Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”

När litet blir stort – om bemötande del 2

girl-421651_1920
När litet blir stort – om bemötande inom vård och omsorg.  Att mö
tas.

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Redan innan vi är födda börjar vi vara berörda av bemötande indirekt genom mammans respons på det bemötande hon får. Och vård och omsorg är något som sedan kommer att följa oss genom livet. Både i form av att vi tar emot, men också att vi ger. Ung eller gammal, frisk eller sjuk. Från det att vi är små barn till dess vi är gamla kommer vi att möta andra personer, både dem som har vården och omsorgen som yrke och personer som ger detta av människokärlek eller av nödvändighet. Vi kommer kanske också att få uppleva möten med djur som för alltid blir kvar hos oss. Positiva och negativa möten.

dog-869022_1920
Ibland kan kärleken mellan människa och djur vara det som får en person att orka…

Det som står i fokus här är dock det professionella mötet. Mötet mellan personal inom vård och omsorg och patienten, brukaren, klienten, den hjälpsökande. Många är beteckningarna på den som söker hjälpen. Och många är de som berättar om hur möten har gått fel och slutat i tårar av kanske både sorg och ilska. Av känslor av utsatthet och av att inte bli trodd. Av att ha blivit sårad och kränkt. Möten som gått helt fel. Inte en gång, utan gång på gång har mötet individen gick till, med förhoppningen att denna gång kommer de att lyssna på mig, återigen slutat i stor besvikelse. Återigen kommer frågan som ofta är så central: ”Varför lyssnar de inte på mig?”

megaphone-50092_640
Men lyssna på mig!

I bemötande finns att lyssna vad som sägs. Efter del 1 i denna serie ställdes frågan i de grupper på Facebook där artikeln presenterades om vad som läsarna upplevde viktigt avseende bemötande. Så gott som samtliga som svarat tar upp två saker. Det är att bli lyssnad på och att bli trodd. Två centrala begrepp. Vad innebär det att bli lyssnad och trodd på? Motsatsen blir ju att inte bli trodd och att bli ohörd, trots att individen försöker förmedla något som för de är viktigt. Hur ska ett möte bli bra om någon av deltagarna upplever att de inte blir trodda och att andra deltagare i mötet inte lyssnar?

Det tycks kanske som en självklarhet att mötesdeltagare tror på det som sägs och att de lyssnar till varandra. Och så är det säkerligen i många fall. Men tyvärr brister det ofta när det gäller kontakterna som rör vård och omsorg. I mötet mellan exempelvis läkare och patient är patienten expert på sin egen kropp, eller? Frågan är allvarligt menad eftersom det gång efter annan berättas om just möten läkare – patient, där patienten fråntas rätten att beskriva vad hen upplever vara fel. Istället definierar läkaren patientens upplevelse av vad som eventuellt är fel. För att kunna göra det krävs utöver undersökningar och prover av olika slag också att läkaren lyssnar till patienten, eller till den som är med, vad som skett innan patienten sökt hjälp. Därtill kommer detta med avstånd. Läkaren måste för att kunna undersöka kliva in i patientens intimitetszon med allt vad det innebär.

hand-357889_1920
Kanske är det inte det synliga som är mest allvarligt?

Det är lätt att ta det som är synligt och åtgärda det. Men när läkaren inte lyssnar på det som sägs är risken stor att viktig information går förlorad. För kanske är såret på handen bara ett symtom på något som är mer allvarligt. För att få veta så måste vårdgivaren lyssna aktivt på vad som sägs, både med ord och ”mellan raderna” Att inte bli lyssnad till och trodd på sårar och kränker. Och tystar… Synliga symtom, sjukdomar som syns på prover, behandlingsbara symtom, sjukdomar och skador som är väl kända får ofta bra behandling. Men alla sjukdomar och skador är inte av den karaktären. Och det är när symtomen inte stämmer överens med ”boken” som problem ofta uppstår. När exempelvis smärtan inte går att förklara.

headache-388876_1920
En smärta som inte går att beskriva…

Smärta hör till det enskilda symtom som kan vara bland de svåraste att beskriva. Andra svårigheter i vårdsituationer är när barn är sjuka, när patienten utöver akut sjukdom har någon form av funktionsförändring/ – begränsning. Att ha en kronisk sjukdom och sedan utöver den drabbas av en akut sjukdom ställer stora krav på vårdgivarna. Och det är i dessa situationer som det många gånger går fel. Det tycks vanligt att besvär som föranleder läkarbesök direkt kopplas till grundsjukdomen eller funktionsbegränsningen oavsett vad som föranleder vårdbesöket. Alla upplevda symtom behöver inte ha med de diagnoser som redan finns att göra, även om det nytillkomna givetvis kan påverkas av tidigare sjukdom. Att konsekvent förklara alla symtom utifrån en diagnos upplevs av många som kränkande. Personen blir inte trodd, eller rättare sagt, upplever att den som lyssnar inte tror på det som sägs och detta i sig upplevs ofta som en kränkning.
button-892162__340
För att återknyta till föregående artikel – en upplevelse är alltid sann. Och hur det känns ska inte ifrågasättas. Försöken att göra sig förstådd, att beskriva vad som inte är som vanligt kan upplevas ibland som att tala som till en vägg. Att inte bli lyssnad på därför att det redan från början finns ett grundantagande hos vårdgivaren vari problemen ligger skapar lätt problem och missförstånd. Detta diskuteras närmre i följande artikel som kommer att handla mer specifikt om möten i vården och långvarig smärta.

Berätta gärna om dina erfarenheter av möten där förutfattade meningar funnits med. Hur har du som patient (motsv) upplevt detta? Som anhörig, ledsagare, vårdnadshavare…
Det kan vara vårdbesök,  andra situationer som exempelvis rör skola och barnomsorg, äldreomsorg och mycket annat.

woman-1006102_1920
Att inte nå fram…

Att som barn vara överrörlig – EDS ht

child-742345_1920
Konsekvenser av överrörlighet, som är ett av många symtom på EDS hypermobilitet är den form som här kommer att belysas. Överrörlighet ur ett perspektiv som innebär en funktionsförändring, inte med nödvändighet alltid en funktionsnedsättning. Den kan bli till både nedsättning och till ett hinder, men behöver inte alltid vara det. Ibland kan överrörligheten rentutav var en fördel. Som vuxen med diagnos går det att förstå varför det lilla barnet ville åka vagn, medan det friska syskonet ville gå. Här kan vi anknyta till trilogin om den lata flickan. Redan i späd ålder fanns det alltså en dold orsak till barnets beteende. Men ingen ska lastas på något sätt eftersom kunskapen inte fanns, vare sig hos vården eller föräldrarna. Den kunskapen skulle komma att dröja i mer än 40 år. Idag borde kunskapen finnas inom vården i synnerhet. Idag borde inga barn behöva få sina upplevelser ifrågasatta och negligerade. Kan jag hoppas och tro att denna erfarenhetsbaserade berättelse hör hemma i förgången tid och inte förekommer idag?
horse-1006348_1920 - kopia
Överrörlighet kan underlätta vid olika typer av idrottsutövande, åtminstone till en början. Innan överrörligheten blir så markant att den ökar risken för exempelvis fall. Eller att smärtan blir för hög. Att som barn vara överrörlig är något som barnet mycket sällan reflekterar över, eller ens är medvetet om. Överrörlighet vid EDS är en medfödd defekt. Om barnet inte har ont medför överrörligheten ofta en ökad smidighet och en förmåga att forma kroppen utan att det tar emot. Tyvärr följer ofta med överrörligheten också smärta. Erfarenhetsmässigt tolkas denna smärta ofta som växtvärk eller annan ”normal” smärta hos barn. I synnerhet om inte EDS-diagnosen är känd sedan tidigare. Barnet lär sig tidigt att smärta är något normalt och något att bara försöka negligera så långt som möjligt. Resor till sjukhusets akutmottagning brukar mynna ut i en slutsats: Det finns inte något fel. Alla prover är bra. Inte något att oroa sig för med andra ord. Och barnet får bekräftat gång på gång att smärta är normalt och ofarligt, i bästa fall. I sämsta fall att hen bara inbillar sig, söker uppmärksamhet genom att påstå sig ha ont, att smärtan barnet har egentligen inte finns.
crying-513164_1920
Vad gör det med ett barn som lär sig att den smärta barnet känner och upplever inte är på riktigt? Vad gör det med barnets uppfattning om sig själv? Hur ska barnet kunna  definiera sig själv och sina upplevelser om vuxna säger att de inte är på riktigt? Hur ska detta barn kunna få en tilltro till sig själv och sin egna upplevelser?

Det är utifrån denna erfarenhet detta skrivs, inte utifrån forskning. Det finns säkerligen mycket forskning om hur barnet skapar sin identitet utifrån hur det speglar sig mot omvärlden, mot vuxna och mot andra, i detta fall, friska barn. Men erfarenheten får här tala. Barnet kommer med stor sannolikhet att så småningom uppfatta sig själv som udda och annorlunda. Det som är udda och annorlunda kan vara svårt att acceptera från dem som inte är det. Och så är grunden för utstötningens, mobbningens, kränkningens mekanismer lagd. Kanske är det så att barnets överrörlighet tillsammans med andra symtom till slut gör att rullstolen och andra hjälpmedel blir ett måste. Då blir ovanligheten dessutom synlig. Det som gör mest ont är när vuxna går före och ägnar sig åt kränkningar på olika sätt. Som barn går det inte att förstå varför det gör ont när en vuxen definierar barnet. Det gör bara ont, så ont. Kanske gör det ont i magen, någonstans, men det går inte att säga var det gör ont. Det går bara att säga att det gör ont. Doktorn undersöker, tar prover och säger: ”Du är frisk. Dina prover är bra. Det finns inte något att vara orolig för.” Oavsett om det sägs till barnet eller föräldrarna så hör barnet: ”Du har inte ont”child-499732_1920
Återigen har barnet blivit fråntagen sin upplevelse. För smärtan är verklig, mer verklig än vad någon ens kan drömma om som inte upplevt den. Och att bli fråntagen sin upplevelse gör inte att smärtan klingar av. Det förstärker smärtan. EDS ger därtill många andra symtom, som inte heller de syns på några prover. Det kan, som nämndes tidigare, bli nödvändigt med hjälpmedel. Men om det nu inte finns någon diagnos hur ska då barnet få den hjälp det behöver? Lyssna på vad barnet berättar, se på hur barnet rör sig. Det kan ge ovärderliga upplysningar. Tro på vad barnet säger. Idag borde ett barns upplevelser tas för den verklighet som en upplevelse alltid är. En upplevelse är alltid verklig, alltid. person-1119404_1920
Barnet drömmer om att kunna göra det som alla andra kan, men kroppen samarbetar inte. Den gör ont, den hindrar barnet. EDS hypermobilitet kan göra att vissa rörelser är omöjliga att göra. Det spelar ingen roll hur mycket individen tränar. Rörelsen går inte att göra på grund av överrörligheten, på grund av smärtan som rörelsen orsakar, på grund av den genetiska defekt som barnet föddes med. Det går inte att öva, träna eller lära sig, det är omöjligt. Tvinga inte barnet till att försöka och misslyckas gång på gång.girl-898361_1920
Se barnet! Se vad det kan. Bekräfta barnets upplevelse, negativ såväl som positiv. Det hjälper barnet att utvecklas som individ. Tro på barnet som säger att det gör ont, även om det inte syns. Oavsett om det finns en diagnos eller inte. Låt inte fler barn växa upp i tron att deras upplevelser inte är verkliga.

Tänk om det nu är så att denna berättelse är historia. Oavsett var barnet möter vuxenvärlden blir barnens upplevelser bekräftade som den sanning de är.

Berätta, du som har barn idag – är det så?
Berätta, du som är ung vuxen – hur bemöttes du när du var yngre?
Berätta, du som arbetar med barn, hur är det idag?
Berätta, kommentera, reflektera över texten.
Hur tänker just du kring detta?