blivit illa bemött är inte ensam. Du delar dina erfarenheter med många andra. Det har handlat om vård i stor utsträckning. Men mycket av det som tagits upp är tillämpbart även inom andra verksamheter såsom skola, barn- och äldreomsorg. Socialtjänsten är också ett område där bemötandet är mycket viktigt.

Till dig som arbetar inom vård och omsorg är förhoppningen att du inte ska känna igen dig!

Fjärde och sista delen i denna serie om bemötande är en sammanfattning. Där kommer också att ställas en del frågor som exempelvis kan användas som diskussionsunderlag på en arbetsplatsträff.