Trolltiven

tiveden-seogora-junkerjagaressten
Junker Jägares sten, en underbar lekplats för äventyrslystna barn.                                            (Foto: Länsstyrelsen Örebro län)

Minnen från Tivedens Nationalpark

För många, många år sedan blev jag som barn invigd i Urskogens alla hemligheter. Jag hörde berättelser om troll och väna jungfur som färgade Näckrosen röd. Om allsköns varelser som bebodde den uråldriga skogen. Om Trollkyrkan och om Vargaklämman. Idag kallas området för Tivedens Nationalpark och ligger mellan Närke, Östergötland och Västergötland. Tiveden är en av de urgamla bergskedjor som omfamnar Närkeslätten tillsammans med Kilsbergen i Väster och Käglan i Öster. I norr möter Kilsbergen det som kallas för Bergslagen och gränsen mot Västmanland. I väster utgör de gräns mot Värmland. Tiveden gränsar främst mot Västergötland och delar av Östergötland och Käglan har sin gräns mot Västmanland. Tillsammans bildar de tre bergskedjorna som ett U kring slätten med en öppning norrut.

11109501
Här kröp jag, in bland Vargaklämmans irrgångar. Ut kom jag alltid någonstans. Fram till midsommar låg isen kvar. Blöt, lerig och överlycklig.(Foto: Länsstyrelsen)

Jag tillhör släktet ”Trösslingstorpare” i rakt nedstigande led sedan minst 250 år tillbaka. Trösslingstorp är ett litet, litet torp beläget bredvid Y-kullen mitt inne i djupaste urskogen.

tiveden4
Ofta kom jag ut högt upp. Inte långt från Vargaklämman ligger Fagertärn där näckrosorna färgats röda av Jungfruns blod. (Foto: Länsstyrelsen)

Till Y-kullen kom Valloner, smeder, från Belgien  vandrande någon gång under tidigt 1600-tal. De röjde och bröt mark för att kunna tjäna sitt levebröd genom att verka som smeder. Det kom även invandrare från Finland under 1500-talet vars historia fortfarande i allra högsta grad hålls levande i trakten av ättlingar från skogsfinnarna. Trösslingstorparna levde av vad skogen kunde ge och av vad torpet förmådde.

Tiveden_nackros
Fagertärn                                                                                                 (Foto:  Regionorebrolan.se)

Idag drivs Trösslingstorp av en förening vars medlemmar till största delen är ättlingar till de som bebott det lilla torpet. Där kan föreningens medlemmar och gäster till dem samlas till släktträffar, andra aktiviteter likväl som de kan övernatta i stugan efter en enkel bokning. Trösslingstorp drivs också enligt gamla traditioner med t ex slåtter med lie. På så sätt bevaras, med hjälp av EU bland annat, en liten del av ett sätt att leva som idag känns avlägset, men viktigt att bevara. Även kolning bedrivs i Tiveden och det går att köpa träkol framställd helt enligt gamla tiders sätt att kola. Lokala föreningar och sammanslutningar kolar varje år och att följa processen från att milan ställs upp till dess den har förvandlat träd till kol går att göra på flera platser.

Att leva av skogen var hårt och inte sällan också farligt. Kolarnas vardag har skildrats av poeter som Nils Parling och Dan Andersson. De befinner sig visserligen i Bergslagens finnmarker, men arbetet var detsamma. En mila som slog kunde vara skillnaden mellan liv och död för både kolarna på plats och för att det som skulle försörja familjen förtärdes av elden och svälten då stod för dörren. När tillfälle gavs så slog sig kolaren lös och det berättas att här gällde inte annat än att spela och dansa. Kanske fann den vanligtvis hårt arbetande kolaren som ännu inte bildat familj sig en flicka. Men töserna var få och kolarna många och vem skulle hon välja?  Stickan Andersson beskriver hur det gick till de lördagar då hambon kom till trakten.

2775477113_338534ef09
Torp någonstans i Tiveden (Foto:Länsstyrelsen)

Vill du gå längre tillbaka går vi till den mörka medeltiden. Kanske är det genom Korsriddaren Arn du känner Tiveden och alla dess faror? Så långt tillbaka vet jag inte om jag har mina rötter. Men nog är de trots allt djupt förankrade bland  dem som levde och verkade där. Dem som poeterna skrev om i början av förra seklet. Med invandringen kom också många nyheter. Det som vi idag kallar för genuint svensk kan vi hitta grunden till bland andra invandrande tyska köpmän, bland valloner, fransmän och från våra grannar i öster.

Munkastigen heter en känd vandringsled som började vid klostren runt Vättern och gick genom Tiveden för att sluta först i Trondheim, Nidaros. Munkastigen var en farlig väg att vandra. Många var de som bragtes om livet av rövare och lösskefolk, förtäljer alla de sägner som finns. Munkarna gick från kloster till kloster från Alvastra till Nidaros. Idag utgör Munkastigen ungefär 4 mil av den knappa 30 mil långa Bergslagsleden. I sin helhet är dock Munkastigen idag 96 km lång och en av de vandringsleder som får räknas med bland Birgittalederna. Pilgrimscentrum i Vadstena, Svenska Kyrkan, ansvarar för och anordnar aktiviteter kring dessa Pilgrimsleder. Munkastigen går fortfarande från kloster till kloster och passerar både Ramundeboda Klosterruin och Riseberga Kloster. (Bilder ovan från Alvastra klosterruin i Omberg, Östergötland. Foto från Pixabay.com)

trondheim-830910_1920
Detalj från katedralen i Trondheim, Nidarosdomen

Så har du nu en förklaring till varför min blogg pryds av de röda näckrosorna.

Vill du berätta för mig om dina minnen? Kanske känner du de väsen som bara finns djupt inne i urskogen? Tivedens Nationalpark låter inte alls så spännande som det ”Trolltiven” jag lärde känna en gång för många år sedan.

Sägnen om de Röda Näckrosorna

 

Foton från Tiveden är hämtade från Länsstyrelsen, Tivedens Nationalpark

Övriga foton från Pixabay.com.water-lilies-481984_1920

 

I arla morgontid

Dimman lättar

Minnen, ljuva minnen…
Nu börjar längtan till skogen komma. Skogen är mitt element. Där trivs jag. Där känner jag mig hemma. Jag har växt upp och levt med skogen inpå knutarna under många år. Jag lekte i den som barn. Klättrade på stenar, hoppade mellan stenblock. Åt harsyra och stensöta. Ljusgröna knoppar från gran och tuggade kåda. Kåda bara ibland. Harsyran och Stensötan var favoriterna. Granknopparnas syrlighet kan jag ännu, många år senare, känna smaken av då jag tänker på dem.

fir-drove-1110793_1920

Med våren och snösmältningen kom längtan till skogen. Orrspel och Tjäderspel. Lite längre fram Gökotta. Att ligga i ett gömsle, eller för den del bil eller en gammal husvagn mitt ute i skogen och lyssna till gryningens morgonsång. Ibland var inte Göken uppskattad. När orrar och tjädrar slutat spela och det var dags att sova några timmar innan hemfärd började Göken ropa. Precis utanför det öppna fönstret och Göken slutade inte. Den kunde hålla på att ropa i timmar, så ibland var det att ge upp tanken på sömn och åka hem.

Tjäderspel i Åsele

dawn-674901_1920

Minns platsen så väl. En skogsväg precis invid en tjärn som omgavs av myrmark. Vid sidan av vägen fanns ett lagom stort utrymme att parkera bil och husvagn på. En kort promenad ledde till en liten jaktstuga eller kanske jag ska säga koja. Från den gick att både se och höra orrspel likväl som tjäderspel. Stigen grenade sig som en klyka från vägen runtom tjärnen. Ibland valde jag att stanna i husvagnen och bara lyssna till gryningens alla ljud. Med fönstren öppna kunde jag se hur råen som låg över den lilla skogstjärnen så sakta skingrades. Det var lätt att förstå hur en trött kolare kunde ta detta vackra för älvornas dans över myr och tjärn. Doften – en vårgryningen upplevs bäst med alla sinnen. Syn, hörsel doft, känsel och smak. Kanske även det sjätte sinnet fanns med i form av en subtil känsla av att det fanns något utöver det vi kunde uppfatta med våra fem sinnen.

tarn-607075_1280

Dansade iallafall inte älvorna till Näckens fiol där han satt, skymd i den lilla, men ändå förnimbart brusande bäck som ledde ut i tjärnen långt där borta dit vi inte såg? Och var Huldran inte där, den sköna kvinnan som lockade trötta arbetare i fördärvet. Hon som hade ett stort hål i ryggen och rävsvans… Detta som upptäcktes först då Hon, Skogsrået, Huldran, Vittran, många var namnen Hon bar, redan lockat med sig sitt byte på samma sätt som Näcken lockade till dans. Dessa väsen som fick milan att slå eld och kolaren att falla däri då han gjorde allt för att hans arbete inte skulle gå förlorat.

Där satt jag och smakade på gryningen…

norway-703631_1920Jag såg råen sakta skingras och solen stiga upp över vattenspegeln. Njöt av skogen och vattnet i harmoni med alla sinnen. Sakta gav sig solens värme till känna, trots tidig vårmorgon. Andedräkten, som tidigare bildat små moln, var nu klar och vårmorgon över myr och tjärn övergick i dagning. Sakta, sakta kom så tröttheten krypande. Men först när vårens morgonsol lyste och all dimma lättat, tjäder och orre slutat spela och dagens fåglakör tagit över gick jag till bädden för att sova några timmar innan hemfärd.

De tysta skyar som Dan Andersson beskriver så vackert fick följa mig in i drömmens land tillsammans med Monica Z.

cat-612527_1280

Vilka är dina minnen av Vårmorgon? Vill du dela dem med mig? Kanske har du ljuva drömmar som gått i uppfyllelse – eller förblev de drömmar? Kanske sprack drömmarna på samma sätt som nyisen kan göra efter en kall vårnatt när så solen kommer fram…

 

Här presenterar jag tre sånger som följt mig genom åren:

Gunnar Vägman G. Johansson

Omkring tiggarn från Luossa G Johansson