Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 2 Kapacitet

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.
Kompetens vs kapacitet arbetsterapi.001
Bakgrund

Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. Även frivilligt arbete inom försvarsmakten ingick i arbetsuppgifterna.

soldier-913184_1280
Ett team kan se ut på många olika sätt. Men kompetens och kapacitet tillsammans är nödvändigt för att teamet ska kunna fullgöra sin uppgift.

Efter ca 20 år som yrkesverksam och studerande samtidigt sade kropp och psyke ifrån totalt. Kapaciteten försvann. Tiden som yrkesverksam var inte sjukdomsfri. Långt därifrån. Många var åren med sjukskrivningar på deltid och många veckors somatisk slutenvård, framförallt på grund av smärtproblematik av olika slag. Heltidssjukskrivningarna var sammanhängande kortare perioder under de yrkesverksamma åren. Kapaciteten kom att bli sämre för vart år som gick. Detta bidrog till att försvåra att hålla kunskapsnivån, det vill säga kompetensen, intakt.

Analys
I föregående avsnitt, del 1, finns beskrivet olika yrken och arbetsuppgifter som grundlade kompetensen, det vill säga, det som behövdes för att kunna arbeta som beteendevetare. I många fall, framförallt då det handlade om att komma in på en ny arbetsplats, var nog känslan liknande den som en fallskärmshoppare har just i uthoppet. ”Var ska jag landa?” Kompetensen fanns och upprätthölls. Mot slutet av den yrkesverksamma tiden blev det tydligare att kapaciteten fallerade. Planerade möten glömdes bort, smärtan efter en föreläsningsdag var förlamande och det blev allt svårare att köra bil. Detta dels av smärta, dels av koncentrationssvårigheter. Utnyttjandet av allmänna kommunikationer ökade och förlängde redan tunga arbetsdagar.
crutches-538883_1920
Sista månaderna var kryckorna oumbärliga. Det gick någorlunda att kombinera kryckor och arbete som föreläsare/handledare. Men så kom då sommaren då detta arbete byttes mot rent vårdarbete på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta. Lokalerna slitna och i två våningar utan hiss. I arbetet ingick förutom vård även mycket hushålls- och trädgårdsarbete. Kompetens var fortfarande densamma, men kapaciteten var borta. Det som återstod var sjukskrivning. Under hösten gjordes ett försök att genomföra en stresshanteringskurs. Tre föreläsningstimmar/vecka. Efter tre veckor kom insikten att även i det arbetet hade smärtan slagit undan kapaciteten. En föreläsning om tre timmar krävde dagar i sängen. Under föreläsningen var smärtan så svår att den slog ut förmågan att hålla samman gruppen och leda den framåt. Därmed avbröts också uppdraget och lämnades över till en frisk beteendevetare.

fashion-605508_1280
Att be arbetskamrater om hjälp med sådant som att ta på skor, knäppa en knapp, dra på en tröja, ta fram en kopp kaffe var inte hållbart av flera anledningar. En var ensamarbete… 

Detta visar på vikten av att skilja mellan kompetens och kapacitet. Att ”sänka kraven på sig själv” som så ofta sägs påverkar inte kapaciteten. Inte heller kompetensen. Hushållsarbetet blir ofta eftersatt, inte på grund av minskad kompetens, utan av förlorad kapacitet. Kraven sänks med nödvändighet, inte av fri vilja. Överfört till arbetet så gick det inte att genomföra en föreläsning med sänkta krav.  Kapaciteten fanns inte längre kvar. För en fullgod arbetsförmåga krävs att både kompetens och kapacitet är intakta. En viss kapacitetssänkning under begränsad tid (jmfr kryckor) kan, i vissa fall, gå att kompensera med hjälpmedel. Där kommer arbetsterapeutens kompetens och kapacitet till god nytta.

granny-1280445_1920
Oavsett ålder krävs både kompetens och kapacitet för att kunna att (kompetens) klara (kapacitet) genomförandet av någon form av arbetsinsats.

Erfarenhet, både i form av livs- och arbetslivserfarenhet kan också till en begränsad del ersätta något av förmågan (kapaciteten) därför att erfarenheten lärt effektiva och energibesparande arbetssätt. Ofta är dock detta under en övergångsperiod innan sjukdomen begränsat kapaciteten i så stor utsträckning att yrkesarbete (och även hushållsarbete) omöjliggjorts. Om rehabilitering sätts in vid rätt tidpunkt, och fungerar bra, kan kapacitet återfås. Kanske inte helt, men väl delvis. Det är därtill viktigt att komma ihåg att kompetens är färskvara. Viss kompetens utgörs av sådant som bibehålls, men när det gäller arbete såsom beteendevetare som här behandlas, är mycket färskvara. Det kommer hela tiden nya rön om hur exempelvis krishantering ska gå till, ny lagstiftning, nya tankar om handledning och så vidare.

typewriter-875310_1920
Någon som minns hur fantastiskt det var när de elektromekaniska skrivmaskinerna kom, som dessutom hade raderband?

Den tekniska utvecklingen springer blixtsnabbt och det som var aktuellt för tre år sedan är idag antikt! Därför behövs, för att återfå arbetsförmåga, inte bara att kapaciteten blir bättre med rehabilitering. Det behövs också hos den enskilde kapacitet (förmåga att klara av) att komma ikapp och ha möjlighet att ta till sig ny kunskap. Detta kommer att tas upp i tredje och sista delen i denna artikelserier.

Att ha kunskapen för att klara av endera det yrke som individen arbetade med innan sjukdom/skada eller att skaffa kompetens, skola om sig, till ett för individen mer passande yrke kan vara ett sätt att återgå till arbete. Oavsett vilket krävs både färdigheter (kvalitet, kunskap) och förmåga (kvantitet, kraft och ork) för att kunna klara av en återgång till yrkesverksamhet på hel- eller deltid.
soldier-917967_1280
Vad är kompetens, kapacitet respektive arbetsförmåga? Vad behövs för att kunna återfå arbetsförmågan efter sjukdom? Berätta gärna om dina tankar kring detta!

Länkar
Introduktion till artikelserien (reblogg)
Del 1 Kompetens

Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

church-448911_1280
En paus under vandringen – ett samtal med Gud

Friskt och sjukt – Livsvandringen del 1

Så vandrar hon sakta från tidig morgon till den sena kväll. Vandring går på hjul och längs vägen finns gott om små kapell där det går att få sitta i lugn och avskildhet. Kapellen är alltid  öppna och vänder sig till dig för kontemplation och vila. Denna vandring kan tyckas vara en fysisk vandring, den beskrivs som så, men är en slags uppgörelse med kvinnas liv. En vandring genom livet, med nedslag på platser och tillfällen som fått henne att byta riktning. Positivt eller negativt? Det går kanske inte alltid att säga. Men förändring under alla omständigheter. Livsvandringen skrivs i ett här och nu-perspektiv med blir ändå med nödvändighet en tillbakablick. Idag stannar den nu medelålders kvinnan upp och förflyttar sig 40 år bakåt i tiden ungefär. Såsom det brukar – en del lika och en del olika. Och det kom att bli det som var olika som präglade skolgången. Till mellanstadiet som blev en period som kommit att prägla henne allt sedan dess. Följ med på vandringen genom 40 år av hennes liv. Men vi börjar då hon var tio år och började fjärde klass.

path-867224_1920
En livsvandring går mycket sällan på en rak väg.  Kvinnan rullar genom livet, sedan en tid tillbaka i en elektrisk rullstol både inom- och utomhus.

En vandring som när den för dryga halvseklet sedan tog sin början inte utmärkte sig särskilt mycket från andra, jämnårigas erfarenheter. Den självbild som skapades under åren då hon var tio till tolv år gammal har allt sedan dess följt henne. Den var inte sann då och den är lika osann idag. Skillnaden är den att hon under de senaste åren har börjat förstå mer och mer av hur bilden hon skapade av sig själv växt fram. Genom den förståelsen ökar möjligheten att förändra bilden och bygga en ny, mer korrekt och nyanserad självbild. Utstött, mobbad, betraktad som dum och ointelligent. Uppmanad av lärare då inriktningar skulle väljas till högstadiet att välja bort och välja lätt. Välja bort språk – det räckte inte intelligensen till för. Att välja de enklare kurserna i engelska och matematik av samma orsak.

zumba-368369_1920
Skolan – en tid som flickan i denna artikel helst vill glömma…

Att som barn bli betraktad som dum och ointelligent av vuxna sätter djupa spår. Spår som finns kvar än idag. I mellanstadieåldern, som exempelvis inom utvecklingspsykologin beskrivs som en lugn ålder, grundläggs individens uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Visst kan den ändras genom åren, men grunden är ändå lagd. Den grund som började byggas i mycket unga år, redan de första skolåren, kommer att bekräftas eller förkastas. Förändras, förstärkas, försvagas. Kanske ändras till oigenkännlighet. En 11 år gammal flicka som får höra att hon inte duger något till. Som gång på gång dessutom får detta bekräftat av både lärare och jämnåriga. För hur skulle gymnastiken, där klasskamraterna glänste, kunna fungera för en flicka vars muskler och leder redan då var påverkade av Ehlers-Danlos syndrom. Smärtan hörde till vardagen redan då, även om det skulle komma att dröja nästan 40 år till innan diagnosen var ett faktum. Knappa tio år senare fick hon diagnosen fibromyalgi.

immune-system-1359197_1920
Handen som endast kunde skriva, men inte på rätt sätt, inte med rätt ord. Handen som inte kunde ta en lyra, kasta en boll. Handen som bekräftade värdelösheten hos flickan då hon var i tio till tolvårsåldern. Handen som stukades gång på gång. Till slut stukades hela flickan och hon dömde ut sig själv som värdelös – och dum. 

Hon kunde varken springa eller hoppa och saknade bollsinne totalt. Redan då fanns instabiliteten i kroppens leder. Visserligen var hon skapligt stark i armar och ben. Kunde cykla och gå långa sträckor (vilket hon gjorde ofta), men inte springa. Hon kom att kallas för lat och bekväm av sig och det förstärkte hennes bild av sig själv som värdelös. Vuxna i hennes omgivning både i skolan och privat var snabba med att (omedvetet?) döma henne. Inte flickans föräldrar. De försökte så gott de kunde och göra sitt allra bästa för att dottern skulle ha det bra. Ett barn lär sig tidigt att inte berätta för sina föräldrar. För på ett omedvetet plan vet barnet konsekvenserna. I synnerhet om läraren inte står på elevens sida, vilket var fallet för denna tös. Att berätta leder då ofrånkomligen bara till mer problem. Föräldrarna ville och trodde att läraren förstod. Så ser det ut när den nu vuxna kvinnan tittar bakåt. Men läraren förstod inte de processer som pågick i klassen. Och framförallt förstod hen inte att utstötningen och mobbningen förstärktes när gruppen indirekt gavs rätt gentemot flickan. Läraren hade inte ens varseblivit att utstötning pågick, och när föräldrarna försökte påtala det flickan berättat blev det följaktligen bara en försämrad situation just på grund av dennes oförmåga att förstå hur grupprocesser fungerar.

door-655235_1920
Bakom skoldörrarna pågick en regelrätt mobbning, främst psykisk, men också till en del fysisk. Men det höll hon tyst om så långt det gick. Hon var klumpig och snubblade lätt…

Detta får räcka som en första del av Livsvandringen. Flickan stänger skoldörren och kliver upp i sin Permobil drygt 40 år senare efter att ha suttit i det vackra lilla kapellet och tänkt tillbaka. Vad var det som ändå fick henne att klara av skolan och därtill klara den ganska bra? Det tål att fundera över. Men efter en sådan här tillbakablick behövs en stunds vila innan nästa stopp. Därför tar hon sig nu längs den slingrande vägen in på skogsbilvägarna för att njuta av skogen. Avslutar med visan ”I skogens djupa stilla ro.”
forest-1119279_1920
En ca 15 min lång film om skogen (tal) ”Skogen – vår livsnerv”

Vad tänker du när du läser berättelsen om flickan och hur hennes livsvandring börjar… Berätta! Hur ser det ut för barnen idag? Hur många blir dömda av skolan? Varför? Vad har hänt på 40 år när det gäller mobbning?