Alla behövs?

Fredagen den 9 september presenterade Försäkringskassan en ny kampanj: Laget Sverige

group-sitting-by-water-741158_1920
”Alla behövs i Laget Sverige” – men bara om du har eller kan återfå någon form av arbetsförmåga.

Alla behövs i Laget Sverige” är Försäkringskassans slogan. Livets bilder gjorde mig uppmärksam på denna kampanj, och den fick mig att börja gråta. Jag gråter sällan, kanske för sällan, men Försäkringskassan tilldelas en eloge. Ni har lyckats att få mig riktigt ledsen. Ledsen så att det gör ont, mer ont än vanligt. ”Alla behövs” – det är starka ord, ord som uppmuntrar, ord som ska ge kraft och mod och få oss att tänka positivt. Det är en uppmaning att ta tillvara på så kallad restarbetsförmåga, tror jag iallafall. Jag läser kampanjen och jag läser bloggaren Livets Bilder. Hade jag inte läst den texten kanske det dröjt innan jag uppmärksammat kampanjen. Nu har jag, tyvärr, gjort det och den kängan jag fått kommer att sitta i. För vilka är ”alla”? Alla som i alla som bor och lever i Sverige? Alla som har gått ur skolan? Alla som idag har ett arbete, men är sjukskrivna? Alla som inte längre kan arbeta alls? Alla unga, gamla, medelålders? Alla friska, sjuka, med anställning, egna företagare, arbetslösa? Vilka är alla i ”alla behövs i Laget Sverige”?

workplace-1245776_1920
Alla?

Hur jag än läser Försäkringskassans text hittar jag inte någonstans en beskrivning av vilka ”alla” är. Däremot kan jag dra slutsatser om vilka som menas med alla. Med alla menas de som är i arbete och är friska, de som är sjukskrivna på hel- och deltid och underförstått, dem som har arbetsförmåga i någon utsträckning. Alltså även arbetslösa på hel- och deltid. Det centrala begreppet blir arbetsförmåga. Alla vi andra, som av olika anledningar saknar någon form av arbetsförmåga, räknas inte. Vi tillhör inte gruppen ”alla”, trots den kompetens vi många gånger besitter och skulle kunna dela med oss av på olika sätt. Men vi klarar det inte genom lönearbete eller eget företag. Alla vi med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi finns inte. Vår kompetens är värdelös. Vi är värdelösa. Kompetens och kapacitet likställs. Men det är två skilda begrepp, vilket nedanstående bild från Livets Bilder illustrerar:

Kompetens vs kapacitet arbetsterapi.001
Här är exempel på vad som krävs av en arbetsterapeut som är yrkesverksam.

Många av oss som av olika skäl inte kan komma tillbaka till arbetsmarknaden har fortfarande kvar vår kompetens, den rosa halvan av bilden visar. Givetvis kommer kompetensen att minska med åren i vissa delar och öka i andra. Vi får en god kompetens vad gäller att vara patienter, om våra egna sjukdomstillstånd och mycket mer. Vi tappar en del i yrkesrollen då yrket utvecklas och ny kunskap kommer till. Att söka upprätthålla sin yrkeskompetens är hart när omöjligt när jag inte längre är yrkesverksam och använder mig av densamma.  Att upprätthålla min kompetens kräver en kapacitet jag inte har. Det kräver, som regel, också möjlighet att kunna använda mina kunskaper. Återigen brister kapaciteten, inte kompetensen. Försäkringskassan går ut med att vi alla behövs. Men vi behövs uppenbarligen inte. Vi som inte har kapaciteten kvar att upprätthålla dels vår kompetens, dels vår förmåga att använda den. Detta fick mig att börja gråta. Om jag kunde skulle jag börja arbeta på måndag. Fast jag har inte något arbete kvar att gå till. Och inte kan jag gå heller. Jag får inte lämna lägenheten utan att någon följer med mig, trots Permobil. När gråten lättade kom ilskan. Vad har Försäkringskassan för ursäkt för att exkludera oss? Vi må sakna kapacitet för att utföra ett lönearbete, men på något vis

fleet-76250_1920
Eldrivna rullstolar, här i form av scooter med en vanlig maxhastighet omkring 15 km/h. Mitt förflyttningssätt är Permobilen, som fungerar både inom- och utomhus och har rask promenad som högsta hastighet (ca 7-8 km/h)

borde vår kompetens vara värd att ta tillvara. Vi kanske kan dela den med någon en kort stund ibland. Om inte annat när vi besöker vården. Kanske kan behandlaren lyssna på vad vi har att berätta om oss själva och vår sjukdom. Jag är ju expert på min egen kropp, och ofta också på mina diagnoser, vad gäller reaktioner, smärta, symtom och mycket annat. Jag behöver vårdens kompetens också för att få så bra behandling som möjligt, behöver deras expertkunskaper. Men då måste behandlaren veta hur jag känner det och hur jag mår. Min yrkeskompetens kan jag kanske, med hjälp, också tillämpa på min egen situation. Lyssna på mig när jag vill tala! Men jag kan inte rehabiliteras åter till yrkesverksamhet. Alltså tillhör jag inte gruppen ”alla”. Jag är därmed inte en del av Laget Sverige utifrån Försäkringskassans definition.

woman-1586499_1920
Långt från all sjukdom syns. Men exkludering känns.

Genom den definition som Försäkringskassan valt av begreppet alla, utesluts vi med sjuk- och aktivitetsersättning. En del som tillhör den gruppen kan återkomma till arbetsmarknaden om de får rätt stödinsatser. Framförallt kanske det gäller de unga med aktivitetsersättning. Alla kan inte yrkesarbeta, men det innebär inte att de saknar kompetens som skulle kunna komma arbetsmarknaden tillgodo. Som exempel kan nämnas ”hästtjejerna”*). De som mer eller mindre lever för att kunna vara i stallet. Hundfolket vars hundar gör att de håller sig så bra som det bara går. För mig kom dagen då jag fick lämna ifrån mig min hund, jag klarade inte av att ge min hund det hon behövde. Kapaciteten räckte inte till när jag blev sittande i rullstol. Men även om kapaciteten inte räcker för yrkesarbete,  kan kompetensen säkerligen komma andra till del. Som sagt – allt detta gör mig upprörd, arg och ledsen. Tänk om, Försäkringskassan, och inkludera istället för exkludera!

Visningsbild:
civilian-service-63616_640 (1)

*) Hästtjejerna kan lika gärna vara killar, men här används begreppet då tjejerna är i majoritet.

game-figure-598036_1920
”Alla behövs i Laget Sverige” är namnet på Försäkringskassans kampanj. 

Berätta gärna vad du tycker!

 

Tack till Livets Bilder.

Stressad, utmattad och sjukskriven

En uppföljning av artikeln Utmattad som barn och tonåring

woman-1031196_1920
Att ta sig utanför dörren kräver egentligen mer ork än vad som finns, men ibland behövs frisk luft också.

Föregående artikel handlade om våra barn och vad som kan inträffa när de blir utmattade av miljön i skolan. Men en dålig arbetsmiljö drabbar givetvis inte bara skolans elever. Även personalen blir drabbade av en dåligt arbetsmiljö. Många är de som stressats sönder av orimliga krav från olika håll. Och alldeles för många är unga, duktiga pedagoger som gör vad de kan för att individualisera och anpassa undervisningen – med resursbrist och ibland avsaknad av stöd från eller upplevelsen av att bli motarbetad av skolledningen. Där tiden inte finns för alla arbetsuppgifter som läraren förväntas göra. De berättelser som detta bygger på är nu tiotalet år gamla, men tycks inte ha förändrats i någon större utsträckning. Fortfarande finns olika synsätt kvar på varför en elev inte kommer till skolan, vilket framgår av berättelser från föräldrar till hemmasittande elever. Lärare har berättat om både sin arbetssituation och om hur de brunnit för sitt arbete så länge att lågan slocknat. Utmattningen har varit ett faktum och arbete har blivit till en omöjlighet. Några har efter flera år kommit åter i arbete, andra har blivit så skadade att arbete inte längre är möjligt. Om en individ inte längre klarar något på arbetsmarknaden förekommande arbete återstår sjukersättning, det som tidigare kallades sjukpension.

borderline-997613_1920
Besvikelse över att inte räcka till…

Utmattning drabbar inte bara lärare inom skolan. All personal kan komma dithän att stress och övermäktiga krav leder till att både kroppen och psyket säger ifrån. Utmattning är resultatet av att pressa kropp och psyke för hårt under för lång tid. Utmattning ger både fysiska och psykiska symtom. Trötthet som inte går att vila bort. Smärta är vanligt. Kroppen värker. Det gör ont att röra sig. Huvudvärk, migrän och infektioner har inte sällan föregått utmattningen. Känslor av besvikelse och värdelöshet. Att inte hinna med och klara av de arbetsuppgifter som personen egentligen älskar. Till slut brister allt och sjukskrivningen är ett faktum. Kanske gick det inte att kliva ur sängen. Eller så bröt hen ihop i en gråtattack mitt under arbetet, en gråt som bara inte ville ta slut. Illamående och kräkningar, som en magsjuka men utdragen över tid. Yrsel, ångest, panikkänslor. Och så denna trötthet. Blytung kropp som knappt går att röra. Inte sällan känns det som det är en allvarlig sjukdom som tagit över kroppen. Och det är ett allvarligt tillstånd. Oavsett ålder är utmattning allvarligt, ett tillstånd som obehandlat kan få ödesdigra konsekvenser.

crying-1315546_1920
Gråten som aldrig tar slut, den djupa förtvivlan över att inte orka. Ibland finns inte ens orken att gråta. Kroppen som säger ifrån med många olika konstiga symtom. Hela livssituationen kan kännas totalt sönderslagen.  

Orsaken till utmattning står ofta att finna i organisationen i form av höga krav, bristande resurser och ingen eller liten möjlighet att som arbetstagare själv påverka arbetssituationen. Inte sällan läggs arbetsuppgift till arbetsuppgift utan att resurser tillförs. Kraven från olika håll ökar, men individen kan själv inte påverka dem. Kontrollen över den egna arbetssituationen upplevs till slut vara obefintlig. Därtill kommer arbetsmoral. Vi är lärda att arbetet går först, och dessutom, om vi stannar hemma innebär det dels mer arbete för kollegorna, dels att individen har än mer att ta itu med då hen kommer tillbaka. Alltså går hen till arbetet trots allmän sjukdomskänsla i kroppen, trots trötthet, trots att kroppen värker. Till dess att kroppen skriker så högt att individen blir tvingad att lyssna. Då först blir det sjukskrivning.

holzfigur-980784_1920
Allt mer arbete, känslan av att aldrig räcka till, att det alltid fins något mer som borde ha hunnits med. Arbetsuppgifter samlas på hög till dess de bara måste tas om hand. Men när? Arbete och fritid tenderar att flyta ihop och bara bli arbete. Till dess den sista stenen kommer, den som får allt att rasa i bitar.

Att vara utmattad är ett tillstånd som kräver lång tid för återhämtning. Forskning har visat att stress skadar hjärnan på ett liknande sätt som demens. Men med den skillnaden att skadorna vid stress kan läka. Vid demens är skadan permanent. Så upplevelser av att minnet inte fungerar kan mycket väl vara utlöst av stress. Med stress och utmattning kan följa andra sjukdomar som exempelvis depression, panikångestsyndrom och fibromyalgi. Ibland kan det vara så att det finns en eller flera diagnoser sedan tidigare som påverkas av utmattningen och eventuell medicinering kan behöva justeras.

cure-1006828_1920
Medicinering kan vara nödvändigt.

Sammanfattningsvis: En dålig arbetsmiljö på våra skolor drabbar inte bara eleverna utan också personalen. Stressen som skapas av att inte hinna med allt som behöver göras, ökad arbetsbelastning, besvikelse över att inte hinna med att ge varje elev den individuella hjälp och det stöd som bland annat talas om i skollagen. Att se elevernas stress och därtill känna sig otillräcklig, trots en fullgod arbetsinsats. Ibland sakna stöd från arbetsledningen, ofta sakna resurser och så vidare skapar en grund för att drabbas av utmattning eller som det ofta uttrycks – springa rakt in i väggen!

frustration-1241534_1920
När all ork är slut kan trappan till övervåningen och sovrummet kännas oöverstiglig.

Berätta gärna om dina erfarenheter av stress och utmattning. Egen, kollegors eller dina tankar kring ämnet i allmänhet.

När litet blir stort – om bemötande del 3

house-971895_1920
När hela kroppen känns som en sönderslagen byggnad…

När litet blir stort – om bemötande inom vård och omsorg.  Om långvarig smärta

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Denna artikel bygger på bloggförfattarens egna erfarenheter av långvarig smärta. Det skulle komma att ta omkring 40 år innan diagnosen EDS -ht (Ehlers-Danlos syndrom, överrörlighetsvarianten) var ett faktum. Innan dess hade jag fått diagnosen fibromyalgi långt innan den blev känd och senare tillkom instabilt bäcken/foglossning som inte läkte. Mycket av den smärta som upplevts från barnaåren fick sin förklaring i och med diagnosen EDS -ht. Artikeln kommer därför att handla om de erfarenheter av bemötande dels som jag som skribent upplevt både personligen och i de fall jag ledsagat andra som sökt hjälp för smärtproblematik, dels sådant som beskrivits i olika grupper bland annat på Facebook.

Många är vi som lever med ständig smärta. Bemötandet från vården lämnar tyvärr en hel del att önska framförallt för dem som söker akut då smärtan blivit övermäktig. Alldeles för många som sökt hjälp har mötts av kommentarer från vårdpersonal där smärtan ifrågasätts. Detta har tagits upp i tidigare artiklar i denna blogg, men det tål att tas upp igen. Långvarig eller kronisk smärta ger inte samma symtom som akut smärta. Många av de symtom som finns vid svår akut smärta finns inte vid långvarig. Men därmed inte sagt att det gör mindre ont. Kroppen ”stänger av” en del vanliga tecken på svår smärta. Blekhet, kallsvettningar, illamående kan vara sådana symtom. Detta är högst individuellt. Gemensamt är dock att bristen på symtom kan leda till att patienten inte blir trodd när hen söker hjälp. Detta berördes i föregående artikel och många är de som sökt hjälp akut och inte blivit trodda på. De beskriver sin smärta och dess intensitet och kan få till svar: ”Så ont kan du inte ha!”

doctor-563428_1920
”Du som är så ung kan inte ha så ont!”

Jo, det kan hen ha. Det gör precis så ont som patienten säger. Att leva med smärta dygnet runt. Att aldrig vara smärtfri är en påfrestning som är svår att beskriva. Många med kronisk smärta söker sällan hjälp. Men när de väl gör det, då har smärtan gått över vad personen orkar med. Att då inte bli lyssnad på eller ens trodd på gör inte upplevelsen av smärtan bättre. Istället förstärker det ofta smärtan.

Likaså finns ibland uppfattningen att barn och unga inte kan ha långvarig smärta. ”Du är för ung för att ha så ont”. Missuppfattningar och missförstånd tycks vanliga. Likaså att bli misstrodd om anledningen till att söka vård. Många är de som mötts av kommentarer om att den huvudsakliga anledningen inte är smärtlindring, utan istället önskan om att få opiater framförallt. Att vi som lever med smärtan också är läkemedelsmissbrukare och att det är orsaken till varför hjälp söks akut.

injecting-519389_1920
Att känna sig misstänkliggjord. ”Hen kommer bara för att få mer morfin”

Ibland sägs detta öppet, men vanligare tycks vara att det finns noteringar i patientjournalen om detta. Vägarna som det kommer patienten till känna varierar. Men oavsett hur vi som patienter får reda på att det i vår journal står om misstänkt läkemedelsmissbruk så är det alltid lika jobbigt. Som EDS-patient är det relativt vanligt att vara ”högtolerant” mot läkemedel. Orsakerna står bland annat att finna dels i den genetiska förändringen i bindväven som EDS innebär, dels i att EDS kan ge svår smärta under lång tid varvid det blir en ökad tolerans. Detta gäller inte alla. Motsatsen förekommer också, att en som EDS-patient kan vara extremt känslig mot läkemedel. Många är vi som lämnat sjukhusens akutmottagningar med samma svåra värk vi kom in med, gråtande av smärta och av dåligt bemötande. I bästa fall har det getts någon form av smärtlindring, men i så liten omfattning att den inte haft effekt. I sämsta fall har vi tillbringat timmar på akuten utan att få någon hjälp alls.

hospital-699468_1920
Lång väntan – för vad?

Bemötande är ett stort och svårt begrepp. I denna artikel har gjorts enskilda nerslag på sådant som dels är självupplevt, dels beskrivits av andra framförallt personer med just EDS-diagnos. Självklart förekommer många bra möten också inom vården där patienterna blir bemötta på ett sätt som hjälper och stärker. Men det är de möten som går fel och som sårar som ofta blir kvar i minnet. Det är också anledningen till denna artikelserie som är ett försök att visa på konsekvenser av när det blir fel. När mötet inte blir bra. Det är också ett sätt att visa på att du som blivit illa bemött är inte ensam. Du delar dina erfarenheter med många andra. Det har handlat om vård i stor utsträckning. Men mycket av det som tagits upp är tillämpbart även inom andra verksamheter såsom skola, barn- och äldreomsorg. Socialtjänsten är också ett område där bemötandet är mycket viktigt.

Till dig som arbetar inom vård och omsorg är förhoppningen att du inte ska känna igen dig!

Fjärde och sista delen i denna serie om bemötande är en sammanfattning. Där kommer också att ställas en del frågor som exempelvis kan användas som diskussionsunderlag på en arbetsplatsträff.

Latstryker och dumhuvud del 3

Tredje och sista delen av ”Ditt lata stycke” eller Sagan om den lata flickan

Den unga kvinnan

tractor-841829_1920
Slåtter. Hässjevirket med tillhörande tråd var redan framtaget.

Höskörden var bara en av många arbetsuppgifter som den unga kvinnan åtog sig. Eller rättare sagt, kände sig mer eller mindre tvingad att göra. Men hon var ung och stark. Det var så hon såg på sig själv. Klippa gräs eller slå med lie där inte slåttermaskin kom åt. Röja sly, dvs släpa undan det som hennes make tagit omkull, hässja, köra in hö. Hugga ved, bära in ved och att fylla vedbodarna inför vintern. Och studera på heltid. Och arbeta för att bidra till försörjningen.

calculator-385506_1920 - kopia
Studier och ekonomi. Nej, inte ekonomistudier utan en helt annan utbildning. Samtidigt som hon studerade på drygt heltid arbetade hon minst halvtid som städerska på flera olika arbetsplatser. Då hölls studielånet på en lägre nivå.

Stugan hon bodde i hade små kaminer som huvudsaklig värmekälla. På vintern var det snöskottning och ved givetvis. Värme är ju en nödvändighet. Utöver detta sedvanligt hushållsarbete men i förhållandevis omodern miljö. Vedspisen användes flitigt under den kalla årstiden till bak- och matlagning. Slakt och tillvaratagande av det som blev efter den. Det unga paret levde inte i modern tid om vi ser till dagens standard. De var kanske till en del 50 år efter sin tid. Vissa bekvämligheter ordnades i stugan, men mycket arbete som förväntades att framförallt kvinnan skulle sköta var sådant som de flesta inte längre gjorde. Men nu var det så illa ställt att den unga kvinnan var utpräglad teoretiker…

wood-358111_1920
Ofta kändes det som att mängden ved som skulle in aldrig tog slut. Och vetskapen om att svärmor också hade en vedbod som behövde fyllas kändes inte som någon lättnad. Den unga kvinnan visste mycket väl vad som förväntades av henne.

Som teoretiker så var inte det praktiska lätt för henne. Men hon försökte och försökte och försökte. Det hon kunde var att laga mat och baka. Men det var värre att få tiden att räcka. Redan då ständigt trött och mycket ofta ont. Övrigt hushållsarbete och annat praktiskt arbete var svårt och det var inte ovanligt att hon försökte göra sådant hon inte orkade kvällar och nätter – gråtande.

Många gånger blev den unga kvinnan sittande i tyst gråt…

Utöver detta så studerade hon också på kvällstid. Föreningsarbetet inte att förglömma. Och så blev hon ofta sjuk och inlagd på sjukhus några dagar. Utskriven med orden att det inte gick att säga vad som var fel. Ofta till storhelgerna. Om hon var frisk arbetade hon, som sagt, kvällar och helger på mentalsjukhuset i staden och på bruket på orten där hon bodde som städerska.

books-1149959_1920 - kopia
Rast = läsa kurslitteratur

Det var den lata flickan som tog med sig kurslitteraturen till sitt arbete för att kunna läsa på rasterna. Men lat det var hon fortfarande, för hon hade ju inte städat hemma, fast hon försökte. Halvhjärtade försök tyckte hon själv. Det blev inte så mycket med städningen för hon kunde ju inte. Hennes make sa att hon hade ”inte blicken för vad som behövde göras”. Varför satt hon då på golvet, grät, och försökte sortera saker som varit slängda överallt? Och varför var det lika stökigt efter som före försöken att städa? Hon måste ju ha kunnat eftersom hon arbetade som städerska, eller?

vacuum-cleaner-268148_1920
Dammsuga var bland det värsta. Dammsugaren var gammal och ineffektiv. Och tung. Sedan att alltid få höra att arbetet bara var halvfärdigt gjorde det inte bättre. Hon kunde helt enkelt inte städa!

Maken tog aldrig till fysiskt våld. Han var en mycket snäll man. Men det finns många andra sätt att plocka ner en person på jorden. Självkänsla och självförtroende tycktes den unga kvinnan ha gott om. Men den krassa verkligheten var att det var inte en kvinna. Det var två i en kropp. Hon var en person på Universitetet och föreläsningarna där. När hon kom hem, innanför ytterdörren dit ingen såg, bytte hon skepnad och blev till samma lilla flicka som redan åtta år gammal lärt sig att hon var ful, tjock, dum, lat och ingenting kunde. Hon hade inget egenvärde och ingen egen vilja. Vad maken ville, ville hon och det var kärleken exemplifierad. För hon följde makens vilja av kärlek till honom. Ändå kunde hon önska, och gjorde det ofta, att han skulle slå henne så att smärtan skulle bli synlig.

jesus-410220_1280
Kvinnan hade en djup tro. En tro som bar henne. 

Allt hon gjorde i hemmet gjorde hon enkom av kärlek till sin make och till Gud. Det var hennes bergfasta tro. Då.

suicide-831491_1920 - kopia
Varför längtade då hon efter något annat?

Nu har du läst tre kapitel om ”det lata stycket till flicka”. En lat och bekväm flicka som växte upp och blev en lat och (o)duglig hustru och mor. Iallafall var det så hon såg på sig själv. Det enda hon dög till var att arbeta. Hon var duktig i sina arbeten fram till dess att sjukdom tog överhand i 40-årsåldern och hon blev oduglig även som yrkesverksam. Hon blev heller aldrig ”en riktig mamma” för hon klarade inte av att ta hand om sina barn. Maken var en duktig och bra pappa som tog sitt stora ansvar för barnen.

Frågar du hennes idag vuxna barn idag säger de att deras mamma alltid brydde sig sig om dem, oavsett om hon har fanns till hands på plats eller på annat sätt.

Så avslutas då sagan om den lata och dumma flickan som växte upp till en ung kvinna och sedermera mamma. Blev hon någonsin äldre och klokare?

Vad tror du som läst om henne?
Hur kan hennes liv se ut när hon närmar sig pensionen?
Lever hon idag?
Dela gärna de funderingar och tankar detta och de övriga två inläggen väckt hos dig. Känner du henne? Eller honom? Kanske var det en ung pojke eller en person född i fel kropp? Kanske var det…? 

girl-644282_1280 - kopia

Personerna på bilderna har inget samband med texten. Samtliga bilder från Pixabay

Fridens Furste

sunset-801933_1280

Fridens Furste kommer till mig. Fylld med kärlek och uppmuntran. Han kommer i många olika skepnader. Det kan vara Pastorn som ringer mig och frågar om jag vill ha sällskap till förmiddags- eller eftermiddagskaffet. Det kan vara en länk på Facebook eller varför inte ett samtal med en vän? Friden kan också komma till mig genom en god bok eller en finstämd dikt och fantastiska bilder såsom i bloggen Ögonblick/Moment (https://vitros.wordpress.com/).

Dikten med samma namn som detta inlägg handlar om hur Han kom till mig i stunder av mörker, och så sakta omformade mörkret, plågan till frid och ro. Herren fick en uppgift att föra in frid och ro i mitt liv. Det är en process som pågått i många år. En process som har inneburit mycket av hårda, sårande ord, av sjukdom, av lidande  även om jag då jag var mitt i det inte uppfattade det som så. Jag trodde jag älskade – men mådde inte bra. Jag blev arg, irriterad och framförallt ledsen om någon sa det till mig. Jag levde i tron att allt var såsom det skulle vara. Jag hade gjort mitt val, och i och med det fick jag också acceptera situationen.

Men så kom den dagen då jag blev förälskad och förälskelsen var besvarad. Nu förblev den  ett platoniskt förhållande. Men den väckte mig, visade mig att det fanns något annat. Känslor som jag inte tidigare hade upplevt. Det blev till stormar, till orkanens ishårda vågor med lika underbara toppar som mörka vågors dalar. Så djupa att jag inte ville leva längre. Men den gjorde ändå gott eftersom den var början till att öppna mina ögon för vad jag levt för liv. Framförallt fick den mig att inse att jag hade ett val.

bridge-720584_1920

Så klev jag då ut på den rangliga bro som skulle leda mig till Fridens Furste. En bro som jag fortfarande går på. Den är stadigare nu, bitvis iallafall. Hur länge jag kommer att gå på den? Det finns det inget svar på. Kanske kommer jag att gå på denna bro livet ut. Men den ändrar karaktär. Stundtals har jag befunnit mig i vad jag trott varit fritt fall, bron rasade under mig. Stundtals är den fast förankrad med dubbla skyddsräcken. Det fantastiska är dock att oavsett vilket så har jag aldrig vandrat ensam. Någon har fångat upp mig, någon håller min hand.

Fridens Furste kallas han för ibland…
cross-78000_1280

Fridens Furste

Jag ber för dagen som har gått
jag ber för vänner mina
jag tackar för att vi nu fått
skydd av Änglar Dina

Jag ber att läka sår
som burits långa tider
som svider, varar och gör ont
som gör så att jag lider

För under många år har andra
alltid, ofta gjort mig illa
nu kan jag inte från det vandra
nu måste jag vara stilla

Gammal ful, vanställd själ
var vad jag fick med tiden
men Du o Herre vill mitt väl
Du kom till mig med Friden

Fridens Furste kommer åter
när jag till sängs nu gå
Då kommer sorgen och jag gråter
trött, men vaken är ändå

Fridens Furste är ditt namn
jag får vila i dina armar
Du för mig i din trygga hamn
och över mig förbarmar

Till ro jag kommer än en gång
när sömnen kommer mjuk och fin
och änglaskarans vackra sång
följer mig i drömmen in

angel-298494_1280

 

Kärleken

flowers-196267_1280 (1)

Så sitter jag då åter i min säng med tangentbordet på magen, Akka i mitt knä och Cumulus version av Tove Janssons och Erna Tauros vackra finstämda Höstvisa (på finska) strömmande ur högtalarna. Direkt därefter har jag förmånen att även få lyssna till deras svenska inspelning av samma visa.

”Skynda dig älskade, skynda att älska…” Så sanna ord – och stundtals så missbrukade. Min erfarenhet av att älska blev till  brända kol och aska. Det som skulle kallas kärlek skadade långt djupare än vad jag någonsin ens kunde föreställa mig. ”Kärleken” har skadat minst två generationer svårt och det gör ont, så ont.

Så du som älskar, gör det med hela ditt hjärta och hela din själ. Älska med hela ditt väsen. Kärleken kan vara brännande het, men den bränner aldrig, den kan vara vild och hetsig, men den sårar och skadar inte. Den lämnar inte djupa sår, osynliga eller synliga. Minns att Kärlekens budskap är det som bär genom livet, hela livet.

Utan kärlek överlever vi inte. Var rädda om varandra. Var rädd om och värna kärleken till dina medvandrare. Det är den som bär dig när du är svag, likaväl som du bär de andra när de är svaga. Och vi vet inte från dag till dag, stund till stund hur länge våra kära vandrar med oss här på jorden.

En dag har den du älskade så djupt gått över floden och du står där kvar. Tom, med tårar som rinner och fuktar kinderna, eller så är det bara tomt, ekande. Dina tårar kommer inte fram, sorgens skri finns inom dig. Den som gick bredvid dig igår är borta idag. Hann du säga allt du ville få sagt, eller ekar också de osagda orden inom dig? För de flesta av oss finns orden som vi önskar skulle blivit sagda, men också dem som vi ångrar. De ord som sprang över läpparna i vrede eller de som bara blev så fel.

Så, glöm aldrig att älska av ditt hjärta. Trots skador djupare än jag kan beskriva, en smärta som inte ens är i närheten av den fysiska smärta jag lever med dagligen så har jag förmånen att få älska. Att ännu kunna älska. En kärlek som bär mig genom livet. Kärleken till mina barn, till mina föräldrar, till mina vänner. Och till mina fyrbenta vänner också. En kärlek som bär. Jag har inte förmånen att få dela tvåsamheten, men det får aldrig hindra mig från att älska. Älska av hela mitt hjärta och med hela min själ.

Guds kärlek inte att förglömma. Det är den kärleken som gör att jag fortfarande är i livet. Min kärlek till den Gud jag tror på och Guds kärlek till mig. Utan min tro på den Gud som fyller mig med kärlek hade jag inte orkat leva. Min tro har burit mig när allt varit nattsvart. Och den bär ännu och kommer att bära mig livet igenom. Och att i gemenskap med andra få dela det kristna kärleksbudskapet hjälper, och läker mig.

Att tro är personligt och måste så vara. Och jag kan älska en person som inte delar min tro, som kanske omfattas av en annan religion eller inte tror alls. Jag begär inte, kan och ska inte begära att du ska dela min tro, men gör du det så känns det självklart gott. Det jag ber om är att jag accepteras för den jag är och den Gud jag tror på.

Jag väljer att avsluta med några ord från Bibeln om kärlekens styrka:

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. (…) Och om jag delar ut allt jag äger (…) men saknar kärlek har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god.(…)den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. (…) tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” 1.Kor 13: 1-13

 

heart-81207_1280