Fasaden

TW Triggervarning
Denna artikel kan hos vissa läsare väcka svåra och jobbiga känslor. Vet du med dig att du kan reagera med exempelvis svår ångest på berättelser  om andra som mår dåligt rekommenderar jag dig att sluta läsa här.
22688904_10212766570751907_7873040776593220007_n

Natten är tankarnas och ångestens tid. Smärtornas  och lidandets tid. Bilden visar all sin karghet i det skarpa sjukhusljuset. Det inre mörkret kontrasterar och som hotar ta över allt är dolt, men långt från borta. Se den unga kvinnans djupa förtvivlan – där är bara mörker. Att öppna ögonen skulle göra alltför ont. Inte den minsta strimma ljus orkar där och då leta sig in i hennes sinne. Det går inte att skilja mellan fysisk och psykisk smärta. Det går inte att skilja ångestens panik från depressionens djup. Allt existerar parallellt. Denna kontakt är tillräckligt smärtsam för att vi som ser henne bara vill springa därifrån samtidigt som man vill trösta. Men någonstans anar vi att det är mycket svårt att nå  fram med tröst. Hur är det då inte för kvinnan? Hon som är mitt i helvetet. Det finns inget annat ord i min värld. Jag blundar och kastas många år tillbaka till det som en gång var.
Tivedstrollen på landet 18 feb 18 bild 2
Den lilla torpstugan, här på bilden i upprustat skick, får bli en metafor för vårt sinne. Stugan är levande och rymmer liv, ljus och mörker. Dess väggar har sett mycket, varit trasiga, lagats, rivits ned, byggts upp på nytt, flyttats allteftersom behoven förändrats och stugans invånare med den. Precis som våra kroppar och vårt psyke byggs upp, rivs ned, ändras och förändras. Krymper, skadas och misshandlas och göms i mörker. Mörkret skyddar likväl som det skadar. Ljuset, det skarpa hårda, avslöjar obarmhärtigt varenda svaghet, spricka, dammkorn. Ljus och mörker. Båda kan vara precis lika obarmhärtiga. Den unga kvinnans situation kan till det yttre påminna mig om det jag gått igenom, men är i grunden helt olika. Ett milt barmhärtigt ljus visar upp det vackra. Solens sista strålar som smyger sig in och gör både byggnaden och dess invånare  vackra och friska.
pers-hamnen-28-nov-16-1
26903760_10213436888989444_6333364599660997987_n(6)
Solnedgången, leendet – kanske med ett stänk av vemod i talar till mig. Det är vackra bilder. Tankarna väcker fantasin och ser en verklighet långt från det hårda och trasiga. Det vi inte vill visa. Vemodet ger vid handen att det inte alltid varit enkelt och vackert. På samma sätt som en solnedgång föregår mörker men också en kommande soluppgång. Vid en första anblick ser stugan kanske bara något sliten ut, men beboelig. Men när vi ser närmre på fasaden är allt på väg att rasa samman. Tivedstrillen torp det var en gång... bild 13 Torpet 18 feb 18 - kopiaTivedstrillen torp i vinterskrud 18 feb 18 - kopia
Om torpet är vårt medvetande kan kanske uthusen som hör till vara delar av vår kropp. Tillsammans bildar de en helhet – men kan jag se den? Och vad ser du som betraktare? Tivedstrillen torp det var en gång... bild 11 uthuset 18 feb 18 - kopia
Var fäster du blicken?
Tivedstrillen torp det var en gång... bild 2 18 feb 18 - kopia
Smärtan kan anas genom att se på fasad och uthus. Men de inre skadorna syns inte förrän den skadade väljer att visa dem.
Tivedstrillen torp det var en gång... bild 12 Torpet 18 feb 18 - kopia
Ett trasigt fönster skulle kunna jämföras med en ärrad arm. Eller kanske en rullstol. Men vad är det inre kaoset?Tivedstrillen torp det var en gång... 18 feb 18 - kopia
Var detta väntat? Eldstaden, taket, väggarna… allt raserat. Rummet en berättelse i sig. Spänningarna finns kvar inom oss. Kanske är det här det kompakta mörkret och paniken tar tag i oss, drar oss ner i djupet till en plats som är så svår att precis allt är bättre än att vara kvar. Desperationens kvävande grenar slår och håller fast. Paniken är ett faktum för vissa. Andra går in i apati och ger upp istället för att kämpa emot. Väggar och tak rasar över oss, på oss. Går det att överleva detta?Tivedstrillen torp det var en gång... bild 6 vinden 18 feb 18 - kopiaTivedstrillen torp det var en gång... bild 7 lager på lager 18 feb 18 - kopia
Vid en noggrann anblick syns de många lagren tapeter och de små blå vackra blommorna. Detta var en gång en vacker byggnad både ut- och invändigt. Minnet av hur det var lever kvar och tankar och känslor är fortfarande kvar i det hela och vackra.

Tivedstrollen på landet 18 feb 18 bild 4
Jag tänker att vara sinnen fungerar på liknande sätt. När vi mår som sämst är vi som det fallfärdiga torpet, men djupt inom oss finns de vackra blåblommiga tapeterna kvar.  Som allt renoverings- (rehabiliterings-)arbete kostar det på. Kanske måste vi släppa taget om saker som varit betydelsefulla för att vi ska kunna gå vidare och bli friska. Vi kan bygga upp vårt hem på nytt. Vägen dit kan vara både krokig, hal och smal – men så småningom kommer vi fram.
Tivedstrillen torp det var en gång... bild 16 På väg till Torpet 18 feb 18 - kopiaTivedstrollen på landet 18 feb 18 bild 1
Vi är hemma igen!
Tivedstrillen torp det var en gång... bild 8 fd kakelugn 18 feb 18 - kopia
Renoveringsarbete kommer det alltid att finnas och kanske måste det rivas och byggas nytt. Men det är inte lika svårt längre.
Visningsbild:Tivedstrillen torp det var en gång... bild 13 Torpet 18 feb 18 - kopia
Foto:
Byggnader och naturbilder: Tivedstrollen (Per Svensson och Marina Pettersson)
Den unga kvinnan: Privat. Bilderna publiceras med modellens uttryckliga samtycke.

Kommentera gärna. Hur uppfattar du den unga kvinnan? Går det att renovera det som är så trasigt? Hur tänker du kring det?
Vill du berätta din historia är du varmt välkommen att göra det.

Annonser

Bortom tystnaden

Tivedstrillen vinterlandskap nr 13 23 jan 18

Några rader när tankar och känslor känns mörka…

Lyssna till tystnaden
lyssna till det du inte kan höra
känn på orden som inte bär
tänk på allt du inte kan göra

Gör inget du inte vill
Släpp taget om du kan
Ljuden som inte finns
orden du sökte men aldrig fann

Allt det du var en gång
det du kallade ”jag”
andra kallade ”du”
lyder idag under annan lag

Men varför försvinna
krympa till bara smulor finns kvar
varför släppa allt
bara minnas det du inte var?
Tivedstrollen vinterlöv 23 jan 18

Copyright:
Text: Livets Skiftningar P-L (2018)
Bild: Tivedstrollen (2018) Bilder från Trollskogens sjöar i på gränsen mellan Götaland och Svealand.
Musik och sång från gången tid av Thorstein Bergman (1942-) och Christina Gunnardo (1953-2005) som framför visor av Dan Andersson (1888-1920). (Födelseår=länk till Wikipedia)

 

Smärta, depression och trötthet

Vad händer när när orken tar slut och smärtan och depressionen tar över? En personlig betraktelse över mörker. TW – triggervarning

pers-skogstjarn-5-snart-helt-igenvaxt
Men i det mörkaste mörker syns den minsta lilla gnista av ljus. Men ibland är våra ögon stängda och vi ser inte den lilla, lilla gnistan av ljus som förebådar förändring. (Foto: Per Svensson)

En personlig betraktelse över känslan när allt blir tungt och mörkt. När hoppet om en ljusare morgondag känns som ett hån. När smärtan därtill bara äter sig in i kroppen. Ögonen svider av trötthet och gråten finns där bakom ögonlocken. Allt går i ultrarapid och jag önskar jag vore lång borta såsom Dan Andersson skrev i Omkring tiggarn från Loussa: ”…må vi vara mil från livet innan morgonen är full.” (Lyssna till sången). Jag önskar mig i de mörkaste stunderna just mil från livet. Livet känns övermäktigt. För var händelse som kan lysa upp följer minst fem som släcker ljuset. Mörkrets och depressionens ok ligger över mina axlar och i spannarna som jag bär har allt tungt samlats. För vart steg jag tar trycks jag allt djupare ner i det gungfly som kallas för liv. Det är depression. De glada tillropen såsom: ”Det är bara att bita ihop, bryta upp och gå vidare” eller ”Klaga inte, det finns alltid nån som har det värre” är att likna vid att ta tag och rycka i okets spannar.

woman-1580343_1920
Det är inte alltid enkelt att hålla näsan ovan vattenytan. 

Depressionens ok kan vara tungt eller lätt. Depressionens ok går att leva med, men ofta inte utan bärhjälp. För det är så att med oket följer skador. Inte sällan kommer oket tillsammans med sin trogna följeslagare smärtan. Du vet den där smärtan som borrar skruvhål i nackmuskulaturen för att oket verkligen ska ligga kvar. En smärta som sedan löper genom hela kroppen. Att bara nudda vid ämbaren med händerna är förenat med ökad smärta. Ibland en smärta så att händerna känns som om de blivit svårt klämda och blir nästintill obrukbara, ibland en smärta som sprider sig som en slags kramp i hela överkroppen. Det paradoxala i detta är att oket lades på efter att smärtan intagit kroppen. Smärtan, oavsett vad som är grunden till den, lägger depressionens ok på mina axlar. I många år var den gängse uppfattningen att depressionen orsakade smärta, och det förekommer, men är mycket ovanligt.

pers-blot-om-fotterna
Tyngden från ok och ämbar ger känslan av att gå på myrmark där fötterna sugs fast i den blöta marken. Risken att gå ner sig och sjunka är stor. (Foto: Per Svensson)

Med depressionen följer oföretagsamhet och en känsla av att bara vilja ge upp. Ingenting känns längre roligt. En av orsakerna till att aktiviteten här på Livets Skiftningar varit lägre och oregelbunden är att depressionens ok hänger på mina axlar för tillfället. De stunder då det tillfälligt är tomt i ämbaren skriver jag. Jag ber er läsare om förståelse och överseende med att jag inte orkat skriva såsom jag önskat. Smärtan är orsaken till depressionens ok. Att bära detta ger, såsom ni alla förstår, också en stor trötthet. Tröttheten som inte går att sova eller vila bort. Tröttheten som får mig att somna mitt i en mening. Att skriva ett mejl på några rader kan ta en hel dag. Sömnen kommer utan förvarning och inte förrän jag vaknar, förvirrad och med oklar tanke, inser jag att återigen har jag somnat ifrån. Somnar sittande, ätande, skrivande, läsande. Vaknar, som sagt, förvirrad och ofta ledsen. Tankar. Tunga, mörka tankar om att allt saknar värde, framförallt min egen person. Uppgiven – att ge upp. Orken att kämpa är slut i de ögonblicken.

pers-skog-17
Depressionen sätter filter på seendet. Trots att det finns ljus som lyser upp stigen så är det mörkret och hindren som syns. (Foto: Per Svensson)

Du som står bredvid mig ser skönheten, ser allt som finns att leva för. Du ser skuggorna och de hårt ansatta träden. Men de är en del av en helhet. Med depressionen som följeslagare är den delen av bilden ”borta, och fördolt i dunkelt fjärran…” (D. Andersson) Fortsättningen ”…och min rätta väg är hög och underbar.” har försvunnit. Kanske inte, för ibland är upplevelsen att den vägen är just en väg bort från livet. Men de tankarna skymtar numer bara förbi som hastigast. Även om livslusten är svag är lusten att leva långt starkare än önskan att dö. Men så har det inte alltid varit. Som depressionens fånge har jag genom åren många gånger varit mycket nära att avsluta livet. Min tro har hjälpt mig att låta det stanna vid att vara mycket nära. Idag är jag oändligt tacksam för att jag överlevt. Men fortfarande fastnar jag med oket på axlarna och fötterna nersjunkna i sumpmark utan förmåga att se annat än mörker och att känna råens fukt omsluta kroppen som om jag vore fastbunden.

Stenar M Pettersson
Känslan är som om jag vore inne i en fuktig stengrotta. Solens värme försvinner liksom ljuset, trots att det är lika verkligt som den kalla fukten mellan stenblocken. (Foto: Per Svensson)

Så var det då en beskrivning av hur jag upplever depressionen när den tar över. Jag vet att detta inte är ett permanent tillstånd, men jag kommer att få leva med dessa perioder av att bära oket. Aldrig kan jag förutsäga när det slängs upp på axlarna, men vetskapen att det kommer att lyftas av, eller åtminstone att tyngden från det kommer att lätta, så att jag återigen kan se det vackra finns djupt inom mig. Lyssna till Dan Anderssons ”Till min syster” och låt ängens rosor ropa.

Skog Eremitfoto
Så när okets tyngd lättat kan jag höja blicken och se det vackra. Se hur ljuset kommer åter och drömma om våren och rosenklädda ängar. (Foto: Per Svensson)

Visningsbild:

pers-alvor-huldror-och-annat-oknytt-i-sommarnatten
Huldrans dans  (Foto Per Svensson)

Tack Per Svensson för generositeten med foton från trakterna i Sydnärke och Tivedens Nationalpark.

Minnen, våren och Dan Andersson

lilac-337089_1280
Nu tar snart skomakaren semester. Ni vet han som alltid tog semester mellan hägg och syren. Den tiden på året som hör till årets vackraste dagar. Från att häggen slår ut till dess att syrenen står i blom. Söndagens (17 april 2016) inlägg får bli en förtrollande resa i naturen. För vad kan vara mer trolskt än våren och försommarens gryningar? Här möter vi älvornas dans, Huldrans vackraste sång och Näckens fiolspel. Vi kliver in i sagornas och myternas värld. Likaväl kan vi se den sena våren och tidiga försommaren som ett Herrens underverk.water-229029_1280
Av någon outgrundlig anledning så just dessa magiska dagar, någon vecka eller några få korta veckor om Herren är god, så krockar inte skogens och ängarnas mytiska figurer med Guds  underverk. För vem är det som gör att Älvorna dansar? Vem låter Näckens vackraste musik blandas med forsens brus? Vem låter Huldror och Vittror skymta mellan träden en tidig Tjäderspelsmorgon?

Tjäderspel
TJäderspel          (Foto: Florarna.se)

Så går tankarna en natt mellan lördag och söndag i mitten av april. Våren är här. Träd och buskar börjar grönska liksom gräsmattor och dikesrenar. Den skira späda grönskan som får allt att bli så vackert. Som får musiken att bli magisk och fåglarnas sång likaså. Som får tron på en Gud att stärkas. En skapare av just Guds Nåde. Och Alltets skapare kan inte undanhålla något för det som kallas ”Skapelsens krona”. Drömmarna, musiken, sången – allt är av Hans hand. Om sedan annat tillskrivs potentaten med bockfot och svans så finns tillåtelsen från Herren.
woman-571715_1280
Tankarnas irrfärder i nattens sega dimma blandad med trötthet, längtan att få komma ut och sitta i skogen, vemod över att inte kunna och drömmar, drömmar, drömmar. Herren kan inte neka sina egna drömmarna. De är ju Hans skapelse. Mellan hägg och syren är naturens egen hyllning till Skaparen.tree-731869_1280
Vila under det blommande trädet. Upplev naturen även i bebyggda områden. Upplev med alla sinnen. När bilden är fäst på din näthinna, blunda och ta in ljuden, lukterna, smakerna och känslan av att vara mellan hägg och syren. Kanske irrar sig tankarna till Minnet som Dan Andersson så mjukt och innerligt beskriver.

Dan Andersson, 1888-1920, Finnmarkspoeten vars levnad blev alldeles för kort. Endast dryga 30 år gammal omkommer han efter att ha sovit i ett rum i Klarakvarteren i Stockholm. Ett rum som vätecyanidrökts mot vägglöss, men inte vädrats ordentligt. ”Tag all jorden bort jag äga vill vad ingen, ingen har…” skriver Dan Andersson i Omkring tiggarn från Loussa. forest-438432_1920
Jag äga vill vad ingen, ingen har”. Visst är det så. Men våren äger sinnena, sinnena äger inte våren. Sagor, verklighet och allt däremellan blandas med barndomens minnen. Minnen som är mörka, ljusa, tunga, lätta. Mer mörka än ljusa, mer tunga än lätta, lite beroende på var det landar. Ljusa minnen utanför skolan i samtal med Farfar. Farfar som berättade lika inlevelsefullt om Homeros Iliaden som om Bibeln, Tivedens sägner och om hur insulinet skulle ges med en spruta som redan då säkerligen var använd i 20-talet år. Han tog fiolen, sjöng och spelade för mig.
Minnen…
sleep-330869_1280
Mörka minnen från en skoltid fylld av mobbning och utanförskap. Utanför från första dagen. Att tala annorlunda, vara annorlunda. Att kunna det som de andra inte kunde. Att inte kunna det som de kunde. Därtill att inte klara gymnastiken såsom berördes i föregående inlägg om överrörlighet. Men våren, naturen, djuren, litteraturen, musiken, poesin med Dan Andersson och andra poeter i samma genre väckte något. Författare som Vilhelm Moberg fångade intresset i tidiga tonår. Där kunde det mörka kanaliseras ut i något nytt, något annat. Från böckernas sidor som en del av boken. Mer än bara läsa, att vara i och en del av bokens handling. Det strömmade genom sinnena ut i fingrarna, ut på papper. För 45 år sedan började det och gör så än idag.

Livets Skiftningar är det senaste projektet – men inte det sista!

girl-644282_1280 - kopia
Goda, varma minnen…

Avslutningen på denna minnenas irrande, inre resa får bli Dan Anderssons tal till Jonathan. Av en enda orsak. Den har så mycket att säga oss. Om än ungefär 100 år sedan den skrevs är den aktuell än idag – och jag, Piia-Liisa, tycker dessutom mycket om den.

”I.
Säg, varför skall du, Jonathan, sörja och lida,
kan du inte vara rosam och rolig som förr,
när du sitter i din stuga medan tiderna skrida,
medan stormarna larma med din förstugudörr.

Omkring dej har du fattigdomens paltor och trasor
och män som rulla galna i tillvarons grop –
och din själ har hällts bräddfull av jagande fasor,
och ditt inre är ett nödskri, en döendes rop.

Men du måste bliva kall, du må sluta att brinna,
innan livets tunga järnhand slår din ande ihjäl.
Låt gudar och djävlar ur din hjärna försvinna –
du måste bliva hård för att rädda din själ!

Vad båtar det att stirra sej blind och att tänka
på allt som är förvuxet och krokigt och snett?
På alla vilda ögon som fåniga blänka –
på allt som drömmer galenskap och vaknar i svett?

II.
Gå knyt dej i skuggan, gosse,
och sov under svala trän,
och hölj ditt arma huvud,
för bett från flygande fän!
Och skälls du för en latmask,
så ge gott igen:
”Ni pressar er framåt mot graven,
med bekymmer varenda dag –
jag ligger i lundens svalka
och bara väntar, jag.”
(Dan Andersson, Kolvaktarens Visor)flowers-188076_1280