Livsvandringen – Smärtan och gymnastiken

Livsvandringen del 3 – om att vara tonåring med kronisk smärta

fist-1148029_1920
Smärta som kändes – men förblev osynlig. Många gånger önskade flickan att smärtan skulle synas. Det hade varit så mycket lättare då.

Kvinnan, befinner sig ”mitt i livet”, som många säger om de som är omkring de 50. Hon sitter utanför kapellet, men egentligen vill hon sitta i kapellet. Problemet? Permobilen går inte att köra in på grund av trösklar. Men försommarvädret är vackert och det går att minnas även sittande utomhus. Hon minns och kastas till en verklighet hon trodde hon hade bearbetat klart. En verklighet fylld av smärta, ilska, sorg, frustration. Att slå en knuten hand genom en glasdörr hade inte gjort mer ont än den smärta hon upplevde då, för snart 40 år sedan. Och en smärta som finns kvar i henne. En smärta hon trodde var försvunnen, eller åtminstone undanlagd. Smärtan, minnet av den, får henne att vika sig dubbel i stolen. Hon är tretton år igen…
girl-421651_1920
Smärtan skär som knivar genom hela flickan. Magen och ryggen. Hon går sönder, något har gått sönder i  henne. Det är hon helt övertygad om. Hon går till skolsköterskan för att få hjälp. Det är inte första gången, det är inte första dagen. Hon vet att varje gång hon får mens får hon ont. Hon orkade egentligen inte med gymnastiken tidigare på dagen heller. Men ”alla vet” att det är bra att röra på sig vid mensvärk. Så hon gjorde så gott hon kan och försökte stänga öronen för sarkastiska kommentarer om hennes bristande prestationsförmåga, livrädd att hon skulle blöda igenom eller ramla ihop. Men alla säger att det är normalt både att blöda så mycket och att ha så ont. Men hon har ont även när hon inte blöder. Inbillning? Ja, det är vad hon indirekt får höra och börjar tro på själv. För något ”trasig” finns inte. Bara känns så.

volleyball-1034420_1920
Volleyboll – serva kan hon, men inte något annat. Flickan saknar helt bollsinne, och egentligen vill inte något av lagen ha henne med, vilket hon är smärtsamt medveten om.

Hon snubblar och faller. Stukar till en fot som vanligt och blir sittande på bänken resten av lektionen. Kommentarer från både läraren och de andra eleverna. Lite olika, lärarens om klumpighet och att inte fortsätta trots smärta, eleverna om att hon är klantig, klumpig och dum. Smärtan blev inte bättre av att röra sig. Utöver mensvärken har hon nu en ond fotled, igen! Nu hade hon iallafall en ordentlig ursäkt för att gå till skolsyster. Sköterskan lindar hennes fot, ger henne smärtstillande men säger inte så mycket. Gymnastiken i övermorgon? ”Den kan du vara med på. Det är bra att röra sig och din fot är bra till dess. Den är varken svullen eller blå”. EDSen fanns redan då. Magsmärtorna togs inte på allvar. Flickan hade ju nästan alltid ont i magen och de prover som tagits visade inte på något som kunde förklara smärtan. Fast det inte sades direkt förstod hon att de trodde att hon mest hittade på för att slippa gymnastiken. Huvudvärk, ont i magen, stukade fötter och händer var det vanliga. Flickan var för tjock och klumpig. Hon, om någon, behövde verkligen röra på sig. Hon vägde då 63 kg och var 163 cm lång, men de övriga flickorna i klassen var smalare eller hade annan kroppsform så de såg smalare ut iallafall.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Hon längtade till stallet och hästarna. Men det var bara ett par terminer, sedan fick hon problem med astma och det blev svårt att vara i stallet.

Flickan cyklade ofta och mycket. En del gymnastiklektioner fick hon cykla istället för att vara med på lektionen, men det räknades inte när det gällde betyg. De vuxna förstod nog var skon klämde när det gällde gymnastiken, men de sa ingenting. Gymnastikläraren ansåg att hon borde vara med mycket mer och inte gå och sätta sig på bänken. Skylla på att det gjorde ont. Påhitt för att slippa göra något. Så hände det att flickan ramlade ihop av smärtan. Läkarstationen låg då alldeles bredvid skolan och hon togs dit. 14 år gammal och återigen var det smärtan i magen som gjorde att hon inte kunde stå upp. Den äldre doktorn undersökte och fann inte något fel. För säkerhets skull togs en sänka för att inte missa en infektion. Sänkan var normal och värken förklarades med ägglossning. Att hon hade ont gick inte att förneka. Men en ung flicka och en gynekologisk undersökning. Allt gick att förklara utan att flickan för den skull var sjuk.

sunrise-274257_1920
Kvinnan har suttit länga, djupt försjunken i minnen. Solnedgången är snart över och hon har en stund till innan hon kommer fram till platsen där hon ska övernatta på sin livsvandring, som hon kallar sin resa för.

Flickan då? Var hon sjuk eller var det bara vanlig mensvärk och värk som hon inbillade sig för att slippa gymnastiken? Själv visste hon att hon hade ont, men hon var inte sjuk. Hon var tjock och ful och dålig på gymnastik. De teoretiska ämnena gick bra, men de praktiska var hon dålig på. När smärtan i magen blev värre i femtonårsåldern blev hon inlagd på sjukhuset för äggledarinflammation. Visserligen så var infektionsproverna bra, men det kunde eventuellt vara en infektion så hon fick antibiotikasprutor i en vecka. Hon blev lite bättre, men ganska snart var smärtorna tillbaka och så pågick det i många år. Drygt tio år senare fick hon diagnosen endometrios, och behandlades för den men blev inte bra. Först när hon fyllt 40 år och opererade bort livmodern försvann hennes buksmärtor. Kvinnan tänker efter. Buksmärtorna började i 12 -13-årsåldern och höll i till dess hon var dryga 40 år. Mer än 25 år med nästan konstant buksmärta utöver all annan värk som också hade börjat ge sig till känna i tonåren. Men egentligen var det nog värre det de andra eleverna sa och gjorde. Den smärtan gick inte ens att sätta ord på då. Men hon hade ont i magen…
Djupt försjunken i 40 år gamla minnen har tiden gått och kvällen kommit. Dags att rulla vidare till gården där hon bokat övernattning. Imorgon, en ny dag och nya minnen från en förgången tid.

cross-219858_1280
En stunds Bibelläsning lugnar och hjälper henne att släppa taget om det svåra inför natten.

 

Livsvandringen – De svåra tunga tonåren

 

Högstadie- och gymnasietiden. Livsvandringen del 2

chapel-718888_1280
Kapellet ger vila och en plats att blicka tillbaka på livet.

Tankarna under vandringen har främst varit vilsamma tankar. En njutning av försommarens vackraste  bilder. Den tavlan som naturen utgör kan inte någon konstnär återskapa. Skogen med dess skira grönska, ännu inte helt fullövad. Solens strimmor lyser upp skogsvägen hon rullar fram på. Blandskogen med insprängda mindre ängar som grönskar. Ruiner efter små torp där syrenhäckarna grönskar tillsammans med häggen. Inte fullt utslaget, men knopparna är stora. De vackra Pingstliljorna och andra äldre sorter av blommor växer till synes utkastade på marken. Ändå går det att se att för många år sedan fanns någon som skötte trädgården. Knotiga äppleträd som fortfarande bär frukt under skördetid.

narcissus-712536_1920
I de skuggiga partierna står fortfarande både påsk- och pingstliljor kvar. Någon enstaka senkommen knopp hälsar att det ännu är en liten tid kvar innan sommaren står i blom.

Hon försöker ta sig in i kapellet med Permobilen, men lyckas inte. Kliver av, och tar stöd mot kapellets väggar för att kunna komma in såpass att hon får en bild av hur det ser ut. Några steg, känslan och rofylldheten fyller henne och hon sätter sig åter och låter tankarna förflytta sig till tonårstiden. En tid som inte var direkt bättre än barnaåren, bara annorlunda. En ny skola och en förhoppning om att slippa mobbningens fasor. En förhoppning som brast nästan omgående. Situationen att börja i sjunde klass var inte så olik den för sju år tidigare. Då, liksom nu, kom hon till en klass där hon var ny och de andra kände varandra sedan lekis och än tidigare. Som när hon började ettan. Trettonåringen blir sju år och minns. Känner utanförskapets iskalla stråk, vasst, tomt och så denna kompakta tystnad. Alla andra talade med varandra. Sjuåringen var frimodig, van vid att de vuxna lyssnade och förklarade om hon frågade. Trodde att de jämnåriga fungerade på samma sätt. Men inte. Istället kommentarer. Orden minns hon inte, men väl känslan. Dum, konstig, du kan inte, du får inte vara med. Vi ska – inte du… Samma upprepas nu. Kanske inte frimodigheten är lika stor nu, men flickan försökte ta kontakt. Och möttes av en vägg av diverse kommentarer där de allra flesta gick ut på att hon var fel.

girl-1422356_1280
Oavsett vad hon sa, gjorde eller för den delen, hade på sig, var det fel. Fel,ful och dum. Jo, ibland gick det att fråga då de andra eleverna kom på att hon ofta kunde svaren på frågorna, men det var undantagen. När de andra inte fanns där. Hon trodde var gång att de verkligen ville vara snälla och såg inte hur grymt hon utnyttjades. Men kände…

En stor skillnad mot mellanstadiet var lärarna. Här såg lärarna vad flickan kunde. Men hon själv då. Såg hon? Arbetarunge i själ och hjärta bestämde hon sig för att hon skulle börja arbeta efter att ha gått ur nionde klass. Sa att hon var skoltrött. Det var inte att lära hon var trött på, Men visst var hon trött på skolan. Trött på att vara fel, ful och fet. De andra eleverna var snabba att tala om vad som var fel. Att ha kläder som liknade deras var fel. Stolt över nya jeans och jeansjacka, liknande dem som de allra flesta hade. Den dagen minns den vuxna kvinnan fortfarande med fasa. Men alla andra hade! Men hon var inte tillåten att vara som ”alla andra”. Inte blev det bättre att hon började prestera bra på prov och inlämningsuppgifter och läxor. Hon kunde diskutera på lektionerna. Men när läraren inte längre såg, då smög hon undan. Här togs kontakter från skolan med hemmet, och det blev bara värre.  Bra betyg, men vad spelade betygen för roll för en trasig själ? Elevvård hette det visst. Kurator och samtal. Det hon minns är en mycket ledsen mamma och en pappa som inte visade sitt ansikte. Som vuxen förstår hon, efter att själv ha suttit i elevvårsdskonferenser med barn som far illa.

Vad flickan än gjorde var det fel. Stora drömmar – varför då? Drömmen blev arbete efter nian. Mobbningen pågick, eskalerade, men syntes inte. Det var en mobbning med ord och utanförskap. Och flickan? Ja, läraktig som hon var visste hon nu, efter nästan nio år, att hon var fel oavsett vad hon sade eller gjorde. Vad andra än sa till henne var hon fel. Men högstadiets tre sista terminer hände något. Hon drogs med av de två kamrater hon hade till Frikyrkan och ”Tonår”. Kyrkans grupp för dem från tretton år och uppåt. En av de manliga ledarna blev förtjust i den, i hans tycke, söta flickan. Att han var många år äldre reflekterade han inte över och när flickan fyllt femton blev de ett par. Hon var ett ”lätt byte” då det räckte med samtal och positiv uppmärksamhet för att hon skulle bli förälskad. Så förälskad att hon sista terminen på högstadiet flyttade ihop med den äldre mannen. Men det är en egen historia.

meditation-1350599_1920
Ungdomsledaren kom att bli flickans sambo när hon var nyss fyllda 15… 

Gymnasietiden fortsatte i samma spår som högstadiet. Skillnaden var den att hon nu var sambo med eget hushåll, men utan ekonomi för det. Första året läste hon musiklinjen, men med ett dåligt resultat. Jo, teoretiska ämnen gick bra, men inte de praktiska musikämnena. Efter ett samtal med skolledningen blev det bestämt att hon skulle byta linje till en annan två-årig linje. En treårig var inte att tänka på. Det ansåg sig flickan vara för dum för att klara av. Men året på musiklinjen gav henne lite vila från mobbningen. När hon bytte linje kom mobbningen tillbaka. Anledningen? Musiklinjen var på annan ort. Den andra utbildningen på hemorten och samma elever som funnits på högstadiet fanns nu klassen över henne och då tog mobbningen vid där den slutat ett år tidigare. Och flickan reagerade inte. Hon hade ju faktiskt misslyckats med ett gymnasieår.

girl-791274_1920
Misslyckad – igen.

Arbete då? Hon ville arbeta efter  nionde klass. Flickan fick inte något arbete. Hon fick en man istället. Han bestämde vad hon skulle göra, och hon lydde. För trots att hon var både lat och dum så var hon lydig och gjorde som andra sa, förutom en gång. Hon förstod aldrig varför hon inte skulle flytta ihop med den man hon ville leva resten av sitt liv med! Det skulle dröja mer än 20, ja närmre 30 år och nästan lika många år med psykisk misshandel innan hon förstod varför. Men, som sagt, det får bli del 3 av livsvandringen. Den unga kvinnan – studier, kärlek och arbete. Men också sjukdom och tilltagande smärtor.
Avslutar med en visa om kärlek: Trubbel bara för att den är så bra.
Monica_Zetterlund sv.wikipedia.org

Vad kunde flickan, hennes lärare, andra vuxna ha gjort för att bryta det negativa mönstret?

Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

church-448911_1280
En paus under vandringen – ett samtal med Gud

Friskt och sjukt – Livsvandringen del 1

Så vandrar hon sakta från tidig morgon till den sena kväll. Vandring går på hjul och längs vägen finns gott om små kapell där det går att få sitta i lugn och avskildhet. Kapellen är alltid  öppna och vänder sig till dig för kontemplation och vila. Denna vandring kan tyckas vara en fysisk vandring, den beskrivs som så, men är en slags uppgörelse med kvinnas liv. En vandring genom livet, med nedslag på platser och tillfällen som fått henne att byta riktning. Positivt eller negativt? Det går kanske inte alltid att säga. Men förändring under alla omständigheter. Livsvandringen skrivs i ett här och nu-perspektiv med blir ändå med nödvändighet en tillbakablick. Idag stannar den nu medelålders kvinnan upp och förflyttar sig 40 år bakåt i tiden ungefär. Såsom det brukar – en del lika och en del olika. Och det kom att bli det som var olika som präglade skolgången. Till mellanstadiet som blev en period som kommit att prägla henne allt sedan dess. Följ med på vandringen genom 40 år av hennes liv. Men vi börjar då hon var tio år och började fjärde klass.

path-867224_1920
En livsvandring går mycket sällan på en rak väg.  Kvinnan rullar genom livet, sedan en tid tillbaka i en elektrisk rullstol både inom- och utomhus.

En vandring som när den för dryga halvseklet sedan tog sin början inte utmärkte sig särskilt mycket från andra, jämnårigas erfarenheter. Den självbild som skapades under åren då hon var tio till tolv år gammal har allt sedan dess följt henne. Den var inte sann då och den är lika osann idag. Skillnaden är den att hon under de senaste åren har börjat förstå mer och mer av hur bilden hon skapade av sig själv växt fram. Genom den förståelsen ökar möjligheten att förändra bilden och bygga en ny, mer korrekt och nyanserad självbild. Utstött, mobbad, betraktad som dum och ointelligent. Uppmanad av lärare då inriktningar skulle väljas till högstadiet att välja bort och välja lätt. Välja bort språk – det räckte inte intelligensen till för. Att välja de enklare kurserna i engelska och matematik av samma orsak.

zumba-368369_1920
Skolan – en tid som flickan i denna artikel helst vill glömma…

Att som barn bli betraktad som dum och ointelligent av vuxna sätter djupa spår. Spår som finns kvar än idag. I mellanstadieåldern, som exempelvis inom utvecklingspsykologin beskrivs som en lugn ålder, grundläggs individens uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Visst kan den ändras genom åren, men grunden är ändå lagd. Den grund som började byggas i mycket unga år, redan de första skolåren, kommer att bekräftas eller förkastas. Förändras, förstärkas, försvagas. Kanske ändras till oigenkännlighet. En 11 år gammal flicka som får höra att hon inte duger något till. Som gång på gång dessutom får detta bekräftat av både lärare och jämnåriga. För hur skulle gymnastiken, där klasskamraterna glänste, kunna fungera för en flicka vars muskler och leder redan då var påverkade av Ehlers-Danlos syndrom. Smärtan hörde till vardagen redan då, även om det skulle komma att dröja nästan 40 år till innan diagnosen var ett faktum. Knappa tio år senare fick hon diagnosen fibromyalgi.

immune-system-1359197_1920
Handen som endast kunde skriva, men inte på rätt sätt, inte med rätt ord. Handen som inte kunde ta en lyra, kasta en boll. Handen som bekräftade värdelösheten hos flickan då hon var i tio till tolvårsåldern. Handen som stukades gång på gång. Till slut stukades hela flickan och hon dömde ut sig själv som värdelös – och dum. 

Hon kunde varken springa eller hoppa och saknade bollsinne totalt. Redan då fanns instabiliteten i kroppens leder. Visserligen var hon skapligt stark i armar och ben. Kunde cykla och gå långa sträckor (vilket hon gjorde ofta), men inte springa. Hon kom att kallas för lat och bekväm av sig och det förstärkte hennes bild av sig själv som värdelös. Vuxna i hennes omgivning både i skolan och privat var snabba med att (omedvetet?) döma henne. Inte flickans föräldrar. De försökte så gott de kunde och göra sitt allra bästa för att dottern skulle ha det bra. Ett barn lär sig tidigt att inte berätta för sina föräldrar. För på ett omedvetet plan vet barnet konsekvenserna. I synnerhet om läraren inte står på elevens sida, vilket var fallet för denna tös. Att berätta leder då ofrånkomligen bara till mer problem. Föräldrarna ville och trodde att läraren förstod. Så ser det ut när den nu vuxna kvinnan tittar bakåt. Men läraren förstod inte de processer som pågick i klassen. Och framförallt förstod hen inte att utstötningen och mobbningen förstärktes när gruppen indirekt gavs rätt gentemot flickan. Läraren hade inte ens varseblivit att utstötning pågick, och när föräldrarna försökte påtala det flickan berättat blev det följaktligen bara en försämrad situation just på grund av dennes oförmåga att förstå hur grupprocesser fungerar.

door-655235_1920
Bakom skoldörrarna pågick en regelrätt mobbning, främst psykisk, men också till en del fysisk. Men det höll hon tyst om så långt det gick. Hon var klumpig och snubblade lätt…

Detta får räcka som en första del av Livsvandringen. Flickan stänger skoldörren och kliver upp i sin Permobil drygt 40 år senare efter att ha suttit i det vackra lilla kapellet och tänkt tillbaka. Vad var det som ändå fick henne att klara av skolan och därtill klara den ganska bra? Det tål att fundera över. Men efter en sådan här tillbakablick behövs en stunds vila innan nästa stopp. Därför tar hon sig nu längs den slingrande vägen in på skogsbilvägarna för att njuta av skogen. Avslutar med visan ”I skogens djupa stilla ro.”
forest-1119279_1920
En ca 15 min lång film om skogen (tal) ”Skogen – vår livsnerv”

Vad tänker du när du läser berättelsen om flickan och hur hennes livsvandring börjar… Berätta! Hur ser det ut för barnen idag? Hur många blir dömda av skolan? Varför? Vad har hänt på 40 år när det gäller mobbning?

Längtan

liverwort-649483_1280

Solstänkta Blåsippor i en lövskogsdunge. Vitsipporna är på gång. Knopparna ska snart till att spricka ut på träden. En del har börjat spricka och solen färgsätter dungen i lila med gröna skiftningar. En värmande vårsol som äter av de snöfläckar som blandas med det spirande nya friska. Samtidigt en doft av gammalt. Multnande rester från året som gått. Gammalt fjolårsgräs gömmer den kommande grönskan. Som att det skyddar mot ännu kalla nätter.

Tussilagon är på plats och lyser upp dikesrenen. Vattnet porlar i diket och snön ligger kvar, fläckvis som glittrande iskristaller under ett smutsigt täcke. Vägen smutsar ner snön. En bit in i dungen finns den rena snön i skuggiga partier. Ställen dit bara någon enstaka strimma av sol når.
forest-400880_1920 (1)
Jag tänker på det lilla kapellet som jag besökte så ofta som ung, att här bildar träden i dungen sitt eget kapell. Jag minns altartavlan bestående av ett stort glasfönster som täckte nästan en hel kortvägg i koret på den lilla kyrkan. Utanför stod björkarna vackert skimrande i olika nyanser beroende på tid på året. Allt från vinterns frostglittrande eller snötyngda grenar till höstens gulnande blad. Under årets ljusare tid ramade  de in altartavlan med sin vackraste färg från skiraste grönt till den mörka mustiga grönskan som kom under högsommaren och stannade till dess frosten nöp i bladen.
leaf-10787_1920

wood-anemone-266376_1280
Jag längtar till våren…

Blåsippan ute i backarna står… (Tommy Körberg sjunger den kända barnvisan)