Gröna fönsterluckor

När kylan kommer krypande och regnet faller sådär tätt och lätt som bara höstregn kan, regn som blöter och kyler genom allt. Då går vi längs leriga byvägar, i blöt skog och drömmer oss till en svunnen tid. En tid långt innan Facebook, bloggar och Internet. En tid då bilen var något som de allra mest förmögna hade tillgång till. Skylten där torpet stått väcker fantasin. Hur levde Ture och Ida Sofia sitt liv i Gårdsjö? Artikeln är helt mina egna tankar kring hur det kunde ha varit. Händelser som beskrivs är fiktion, illustrerade med Per Svenssons bilder.
pers-oktoberbilder-48-namnskylt-2016
Idag finns bara en skylt kvar som talar om att på denna plats bodde paret Hanell fram till 1948. De var då båda i 80-årsåldern. Men när kom de dit? Hur såg torpet ut? Hade de barn, jordbruk eller levde de av vad skogen gav. Tjänade de åt någon större godsägare eller storbonde?

pers-oktoberbilder-1-2016
Vägen till stugan blev lerig vid minsta regnskur.

När Ture och Ida Sofia levde var detta ett välskött och fint vagnshus med tillhörande drängkammare, tänker jag. Den låg så till att det gjorde det lätt att beskriva vägen hem till familjen Hanell. Ture var stadd vid kassa och kunde köpa en bit mark där han lät bygga sitt hus. Det var annars inte så vanligt, ofta ägdes marken av bonden som arrenderade ut den till torpare mot att de i gengäld skulle arbeta åt honom. Mjölkning, boskapsskötsel, skördearbete, på vintern skogsarbete.

pers-oktoberbilder-52-2016
Jordkällaren 

Kolning i förekommande fall. Tungt arbete för dem båda. Slakten på senhösten och till jul kom utöver det vardagliga arbetet. Dessutom skulle de sköta sitt eget. Ja, slakten var sannerligen tung. Männen stod för att avliva djuren, men allt annat arbete var kvinnosysslor och allt togs tillvara. Bara att vispa blodet som skulle bli till paltbröd bland annat var ett evighetsjobb. Ida Sofia tyckte hon hade vispat i timmar. Ryggen värkte, hon var långt gången i grossess. Men det var bara att göra vad bondmoran sa. Hade hon tur kanske hon fick med sig något lite hem. Även om de var självägande var de beroende av att få göra dagsverken på gården för att ha råd med bland annat utsäde.
pers-oktoberbilder-40-2016
Hon var så stolt över stugan. Röd med gröna fönsterluckor. Hela tre rum och kök. Två sovrum på övervåningen och ett finrum, hall och kök på bottenvåningen. Aldrig kunde hon tro att hon skulle bo så fint när Ture friat till henne och samtidigt talat om att han hade köpt åtta tunnland mark. Av dessa var mer än hälften skog och den var så uppväxt att det räckte till hela huset. Första året bodde de hemma hos Tures föräldrar i lillstugan med bara ett rum och ett litet kök. Strax innan stugan stod färdig fick de sitt första barn, en pojke de kallade Oskar.

pers-oktoberbilder-41-2016
Lillstugan, om- och tillbyggd.

Nog fnystes det bland grannar och bland andra. Kalla pojken för Oskar! Högfärdigt! Det passade sig inte att döpa pojken efter kungen. Men Ida Sofia var bestämd. Oskar skulle pojken heta, född i nådens år 1885. Inom sig hoppade hon att det inte skulle bli så många barn. Hon hade haft ont hela tiden och illamåendet gav sig inte förrän hon hade gått mer än halva tiden. Men inte blev Ida Sofia bönhörd. Det blev flera barn i tät följd och Oskar blev den första av totalt nio barn i livet.

pers-oktoberbilder-13-2016
Bron som hon gick över var gång hon skulle till byn. Bron där hon halkade och bröt sig.

Hon var ändå lyckligt lottad. Bara ett barn hade hon mist i mycket späd ålder, de övriga fick leva. Men det var inte något hon talade om. Det drabbade de allra flesta. Yngsta barnet kom när hon trodde hon var klar med att sätta barn till världen, 1905. Oskar och ytterligare fyra av barnen hade redan städslats som dräng/piga på gårdarna sedan flera år tillbaka. Den yngsta flickan hade hunnit bli sex år. Redan då var hon i äldsta laget. Tösen fick ta väl hand om den lilla då mor Ida arbetade på gården. De andra barnen gick i Folkskolan. Tösen, som fyllde sju till kommande jul, skulle börja till hösten. Kanske kunde hon då ta med den lilla till Oskars. Han hade själv smått. Ida Sofia skämdes, farmor som hon var, och så gå och bli på detta vis. Hon visste allt att det pratades i byn.

pers-oktoberbilder-5-2016
När Nykterhetslogen bildades samlades de i stugan som egentligen var byggd som förråd. De fick lov av bonden att sätta n fönster om de bekostade det själva. Senare byggde de en egen ordenslokal.

Ture och Ida Sofia slet från tidig morgon till sen kväll. Men de hade det bra, även om arbetet var hårt. Ida Sofia hade det svårt med värken, men Ture var ordentlig och han hjälpte till liksom barnen. Och han drack inte. Han hade gått med i nykterhetslogen. De var några stycken som hade gått samman och bildat den några år tidigare. Logen kämpande bland annat för att lönen inte skulle betalas ut i brännvin, något som varit vanligt. Detta efter att en kvinna blivit ihjälslagen av sin man då han druckit. Alla visste att han drack ofta och mycket och arbetade för brännvin. Att han slogs var också välbekant. Men när han gav sig på frun så illa att barnen blev utan mor blev det för mycket. Logen och nykterhetsrörelsen hade kommit till grannbyn och så kom det sig att även Gårdsjö kom att få en nykterhetsloge.
Visningsbild:

pers-oktoberbilder-39-2016
Ida Sofias stolthet – de gröna fönsterluckorna

Lite fria tankar om hur det kunde ha varit. De gröna fönsterluckorna talade till mig. De och den oansenliga skylten hade en historia inom sig.
Tack Per Svensson, Askersund, för att Livets Skiftningar får använda dina bilder.

pers-oktoberbilder-25-2016
Det talande blåbäret!

Bostäder, brister och behov

Vad händer den dagen du utsätts för hot och våld från en närstående och behöver få tag på en ny bostad omedelbart? Frågan har kommit upp i olika sammanhang vid diskussion om hot och våld i nära relationer.  OBS! Artikeln kan väcka starka känslor.

fear-1131143_1280
Vad sker bakom den stängda dörren? 

Våld i hemmet. Det finns många som idag lever under ständigt hot. Förhållanden där rädslan styr. Så länge som jag lyder händer (kanske) ingenting. Kanske fanns en gång kärlek och förälskelse, men den är nu borta sedan länge. Från den som lever i ett sunt, friskt förhållande kommer kanske frågan: Men varför går du inte bara? Varför stanna i något som är så destruktivt? Som till och med kan innebära en risk för både liv och hälsa? Om det nu vore så enkelt. Att bara ta sitt pick och pack och gå. Verkligheten är en annan i många fall. Hindren från att bryta upp kan vara nästintill oöverstigliga. I denna artikel kommer ett av de vanligaste hindren att tas upp. Brist på bostäder.

appartment-building-835817_1280-1
Huset kallades i folkmun ”Frånskilda fruars hus”

Innan beslutet om att bryta upp väl är fattat är det ofta en lång process. Kränkningar, hot och misshandel tar ofta ifrån den som blir utsatt allt vad självförtroende och självkänsla heter. Precis som sker vid kränkande särbehandling i andra sammanhang kommer den som är utsatt mycket ofta att tro att felet ligger hos henne själv. Jag skriver henne, väl medveten om att det givetvis finns andra än kvinnor som blir utsatta. När jag kommit dithän att jag tror att jag förtjänar kränkande kommentarer, hot och slag är jag lätt att styra. Och varför ska jag bryta upp från något där jag bara får vad jag förtjänar? Det tar tid att vända dessa tankar till att se att det finns ingen som någonsin förtjänar att bli utsatt för psykisk och fysisk misshandel, våld och hot om våld. Ingen, någonsin. De som utövar våld kan använda sig av olika mer eller mindre medvetna strategier för att hålla kvar sin partner.

falling-99175_1280
”Jag var klantig och ramlade i trappan när jag skulle gå ut med soporna”

Att få partnern att tro att hon är på väg att bli tokig är ett sätt. Detta genom att se till att kvinnan aldrig kan förutse reaktionen, aldrig veta vad som gäller och alltid få veta att det är hon som tagit fel, missuppfattat situationen. Aldrig veta om svaret på en fråga blir en örfil eller total ignorans. Det enda hon med säkerhet vet är att det är hennes fel. När hon väl kommit så långt att hon inser att för att överleva, psykiskt och fysiskt, måste fly kommer nästa problem. Finns barn i familjen? Vid skilsmässa är sex månaders betänketid obligatoriskt. Men kanske är situationen den att i samma ögonblick jag talar om att förhållandet/äktenskapet är över måste jag se till att snabbast möjligt försvinna från den gemensamma bostaden. Innan dess har jag packat det det mest nödvändiga och flyttat det det till någon annan plats. Kanske har jag fått vara mycket försiktig så att det inte ens funnits den minsta möjlighet att han skulle ha kunnat ana att något var på gång. Kanske får jag ta det jag får med mig i en liten väska och lämna resten. Ibland gäller det att fly från hemmet när partnern inte är hemma. Det kan vara enda möjligheten att överleva en flytt.

girl-571808_1280
Glädjen är bara en fasad. Inuti mig är allt trasigt.

Det råder brist på mindre hyresrätter på många håll i landet. Att få tag på en akutbostad kan vara nästintill omöjligt. Är det sedan så att man behöver ha hiss eller bostad i markplan därför att trappor är en omöjlighet på grund av funktionshinder – ja, då är utbudet nästan obefintligt. Att vara funktionsbegränsad och utsatt för våld och därtill i behov av en lägenhet är en nästintill omöjlig situation. De lediga lägenheter som finns i hus med hiss är ofta nyproducerade. Det kan innebär hyror som är omöjliga att klara som ensam. Allra helst om man inget får med sig. Kvinnojourerna kan hjälpa till med rum under en kortare tid, men det behövs ett eget boende. Bostadsbristen håller troligtvis kvar personer i destruktiva förhållanden. Innan man går vill man ha kontrakt påskrivet och nycklar i hand till sin nya bostad. Men ibland flyr kvinnor hals över huvud för att överleva. Ännu svårare blir det om man måste flytta från den kommun man är folkbokförd i. Ofta ges så kallad social förtur bara åt den egna kommunens innevånare. Och att stanna i kommunen kan innebära att hotet mot livet kvarstår.

woman-1031620_1920
Trappor, trappor och åter trappor. Leendet döljer gråten och utsattheten.

Att vara funktionshindrad och i akut behov av bostad visar sig vara en omöjlig situation. Frågan om varför man stannar kvar i ett destruktivt förhållande kanske beror på mer än att jag inte vågar bryta upp. Kanske har jag sökt lägenhet, men inte fått. Det är svårt också av den orsaken att alla förberedelser för flytten måste göras så att partnern inte ens anar vad som pågår. Kanske kan jag inte använda min dator eller mobiltelefon därför att han kollar vad jag gjort och vad jag sökt efter. Alla kontakter måste ske bakom ryggen på den andre i många fall. Inga brev från bostadsföretag får komma hem till den gemensamma bostaden.

multi-family-home-1026481_1920
Lägenheter i markplan är sällsynta

Ska bristen på lämpliga hyresrätter kosta liv?
Denna artikel bygger på många olika kvinnors berättelser om att behöva bryta upp ur destruktiva, ibland livshotande förhållanden. Berättelser som är insamlade under många år. ”Jag” kan vara vem som helst som befinner sig i den situation som beskrivs. Bostadssituationen är dock dagsaktuell.

be-1303912_1920
Drömmen om tryggheten i en egen lägenhet långt från den person som hotar.

Berätta om dina tankar och erfarenheter kring att få en lägenhet, om destruktivitet, hot och våld innanför hemmet väggar. Hur och vad kan vi som medmänniskor göra för att underlätta?

Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”