När jag var liten…

älskade jag skogen, kor, hästar och de allra flesta djur. Men hade mycket svårt med sociala kontakter. Jämnåriga barn var allra svårast och de som umgicks med mig fick snabbt veta att det var uteslutning som gällde då. Jag var en ”icke-person” från första klass ända upp till dess jag började läsa på högskolenivå. Men då levde jag som sambo och umgicks med dem som var omkring 40-50 år äldre än mig.

pers-skog-och-branta-hallar
Skogen var min lekplats som barn. (Foto: P. Svensson)

När jag var liten bodde jag på landet och jag älskade skogen. Jag klättrade gärna på höga stenar. Först som vuxen, med en dotter som var lik sin mor i det fallet, förstod jag min egen mammas oro och ängslan. Jag sökte mig också till de lantbruk som fanns i närområdet och ville vara med och hjälpa till. Hur mycket hjälp jag var är väl en annan fråga, men jag älskade att vara bland djuren.

cow-736825_1280
Att vara bland djuren, prata med dem, klappa dem, ligga hos dem i den mån det gick var min räddning när skolan varit jobbig och svår.

Djur och natur har följt mig från att jag började kunna ta mina första steg någon gång i ettårsåldern. Så snart jag kunde gick jag på mina egna upptäcktsfärder. Jag utforskade närområdet kring bostaden. Mina första minnen är från när jag var omkring tre-fyra år gammal. Vi bodde hos min morfar och hans unga fru. Min mormor gick bort bara drygt 50 år gammal och efter en tid träffade morfar en ny kvinna. Jag var brudnäbb på deras bröllop, men för liten för att ha minnen av det. Första minnena var just från skogen som omgav den gamla skola där vi bodde. Jag älskade att klättra upp på stenarna och hoppa mellan dem. Förstod inte alls varför mamma skrek åt mig att komma ner! När sedan min dotter omkring 30 år senare gjorde detsamma förstod jag. Och försökte komma ihåg hur jag kände det som barn. Vi flyttade runt i länet beroende på var min far hade sitt arbete, och från åtta-nioårsåldern letade jag reda på en bondgård i grannskapet där de som hade gården lät mig vara med och göra det lilla jag kunde och orkade.

På de flesta ställen fanns katter. Och så var det höskörden. Genom att sätta en räfsa i min hand sprang jag inte alltför mycket i vägen. Hur stor nytta jag gjorde kan vi väl låta vara osagt. Det skulle dröja upp till dess jag var 11-12 år innan jag kunde göra en ordentlig arbetsinsats. Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med ett stall där det fanns travhästar. Ägaren lärde mig att köra för träning i en rockard, en tvåhjulig vagn med två sittplatser och jag fick köra hästarna så mycket jag ville. Till det kom andra stallsysslor. Jag gjorde det mesta stallarbetet mot att jag fick vara i stallet.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Kalvar, kor och hästar var mina bästa vänner. De lyssnade alltid. Djurägarna var snälla och lät mig vara med. Troligtvis var jag mest i vägen, men jag kan inte minnas att de någonsin var elaka mot mig.

På så sätt fortsatte det som präglat hela min tidiga barndom – umgänge med vuxna och mycket få jämnåriga kamrater. Utanförskapet förstärktes. Jag var på platser där de vuxna blev mina vänner. Jag tillägnade mig ett språk som skilde sig mot mina klasskamraters sätt att uttrycka sig. Jag talade om andra saker. Jämnåriga tjejers modeintresse förstod jag inte. Utanförskapet och mobbningen blev befäst. Och så fick jag glasögon därtill. Hur många gånger jag fick ”hjälp” att få dem kastade på golvet av klinkers eller på skolgården så de gick sönder. Men det var ju bara en ren olycka- och varför skulle jag vara ledsen och gråta över en sådan sak? Det var innan plastglasens tid. Sedan, när de kom, gick inte glasögonen sönder lika ofta om jag minns rätt.
crying-513164_1920
Skolan har jag berättat om i tidigare artiklar och det är inte något jag har särskilt många ljusa minnen av. Självklart finns ljuspunkter, men de var få. Fritiden kom att alltmer bestå av föreningsverksamhet. Jag sökte mig till föreningar som delade min livsåskådning. Under framförallt högstadiet lärde jag mycket om hur föreningar fungerar. Om styrelsearbete, studieverksamhet och mycket annat. Kunskaper som jag sedan haft mycket nytta av. För styrelsearbete är ett hantverk och att lära sig samarbete. I föreningsverksamheten fick jag en stunds fristad från mobbningen och trakasserierna. Men återigen – det var vuxna jag umgicks mest med. Temat återkommer.

MP Tivedens nationalpark 5
På dessa stenar har jag troligen suttit för sådär 40 år sedan! Bilden är från Tivedens Nationalpark. (Foto: M. Pettersson)

Föreningsarbetet har följt mig genom livet. Det har lärt mig mycket jag haft stor nytta av både inom yrket och privat. Föreningslivet tillsammans med kyrkan gav mig dessutom något som jag inte fick på annat håll. Det gav mig tillhörighet och gemenskap. Och det är vad jag tror har gjort så att jag ändå klarat av allt det som inte fungerat.birdwatching-387463_1920

pers-skog-och-branta-hallar
Dovrasjöleden (Foto: P. Svensson)

Även visningsbild från Dovrasjöleden. Foto: P. Svensson

Latstryker och dumhuvud del 3

Tredje och sista delen av ”Ditt lata stycke” eller Sagan om den lata flickan

Den unga kvinnan

tractor-841829_1920
Slåtter. Hässjevirket med tillhörande tråd var redan framtaget.

Höskörden var bara en av många arbetsuppgifter som den unga kvinnan åtog sig. Eller rättare sagt, kände sig mer eller mindre tvingad att göra. Men hon var ung och stark. Det var så hon såg på sig själv. Klippa gräs eller slå med lie där inte slåttermaskin kom åt. Röja sly, dvs släpa undan det som hennes make tagit omkull, hässja, köra in hö. Hugga ved, bära in ved och att fylla vedbodarna inför vintern. Och studera på heltid. Och arbeta för att bidra till försörjningen.

calculator-385506_1920 - kopia
Studier och ekonomi. Nej, inte ekonomistudier utan en helt annan utbildning. Samtidigt som hon studerade på drygt heltid arbetade hon minst halvtid som städerska på flera olika arbetsplatser. Då hölls studielånet på en lägre nivå.

Stugan hon bodde i hade små kaminer som huvudsaklig värmekälla. På vintern var det snöskottning och ved givetvis. Värme är ju en nödvändighet. Utöver detta sedvanligt hushållsarbete men i förhållandevis omodern miljö. Vedspisen användes flitigt under den kalla årstiden till bak- och matlagning. Slakt och tillvaratagande av det som blev efter den. Det unga paret levde inte i modern tid om vi ser till dagens standard. De var kanske till en del 50 år efter sin tid. Vissa bekvämligheter ordnades i stugan, men mycket arbete som förväntades att framförallt kvinnan skulle sköta var sådant som de flesta inte längre gjorde. Men nu var det så illa ställt att den unga kvinnan var utpräglad teoretiker…

wood-358111_1920
Ofta kändes det som att mängden ved som skulle in aldrig tog slut. Och vetskapen om att svärmor också hade en vedbod som behövde fyllas kändes inte som någon lättnad. Den unga kvinnan visste mycket väl vad som förväntades av henne.

Som teoretiker så var inte det praktiska lätt för henne. Men hon försökte och försökte och försökte. Det hon kunde var att laga mat och baka. Men det var värre att få tiden att räcka. Redan då ständigt trött och mycket ofta ont. Övrigt hushållsarbete och annat praktiskt arbete var svårt och det var inte ovanligt att hon försökte göra sådant hon inte orkade kvällar och nätter – gråtande.

Många gånger blev den unga kvinnan sittande i tyst gråt…

Utöver detta så studerade hon också på kvällstid. Föreningsarbetet inte att förglömma. Och så blev hon ofta sjuk och inlagd på sjukhus några dagar. Utskriven med orden att det inte gick att säga vad som var fel. Ofta till storhelgerna. Om hon var frisk arbetade hon, som sagt, kvällar och helger på mentalsjukhuset i staden och på bruket på orten där hon bodde som städerska.

books-1149959_1920 - kopia
Rast = läsa kurslitteratur

Det var den lata flickan som tog med sig kurslitteraturen till sitt arbete för att kunna läsa på rasterna. Men lat det var hon fortfarande, för hon hade ju inte städat hemma, fast hon försökte. Halvhjärtade försök tyckte hon själv. Det blev inte så mycket med städningen för hon kunde ju inte. Hennes make sa att hon hade ”inte blicken för vad som behövde göras”. Varför satt hon då på golvet, grät, och försökte sortera saker som varit slängda överallt? Och varför var det lika stökigt efter som före försöken att städa? Hon måste ju ha kunnat eftersom hon arbetade som städerska, eller?

vacuum-cleaner-268148_1920
Dammsuga var bland det värsta. Dammsugaren var gammal och ineffektiv. Och tung. Sedan att alltid få höra att arbetet bara var halvfärdigt gjorde det inte bättre. Hon kunde helt enkelt inte städa!

Maken tog aldrig till fysiskt våld. Han var en mycket snäll man. Men det finns många andra sätt att plocka ner en person på jorden. Självkänsla och självförtroende tycktes den unga kvinnan ha gott om. Men den krassa verkligheten var att det var inte en kvinna. Det var två i en kropp. Hon var en person på Universitetet och föreläsningarna där. När hon kom hem, innanför ytterdörren dit ingen såg, bytte hon skepnad och blev till samma lilla flicka som redan åtta år gammal lärt sig att hon var ful, tjock, dum, lat och ingenting kunde. Hon hade inget egenvärde och ingen egen vilja. Vad maken ville, ville hon och det var kärleken exemplifierad. För hon följde makens vilja av kärlek till honom. Ändå kunde hon önska, och gjorde det ofta, att han skulle slå henne så att smärtan skulle bli synlig.

jesus-410220_1280
Kvinnan hade en djup tro. En tro som bar henne. 

Allt hon gjorde i hemmet gjorde hon enkom av kärlek till sin make och till Gud. Det var hennes bergfasta tro. Då.

suicide-831491_1920 - kopia
Varför längtade då hon efter något annat?

Nu har du läst tre kapitel om ”det lata stycket till flicka”. En lat och bekväm flicka som växte upp och blev en lat och (o)duglig hustru och mor. Iallafall var det så hon såg på sig själv. Det enda hon dög till var att arbeta. Hon var duktig i sina arbeten fram till dess att sjukdom tog överhand i 40-årsåldern och hon blev oduglig även som yrkesverksam. Hon blev heller aldrig ”en riktig mamma” för hon klarade inte av att ta hand om sina barn. Maken var en duktig och bra pappa som tog sitt stora ansvar för barnen.

Frågar du hennes idag vuxna barn idag säger de att deras mamma alltid brydde sig sig om dem, oavsett om hon har fanns till hands på plats eller på annat sätt.

Så avslutas då sagan om den lata och dumma flickan som växte upp till en ung kvinna och sedermera mamma. Blev hon någonsin äldre och klokare?

Vad tror du som läst om henne?
Hur kan hennes liv se ut när hon närmar sig pensionen?
Lever hon idag?
Dela gärna de funderingar och tankar detta och de övriga två inläggen väckt hos dig. Känner du henne? Eller honom? Kanske var det en ung pojke eller en person född i fel kropp? Kanske var det…? 

girl-644282_1280 - kopia

Personerna på bilderna har inget samband med texten. Samtliga bilder från Pixabay