Livsvandringen – skilsmässa, sjukdom och konkurs

Livsvandringen del 5 – Att bryta upp  ~ att byta liv

fall-1458757_1280

Att byta liv är som att falla handlöst…

Hon sitter i sin Permobil och tårarna rinner längs hennes kinder. Det har varit en svår Livsvandring och de minnen som kommer fram gör fortfarande så fruktansvärt ont. Ont på ett sätt som ett vanskött sår. Det syns inte, men känns desto mer. Ingen ser. Olle Adolphson sjunger i sin visa ”Trubbel” om att gå omkring ”i sitt Pompeji ibland ruiner” och så var det för kvinnan. Allt blev till slut som ruiner. Men vi hoppar tillbaka kanske 20 år eller så.  Kvinnan har sitt konsultarbete som egen företagare, men inte går det bra. Hon är duktig i sitt yrke men urusel som egen företagare. Och maken har inte gjort det lättare, precis. Och så kommer orden han sa: ”Jag har ju uppfostrat dig – också…” när de talade om barnuppfostran då de barn de hade hunnit få var i förskoleåldern. ”Jag har uppfostrat dig”. Han kunde ha gett henne en örfil av all sin kraft. Det hade nog inte gjort mer ont – men andra hade sett.

vasteras-central-church-208392_1920.jpg
Kyrkvärd. Hon älskade att tjänstgöra i kyrkan, få vara delaktig i både mässor och gudstjänster. Få läsa texterna. Då gjorde hon något för henne värdefullt. Men det fanns hinder och mörka moln.

De var på väg till kyrkan. Hon skulle tjänstgöra. Som vanligt sena och hon visste att kyrkvärdskollegorna inte skulle vara glada. Men att komma iväg i tid var nästintill omöjligt. Han var alltid sen. Som ett barn vägrade han gå upp och drog ut på tiden. Ledsen, så ledsen. Upprörd, skakig. Så ledsen att när hon väl kom till kyrkan klarade hon inte av att tjänstgöra. Vad hon inte visste var att kollegorna och prästerna sett och förstått mer än hon själv gjort. Hon skakade nu också trots att det gått så många år. Barnen var vuxna, utflugna sedan flera år tillbaka. De bröt upp tidigt och skaffade sig sitt eget och hon förstår. Rätten hade dömt till hans förmån när det gällde var barnen skulle bo. Hon bedömdes inte trovärdig då hon berättade vad han gjort henne. Men det var med det som med så mycket annat. Det tog henne år att förstå att de inte trott henne. Utredningen socialtjänsten gjorde inför den rättsliga processen var så undermålig, att om hon hade presterat liknande på sitt konsultuppdrag hade det varit avslutat dagen efter och hon hade inte varit välkommen tillbaka. Det kunde hon, som bland annat var utbildad utredare, bedöma iallafall. En sång kommer upp: ”Ett brustet Halleluja”

broken-glass-598259_1920
Lika dold och gömd som den trasiga flaskan är, lika dolda var hennes skador och hon hade trampat på flaskan många, många gånger. Han gömde den i orden. Ingen såg, men den fanns alltid dold någonstans. Sönderskuren, osynliga skador. Han kastade sylvassa ord till henne, ofta, men dolde dem som om det var lite rart kärleksgnabb. Det var ”bomullen”  om det vassa som andra såg!

Känslorna av skam och skuld, framförallt mot deras barn skulle komma att följa kvinnan under många, många år efter att skilsmässan var ett faktum. Men hade hon inte gått, hade hon inte orkat leva vidare. Och någonstans djupt inom sig ville hon leva, trots allt!

woman-1006100_1920.jpg
Förtvivlan, skam och skuld. Dessutom skämde hon ut honom, hans mamma och deras barn genom att begära skilsmässa. Hur kunde hon bara komma på tanken att skilja sig från en så snäll man?

Mannen försökte på alla sätt att hindra skilsmässan genom att försöka ”köpa” henne med dyra saker. De hade sparat, gemensamt trodde hon, men alla tillgångar som fanns i äktenskapet var hans. Det fanns ett äktenskapsförord gällande fastigheten, trodde hon. När hon skrev på talades bara om det gamla torpet, inte något annat. Även bankens jurist hade betonat att förordet gällde hans mors föräldrahem, utan att nämna hur det skull komma att bli om det skulle bli en skilsmässa. Lånen som fanns stod däremot på henne.

document-428331_1920
Hon gick ur äktenskapet med skulder och enbart hennes personliga tillhörigheter. Allt annat var hans.

Kvinnan fick tag på en lägenhet. Han kunde inte hindra henne från att flytta. Och ett av barnen hennes sa att det var bra att hon flyttat. För nu hade hen fått se mamma glad. Hen hade aldrig tidigare sett sin mor glad. Skilsmässan innebar att hon bytte liv! Hon blev att må allt sämre, men skulle komma att arbeta i ytterligare några år samt hinna gifta om sig, starta ett nytt företag tillsammans med sin nya man och gå i konkurs innan hon blev sjukskriven på heltid. Bara dryga halvåret efter sjukskrivningen fick hon sjukersättning då både läkare och Försäkringskassan bedömde att det skulle bli en långvarig sjukdom. Att den skulle komma att bli varaktig trodde ingen – då. Hennes nya man kom att bli hennes livs kärlek men säg den lycka som varar. Vad hon inte förstod var att han var gravt alkoholiserad. Hon älskade mannen och hatade alkoholisten. En alkoholist som, likt så många andra med den sjukdomen, drack upp och sönder allt, inklusive företag, äktenskap och sitt liv. Efter några år blev det skilsmässa och snart därefter gick mannen bort till följd av alkoholism.

appartment-building-835817_1280.jpg
Efter separationen fick kvinnan en egen lägenhet. Hon flyttade dock ganska snart från orten, då det framkom att mannen bevakade hennes lägenhet.

Därmed är vi tillbaka till rubriken: Sjukdom, skilsmässa och konkurs. Det är de tre vanligaste orsakerna till att hamna på ekonomiskt obestånd, vilket hon också kom att hamna i, och där slutar vi denna del av Livsvandringen. Sista delen kommer att knyta ihop säcken och ta oss fram till hur kvinnan lever idag.

Vad skulle du ha sagt till kvinnan? Hur synligt tror du det var att hon levde i en mycket dysfunktionell relation?

Har du verkligen så ont?

fireworks-728527_1280
När smärtan exploderar i kroppen…

Kanske kan rubriken tyckas märklig. Men det är en fråga jag fått många gånger från framförallt läkare. Ibland formulerad som ett påstående: ”Du kan inte ha så ont”. Vissa läkare anser sig kunna bedöma hur ont jag har. De ifrågasätter min smärtupplevelse och följden blir inte alltför sällan den bedömningen att jag egentligen inte söker akutmottagningen på grund av min smärta. Istället blir läkarens bedömning att jag egentligen har abstinensbesvär och vill ha mer av de opiater jag har som smärtlindring. Dömd, på förhand och utan några egentliga belägg för det, som läkemedelsmissbrukare.

För så ont som jag säger att jag har, kan jag inte ha enligt dessa läkare. Då skulle jag uppvisa andra symtom. Symtom på svår akut smärta. De symtom jag har ”räcker inte till” och misstolkas som abstinens alternativt som överdosering. Båda tolkningarna förekommer. Ingen av dem är med sanningen överensstämmande.

injection-519388_1280

När jag kommer med ambulans till sjukhusets akutmottagning har jag så ont som jag säger att jag har. Överrörligheten har hos mig övergått till en slags låsning så att jag blir som om jag vore förlamad från midjan och ner. Varje rörelse gör då fruktansvärt ont. Så ont att jag själv inte förmår röra mig. Den smärtlindring jag har hemma räcker inte längre. Jag behöver hjälp.

Jag vill passa på att dela Dr. Eric Ronges utomordentliga blogg om EDS/HMS. Dr Ronge skriver framförallt om barn och unga med denna sjukdom, men mycket äger sin giltighet även på oss som för länge sedan passerat denna tid i våra liv. Kanske har vi barn och eventuellt även barnbarn med denna sjukdom. cardiac-217140_1280
Foto: Arkivbild Pixabay.com

 

Dr Eric Ronge:

Ja, dom är många. både bland lekmän och inom sjukvården.

En orsak är att det ständigt betonas så mycket kring enbart överrörligheten. Alla har då träffat mycket överrörliga individer som aldrig/sällan har ont. Alltså, överrörlighet inget att fästa sig vid anser man.

Visst! så är det. Överrörlighet/hypermobilitet är så pass vanligt i befolkningen att man inte kan betrakta det som en allvarlig riskfaktor generellt. Vi har akrobater och dansare som drar nytta av en flexibel kropp, men det har också visat sig att vissa av dem faktiskt får  smärtproblem som kan lägga krokben för karriären.

En mycket flitig och produktiv forskare kring allehanda smärtproblem hos unga människor är Marja Mikkelsson med medarbetare i Tammerfors Finland.

1996 publicerade hon följande artikel. Joint hypermobility is not a contributing factor to musculoskeletal pain in pre-adolescents.

Men samma forskargrupp  konstaterar nu att hypermobilitet är starkt förknippat med kronisk smärta hos unga människor.
Risk factors for development of non-specific musculoskeletal pain in preteens and early adolescents: a prospective 1-year follow-up study
där följande kan läsas ”…recently we have identified hypermobility as a strong contributing factor for long-term persistence of musculoskeletal pain in Children.”

Detta samband kommer fram då man studerar en grupp unga människor med ”kronisk smärta”.  Man finner då att överrörlighet är mycket vanligare än hos andra.

Enligt min erfarenhet är den ”synliga” överrörligheten och Beightonpoängen ej det primära för att ställa EDS-ht/HMS diagnos –  utan övertygande ärftlighet, subluxationer som ibland kan vara relativt diskreta plus kroniska smärtor och ofta inslag av kronisk trötthet, det är de huvudsakliga argumenten som jag anser talar för ett hypermobilitetssyndrom     d v s EDS-ht/HMS, ja kan vara den klassiska typen också.

Hoppas nu att ett sådant synsätt kan vinna gehör vid kommande världssymposiet om EDS i maj, så att vi kan fasa ut de missledande gamla kriterierna.

Hoppfullt är också följande artikel ang EDS-ht och smärta, nyligen publicerat av expertteamet i Ghent, ”EDS forskningens Mecka”.
Chronic pain in patients with the hypermobility type of Ehlers-Danlos syndrome: evidence for generalized hyperalgesia.

anar lite morgonluft…!”

Dr. Eric Ronge

 

Tack till Dr. Eric Ronge
//Piia-Liisa Pisal

sunrise-209146_1920
Soluppgång