Utlämnad av nödvändighet – hemtjänst

Idag kommer artikeln att handla om känslan att vara utlämnad. En känsla som kan vara jobbig både för personal och brukare. Att känna sig utlämnad. Jag har valt ut några få situationer där känslan att vara utlämnad är tydlig. Jag har tidigare skrivit artiklar som berört hemtjänst. En artikeln skrevs för drygt ett år sedan och är lika aktuell idag. Du hittar den HÄR. Den är av beskrivande karaktär och tar upp mer av hemtjänstens arbetsuppgifter. Men hur känns det att vara brukare och utlämnad åt personalen?

toothbrush-571741_1920
Hur känns det att inte kunna borsta sina egna tänder?

Som så kallad brukare är jag helt beroende av personalen för min överlevnad, mitt välmående. Hygien, mat, städning och mer därtill sköts av kommunens personal. Jag gör det lilla jag kan göra själv. Men eftersom mina händer allt som oftast går i ”vild strejk” blir det inte mycket gjort. Det gör helt enkelt för ont. Jag kan bre en eller två smörgåsar. Kanske tänker du: Men då kan du ju! Ja, men jag kan inte göra om det några timmar senare och därtill kommer att en mängd andra saker blir svåra just för att jag fixade dessa två mackor. Inte sällan slutar det med en dos behovsmedicin mot smärta då jag trots allt gjorde mer än vad min kropp godkänner. Att bre en smörgås leder relativt ofta till att handledens småben subluxerar och ibland följer på det att även armbåge och axel halkar lite i lederna.
hand-1362175_1920
Att skriva blir också svårt. Likaså att illustrera mina artiklar. Det handlar om mycket små rörelser, men rörelser som påverkar mina leder negativt. Nu är dock viljan att skriva starkare än förståndet att låta bli. Därför kompromissar jag. Färre artiklar blir det än önskvärt. Förhoppningsvis blir dock det jag skriver läsvärt och jag måste vara medveten om att jag under några dagar blir än mer utlämnad till personalen på grund av att smärtan hindrar mig. Utlämnad åt andra. Jag bestämmer inte själv över mig själv och mitt hem i samma utsträckning som om jag varit frisk.
plum-560983_1920
Jag bestämmer inte själv vad jag vill äta för mat. Maten tillagas i storkök och jag har en varmrätt/dag samt två alternativa rätter som är desamma varje dag under en veckas tid att välja mellan. Maten är god och rikligt tilltagen och det ingår efterrätt. Allt till ett helt överkomligt pris. Frukost, mellanmål och kvällsmål (enklare rätter) tillagas av personalen hemma hos mig. Men jag är beroende av att den som kommer till mig kan laga mat. Alla kan inte det och då blir det att försöka komma på något som är tillräckligt lättlagat och som dessutom inte tar tid att laga till. Återigen utlämnad. Jag bestämmer inte själv över mig själv i den utsträckning jag skulle vilja.
supermarket-949913_1920
Hemtjänstens personal veckohandlar åt mig likväl som åt andra brukare. I den lilla stad där jag bor finns inte möjligheten att handla matvaror via Internet. Ingen av de butiker som finns har den servicen. Det innebär att för var vecka skriva inköpslista och lämna ut betalkort för att de ska kunna betala mina varor. Jag har valt lösningen att ha kort som ges ut av butikskedjan. Ibland händer att jag behöver varor från annat ställe och då gäller kontanter eller annat betalkort. Det kräver tillit till personalen och jag litar på dem. Hittills under alla år jag haft hemtjänst har det aldrig blivit fel med betalningar.

Utlämnad. Det finns mycket att välja mellan i butiken och trots försök till tydlighet så får jag hem fel varor. Det innebär för personalen att de får ett merarbete att byta varan/varorna som är felaktiga. Hur var det nu? Vilken ost ville jag ha? Har jag skrivit tillräckligt tydligt och finns just den osten? Om den inte finns, vilken sort fungerar som alternativ? Det spelar inte någon roll hur tydlig inköpsnotan är. Fel går inte att undvika. Ibland blir det mycket fel, ibland ingenting.
shopping-879498_1920
Utlämnad. Inköpen och matlagningen är bara en del som väcker just känslan av att vara utlämnad. Andra arbetsuppgifter för personalen och hjälpbehov hos mig är hygien. Det handlar för mig om att jag måste släppa in personal i min intimitetszon. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat i denna artikel som handlar om när smärtan tar över totalt. ”Att släppa in någon på bara kroppen” är ett uttryck som ibland används för att beskriva att låta någon komma oss nära. Så nära att det kan upplevas obehagligt. För mig är det vardag. Jag måste varje dag tillåta ibland för mig helt främmande personer, att hjälpa mig med min hygien. Att kliva innanför min intimitetszon.
shower-653671_1280-1
Varje dag behöver jag hjälp med dusch och att borsta mina tänder och annat rörande hygien. Jag gör det lilla jag kan själv, men mina händer samarbetar inte. Det som de allra flesta tar för givet att göra i enskildhet har jag som regel någon med mig som hjälper mig. För mig är morgontoaletten arbetsam och inte sällan somnar jag när jag väl är klar. Bra personal men återigen kommer känslan av att vara utlämnad. Jag bestämmer inte över min egen kropp i samma utsträckning som om jag varit frisk. Detta skulle jag kunna skriva mer om, men väljer att knyta ihop säcken här.

Fundera och reflektera gärna över detta om att vara beroende av hjälp. Hur tror du att du skulle känna det? Om du har hjälp – hur upplever du detta? Berätta gärna!
woman-609254_1920
TACK till hemtjänsten i Askersunds kommun för ett väl utfört arbete.
Visningsbild:
online-shopping-1088262_1920

 

Det talar vi tyst om – att inte klara sig själv

Att behöva hjälp med sin hygien talar vi inte om. Men  vi är många som inte klarar vår hygien själva. Av olika orsaker. Och det finns hjälp att få, men det tar ofta emot att be om den. Om detta och mer därtill handlar dagens artikel.

body-hygiene-864576_1920
Att be om hjälp med sin personliga hygien kan många gånger vara svårt och de många kämpar länge i det tysta för att klara av det som vi som friska bara tog för givet.

Det är inte något vi talar om. Att behöva hjälp med sin personliga hygien. När duschen eller badet börjar bli svårt och jobbigt. När en dusch tar större delen av den dagens energi. När duschen flyttas fram dag för dag till dess det inte längre finns något val kvar. Samtidigt som det är ett måste är det en plåga. Orken finns inte, smärtan och kraftlösheten som följer på duschen är för mycket. Sedan länge så förlägger du duschen till strax innan sänggåendet. Att som förut ta en dusch på morgonen fungerar bara inte. Då orkar du inte med dagens aktiviteter. Nacke, armar och händer sprängvärker. Kraften som krävs för att duscha tar en hel dags ork. Dessutom, vilket är än jobbigare, kommer du inte åt att tvätta hela kroppen själv längre. När jag hade skjutit upp duschen i drygt en vecka satt jag på sängen och grät. Jag inte klarade av den. Jag kunde inte tvätta mig ren på hela kroppen för vissa rörelser gjorde för ont. Jag klarade inte heller längre av att borsta mina tänder. Tandborsten bara föll ur mina händer. Jag grät och bestämde mig för att på måndag ringer jag till hemtjänstens biståndsbedömare och ber om hjälp.

Nu måste jag be om hjälp!

Samtalet till kommunen är ett av de svåraste jag ringt. Men jag hade inte längre något val om jag skulle kunna sköta min hygien. Och som tagits upp i tidigare avsnitt var det inte bara min personliga hygien jag behövde hjälp med. Lägenheten var inte ordentligt städad på länge. Disken var inte bättre. Allt i hemmet var i varierande stadier av förfall. Till detta kaos skulle jag alltså bjuda hem en person om hade makten att avgöra både vilken hjälp jag behövde och i vilken omfattning. Jag skämdes. Skämdes över hur det såg ut, över att jag inte kunde hålla ordning och, inte minst, över att jag inte ens klarade av att hålla mig själv ren. Inte fyllda 50 år och behöva hjälp med det mest basala. Någonstans inom mig fanns en känsla av att jag nog ändå borde klara av det, även om förnuftet sa annat. Jag kunde ju inte ens gå utan hjälpmedel. Rollator ute och kryckor inne.

human-874979_1920
Även rollatorn borde jag ha klarat mig utan. Jag var inte gammal nog. Men den var nödvändig för att jag skulle kunna gå. Jag ville inte tänka på rullstolen jag hade när jag behövde vara borta längre stunder. Idag är Permobilen en välsignelse och en frihet.

Att vara under 50 år och inte ens klara av sin egen hygien. Jag hade varit sjukpensionär i nästan fem år. Jag saknade utmaningen i ett arbete och att få använda den kunskap jag skaffat mig genom många års studier. Tankarna for genom mitt huvud i en lika kaosartad röra som det var i lägenheten. Med tankarna följde känslor som jag då inte förmådde sätta ord på. Det gjorde för ont. Ensamstående. Jag  hade strax innan gått igenom min andra skilsmässa. Jag orkade inte leva ihop med en man som dels inte ville ha hjälp av något slag, dels inte lyfte ett finger för att göra något hemma. Han förstod varför jag ville skiljas och skrev på skilsmässohandlingarna  utan bråk. Vi förblev vänner och dryga året efter skilsmässan tog jag hand om hans begravning. Alkoholen tog allt, även hans liv.

gambling-256369_1280
Utöver alkoholen fanns onlincasino. Jag kom att avsky dessa spel och gör så än idag.

Ensamheten var och är underbar. Kaoset avskyvärt. Skammen var en ständig följeslagare, även efter skilsmässan. Jag blev allt sämre både psykiskt och fysiskt och fick ringa fler samtal till biståndsbedömaren. Jag behövde mer hjälp allteftersom kroppen sa ifrån och smärtan ökade. Fortfarande hade jag jobbigt med att jag inte klarade min egen hygien. Det var någonstans lättare att ta emot hjälp med städ och disk. I synnerhet när jag inte behövde skämmas över tomma ölburkar och spritflaskor överallt.

bad-1253889_1280
Idag är jag helt beroende av hemtjänstens insatser. Utan dem skulle jag inte kunna bo i min egen lägenhet.

Idag har jag accepterat att jag inte klarar mig själv, att jag behöver hjälp med alla basala behov och mycket därtill. Det är inte roligt att inte ens klara av det mest intima själv för att händerna sviker, axlarna inte alltid sitter rätt och hela kroppen värker. Skammen har jag lagt undan. Istället njuter jag av att dels få duscha varje morgon, dels ha ett välstädat hem – tack vare hemtjänsten. Men det har tagit några år att komma hit och somt känns fortfarande jobbigt att be om hjälp med. Och det får vara jobbigt för jag vet att för de som hjälper mig är det inte något konstigt. Jag är inte ensam.

bathroom-1228427_1920
Städat och fint i hela lägenheten tack vare hemtjänsten.

Berätta gärna hur du tänker kring detta att vara beroende av andra för att hålla både sig själv och hemmet rent. Har du tankar kring beroendesjukdomar, alkoholism, onlinespel eller kanske något helt annat är du välkommen att dela dem.
Visningsbild:

soap-864951_1920
Alla har rätt att få känna sig rena. Även om man inte klarar att tvätta sig själv.

Sömn, trötthet och smärta

sunrise-173392_1280
Visst är gryningen vacker. Men inte när det är mer regel än undantag att inte ha sovit innan, natt på natt på natt.

Att slumra till av utmattning i gryningsljuset och vakna efter ett par timmar igen. Händer det ibland är det OK. Ett par nätter fungerar. Det kan till och med gå bra om det är återkommande, bara jag får några nätter med sömn ibland för att återhämta mig. Men när sömnen gäckar mig natt efter natt och tar från mig all ork på dagtid. Nej, jag sover inte hela dagarna och är vaken på nätterna. Jag är (halv-)vaken på dagarna, kvällarna och nätterna och slumrar till några få timmar tidig morgon. Det fungerar om jag får sova hundtimmarna mellan två och sex ungefär och sedan en middagsvila. Men när klockan blir mellan fyra och sex innan jag somnar, för att sedan vakna två timmar senare fungerar jag inte till slut. Sömnproblemen triggar smärtan och smärtan gör att det blir än svårare att sova. Goda råd duggar tätt. Jag skrev för en tid sedan i artikeln ”Tankar om sömn” vad sömnforskare rekommenderar för att komma i fas med sömnen. Tyvärr. Det fungerar inte i min situation. Det är bra råd som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men på för övrigt friska personer. Men även om jag är vaken från tidig morgon till sen kväll somnar jag som regel inte förrän framåt gryningen.

cat-504549_1280 (1)
Tänk att få sova, avslappnad och smärtfri!

Tröttheten följer mig dygnet runt, mer eller mindre. Om jag lägger samman all tid jag sover på ett dygn så skulle det vara nästan tillräckligt, ändå är det inte så. För att få erforderlig vila skulle jag behöva sova den tiden sammanhållen, möjligen uppdelad i nattsömn och en ”powernap” mitt på dagen. Då skulle jag också kunna komma ner i djupsömn, den typ av sömn som gör att kropp och hjärna återhämtar sig. Djupsömnen som de allra flesta har tidigt på natten. Den återkommer sedan vid ytterligare två till tre gånger och omkring tretiden har många nattens sista period av djupsömn. Alla som någon gång har behövt gå upp den tiden på på natten/tidig morgon vet att det tar tid att vakna. Inte sällan sitter segheten i fram emot den tid man brukar gå upp. Det kan också vara svårt att vakna och många ställer flera väckarklockor för att vara säkra på att vakna, eller så ber man någon om väckning. Jag är ofta vaken den tiden, har inte somnat än. Trött, huvudvärk, ibland migränliknande och allmän smärta i hela kroppen. Vill sova, men somnar inte. Irriterande. Försöker att göra sådant som gör mig trött, men nu blir det allt mer vanligt att jag skriver. Ibland försöker jag läsa, men det är svårare.

office-1209640_1920
Skriver istället för att sova – men sittande i sängen med tangentbordet i mitt knä och bildskärmen på en arm framför mig.

Jag har ett enkelt, lätt och mycket tåligt tangentbord. Tåligheten är en absolut nödvändighet. Det måste klara av både utspillt kaffe och att falla i golvet utan att gå sönder. Stänger av tangentbordet och försöker torka och skaka bort så mycket som möjligt när kaffekoppen välter. Sedan får det torka framför lilla bordsfläkten. Är jag för snabb så märks det direkt då det exempelvis kan bli ett frågetecken när jag trycker på shift-tangenten eller någon annan trevlig överraskning. Men så slumrar jag till ibland, ofta mitt i en mening. Är det på dagen eller förnatten sover jag kanske en halvtimma, vaknar till fortsätter och somnar igen. Nu har dessa korta avbrott för sömn blivit allt färre med följd att den totala sömnmängden minskat och konsekvenserna av sömnbristen som börjar uppstå blivit alltmer besvärande.

woman-832137_1920
Att vara ute är skönt, allra synnerhet vid fint höstväder. 

Att på grund av trötthet få avstå från viktiga besök i vården gör mig ledsen. Depressionen förstärkts ytterligare. Den promenad jag är beviljad en gång i veckan försöker jag ta mig ut på, men förutsättningen är att jag orkar ur sängen. Denna vecka blev psykoterapin inställd då jag kände att jag inte skulle klara av att hålla koncentrationen ens en kort stund. Tidigare veckor under hösten har jag ibland orkat med nästan hela sessionen, ibland kortare, någon enstaka gång hela. Med restid krävs att jag orkar koncentrera mig i 45 minuter och sitta uppe i minst tre timmar. Och när jag inte orkade hela tiden för morgonhjälpen från hemtjänsten, utan fick hoppa över vissa moment återstod bara att lämna återbud.

health-621352_1920
Jag hade tagit min morgonmedicin, men varit för trött för att äta den frukost som nattpersonalen tagit fram.

Den senaste veckan har jag precis somnat när nattpersonalen kommit. Och ovanligt nog har jag inte vaknat, vilket annars är det vanliga. Men rar personal har ändå ordnat så att frukost och morgonkaffe står på nattygsbordet. Det gör att jag får frukost i samband med att jag tar medicin. Skulle inte natten ordna med detta får jag inte frukost utan det blir då förmiddagskaffe!

Kanske inte precis så här, men alltid en kanna kaffe, smörgås, en skål med fil, müsli och bär serveras jag till frukost av nattpersonalen oavsett om jag sover eller är vaken. Allt förbereds kvällen innan så det är att brygga kaffet och plocka fram resten ur kylskåpet.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Sover du för lite eller för mycket eller kanske du hör till dem som aldrig har några problem? Hur hanterar du sömnproblem och smärta? Påverkar smärta sömnen eller är det sömnen som påverkar smärtan. Vad tror du? Berätta gärna!

 

 

Offer med licens att mobba

Reblogg
Anledningen till denna reblogg är att den anknyter till vad ”Den lata flickan” upplevde. Enda skillnaden är att här har beteendet flyttat in i ”de sociala mediernas värld”. Det tycks mig som om det på något sätt blir än mer legitimt att ägna sig åt det som ”Inte bara sjuk” beskriver så väl, bara för att det nödtorftigt går att gömma sig bakom ett fingerat namn, eller liknande. Påhoppen gör inte mindre ont för att de skrivs ned. De finns där, till allmänt beskådande för gruppens läsekrets.

Jag låter ”Inte bara sjuk” inleda denna reblogg med de ord som inlägget avslutas med : ”Mentalt friska sunda människor förvandlas till offer med licens att hacka på andra. Känner du dig träffad så tycker jag du ska göra något åt det. För vi är väl egentligen vuxna människor som vet hur man ska behandla andra människor?”

Inte bara sjuk

Vi skäller på barnen, tillrättavisar dom, beklagar oss över att dom inte kan uppföra sig i nätsammanhang samtidigt som man dagligen (DAGLIGEN) möts av ett flöde där vuxna beter sig minst lika illa.
Bara för att man anser att någon annan skrivit något som man upplever som nedlåtande/kränkande (vilket många gånger beror på att man läser in en massa saker som inte står) så rättfärdigar inte det att man själv skapar en hel tråd om just denna person. Att inte ”nämna några namn” är inte att anonymisera någon i en sluten grupp där medlemsantalet är begränsat. Senaste omgångarna tog det mig i snitt 2-3 minuter att luska ut vad det hela handlade om och VEM som var föremålet för vad jag anser vara en smärre mobb. Fan vad patetiska människor kan vara och vad otäckt det är.

Självklart är jag väl bekant med begreppet vuxenmobbing, jag har sett vuxna mobba…

View original post 424 fler ord