Sömn, trötthet och smärta

sunrise-173392_1280
Visst är gryningen vacker. Men inte när det är mer regel än undantag att inte ha sovit innan, natt på natt på natt.

Att slumra till av utmattning i gryningsljuset och vakna efter ett par timmar igen. Händer det ibland är det OK. Ett par nätter fungerar. Det kan till och med gå bra om det är återkommande, bara jag får några nätter med sömn ibland för att återhämta mig. Men när sömnen gäckar mig natt efter natt och tar från mig all ork på dagtid. Nej, jag sover inte hela dagarna och är vaken på nätterna. Jag är (halv-)vaken på dagarna, kvällarna och nätterna och slumrar till några få timmar tidig morgon. Det fungerar om jag får sova hundtimmarna mellan två och sex ungefär och sedan en middagsvila. Men när klockan blir mellan fyra och sex innan jag somnar, för att sedan vakna två timmar senare fungerar jag inte till slut. Sömnproblemen triggar smärtan och smärtan gör att det blir än svårare att sova. Goda råd duggar tätt. Jag skrev för en tid sedan i artikeln ”Tankar om sömn” vad sömnforskare rekommenderar för att komma i fas med sömnen. Tyvärr. Det fungerar inte i min situation. Det är bra råd som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men på för övrigt friska personer. Men även om jag är vaken från tidig morgon till sen kväll somnar jag som regel inte förrän framåt gryningen.

cat-504549_1280 (1)
Tänk att få sova, avslappnad och smärtfri!

Tröttheten följer mig dygnet runt, mer eller mindre. Om jag lägger samman all tid jag sover på ett dygn så skulle det vara nästan tillräckligt, ändå är det inte så. För att få erforderlig vila skulle jag behöva sova den tiden sammanhållen, möjligen uppdelad i nattsömn och en ”powernap” mitt på dagen. Då skulle jag också kunna komma ner i djupsömn, den typ av sömn som gör att kropp och hjärna återhämtar sig. Djupsömnen som de allra flesta har tidigt på natten. Den återkommer sedan vid ytterligare två till tre gånger och omkring tretiden har många nattens sista period av djupsömn. Alla som någon gång har behövt gå upp den tiden på på natten/tidig morgon vet att det tar tid att vakna. Inte sällan sitter segheten i fram emot den tid man brukar gå upp. Det kan också vara svårt att vakna och många ställer flera väckarklockor för att vara säkra på att vakna, eller så ber man någon om väckning. Jag är ofta vaken den tiden, har inte somnat än. Trött, huvudvärk, ibland migränliknande och allmän smärta i hela kroppen. Vill sova, men somnar inte. Irriterande. Försöker att göra sådant som gör mig trött, men nu blir det allt mer vanligt att jag skriver. Ibland försöker jag läsa, men det är svårare.

office-1209640_1920
Skriver istället för att sova – men sittande i sängen med tangentbordet i mitt knä och bildskärmen på en arm framför mig.

Jag har ett enkelt, lätt och mycket tåligt tangentbord. Tåligheten är en absolut nödvändighet. Det måste klara av både utspillt kaffe och att falla i golvet utan att gå sönder. Stänger av tangentbordet och försöker torka och skaka bort så mycket som möjligt när kaffekoppen välter. Sedan får det torka framför lilla bordsfläkten. Är jag för snabb så märks det direkt då det exempelvis kan bli ett frågetecken när jag trycker på shift-tangenten eller någon annan trevlig överraskning. Men så slumrar jag till ibland, ofta mitt i en mening. Är det på dagen eller förnatten sover jag kanske en halvtimma, vaknar till fortsätter och somnar igen. Nu har dessa korta avbrott för sömn blivit allt färre med följd att den totala sömnmängden minskat och konsekvenserna av sömnbristen som börjar uppstå blivit alltmer besvärande.

woman-832137_1920
Att vara ute är skönt, allra synnerhet vid fint höstväder. 

Att på grund av trötthet få avstå från viktiga besök i vården gör mig ledsen. Depressionen förstärkts ytterligare. Den promenad jag är beviljad en gång i veckan försöker jag ta mig ut på, men förutsättningen är att jag orkar ur sängen. Denna vecka blev psykoterapin inställd då jag kände att jag inte skulle klara av att hålla koncentrationen ens en kort stund. Tidigare veckor under hösten har jag ibland orkat med nästan hela sessionen, ibland kortare, någon enstaka gång hela. Med restid krävs att jag orkar koncentrera mig i 45 minuter och sitta uppe i minst tre timmar. Och när jag inte orkade hela tiden för morgonhjälpen från hemtjänsten, utan fick hoppa över vissa moment återstod bara att lämna återbud.

health-621352_1920
Jag hade tagit min morgonmedicin, men varit för trött för att äta den frukost som nattpersonalen tagit fram.

Den senaste veckan har jag precis somnat när nattpersonalen kommit. Och ovanligt nog har jag inte vaknat, vilket annars är det vanliga. Men rar personal har ändå ordnat så att frukost och morgonkaffe står på nattygsbordet. Det gör att jag får frukost i samband med att jag tar medicin. Skulle inte natten ordna med detta får jag inte frukost utan det blir då förmiddagskaffe!

Kanske inte precis så här, men alltid en kanna kaffe, smörgås, en skål med fil, müsli och bär serveras jag till frukost av nattpersonalen oavsett om jag sover eller är vaken. Allt förbereds kvällen innan så det är att brygga kaffet och plocka fram resten ur kylskåpet.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Sover du för lite eller för mycket eller kanske du hör till dem som aldrig har några problem? Hur hanterar du sömnproblem och smärta? Påverkar smärta sömnen eller är det sömnen som påverkar smärtan. Vad tror du? Berätta gärna!

 

 

Annonser

Höstens ansikte

lake-65443_1920
Idag, söndagen den 2 oktober, är det höst. Hösten är min favoritårstid. Våren är underbart vacker i sin skira grönska, men saknar det djup och den fyllighet som jag finner hos hösten. Kanske har det med min ålder att göra, kanske för att hösten är bra för min astma. Höga, svala höstdagar går det lätt att andas. Det doftar underbart och det glittrar både i träd, mark och vatten. Solen letar sig genom de underbara färgerna som nattens kyla gett växtligheten. Och titta man noga ser man på buskarna en antydan om kommande vår. Hösten är vila inför det som ska komma. Vinter, snö och kyla skyddar de sköra knopparna, men det är hösten som förbereder.

mp-29-sept-hostblommor
Höstens blommor, i bakgrunden Järnek. (Foto: Marina Pettersson)

Fortfarande finns blommor kvar. Trots nattfrost är rabatterna i staden vackra. Det frostnupna ger en bild av att skönheten, som sägs vara förgänglig, ändå består. Det finns något vackert i allt, även det som frosten bränt. Paradoxen i att kylan bränner visas i hela sin vidd när jag låter blicken leta sig ner bland blommorna i rabatterna för att sedan vända uppåt. Mot träden. Lönnlövet som ligger på marken har en färgskala som få konstnärer kan efterlikna och med blicken vänd så ser jag samma färgskala i träden, upplysta av solen och kontrasterande mot en kall klarblå himmel. Jag sitter i min Permobil och bara njuter. Önskar att fler kunde få uppleva denna skönhet. Bara ett ögonkast bort skimrar Alsen. Gästhamnen är nästan tom. Hamnens glasskiosker är förbommade. Men jag vet – första vårdagen då solen värmer är de öppna! Det spelar ingen roll om det är i slutet av mars eller början av maj, så kan jag köpa mig en glass. Men nu har de slagit igen och vittnar även de om kommande kyla. Askersund har bytt ansikte.

mp-host-vid-linden
Parken vid Linden Askersund (Foto: Marina Pettersson)

På våren lyser det Japanska körsbärsträdet i ljuvlig ljusrosa pastell. På hösten har pastellen övergått i denna underbart fylliga höströda färg. Så sällan uppmärksammar vi skönheten i det som finns i vår omedelbara närhet. Jag har förmånen att bo mindre än 100 meter från detta vackra träd och parken det står i går nästan fram till min ytterdörr. För ett år sedan blommade Rhododendron bredvid husknuten. I början av november 2015. I våras när den blommade igen tittade jag noga just där den blommat vid alldeles fel tid och den hade satt ny knopp! De blommade inte då, men förhoppningsvis kommer de att blomma nu till våren. Rhododendron som är vacker året runt och som lever på hoppet.

De knoppar som kommer att blomma härnäst är redan stora. De sätter knopp ett till två år i förväg. De allra minsta knopparna som syns är tänkta att blomma först om två år. Tänk att så kunna leva på hoppet.

mp-host-vid-linden-2
Höst vid Linden, Askersund. (Foto: Marina Pettersson)

Att ha hösten precis utanför dörren. Järneken och dess bär omger husen tillsammans med bland annat Rhododendron. Rabatter och träd i parken ger känslan av att vara på landet trots att jag bor i centrala Askersund. Från parken kan jag se Alsen glittra nedanför stationshuset. Jag drömmer mig bort från staden och ut i storskogen. Känner lukten av höst, svamp och mossa. Fukten finns kvar trots att solen gör sitt bästa för att mota både fukt och kyla. Men solen når inte genom grenverket. Ändå njutbart. Tänker att det är tur att jag har mina minnen av alla timmar i skogen, under årets alla tider. Idag när jag inte kommer ut själv är det mina minnen som bär.

mp-tiveden-i-november
Tiveden november (Foto: Marina Pettersson)

Minnen av att plocka svamp och bär, men också bara av att vara ute i skogen. Att sätta sig i bilen och åka på de små skogsvägarna som finns överallt och som är så lätt att tappa bort sig bland. Men när det var osäkert så gick det att leta sig ut till en lite större väg. Stannade och gick längs de allra minsta vägarna. Kryckorna hade blivit mina följeslagare, att gå i skogen var svårt. Men jag kom ut. Nu finns minnena kvar. Dofterna, bilderna, känslan från årets alla tider i Tivedens Nationalpark. Urskogen som följt mig sedan jag var barn eller är det jag som följt skogen? Så nära, ändå så långt borta. Men mina minnen kan ingen ta från mig.

mp-host-4
Porlande vatten i höstklädd mark. (Foto: Marina Pettersson)

Någonstans väcks vemodet. Saknaden och sorgen över det som gått förlorat. Permobilen må ta mig ut, men den tar mig inte till skogen. Smärtan hindrar mig. Den smärta som aldrig försvinner. Smärtan jag fått lära mig att leva med, men aldrig kommer att vänja mig vid. Jag lär mig att acceptera att mitt liv ser ut så här just nu, men jag gillar det inte. Jag har lärt mig att jag bara får mer ont om jag försöker kämpa mot smärtan. Alltså gäller att leva med den istället för mot den. Senast är det mina knän som inte vill och jag ser hur livet har gjort en cirkelrörelse. Under gymnasietiden var det just mina knän som började krångla. Smärtan flyttade på sig och har vandrat runt i kroppen och spritt sig. Men jag har inte haft så ont i mina knän, bara varit instabil. Nu har smärtan kommit igen, nästan 40 år efter att det en gång började. Livets cirkel, precis som årets tider.

Höstens ansikte.  (Foto: Marina Pettersson)

Snart kan vi vänta de första snöflingorna. Vi kan krypa ihop i soffan med gott samvete, kanske tillsammans med en god bok eller varför inte med en vän?
Tack Marina Pettersson för alla fina bilder ❤
Visningsbild: Frusen Ros (Arkivbild)
rose-695215_1920

Längtan

liverwort-649483_1280

Solstänkta Blåsippor i en lövskogsdunge. Vitsipporna är på gång. Knopparna ska snart till att spricka ut på träden. En del har börjat spricka och solen färgsätter dungen i lila med gröna skiftningar. En värmande vårsol som äter av de snöfläckar som blandas med det spirande nya friska. Samtidigt en doft av gammalt. Multnande rester från året som gått. Gammalt fjolårsgräs gömmer den kommande grönskan. Som att det skyddar mot ännu kalla nätter.

Tussilagon är på plats och lyser upp dikesrenen. Vattnet porlar i diket och snön ligger kvar, fläckvis som glittrande iskristaller under ett smutsigt täcke. Vägen smutsar ner snön. En bit in i dungen finns den rena snön i skuggiga partier. Ställen dit bara någon enstaka strimma av sol når.
forest-400880_1920 (1)
Jag tänker på det lilla kapellet som jag besökte så ofta som ung, att här bildar träden i dungen sitt eget kapell. Jag minns altartavlan bestående av ett stort glasfönster som täckte nästan en hel kortvägg i koret på den lilla kyrkan. Utanför stod björkarna vackert skimrande i olika nyanser beroende på tid på året. Allt från vinterns frostglittrande eller snötyngda grenar till höstens gulnande blad. Under årets ljusare tid ramade  de in altartavlan med sin vackraste färg från skiraste grönt till den mörka mustiga grönskan som kom under högsommaren och stannade till dess frosten nöp i bladen.
leaf-10787_1920

wood-anemone-266376_1280
Jag längtar till våren…

Blåsippan ute i backarna står… (Tommy Körberg sjunger den kända barnvisan)

Trött

teddy-bear-792279_1280

Trött
på att leva
att inte orka
trött i hela min själ

Trött
på min smärta
att alls inte kunna
trött på de som vill väl

pray-58057_1280

Trött
på att tigga
att inte ha råd
trött av skuld och av skam

Trött
på att vänta
att be dig om hjälp
trött att inte nå fram

Trött
på att leva
att inte orka
Trött i min själ

depression-824998_1280

Trött
på att minnas
allt som har varit
trött på liv i misär

Trött
på att inte
inte och inte
trött på allt som var där

rose-697648_1280

Trött
på min rullstol
alla ortoser
trött på det som är jag

Trött
att du ser min
skam och min svaghet
trött intill dödens dag

Trött
på att leva
att inte orka
Trött – Nu och Här

cross-219858_1280

Copyright text: Piia-Liisa Pisal 2016

Kärleken

flowers-196267_1280 (1)

Så sitter jag då åter i min säng med tangentbordet på magen, Akka i mitt knä och Cumulus version av Tove Janssons och Erna Tauros vackra finstämda Höstvisa (på finska) strömmande ur högtalarna. Direkt därefter har jag förmånen att även få lyssna till deras svenska inspelning av samma visa.

”Skynda dig älskade, skynda att älska…” Så sanna ord – och stundtals så missbrukade. Min erfarenhet av att älska blev till  brända kol och aska. Det som skulle kallas kärlek skadade långt djupare än vad jag någonsin ens kunde föreställa mig. ”Kärleken” har skadat minst två generationer svårt och det gör ont, så ont.

Så du som älskar, gör det med hela ditt hjärta och hela din själ. Älska med hela ditt väsen. Kärleken kan vara brännande het, men den bränner aldrig, den kan vara vild och hetsig, men den sårar och skadar inte. Den lämnar inte djupa sår, osynliga eller synliga. Minns att Kärlekens budskap är det som bär genom livet, hela livet.

Utan kärlek överlever vi inte. Var rädda om varandra. Var rädd om och värna kärleken till dina medvandrare. Det är den som bär dig när du är svag, likaväl som du bär de andra när de är svaga. Och vi vet inte från dag till dag, stund till stund hur länge våra kära vandrar med oss här på jorden.

En dag har den du älskade så djupt gått över floden och du står där kvar. Tom, med tårar som rinner och fuktar kinderna, eller så är det bara tomt, ekande. Dina tårar kommer inte fram, sorgens skri finns inom dig. Den som gick bredvid dig igår är borta idag. Hann du säga allt du ville få sagt, eller ekar också de osagda orden inom dig? För de flesta av oss finns orden som vi önskar skulle blivit sagda, men också dem som vi ångrar. De ord som sprang över läpparna i vrede eller de som bara blev så fel.

Så, glöm aldrig att älska av ditt hjärta. Trots skador djupare än jag kan beskriva, en smärta som inte ens är i närheten av den fysiska smärta jag lever med dagligen så har jag förmånen att få älska. Att ännu kunna älska. En kärlek som bär mig genom livet. Kärleken till mina barn, till mina föräldrar, till mina vänner. Och till mina fyrbenta vänner också. En kärlek som bär. Jag har inte förmånen att få dela tvåsamheten, men det får aldrig hindra mig från att älska. Älska av hela mitt hjärta och med hela min själ.

Guds kärlek inte att förglömma. Det är den kärleken som gör att jag fortfarande är i livet. Min kärlek till den Gud jag tror på och Guds kärlek till mig. Utan min tro på den Gud som fyller mig med kärlek hade jag inte orkat leva. Min tro har burit mig när allt varit nattsvart. Och den bär ännu och kommer att bära mig livet igenom. Och att i gemenskap med andra få dela det kristna kärleksbudskapet hjälper, och läker mig.

Att tro är personligt och måste så vara. Och jag kan älska en person som inte delar min tro, som kanske omfattas av en annan religion eller inte tror alls. Jag begär inte, kan och ska inte begära att du ska dela min tro, men gör du det så känns det självklart gott. Det jag ber om är att jag accepteras för den jag är och den Gud jag tror på.

Jag väljer att avsluta med några ord från Bibeln om kärlekens styrka:

”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. (…) Och om jag delar ut allt jag äger (…) men saknar kärlek har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god.(…)den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. (…) tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” 1.Kor 13: 1-13

 

heart-81207_1280

Tankar kring årets tider och skiften

canadian-geese-854834_1280Höstflytten

När morgon sakta randas
då sjunger fåglars kör
för mig sin morgonsång
Jag vaknar av den vackra
sången utanför

När dag mot kväll så nalkas
vid middagstid sådär
då står jag där vid grinden
och lyssnar till den sången
som bli till kvällskonsert

För nu så flytta gässen
och svanar söderut
från häckningsplats på fjället
den vackra plogen sträcker
att nå sitt mål till slut

Sommaren 2015 gled över till höst ganska obemärkt. Och hösten blev lång. I november blommade Rhododendron i parken utanför där jag bor. En småblommig vit sort som brukar blomma förhållandevis tidigt. Men aldrig förr att den blommat på hösten. Fortfarande i början av december såg jag blommande växter. Den vita Rhododendron satte massor av knopp. Den är nu fylld av knoppar i två storlekar. Dels de som är kvar efter vårblomningen och dels de som sattes nu i höst. Återstår att se hur det blir till våren -16.

Jag tycker om att drömma om både höst och vår. För några få frostnätter gav hösten alla dess vackra färger – samtidigt som våren kom på fel tid med temperaturer omkring tio upp till 15 grader varmt utomhus.

Men så kom den då, i januari, den vinter många längtat efter. Och den kom med ishavskyla och snö. Inga stora mängder här vid Vätterns norra spets, men tillräckligt för att skingra det kompakta mörker som avsaknaden av snön gav. Allra synnerhet nu när adventsstakar, stjärnor och julgranar plockas ned. Om två veckor bryter vi helt med juletiden och inleder en ny tid. Ljuset söndag, Kyndelsmässodagen, firas i våra kyrkor den 31 januari.

Jag märker också att dagarna blir allt längre. Redan är det ungefär en timme mer dagsljus ute på eftermiddagen än för en månad sedan. Jag tänker, mitt i vinterns kallaste tid, att snart, snart kommer våren tillbaka.

Våren med skir grönska, Tussilago, Blåsippor och hela dungar fyllda med hav av vitsippor. Så flyter årstiderna in i varandra. Drömmarna blir så sakteliga till verklighet och fastän temperaturen nu är nere under minus 20 grader ser jag denna bild framför mig.

Dröm – vänner – dröm…

 

wood-anemone-333381_1280 vitsippor