FM Lissa visar vad hon kan

 

fm-lissa-4-aug-8
FM Lissa vill önska Glad Sommar och hon gör det genom att visa en del av vad hon varit med om under den tiden hon bott hos matte Ida Östling. I början av augusti 2016 kom Liten Lissa till matte Ida och månadsskiftet maj/juni 2017 flyttade hon för vidare utbildning.  Hon blev hämtad på ett utlämningsställe där fler fodervärdar samlades för att hämta sina valpar. Fram till dess hade Lissa haft sina kullsyskon hos sig och nu skulle hon skiljas från dem. Lite okynnig och busig, men också snäll och rar. Det hängande örat reser sig efter en tid, men visst gör det att hon ser busig ut?
fm-lissa-forsta-dagen-hos-matte-ida-o-3-aug-16-bild-1-3
Hon var två månader gammal och hade rest genom stora delar av landet när hon hämtades. Första dagen utan kullsyskon och mamma. Då var det skönt att få krypa upp i en varm famn. FM Lissa är född den 3 juni 2016. Under året som gått har matte och Lissa tränat på många olika saker. Men precis som med alla små är träning lek till en början. Det ska vara roligt att träna.
FM Lissa och bollen
Här leker Lissa med sin boll. En boll kan användas till mycket och att hämta en ivägkastad boll kan sysselsätta vissa hundar länge. Träning och lek både inom- och utomhus. I tättbebyggt område och mitt ute i skogen. Oavsett miljö så måste Lissa lära sig att vara uppmärksam på vad matte vill.
FM Lissa spanar
DSC_0285_1
FM Lissa ligger och vilar på bänken 2
DSC_0304_1 (1)
Att hoppa upp på elskåp, trädstammar, stenmurar och andra ställen är kul. Det tränar balansen men också att sitta kvar och vänta på att få hoppa ner. En tjänstehund måste stanna och ligga eller sitta där hundföraren säger att den ska vara. Det handlar om både hunden och förarens säkerhet. Dessutom måste hunden lära sig att inte ropa efter hundföraren. Att sitta still och vara tyst är lika viktigt som att kunna söka upp och tala om. Lissa, precis som andra hundar, talar om vad hon vill. ”Om jag lägger mig vid mattes skor förstår hon att jag vill gå ut. Eller kanske jag ska sätta mig vid dörren?”
FM Lissa vaktar mattes skor
FM Lissa väntar på att få gå ut
I tidigare artiklar har FM-hundarna burit ”schäferpinnar” och Lissa vill minsann inte vara sämre. Här visar hon att även hon klarar av att bära men också att dra. Att till exempel kunna dra en pulka/vagn med saker är aldrig fel.
FM Lissa tränar
Hur var det nu med lydnaden? Att hundar kan vara ögontjänare ibland är knappast någon nyhet, men frågan är just om de lyder även när matte inte ser.
FM Lissa spanar in godis
Jag vet inte hur det gick i detta fall, men ett är säkert: En godissugen vovve når mycket längre än vad matte tror och kan ofta därtill förse sig mycket tyst. Ingen får höra. Som tjänstehund måste dock Lissa och hennes kamrater lära sig att aldrig ta något som hundföraren inte har godkänt, oavsett hur gott det luktar. Det kan vara skillnaden mellan liv och död för båda två i värsta fall.
DSC_2155
”Har du godis i fickan åt mig? Jag vet att jag har varit duktig!”

FM Lissa fyllde ett år den tredje juni i år och matte Ida gjorde nedanstående collage som en hyllning till henne och visar höjdpunkter från Lissas första år.  Livets Skiftningar stämmer in i gratulationerna så här några veckor i efterskott.
FB_IMG_1496497085948 (1)FM Lissa är en tuff tjej med hjärtat på rätta stället precis som matte. Tillsammans har de lekt och arbetat sig fram till möjligheten att göra L-testet redan vid 12 månaders ålder. Vanligt är annars att det görs då hunden är mellan 15 och 18 månader. Här kan ni se hur ett L-test går till. (Filmen visar FM Kiffs L-test och finns upplagd på Youtube)

DSC_0277_1
Ibland är det långtråkigt att vänta!

Så här skriver matte Ida om hur Lissa klarade av L-testet: Lissa gjorde ett bra L-test. Hon bara gick på. Hon hade full gas på hela vägen. När vi kom in så skulle vi gå förbi alla som var där inne. Inga problem. Bli igenomkänd var inget heller. Jaga boll på det hala golvet gjorde hon galant. Kampa med assistenten var inga problem. Gallertrappan gick vi två gånger men ingen fara. Dumpern löste hon själv. Ingen rädsla efter. Skramlet var inga problem. Släden tog lite längre tid att släppa men inte något problem när vi var framme vid den så kom hon fram och då var det inga problem. Skotten var absolut inget hon berördes av.
FB_IMG_1497948916260 (1)
FM Lissa godkändes på L-testet och ett godkänt L-test innebär att fodervärden får lämna kvar hunden på testplatsen och åka hem utan hund. Detta vet givetvis alla som tar sig an ett fodervärdskap, men det känns givetvis sorgligt iallafall. Många beskriver att det är dubbla känslor. Glädje och stolthet över att deras FM-hund klarat testet och kommer att gå vidare och utbildas endera till polishund eller till tjänst inom Försvarsmakten. Sorg över att lämna ifrån sig en kamrat och familjemedlem som man levt tillsammans med i upp till ett och ett halvt år beroende på hur gammal hunden är vid testtillfället och när den kom till fodervärden.
DSC_2159
”Jag älskar dig, matte!”
FM Lissa kommer med stor sannolikhet att bli patrullhund inom försvaret. Filmen visar på några av Lissas blivande arbetsuppgifter.

DSC_2104

DSC_2117
FB_IMG_1497948906447 (2)

Matte Idas tack till FM Lissa för den tid de haft tillsammans:

FB_IMG_1496497425207

Livets Skiftningar instämmer och tackar FM Lissa och matte Ida Östling för att de så generöst delat med sig av upplevelser och bilder. Vi önskar er båda en riktigt fin sommar och till FM Lissa ett Lycka Till med den fortsatta utbildningen till patrullhund. Samtliga foton på Lissa är tagna av matte Ida Östling. Bilder där matte själv är med är fotografen tillhörande familjen.
Visningsbild:
FB_IMG_1497948899935 (1)

Glad Sommar!sun-151763_1280 

Annonser

Full fart med FM Kerro

Idag har Livets skiftningar besök av FM Kerro. Han tyckte att nu var det minsann hans tur. Jeck fick en egen artikel förra veckan och i rättvisans namn är det nu Kerros tur.

fm-kerro-skaller-1-juli
Kerro ser lite arg ut, men skäller av glädje. Matte är hemma!

FM Kerro, nu drygt 10 månader, vill gärna börja med att visa hur glad han blir när matte kommer hem. Då skäller han och lägger öronen bakåt och visar på alla sätt att han är lycklig. Kerro är mån om sin flock och han tycker absolut inte om när någon lämnar flocken och han inte får följa med. Ja, Kerro, du ska få berätta hur duktig du blivit. Det han vill berätta är att han för några veckor sedan kunde vara tyst när husse gick ifrån honom. Visst, säger Kerro, jag kan inte påstå att jag gillar att han går, men jag kunde faktiskt vara tyst. Matte blev stolt över mig. Hon tog kort på mig, men jag fick alldeles lysande ögon. Hon kallar det ”separationsångest” vad nu det är. Bäst är när matte och husse är hos mig och inte någon annanstans.

fm-kerro-tranar-15-oktober
Här sitter jag alldeles tyst och är ledsen över att husse gått. Matte tycker att jag är duktig, men ni ser väl att jag är lite ledsen?

Jodå, Kerro. Vi förstår. Flocken är viktig och ska hålla ihop. Men att lära sig att matte eller husse går ifrån är viktigt. De kommer tillbaka. Att dessutom kunna stanna kvar på plats och vara helt tyst, bara vänta är något som alla FM-hundar måste lära sig. Svårt, men nödvändigt. Passivitetsträning, att vara stilla och att vara tyst. Inte lätt för en stor stark schäfer som Kerro. Kerro gillar att spåra. Det är något som tillhör grunderna, precis som passivitetsträningen. Oavsett vad som Kerro kan tänkas vara lämplig för finns spår med som en viktig del i arbetet. Vad han kommer att spåra och söka avgörs av var han blir placerad.

fm-kerro-efter-spartraning
Kerro efter att ha spårat. Belöningen? Att hitta favoritleksaken och massor av beröm.

Här har Kerro gått ett spår. Det kräver en del förberedelser av hundföraren för att hunden ska kunna spåra. Spåret läggs genom att hundföraren (oftast) går den väg som hunden senare ska följa. Där spåret tar slut läggs något som hunden tycker mycket om, exempelvis en favoritleksak. Svårighetsgraden avgörs bland annat av underlaget, längden och hur länge spåret får ligga innan hunden får gå spåret. Ett spår där det gått en längre tid sedan det lades är svårare än ett färskt spår, asfalt svårare grus och grus än skogsmark många gånger. Svårighetsgraden ökas allteftersom hunden lär sig. Kerro får med all sannolikhet ganska lätta spår än så länge. Matte Isabella berättar att Kerro gillar att spåra.

fm-kerro-vantar-pa-sin-tur
Kerro är den yngre av dessa två och väntar därför på sin tur vid maten.

Rangordningen i flocken är viktig. Kerros äldre kompis är högre i rang och äter först. Kerro väntar utan protest. Samtidigt är nu Kerro fyllda 10 månader, vilket innebär att han kommit in i vad som kallas slyngelåldern. Den lydiga halvårsgamla valpen tycks säkerligen ha tappat hörseln och allt vad uppfostran och utbildning heter ibland. Matte lät antyda det när hon berättade att det var lättare att komma undan med hyss som nio veckors valp än som nio månaders unghund! Kerro har mycket valp kvar i sig än. Först i tvåårsåldern är han vuxen. Vilka hyss Kerro hittat på har han hållit tyst om, mycket tyst.

fm-kerro-svar-pa-att-det-var-kattens-nosavtryck-vi-hittade-pa-den-nymalade-vaggen-i-e-15-juli
Kerro med vit målarfärg på nosen.

Nu protesterar Kerro. Det var inte jag som var mot den nymålade väggen och gjorde avtryck. Det var katten. Hur många gånger ska jag behöva säga det? Och förresten, så var jag lite då också. Matte berättar att Kerro hade målarfärg inte bara på nosen, utan på fler delar av kroppen, så där står ord mot ord. Hon säger att hon fick tvätta bort ganska mycket vit målarfärg från Kerro. Självklart har han en förklaring: När katten gjort avtrycken på väggen strök han av sig all färg på mig. Så var det. Sedan vägrar Kerro säga ett ord till om detta. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Tillsammans med mycket egen vilja och därtill avsaknad av rädsla kan hända att det ibland händer saker som flockledaren, (läs matte), inte alltid är så förtjust i. Bus och hyss helt enkelt.

fm-kerro-pa-bordet-9-juli
De två kumpanerna…

Då kan hända att bordet är en trevlig plats att vara på. Undrar om de två talar sig samman så att de vet vad de ska säga? Men Kerro kan sitta och vänta på golvet också.

fm-kerro-vantar-pa-popcorn
Kerro undrar vad som händer. Det är popcorn i micron.

Kerro är på bilden för första gången med om att poppa popcorn i micron och det låter och luktar. Matte säger lite skämtsamt att det var första gången som Kerro satt still på samma plats och var uppmärksam i flera minuter. Kan Livets Skiftningar av det dra slutsatsen att sitta still inte är Kerros favoritsysselsättning? Kerro vägrar att svara på frågan. Däremot tycker han att det ska vara med en bild till och sen får det räcka. Det är bilden från den 9 oktober då han fyllde 10 månader. Han är stolt över den. Med all rätt.

fm-kerro-10-man-9-oktober
FM Kerro 10 månader

Livets Skiftningar tackar FM Kerro och matte Isabella Erlandsson för fina foton och berättelser om Kerro. Och visst är du välkommen tillbaka till Livets Skiftningar senare under hösten/vintern.
Visningsbild:

fm-kerro-25-sept
FM Kerro har spanat in någon…

Tack Isabella Erlandsson för din generositet.

 

När jag var liten…

älskade jag skogen, kor, hästar och de allra flesta djur. Men hade mycket svårt med sociala kontakter. Jämnåriga barn var allra svårast och de som umgicks med mig fick snabbt veta att det var uteslutning som gällde då. Jag var en ”icke-person” från första klass ända upp till dess jag började läsa på högskolenivå. Men då levde jag som sambo och umgicks med dem som var omkring 40-50 år äldre än mig.

pers-skog-och-branta-hallar
Skogen var min lekplats som barn. (Foto: P. Svensson)

När jag var liten bodde jag på landet och jag älskade skogen. Jag klättrade gärna på höga stenar. Först som vuxen, med en dotter som var lik sin mor i det fallet, förstod jag min egen mammas oro och ängslan. Jag sökte mig också till de lantbruk som fanns i närområdet och ville vara med och hjälpa till. Hur mycket hjälp jag var är väl en annan fråga, men jag älskade att vara bland djuren.

cow-736825_1280
Att vara bland djuren, prata med dem, klappa dem, ligga hos dem i den mån det gick var min räddning när skolan varit jobbig och svår.

Djur och natur har följt mig från att jag började kunna ta mina första steg någon gång i ettårsåldern. Så snart jag kunde gick jag på mina egna upptäcktsfärder. Jag utforskade närområdet kring bostaden. Mina första minnen är från när jag var omkring tre-fyra år gammal. Vi bodde hos min morfar och hans unga fru. Min mormor gick bort bara drygt 50 år gammal och efter en tid träffade morfar en ny kvinna. Jag var brudnäbb på deras bröllop, men för liten för att ha minnen av det. Första minnena var just från skogen som omgav den gamla skola där vi bodde. Jag älskade att klättra upp på stenarna och hoppa mellan dem. Förstod inte alls varför mamma skrek åt mig att komma ner! När sedan min dotter omkring 30 år senare gjorde detsamma förstod jag. Och försökte komma ihåg hur jag kände det som barn. Vi flyttade runt i länet beroende på var min far hade sitt arbete, och från åtta-nioårsåldern letade jag reda på en bondgård i grannskapet där de som hade gården lät mig vara med och göra det lilla jag kunde och orkade.

På de flesta ställen fanns katter. Och så var det höskörden. Genom att sätta en räfsa i min hand sprang jag inte alltför mycket i vägen. Hur stor nytta jag gjorde kan vi väl låta vara osagt. Det skulle dröja upp till dess jag var 11-12 år innan jag kunde göra en ordentlig arbetsinsats. Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med ett stall där det fanns travhästar. Ägaren lärde mig att köra för träning i en rockard, en tvåhjulig vagn med två sittplatser och jag fick köra hästarna så mycket jag ville. Till det kom andra stallsysslor. Jag gjorde det mesta stallarbetet mot att jag fick vara i stallet.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Kalvar, kor och hästar var mina bästa vänner. De lyssnade alltid. Djurägarna var snälla och lät mig vara med. Troligtvis var jag mest i vägen, men jag kan inte minnas att de någonsin var elaka mot mig.

På så sätt fortsatte det som präglat hela min tidiga barndom – umgänge med vuxna och mycket få jämnåriga kamrater. Utanförskapet förstärktes. Jag var på platser där de vuxna blev mina vänner. Jag tillägnade mig ett språk som skilde sig mot mina klasskamraters sätt att uttrycka sig. Jag talade om andra saker. Jämnåriga tjejers modeintresse förstod jag inte. Utanförskapet och mobbningen blev befäst. Och så fick jag glasögon därtill. Hur många gånger jag fick ”hjälp” att få dem kastade på golvet av klinkers eller på skolgården så de gick sönder. Men det var ju bara en ren olycka- och varför skulle jag vara ledsen och gråta över en sådan sak? Det var innan plastglasens tid. Sedan, när de kom, gick inte glasögonen sönder lika ofta om jag minns rätt.
crying-513164_1920
Skolan har jag berättat om i tidigare artiklar och det är inte något jag har särskilt många ljusa minnen av. Självklart finns ljuspunkter, men de var få. Fritiden kom att alltmer bestå av föreningsverksamhet. Jag sökte mig till föreningar som delade min livsåskådning. Under framförallt högstadiet lärde jag mycket om hur föreningar fungerar. Om styrelsearbete, studieverksamhet och mycket annat. Kunskaper som jag sedan haft mycket nytta av. För styrelsearbete är ett hantverk och att lära sig samarbete. I föreningsverksamheten fick jag en stunds fristad från mobbningen och trakasserierna. Men återigen – det var vuxna jag umgicks mest med. Temat återkommer.

MP Tivedens nationalpark 5
På dessa stenar har jag troligen suttit för sådär 40 år sedan! Bilden är från Tivedens Nationalpark. (Foto: M. Pettersson)

Föreningsarbetet har följt mig genom livet. Det har lärt mig mycket jag haft stor nytta av både inom yrket och privat. Föreningslivet tillsammans med kyrkan gav mig dessutom något som jag inte fick på annat håll. Det gav mig tillhörighet och gemenskap. Och det är vad jag tror har gjort så att jag ändå klarat av allt det som inte fungerat.birdwatching-387463_1920

pers-skog-och-branta-hallar
Dovrasjöleden (Foto: P. Svensson)

Även visningsbild från Dovrasjöleden. Foto: P. Svensson

FM-hundarna visar upp sig

Idag har FM-hundarna bestämt alldeles själva att de ville visa upp sig. Så Livets Skiftningar och FM Pipili har bara att lyda  order. När en grupp FM-hundar har bestämt något, ja då blir det så. De berättar också för Pipili att det pågår L-test nu i dagarna och så småningom kommer de att berätta om hur det var på dessa lämplighetstest. Men först vill de hedra en kamrat:
rainbow-977951_1920

FM Kyra har vandrat över bron till Regnbågsbrons land. Ingen tid finns där, bara lek och allt gott, gröna ängar, svala skuggiga dungar och allt vad en hund som Kyra kan önska finns i detta land. Vila i Frid FM Kyra.
Samtliga FM-hundar genom Livet Skiftningar.

 

FM Kyra på skolan 26 augusti
Vila i Frid  FM Kyra                        (Foto: I. Östling)

Tack Ida Östling för att du så generöst delat med dig av FM Kyras tid hos dig. Livets Skiftningar känner med dig och de dina i er sorg och saknad efter en älskad familjemedlem.

pers-blomma-3
Foto: P. Svensson

Nu vill FM-hundarna visa upp sig. Sommaren har passerat, men sommarvärmen gör tappra försök att hålla sig kvar. Sommaren är en underbar tid för hundarna med extra mycket utomhusvistelse. Flera av dem berättar också om semesterresor. Att utforska nya platser är alltid intressant. Men ibland blir det varmt i bilen och då är det skönt med AC tycker en anonym FM-hund!

fm-kerro-vill-ha-luft-fran-acn

fm-krus-pa-morgonpromenad
FM Krus tar en paus under morgonpromenaden 

Som ni kanske minns fyllde FM Krus och FM Kuna ett år midsommarhelgen. Och givetvis vill även FM Kuna vara med idag.

fm-kuna-letar-2-sept
FM Kuna och morgontoaletten (Foto: M. Rydfjord)

Kuna har valt att visa att hon är noga med sin morgontoalett. Likaså tvättar man tassar och leksaker före maten!
fm-kuna-ar-torstig
En utomhusbild där det råder viss oenighet om vem som ska ha pinnen vill hon visa, och att hon är duktig på att hoppa:
fm-kuna-ska-ha-pinnen
FM Kuna låter hälsa att hon gärna vill återkomma i en egen artikel, och det lovar Livets Skiftningar att hon ska få göra inom de närmaste veckorna! Då vill hon berätta om sin semester bland annat.
FM Kudo var allt lite tyken på FM Pipili. Pipili hade inte tagit med bilden på honom i artikeln om sommarens bär och frukter, utan bara nämnt honom vid namn. Han krävde därför att denna bild där han äter av bären skulle vara med. Självklart går Livets Skiftningar honom till mötes och publicerar denna bild. ”Minst tre bilder på mig” var hans krav och det är inga problem. Kudo berättar också att även han har för avsikt att återkomma i en egen artikel där han bland annat berättar om hur det gick på det L-test han nyligen genomfört.

fm-kudo-gillar-bar
FM Kudo äter bär  (Foto: J. Eklund)

FM Kudo visar upp sig!

FM Fatzy vill gärna var med även hon och tala om att hon njuter av livet på landet.

FM Fazy 12 juni
FM Fatzy i gröngräset    (Foto E. Qvick)

Kan man ha det bättre? undrar Fatzy. Bara vara, leka, promenera både i skogen och längs sjön. Ta ett dopp närhelst det passar. Fatzy njuter av livet tillsammans med matte Eva.

FM Fatzy Det finaste man har sätter man på bordet!
Jennifer Nilsson och FM Iolla (på bild) har besök av Eva Q och Fatzy.

Fatzy vill visa upp sin son FM Jötto som kan sitta fint. Andra bilden är det svampplockning för matte medan Fatzys granne Ozzy tar det lugnt. Fatzy talar om att hon också är noga med att hålla reda på sina leksaker, vilket hon visar på visningsbilden som avslutar denna artikel.

 

FM Fatzy och trattisar
Fatzy kamrat Ozzy och trattkantarellerna – favorit i repris! Men nog tycker jag mig se gul trumpetsvamp också? Trumpetsvampen som finns i gult och grått (brun?) tycker Pipili smakar ännu bättre än ”trattisar”. Det kan vara svårt att hitta de första, men har en väl gjort det brukar de finnas i mängder. Grattis till fin skörd.

Men – nu är det någon som kommer i full fart och knackar på. Det är Krus som tycker att han vill visa upp sig lite till. Ja, visst. Det ordnar vi. Visst får du vara med på några bilder Krus, innan vi låter lilltösen FM Lissa avsluta för idag.

fm-krus-och-kast-med-liten-boll
FM Krus har tränat kast med liten boll. Men var är bollen?

Matte har ordnat ett collage med många bilder på Krus. ”Passar mig bra” säger han!
fm-krus-i-manga-upplagor

FM Lissa får bli sist ut bland hundarna idag. Hon växer så det knakar. Den lilla ulltotten har blivit stor på kort tid. Precis som hos människobarnen försvinner spädbarnstiden snabbt, och innan man vet ordet av är barnen tonåringar. Lissa är inte i tonåren än, hon är ungefär i förskoleåldern nu. Då viljan att lära brukar vara lika stor som att hitta på hyss och bus. Lissa har som synes lärt sig att hämta tidningen. Att det är en trygg tjej råder inga tvivel om. Se bara hur lugnt hon tog det när hennes familj flyttade. Men det är nog lite långtråkigt att flytta. Även Lissa återkommer i en egen artikel om ett tag.

fm-lissa-flyttar-1
Lissa tar det lugnt under flytten. (Foto: I. Östling)

Lissa hämtar tidningen.

fm-lissa-27-aug-6
Lissa har fått syn på något intressant!
fm-lissa-27-aug-1
Även om man tar det lugnt är det jobbigt och kanske långtråkigt att flytta. Lissa passar på att vila en stund.

Med det tackar Livets Skiftningar alla FM-hundar med respektive fodervärd för generositet och tillmötesgående med bilder och berättelser. Som visningsbild återfinns FM Fatzy:
FM Fatzy har koll på sina saker OBS datum 14 juni ej 21 juni
Foto:
FM Kyra          Ida Östling
FM Krus          Susanne Andersson
FM Kuna         Monica Rydfjord
FM Kudo         Julia Eklund
FM Fatzy         Eva Qvick
FM Iolla           Eva Qvick
FM Lissa         Ida Östling
Bildcollage     Susanne Andersson
Blommor        Per Svensson
Regnbåge       Arkivbild Pixabay

FM Jeck och schäferpinnarna

FM Jeck skogsavverkning bild 9 28 mars
Idag den 14 augusti står Jeck i fokus. Han vill lära ut hur det går till att ta omkull sina egna Schäferpinnar! Vad är det som händer? Här kommer en hund till inspringande och ser lite upprörd ut! Men vänta, det är FM Kerro som har något viktigt att säga:

FM Kerro 11 juli
FM Kerro har något viktigt att säga:

Hej på er alla! Vill bara säga att jag är inte riktigt nöjd. Jag tycker att det borde vara min tur att få visa hur stor jag blivit och vad jag har lärt mig nu under sommaren. Det var länge sen jag fick vara med. Vad då? Katten som gjorde nosavtryck på den nymålade väggen? Vet inte vad ni pratar om, Det får ni ta med matte och katten. Jag, FM Kerro, hade absolut inte något med det att göra. Ja, nu har jag sagt mitt!  //FM Kerro

Visst ska du få komma tillbaka FM Kerro. Livets Skiftningar har lovat dig det. Och det gäller er andra FM-hundar också. Unga som äldre, nykomlingar likväl som bekanta. Alla är Välkomna och Livets Skiftningar kommer att ge er utrymme. Det finns många söndagar under hösten som artiklarna kan handla om er FM-hundar.
FM Jeck skogsavverkning bild 2 28 mars
Jeck berättar att bilderna från avverkningen är från mars och från juli i år. Matte Ulla-Britt tillade att det gällde att hålla sig undan när Jeck var i avverkartagen, för han fick omkull det träd han bestämt sig för. Jeck tänkte inte så mycket på var trädet föll, sa han, utan det viktigaste var att han fick omkull det så han sedan kan kapa av en pinne i lämplig storlek. Matte berättar: ”Det var faktiskt så att han fick ner hela trädet och jag var jättenära att få det i huvudet, gick och plockade och hörde ett brak… Slängde mig undan i sista minuten… Puuuuuh FM hundar.”

FM Jeck skogsavverkning bild 1 28 mars
Nu är det jag igen… Sätt aldrig en boll i händerna på min matte, hon fuskar eller så är hon fullständigt livsfarlig med bollar… Slänger bollen i ett träd så den kommer tillbaks till henne igen… och jag letar ju där jag tror bollen är… GRRRRR från Jeck (Text Ulla-Britt Ledin)

Men innan avverkning värmde han upp med lek med boll. När uppvärmningen var klar tog Jeck itu med arbetet att ta ner träd. I bildserien ser ni hur Jeck arbetade. ”Först valde jag ut ett lämpligt träd och sedan tog jag tag i det och drog till dess att trädet kom till mig. När jag väl fått ner trädet vilade jag en liten stund, för att sedan ta det med hem. Trädet jag tog ner i mars var inte större än att jag kunde ta det utan att behöva kapa av det.”

FM Jeck skogsavverkning bild 7 28 mars
Här vilar jag efter att ha tagit ner min pinne!

”Ni ser att det inte är så svårt att fälla träd, bara man vill så! Bilderna nedan är från Värmland. Det var då matte fick kasta sig undan från det fallande trädet. Men skyll inte på mig. Matte får faktiskt lov att hålla lite koll. Trädet var lite större än det jag tog ner i våras, så jag fick lov att kapa av en bit som jag kunde bära med mig.
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 4
Här på bilderna kan ni ser hur jag arbetade när jag tog ner trädet. Det gällde att ta tag på rätt ställe där det går bra att rycka och dra till dess det gav med sig och föll. Och som jag sa förut, jag fick ta av det för att få en lagom stor pinne med mig hem. Men jag vilade en liten stund emellan och funderade över var jag skulle bryta av trädet. Sen hörde matte något i skogen och hon trodde det var varg. Har ni hört, va? Varg? När det bara var älg och rådjur. Det är inte nåt att vara rädd för. Rådjur jagar jag bort från gården hemma. Vad sa du? Vad matte tycker om att jag jagar rådjur? Nej, det talar vi inte om. Slutpratat!”
Så snart det blir tal om att jaga rådjur blir Jeck tvärtyst och vägrar att säga ett ord. Ni minns att det var så förra gången också. Däremot berättar han gärna hur det gick till när han räddade tuppen från att bli mat till räven. På bilden vilar han ut efter att ha räddat tuppen.
FM Jeck 2 år 24 april
Jeck vill avsluta dagens artikel med bilder till från avverkningen i Värmland. Matte hittade svamp också som synes!
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 7
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 5

FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 6
Här ser ni grenen som jag tog av! Visst är den väl alldeles perfekt? Den gick till och med att ta med sig när jag sprang i blåbärsriset!

Ung och stark vill Jeck som så många andra i som är i 20-åldern testa sin styrka. Han blir två och ett halvt år den 24 oktober, vilket motsvarar lite drygt 20 människoår.
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 8
Visningsbild:
Jeck har avverkat och dessutom kapat sin schäferpinne i lagom storlek.

Tack till matte Ulla-Britt Ledin och Jeck som pga en viss svaghet i sina höfter blev civilist istället för tjänstehund. Som gårdsväktare och hjälpreda åt matte kan arbetet anpassas efter hans förutsättningar.

Berätta gärna om egna erfarenheter av hundar som gör ovanliga saker. För det hör nog inte till vanligheterna att hundarna avverkar och kapar till sina egna schäferpinnar!  Som vanligt är reflektioner, frågor, funderingar och annat välkommet i kommentarsfältet. Självklart går det bra att kommentera på FB och Twitter också.

Foto:
Ulla-Britt Ledin

FM Krus och FM Kuna 1 år

Grattis på 1-årsdagen

Liten blir stor. På bilderna ovan är det FM Kuna 1 år resp 8 veckor gammal. På bilden nedan har vi FM Krus då han tar det lugnt och när han visar sina fina tänder. Båda två fyllde ett år under midsommarhelgen. FM Krus är en dag  äldre än FM Kuna så den 24 respektive den 25 juni blev det ett år. Samtidigt passar Krus och Kuna på att berätta om hur det kan vara när man är en pigg, alert ettårig FM-hund med egen vilja och en stor önskan att vara aktiv. Kuna vill också berätta om att vara på semester och om varför det är så viktigt att lyssna på matte/husse när man springer lös under sommarhalvåret framförallt.

Dessa underbara hundar. Alltid så observanta och med på vad som händer. Blicken alert och ofta går det att ana ett stråk av okynne i den. Den egna viljan går inte att ta miste på. FM Krus har haft en period då han testat gränserna och troligtvis har även FM Kuna testat tålamodet hos de tvåbenta.  Hade de varit människor så skulle de vara omkring 15 år nu. Det första levnadsåret brukar jämföras med 14-15 år för att sedan räkna 7 människoår på ett hundår.  Hunden som för bara någon månad sedan verkade ha glömt precis allt den lärt sig kan och lyder och uppför sig på ett sätt som kan förvåna. Ettåringarna är fortfarande tonåringar med allt vad det innebär och det kommer med stor sannolikhet återigen perioder då lyssna och följa givna kommandon är som bortblåsta och FM Jönsos berömda kottar sitter som berg i öronen!

FM Krus letar nycklar men var är huvudet
Här letar FM Krus upp mattes nycklar. Men var har du huvudet, Krus?

Kuna och Krus är i puberteten skulle vi säga om de var människor. Det vill säga att hormonerna löper amok i kroppen och samma förvirring som en tonåring kan uppleva kan finnas hos ettåringarna. Det är inte nytt, har kanske pågått några månader. Förvirring och frustration hos både den som har kopplet på sig och den som håller i kopplet är inte ovanligt. Och så växlar det som över en natt och hunden som igår var omöjlig fungerar hur bra som helst. FM Krus matte beskriver detta tydligt i ett par bilder med ungefär två månader emellan:

FM Krus 160422 Koottar i öronen
Här har Krus inte lyssnat alls på matte. Vad han gjort förtäljer inte historien, men matte berättade att hennes självförtroende var i botten. Krus, som är ganska exakt åtta månader på bilden, börjar bli/har nyligen blivit könsmogen bland annat och åtta månader gamla hundar är nästan alltid i slyngelåldern!
FM Krus har spårat strumpor 160709
Här har vi Krus drygt två månader senare och en stolt matte beskriver hur han spårat och gjort en fantastisk insats! 

Krus är, nu när han blivit stor, fortfarande troligtvis kvar i slyngelåldern, men nu kommer med stor sannolikhet den arbetsvilliga, lyssnande Krus fram betydligt oftare än tidigare. Kanske kan det uttryckas som att Krus själv börjar känna igen sina egna reaktioner bättre än förut, vilket leder till en lite lugnare hund. Lite bus och okynne och kottar i öronen finns säkerligen kvar, men inte riktigt på samma sätt som förut.

FM Krus 20 juni gör stora framsteg
FM Krus visar sig nu från sin bästa sida och gör stora framsteg säger matte!
FM Krus på 1-årsdagen den 24 juni
FM Krus på 1-årsdagen den 24 juni midsommarafton

FM Kuna då? Ja, hon har säkert löpt för första gången och är säkerligen lika busig och okynnig som Krus. Envisheten är det inget fel på. Enligt mattes text bar Kuna sin pinne länge. Den lilla pinnen hon hittade i skogen skulle följa med hem.

FM Kuna och schäferpinne juli
FM Kuna visar att hon minsann vet vad en ”Schäferpinne” är, och hon bar också hem pinnen.

Kuna är en dag yngre än Krus och fyllde ett år på midsommardagen, den 25 juni. Att bära denna pinne i flera kilometer visar en del av vilken styrka och envishet dessa fantastiska hundar besitter. Kuna är därtill en berest fröken. Hon har bland annat sovit på hotell!

FM Kuna bor på hotell maj 16
Hade du en egen säng också, Kuna? Klart att du skulle ha det. Hotell är iallafall hotell!

Här är Kuna med på semester:

FM Kuna 1 år 25 juni 1 (2)
”Det bästa en har det sätter en på bordet” sägs det. Kuna tycks gilla möjligheten att hålla koll på vad som händer utanför.

Något som hon också gillar är blåbär. Många berättar för Livets Skiftningar att det är ovanligt gott om blåbär i år, så då gör det nog ingenting att FM Kuna plockar även hon!

FM Kuna på promenad i Blåbärsskogen 20 juli Monica Rydfjord
Det syns på Kuna hur nöjd hon är. Även om det kanske är lite varmt så har promenaden i blåbärsskogen varit toppen!

Att kunna ha hundarna lösa i skogen kräver att de kommer direkt på inkallning och att den som har hund med sig hela tiden har sin hund under uppsikt. Lagen säger att hunden ska hållas under sådan uppsikt att den inte kan störa de vilda djuren, genom t ex jaga, stöta upp eller ställa vilt från slutet av mars till slutet av augusti. Det är inte lag på att hunden ska vara kopplad, men den måste vara så pass nära dig att du omedelbart kan hindra den från att jaga framförallt. En väldresserad hund, såsom Livets Skiftningar uppfattar att de allra flesta FM-hundar är och som kommer direkt på inkallning samt avbryter ett icke-acceptabelt beteende, är helt OK att ha lösgående med några få undantag där hund alltid måste hållas kopplad.

FM Kuna 1 år 25 juni 2 (2)
På sin 1-årsdag besökte FM Kuna Sveriges geografiska mittpunkt.

Som avslutning FM Kuna som gillar att bada. Första bilden så svalkar hon sig efter att ha busat och lekt med kompisar. Andra raden FM Krus som på första bilden uppmanar matte att ge honom bollen. Nu!

Foto samt underlag till bildtexter
FM Krus: Susanne Andersson
FM Kuna: Monica Rydfjord, Helena Rydfjord

Stort tack till er alla för er generositet.

Visningsbild: FM Kuna har varit och plockat blåbär

FM Kerro – valp med attityd

FM Kerro har hunnit fylla sex månader. Och som många andra FM-hundar har han stora öron. Hemligheten med dem är att de är så stora för att det ska gå lätt att stoppa kottar i dem! Ja, matte till Kerro säger att han är döv (ibland), men Kerro själv uttalar FM Jönsos namn med andakt. Det är verkligen han stora idol. Han ska minsann gå i hans spår när han blir stor. Detta berättade Kerro för matte som var snäll och talade om det för Livets Skiftningar. Vi skickar samtidigt så här genom bloggen hälsningar till FM Jönso och ber att ni som läser denna artikel och har kontakt med honom framför hälsningen och gärna berättar att han har idolstatus bland de yngre hundarna!

FM Kerro 29 maj
Öronen😍😍 och ändå hör han så ”dåligt” 😉 FM Kerro (Foto och text: I Erlandsson)

Hej! Kerro här. Jag lovade att komma tillbaka och berätta om en del jag har gjort. Ja, ni vet ju att matte och jag inte alltid är helt överens om hur nödvändigt det är att göra vissa saker. Så det är bara att börja berätta. Det var det här med tapeten i sovrummet. Där det nu är en grå fläck på ett ställe. Kan ni tänka er att matte tar in mig i sovrummet och jag tror förstås att vi ska lägga oss att vila. Fast vila när man kan leka? Visserligen var jag nog lite trött, men iallafall, aldrig kunde jag tro att hon skulle komma på den dumma idén att lämna mig ensam i sovrummet. Skulle jag, Kerro, vara ensam? Nej, det gillade jag inte.  Jag kände på lukten att hon höll på med mat och hörde hur både hon och husse satte sig för att äta. Då började jag också att äta! På tapeten. Kerro lämnar man inte ensam utan att det händer någonting. Det skulle minsann både matte och husse lära sig, tyckte jag alltså. Matte sa nånting annat när hon såg att jag tuggat på tapeten. Och nej, jag tänker inte tala om vad hon sa. Så det så.
FM Kerro har gått och lagt sig!

Matte Isabella berättar: ”Vi tänkte börja smått med det där med ensamträning innan vi lämnade honom korta stunder hemma helt själv. Så vi stängde in honom i sovrummet medan vi åt lunch (sovrummet är stort och rymligt) och han verkade trött så vi tänkte att detta ska nog gå bra. Jag går tillbaka när vi ätit upp för att se om han är vaken så jag kan ta ut och rasta honom.  Då ligger han och gnager på en kant av väggen och drar upp tapeten, som tur väl va kom jag in precis när han påbörjat sitt lilla hyss så det var ingen jättestor bit som försvann, men det vita sovrummet har numera en grå fläck sedan detta buset ägde rum.” (PS! Bilderna är tagna vid ett annat tillfälle förf. kommentar)

FM Kerro på bushumör juni
”Kerro är riktigt busig, det är från mys till bushumör på 2 sekunder!! När han är trött får man en lugn och mysig vovve men resten av tiden är det gärna håll igång! FM Jönso verkar verkligen vara någon Kerro ser upp till!”  (Foto och text: Isabella Erlandsson)

Kerro älskar att bada. Det bästa han vet att springa upp och ner i vattnet om och om igen. Han badar överallt han kommer åt. Ett badkar inomhus eller ett stort hav tycks inte ha någon betydelse. Huvudsaken är att det är vatten. Nedan en bildserie på när Kerro hoppar i.

…och så ett par badbilder till:

Kerro berättar om när han badade i badkaret en morgon. Klok vovve som badar på morgonen tycker Livets Skiftningar, men just denna morgon var inte matte nöjd. ”Matte hade väldigt bråttom och skulle springa till bussen var badkaret fortfarande fullt med vatten, jag älskar vatten och matte kollade bort en sekund. Så jag sprang allt vad jag kunde och hoppade ner i det fulla badkaret och tog mig ett bad, matte fick lyfta upp mig och blev dyngsur. Hon fick byta kläder, och vänta på nästa buss!” berättar Kerro. Här förstår ju alla som läser att Kerro, utöver att han älskar vatten, också är duktig på att hoppa. Att kunna hoppa är mycket praktiskt, både inom- och utomhus.

FM Kerro väntar på mat
FM Kerro vet att kattmaten står på bordet – och han kan hoppa…

Här på bilden sitter jag i köket och spanar. Jag väntar på att att jag ska bli ensam i köket en kort stund. Eller att matte åtminstone kan titta bort och sluta ta kort på mig. Jag vill ha kattmat. Det är inte bra för hundar, säger matte, men det struntar jag i! Det behövs bara en kort stund så att jag kan hoppa upp på bordet och ta mig någon eller några tuggor. Jo, ska väl erkännas, det tar slut om jag hinner äta upp innan matte eller husse kommer. För ett tag sedan hittade jag något riktigt gott, en pizzabit! Matte sa något om att hon blev utan mat. Men varför lägger hon fram mat till mig om det inte är meningen att jag ska äta upp den? Matte skulle gå och hämta en grind när hon lämnade maten till mig. Men när jag tänker efter så låg inte pizzabiten på bordet utan på bänken. Men det spelar ingen roll. Det viktiga var ju att jag fick mat.

Och kan ni förstå – jag får inte vara ensam i köket längre. De stänger mig ute om de inte är i närheten. Om jag hoppar på andra ställen? ja visst gör jag det! Hemma hos husses mamma och pappa kan jag nu välja själv om jag vill vara i trädgården eller inte. Det är bara att hoppa över staketet om det blir långtråkigt i trädgården. Får jag chansen kan jag ju alltid passa på att jaga katt som det händer att jag gör hemma hos mattes mamma och pappa. Då är det inte alltid att jag hör när matte ropar, inte första gången iallafall.

Matte berättar att Kerro också hoppar bara för att det är roligt att hoppa. Finns det sedan någonting att nypa tag i, som en bajspåse tex, så hoppar Kerro upp och biter sönder påsen. Matte har inte berättat vad hon tycker om detta påhitt av Kerro, men Livets Skiftningar har sina aningar. Men nu när Kerro har blivit stor kanske han han har slutat med dessa hyss, eller hur är det Kerro? Nej, nu hör inte Kerro, så vi slutar för idag.

Foto: Isabella Erlandsson
Visningsbild: FM Kerro 10 april

Valp, glädje och bus – FM Kerro

FM Kerro 9 veckor gammal Isabelle Erlandsson
Isabella, matte till FM Kerro som på bilderna ovan är nio veckor, förväntade sig ett men fick något helt annat. Idag har Kerro hunnit bli hela fem månader.

Så här en försommardag bjuds på skratt och kärlek och en del frustration, tårar och rädsla. För livet med FM-hundvalp blir inte alltid som tänkt. Men något du som husse/matte till en valp kan vara säker på är:  Du kommer aldrig någonsin att ha långtråkigt! Både FM Kerro (född 8 december 2015) och matte Isabella berättar här om en del av allt vad de har varit med om.

FM-Valp fr HAS maj -16
FM Valp (Bildkälla ”BB Hilton” HAS maj 2016)

Om FM-hundarna brukar sägas att de är ”väldigt mycket hund”. Med det menas att det kanske inte är så lätta att fostra, men alltid villiga till lek och arbete utifrån sin ålder. Och blir det långtråkigt, ja då hittar man väl på något själv 😉
FM Kerro 11 april Spanar in vägrar gå
FM Kerros matte Isabella berättar om denna bild: ”FM Kerro har börjat med något fuffens att vägra gå ibland så idag när vi promenerade och han satte sig ned på marken och tvärvägra kände jag bara jaja skitsamma… Det var väldigt fint väder och vi gick vid vattnet så jag slog mig ned på bänken och tänkte att jag likaväl kan sitta och njuta av det härliga vädret en stund, hann inte mer än att sätta mig så hade jag denna lilla voffi i knät ”vadå skulle jag sitta på marken eller” 😂 Så där satt vi en stund och bara njöt av livet och varandras sällskap (och kollade på ankor, cyklister och massa konstiga människor såklart) 😜” 

Livets Skiftningar fick mejl från Kerro för en tid sedan. Det verkar som att det sprider sig att vi står på hundens sida och låter FM-hundarna själva få komma till tals. Kerro skrev nämligen själv och berättade en del om vad han gjort. Han var inte så förtjust i att matte skulle berätta eftersom han själv ville välja vad som skulle berättas om. Du känner väl till att ni FM-hundar har en egen radiokanal där ni kan utbyta erfarenheter och tips? Ett ”vov” i din frekvens så är du uppkopplad. Andra hundar är välkomna, men givetvis står FM-hundarna för den tekniska biten.

FM Kerro och tuggbenet 1 av 2
När jag vilade kom jag på en toppenidé! Om jag har vattenskålen vid en tass och mitt tuggben vid den andra – då behöver jag knappt inte mer än flytta lite på mitt huvud när jag vill byta. Visst är det bra?

För några veckor sen, i början av maj, sprang jag rakt in i väggen och gjorde illa min tass. Det gjorde så ont att matte och jag fick åka till en dum farbror som klämde och kände på det onda. Han sa att jag skulle äta smärtstillande, vad nu det är. Dessutom, hör och häpna, fick jag bara koppelrastning i en vecka och dessutom lekförbud. Jag undrade verkligen hur jag skulle klara av det?!? 😳😱 Farbrorn sa också att om jag inte kunde gå några dagar senare skulle det bli något han kallade för röntgen och det lät inte allas roligt. Vi höll både tassar och tummar för att jag skulle slippa! 😄 När jag kom hem var jag såååå trött att jag sov middag för första gången någonsin 😂 . På bilden under texten ser ni när jag vilar middag!
FM Kerro vilar maj 16
Jag måste berätta att jag älskar att busa med matte! Och att bita på saker, som när jag bet på tapeten, ja, helt enkelt busa lite och har roligt. Så när matte höll på och städade för ett tag sedan lade hon ett par smutsiga strumpor på ett litet bord, hon skull ta dem med till tvättkorgen, men ville göra klart det hon höll på med först. Och strumpor är roliga. Dessutom luktar de gott, så gissa vad jag gjorde? Jag tog dem snabbare än snabbast. Jag menar, jag är ju inte för inte en FM-hund, och så sprang jag. Upp i soffan och matte efter. I all hast lyckas jag svälja en av strumporna, men var ändå rätt nöjd med min insats. Men konstigt nog så var inte matte alls glad. Hon ringde veterinär, tror att det är samma som den där farbrorn som kände på min onda tass, och konsulent. Lite osäker på vad konsulent är, men matte pratar om konsulenten ibland. Ja, ska väl erkännas, kanske lite oftare när jag har busat än annars. Det brukar betyda att jag får prova något nytt. Ibland är det roliga saker, men inte alltid. Det är roligt att lära sig nya saker, men inte sådant som innebär att jag måste ligga still, vänta, eller låta bli att ta upp det jag hittar. Jag höll på att glömma, ni undrar förstås hur det gick med strumpan? Jodå, den kom allt ut rätt väg, så allt gick bra!

FM Kerro som svalt en strumpa samt gjort illa tassen
Här är en bild på mig när jag har ont i tassen.
FM Kerro och tuggbenet 2 av 2 10 maj
…och här en bild till på mig och mitt goda tuggben!

Jag har en favoritperson. Matte är bra, men ingen går upp emot husse. Så när husse har varit borta några dagar, han arbetar åt försvaret, går jag och matte och möter honom när han kommer hem. Försvaret – undrar om det är samma ”försvaret” som i mitt namn? Iallafall brukar jag och matte gå och möte husse när han är på väg hem och innan jag ser och känner lukten av honom säger hon: ”Var är husse?” Då blir jag så glad att jag knappt vet vad jag gör och så springer jag. Jag känner ju nästan på en gång då att han är inte långt borta. När jag sen ser honom gör jag glädjeskutt och gnyr och gnäller, bara av ren glädje. Jag vill försäkra mig om att husse (och matte med, förstås) verkligen förstår hur glad jag är över att husse äntligen är hemma. När jag var liten så sprang jag och lade mig på husses fötter så fort jag kunde för att jag inte skulle bli uppäten. Jo, det är säkert. Jag är helt övertygad om att jag hade blivit uppäten om inte jag fått ligga på hans fötter. För det var två stora läskiga saker, katter kallas de visst, med jättevassa tänder och lika vassa klor som tyckte att jag skulle nog smaka gott till lunch! Men var jag hos husse vågade de inte ta mig.FM Kerro har gått och lagt sig!
På de här bilderna ligger jag och vilar! För ibland är det jobbigt att springa och leka. Men egentligen är det ännu jobbigare att vara alldeles stilla, när jag bara vill springa. Jag har mer jag skulle kunna berätta, men det här får räcka för idag. //FM Kerro
PS! Tapeten är en egen historia, men den spar jag till en annan gång.

TACK till FM Kerro och matte Isabella för att ni vill medverka.
Foto: Isabella Erlandsson, där ej annat anges.
//Livets Skiftningar

Visningsbild: Arkivbild Pixabay.com

Drottningen och Gullekramarna

En saga för små och stora barn

WIN_20150815_000337
Drottning Akka

Gustava Gullefjun är gammal, men har alltid en saga för den som vill lyssna. Idag berättar tant Gustava om Drottningen, några av hennes vänner, Gullekramar och hur Gullekramarna kommer från Havsviken till Sjöskoga By.

Drottning Akka håller hov. Hon har mycket bestämda åsikter om vilka som är tillräckligt fina för henne och vilka hon helst struntar i. Sedan finns ju dem hon vill, men inte kan strunta i, och då blir hennes vackra svans dubbelt så tjock som vanligt och hon spottar och fräser ljudligt. Hjälper inte ens det kommer det ett eller möjligen ett par slag med framtassarna, med klorna väl synliga.

110410 006
Gammeltanten ZsaZsa                                     (Foto Björn Johansson)

Gammeltanten ZsaZsa håller sig på behörigt avstånd och smyger sig förbi för att komma fram, medan den unga Bubba Boxer, som ser alla katter som lekkamrater, inte förstår Akkas inställning. Drottningen protesterar mot att bli kallad katt. Hon är minsann inte vilken katt som helst, hon är Drottning och Helig Birma. Det är skillnad det, se!  Men det var inte om Drottningens besök av hundar denna sagan skulle handla, utan om hur det gick till när Drottningen mötte Astrid Brefdufwa med hjälpreda Rudolf Rugguggla samt hur Rudolf fick nya vänner i familjen Fiskmås.

dove-939973_1920
Här är ett porträtt på Astrid Brefdufwa. En bild hon själv gärna visar upp!

Astrid hade fått ett viktigt uppdrag. För första gången skulle hon flyga Gullekramar från Havsviken till Sjöskoga By. Där skulle hon möta Drottningen och Gustava Gullefjun. En märklig leverans. För samtidigt som Astrids chef beställde Gullekramar hade det också från Drottningen kommit en beställning på ”de finaste Gullekramar som Malte Mullvads Bageri kunde baka” och de skulle levereras till samma adress i Sjöskoga By, till sagotanten Gustava Gullefjun. Lilla Gullefjun må vara liten och söt, men hon är gammal och snäll, berättar sagor var kväll, och har alltid en saga för den som vill höra.

Det var Drottningen själv som hade beställt Gullekramar och det till Gustava Gullefjun, samma Gullefjun som Astrids chef, och vän också, hade beställt Gullekramar till. Det blev så många att Astrid behövde hjälp och den enda som kunde hjälpa henne var Rudolf Rugguggla. Nu är inte Rudolf den mest pålitliga alla gånger. Han ser dåligt (om det inte är sorkar och möss) och han är VÄLDIGT förtjust i Gullekramar.

owl-14918_640
Det här är den bild Rudolf själv vill visa upp. Om den är så lik honom – ja, det var en annan fråga!

Och så hade Rudolf och Astrid lastat Gullekramar i paket för att flyga från Havsviken till Sjöskoga By. Astrid hittar överallt, men Rudolf har svårt med att hitta och blandar lätt ihop saker och ting. Därför händer att Rudolf flyger med Astrid för att lära sig vägen. Malte Mullvads Gullekramar började bli kända och många ville köpa.

Gullekramar är en alldeles speciell form av kram som Malte bakar och fyller med det godaste som finns. Och de är magiska. För den som får Gullekramar kan alltid göra egna. De blir inte som Maltes, men bra ändå, även om de ibland blir lite ojämna i kanterna. För en Gullekram kräver att man är minst två. Därför har Astrid alltid Gullekramar med i retur. En hjärtegod och varm Gullekram är nog det bästa som går att få av en vän.

gosling-810541_1280 - kopia
Gullefjun som barn. Men hur ser en Gullekram ut? Kanske kan någon rita Gullekramar?
För det går inte att ta kort på dem!

Astrid och Rudolf flög och var snart framme i Sjöskoga By när Astrid såg att en kartong var trasig i kanten och Rudolf hade guldglitter runt näbben. Och precis när Astrid skulle säga till försvinner Rudolf i rasande fart rakt ner i diket med kartonger och allt.

– Nej, tänkte Astrid, hur ska det här gå?

Vad tror du att Rudolf gjorde? Ja, du har så rätt! Han hade fått syn på en sork, precis vid rätt tillfälle. Och är det något Rudolf inte kan låta bli, förutom Gullekramar då, så är det sorkar. Nu dök han med last och allt och så var sorken borta och Rudolf mätt! Astrid var arg. Du vet så där arg som man bara kan bli när något viktigt går sönder. Och Rudolf hade haft sönder några Gullekramar. Inte bara för att han dök, eller hur, Rudolf? Visst var det så att du tagit dig en smakbit ur ett av paketen lite nu och då under flygningen? Astrid var arg på Rudolf, så han fick inte följa med till Drottningen. Drottningen blev rätt så glad över att Rudolf stannat utanför, fick Astrid veta långt senare. Allra synnerhet när hon hörde att han börjat prata med familjen Fiskmås. Astrid kan inte vara arg länge och de var nu i Sjöskoga By. Att hitta Gullefjuns hus var lätt. Det var iallafall ett hus för en Drottning.
banner-1244549_1920
Gullefjun bodde hos Drottningen och Astrid knackade på. Lite nervös, eftersom Drottningen är en katt och Astrid Brefdufwa en fågel. Man vet aldrig, tänkte Astrid, om Drottningen äter fågel såsom Rudolf äter sork.  Men inte behövde Astrid vara orolig. Drottningen äter inte Brefdufwor. Absolut inte när de dessutom kommer med Gullekramar. Astrid och Drottningen var lite oroliga båda två, så det var svårt att prata i början. Men det gick snart över och de skulle komma att bli mycket goda vänner.

Så fick då Drottningen sina Gullekramar och Astrid lämnade också över det som var kvar av de Gullekramar Rudolf hade haft med sig. Han fick inte komma in för Astrid. Och en och annan Gullekram saknades det en flisa av, några var lite trasiga och hoptryckta. Men vad gör väl det? Gullekramar var det och Gullefjun fick på så sätt Gullekramar av både sin vän och av Drottningen. Och magiska som Gullekramar är, hade Astrid och Rudolf färdiga paket att ta med tillbaka till Gullefjuns vän. Drottningen? Ja, hon fick också Gullekramar av Gullefjun!

Festen då? En stor fest blev det som hördes långt utanför Sjöskoga By. För Rudolf hittade Familjen Fiskmås och de blev goda vänner. De festade bland mycket annat, på det paket Gullekramar som var så trasiga att de inte gick an att lämna, tyckte Astrid, till en Drottning. Men om än trasiga, så är Gullekramar ändå Gullekramar till Familjen Fiskmås. (Astrid hade hört tisslas och tasslas om att familjen letade bland sopor och skräp, och inte var så noga med vems saker de tog heller). Och nog smög Astrid med några av de allra finaste Gullekramarna i paketet också. Även familjen Fiskmås behövde det som var fint. Men festen – den är en annan historia som det skulle komma att talas om länge!

seagull-72051_1280
Familjen Fiskmås med vänner

Att som barn vara överrörlig – EDS ht

child-742345_1920
Konsekvenser av överrörlighet, som är ett av många symtom på EDS hypermobilitet är den form som här kommer att belysas. Överrörlighet ur ett perspektiv som innebär en funktionsförändring, inte med nödvändighet alltid en funktionsnedsättning. Den kan bli till både nedsättning och till ett hinder, men behöver inte alltid vara det. Ibland kan överrörligheten rentutav var en fördel. Som vuxen med diagnos går det att förstå varför det lilla barnet ville åka vagn, medan det friska syskonet ville gå. Här kan vi anknyta till trilogin om den lata flickan. Redan i späd ålder fanns det alltså en dold orsak till barnets beteende. Men ingen ska lastas på något sätt eftersom kunskapen inte fanns, vare sig hos vården eller föräldrarna. Den kunskapen skulle komma att dröja i mer än 40 år. Idag borde kunskapen finnas inom vården i synnerhet. Idag borde inga barn behöva få sina upplevelser ifrågasatta och negligerade. Kan jag hoppas och tro att denna erfarenhetsbaserade berättelse hör hemma i förgången tid och inte förekommer idag?
horse-1006348_1920 - kopia
Överrörlighet kan underlätta vid olika typer av idrottsutövande, åtminstone till en början. Innan överrörligheten blir så markant att den ökar risken för exempelvis fall. Eller att smärtan blir för hög. Att som barn vara överrörlig är något som barnet mycket sällan reflekterar över, eller ens är medvetet om. Överrörlighet vid EDS är en medfödd defekt. Om barnet inte har ont medför överrörligheten ofta en ökad smidighet och en förmåga att forma kroppen utan att det tar emot. Tyvärr följer ofta med överrörligheten också smärta. Erfarenhetsmässigt tolkas denna smärta ofta som växtvärk eller annan ”normal” smärta hos barn. I synnerhet om inte EDS-diagnosen är känd sedan tidigare. Barnet lär sig tidigt att smärta är något normalt och något att bara försöka negligera så långt som möjligt. Resor till sjukhusets akutmottagning brukar mynna ut i en slutsats: Det finns inte något fel. Alla prover är bra. Inte något att oroa sig för med andra ord. Och barnet får bekräftat gång på gång att smärta är normalt och ofarligt, i bästa fall. I sämsta fall att hen bara inbillar sig, söker uppmärksamhet genom att påstå sig ha ont, att smärtan barnet har egentligen inte finns.
crying-513164_1920
Vad gör det med ett barn som lär sig att den smärta barnet känner och upplever inte är på riktigt? Vad gör det med barnets uppfattning om sig själv? Hur ska barnet kunna  definiera sig själv och sina upplevelser om vuxna säger att de inte är på riktigt? Hur ska detta barn kunna få en tilltro till sig själv och sin egna upplevelser?

Det är utifrån denna erfarenhet detta skrivs, inte utifrån forskning. Det finns säkerligen mycket forskning om hur barnet skapar sin identitet utifrån hur det speglar sig mot omvärlden, mot vuxna och mot andra, i detta fall, friska barn. Men erfarenheten får här tala. Barnet kommer med stor sannolikhet att så småningom uppfatta sig själv som udda och annorlunda. Det som är udda och annorlunda kan vara svårt att acceptera från dem som inte är det. Och så är grunden för utstötningens, mobbningens, kränkningens mekanismer lagd. Kanske är det så att barnets överrörlighet tillsammans med andra symtom till slut gör att rullstolen och andra hjälpmedel blir ett måste. Då blir ovanligheten dessutom synlig. Det som gör mest ont är när vuxna går före och ägnar sig åt kränkningar på olika sätt. Som barn går det inte att förstå varför det gör ont när en vuxen definierar barnet. Det gör bara ont, så ont. Kanske gör det ont i magen, någonstans, men det går inte att säga var det gör ont. Det går bara att säga att det gör ont. Doktorn undersöker, tar prover och säger: ”Du är frisk. Dina prover är bra. Det finns inte något att vara orolig för.” Oavsett om det sägs till barnet eller föräldrarna så hör barnet: ”Du har inte ont”child-499732_1920
Återigen har barnet blivit fråntagen sin upplevelse. För smärtan är verklig, mer verklig än vad någon ens kan drömma om som inte upplevt den. Och att bli fråntagen sin upplevelse gör inte att smärtan klingar av. Det förstärker smärtan. EDS ger därtill många andra symtom, som inte heller de syns på några prover. Det kan, som nämndes tidigare, bli nödvändigt med hjälpmedel. Men om det nu inte finns någon diagnos hur ska då barnet få den hjälp det behöver? Lyssna på vad barnet berättar, se på hur barnet rör sig. Det kan ge ovärderliga upplysningar. Tro på vad barnet säger. Idag borde ett barns upplevelser tas för den verklighet som en upplevelse alltid är. En upplevelse är alltid verklig, alltid. person-1119404_1920
Barnet drömmer om att kunna göra det som alla andra kan, men kroppen samarbetar inte. Den gör ont, den hindrar barnet. EDS hypermobilitet kan göra att vissa rörelser är omöjliga att göra. Det spelar ingen roll hur mycket individen tränar. Rörelsen går inte att göra på grund av överrörligheten, på grund av smärtan som rörelsen orsakar, på grund av den genetiska defekt som barnet föddes med. Det går inte att öva, träna eller lära sig, det är omöjligt. Tvinga inte barnet till att försöka och misslyckas gång på gång.girl-898361_1920
Se barnet! Se vad det kan. Bekräfta barnets upplevelse, negativ såväl som positiv. Det hjälper barnet att utvecklas som individ. Tro på barnet som säger att det gör ont, även om det inte syns. Oavsett om det finns en diagnos eller inte. Låt inte fler barn växa upp i tron att deras upplevelser inte är verkliga.

Tänk om det nu är så att denna berättelse är historia. Oavsett var barnet möter vuxenvärlden blir barnens upplevelser bekräftade som den sanning de är.

Berätta, du som har barn idag – är det så?
Berätta, du som är ung vuxen – hur bemöttes du när du var yngre?
Berätta, du som arbetar med barn, hur är det idag?
Berätta, kommentera, reflektera över texten.
Hur tänker just du kring detta?