När litet blir stort – om bemötande del 4

När litet blir stort – om bemötande inom vård och omsorg. Sammanfattning

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort! Med denna sista del knytes ”säcken ihop”.

Serien har tagit upp avstånd, att bli lyssnad och trodd på och långvarig smärta som specifika teman. Tre olika delar som samtliga är betydelsefulla både inom vård och omsorg. Fokus har varit på vården i framförallt del två och tre.

teddy-242831_1920
Oavsett ålder är ett respektfullt bemötande lika viktigt.

Att bli bemött med respekt och omtanke när vi söker hjälp, kanske av dig ses som självklart. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut för många. Livets Skildringar har både läst och fått berättat för sig, många situationer där det inte funnits någon respekt alls för den eller de som behöver hjälp. Situationer har handlat om allt från unga barn till åldrande och dementa. Om allt från barnomsorg, skola och socialtjänst, akutsjukvård, och vård i hemmet och  på boenden. Möten känner ingen ålder. Oavsett vem du är har du rätt till ett gott bemötande.

Berättelser där hänsyn inte existerat, där regelrätta hot förekommit. Berättelser som det är lätt att tro att det inte kan existera i dagens samhällen. Ni hittar en del av dessa berättelser bland de bloggar Livets Skiften följer. Vad är det då som sker i dessa möten?

meeting-593301_1920
Ett möte mellan kommunen och en hjälpsökande sker ofta i hemmet hos den som söker hjälp. Skolan kallar istället vanligen till möte. Vårdplanering sker på olika ställen beroende på situation.

För det första: Var hålls mötet? När det gäller omsorg är det vanligt att möten hålls i den enskildes hem. Bara där kan det upplevas som ett intrång. Det är lättare med våra avstånd till varandra på neutral plats. Att släppa in för oss främmande personer i vårt hem, allra synnerhet när vi är i behov av hjälp, innebär också att de som kommer till oss kliver in i familjens intimitetszon, kanske det går att säga. Att arbeta i annans hem, oavsett uppgift, innebär särskilda krav. Ibland är möte på neutral plats att föredra just av den anledningen. För det andra: Om det innebär att den eller de som söker hjälp behöver hjälp av personal i hemmet blir situationen något annorlunda. Men fortfarande – det är en annan persons hem och som den som kommer dit för att arbeta är trots allt gäst i hemmet och måste så långt det är rimligt anpassa sig efter den som behöver hjälpen. Framförallt att vara medveten om att arbetet sker i brukarens intimitetszon kanske både rent fysiskt, men framförallt emotionellt.

Ofta tar det lång tid innan hjälp söks, och många skäms över hur de har det i sitt hem när exempelvis biståndsbedömare för äldreomsorgen ska komma. För även om du är ung och behöver hjälp från hemtjänsten, är det äldreomsorgens biståndsbedömare som har att fatta beslut om vilken hjälp du har rätt till. Kommunerna kan ha olika namn på beslutsfattarna, men ändå. Och att som ”yngre” (dvs under 65 år) söka hemtjänst är svårt just därför att behovet av hjälp har inte sällan funnits länge och hemmet är inte i det skick en som hjälpsökare vill visa upp. Det är erfarenheten jag som skribent har då jag sökte hjälp. Jag kan tänka att samma gäller om det är barnen och familjen som behöver hjälp av olika slag. Kanske är det ännu känsligare då det utöver att behöva hjälp, så kommer ofrånkomligen föräldrarollen med in i bilden (Förälder = den som har barn som hen har ansvar för oavsett vem som är biologisk förälder)

I tidigare delar har sjukvården till stora delar varit central. Det har handlat om mötet mellan vårdpersonal och patient. Många är de berättelser där patienten känt sig helt överkörd av vårdpersonal. Kränkningar och anklagelser, ofta helt utan grund. Antaganden från vårdpersonal utifrån bristande kunskap och ibland mycket grova anklagelser såsom att som patient bli nekad smärtstillande på grund av att det antas att patienten är missbrukare. Oavsett vilket, en patient som har svår smärta har rätt att få någon form av smärtlindring och inte bara bli hemskickad, vilket inträffar alltför ofta. Och antaganden om exempelvis läkemedelsmissbruk sker ibland på mycket vaga grunder. Att den patienten känner sig och också blir kränkt är en frisk känsla. Ibland hänvisas exempelvis smärtpatienter där det inte går att se på prover vad som är fel till psykiatrin.

Som patient måste en vara beredd på att släppa in vårdpersonalen innanför den fysiska intimitetszonen. Annars kan det inte tas prover, göras undersökningar med mera. Det är också en utsatt situation att befinna sig i, då skadan/sjukdomen kan göra det svårt att förmedla vad som är fel. Det kräver mycket av de som tar emot patienten. Att bli lyssnad på och att bli trodd är någonstans det som känns som grundläggande. Ändå brister det ofta där som berättats. En speciell situation är exempelvis att vara rullstolsburen och komma in med ambulans. Det händer alltför ofta att den informationen försvinner. Att behöva tjata sig till rullstol vid förflyttning och bli ifrågasatt känns.

Ett gott möte skulle kunna ses som en harmonisk blandad bukett med blommor där varje blomma har sin speciella funktion. Alla behövs, ingen dominerar över den andre och de som möts lyssnar på vad som sägs, tror på vad som sägs. Det finns en ömsesidig respekt och ödmjukhet inför varandra. De som i kraft av sin profession har ett övertag redan från början har en ödmjuk inställning och är medvetna om i vilken zon av intimitet de befinner sig och anpassar sig efter det för att mötet ska bli så bra som möjligt. Kunskapen om detta har funnits i tusentals år: Behandla och bemöt andra på samma sätt som du själv vill bli bemött. Det är inte svårare än så.

joy-284528_1280
Behandla andra på samma sätt som du själv vill bli behandlad!

Diskussionsfrågor:
Vad innebär ett ”bra bemötande” för dig?
Om du arbetar – hur bemöter ni varandra i arbetsgruppen och mellan chefer och personal?
Arbetar ni med bemötandefrågor på din arbetsplats?
Som patient, brukare, hjälptagare: Hur vill du (och de dina) bli bemötta?
Berätta/diskutera gärna i kommentarerna!

När litet blir stort – om bemötande del 1

girl-1064659_1920

När litet blir stort – om bemötande inom vården. Att hålla avståndet.

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Var dag går att läsa berättelser om situationer där bemötande står i centrum. Patientnämnderna får varje år in många klagomål och av dem är brister i bemötande vanligt förekommande. Den fråga som då lyser och ställer sig framför många andra är ett enda ord:

Varför?

Vad är det som gör det så svårt att möta personer som behöver vård och omsorg på ett sådant sätt at dessa kan känna sig nöjda? Eller åtminstone sedda? Vad är det vi som människor har tappat bort? Frågor, åter frågor och det går säkert att fylla en hel artikel med bara frågor om bemötande.
hand-65688_1280
Att bli illa bemött gör ont och sårar. Många är de som känner sig kränkta. Ett starkt ord. Men en känsla, en upplevelse är alltid sann. Vi må ha olika åsikter om händelseförlopp, men ingen kan ifrågasätta känslan som uppstår. Ändå görs det – dagligen. Ett konkret exempel kan vara läkaren som säger: ”Så ont gör det inte”. Andra exempel är:”Det är ingenting att bli ledsen för”. Eller varför inte en klassiker: ”Jag säger bara som det är”.

Att söka hjälp, få hjälp, vård och omsorg innebär en ojämlik situation. Den som ger hjälpen har automatiskt ett övertag över den som tar emot. Oavsett om det handlar om akutsjukvård, hemsjukvård, hemtjänst, omsorg om barn och unga… Den som tar emot befinner sig i underläge. Att ta emot hjälp är många gånger svårt. Att därtill ta emot hjälp som innebär att den hjälpsökande måste släppa in en främmande person innanför sin intimitetszon gör det än svårare. Olika kulturer har olika avstånd för hur nära vi släpper varandra. Vilka begrepp som används för att beteckna de olika zonerna varierar. Begreppen nedan är valda utifrån att de är beskrivande. Vanligt i Skandinavien är ungefär följande avstånd:
joy-284528_1280
Intimitetszon
: En knapp armlängds avstånd, det vill säga upp till cirka 50 cm från kroppen. Innanför den gränsen är det familj och nära vänner som är välkomna. Vissa delar av kroppen såsom exempelvis axlar och knä kan undantas. En främmande kan få röra vid vår axel eller om vi sitter, vid vårt knä i vissa, specifika situationer utan att vi upplever beröringen intim.
meeting-593301_1920
Vänskapszon/artighetszon: 
Från  omkring 50 cm till ungefär 125 cm. Då kommer vi till avstånd mellan individer som känner varandra väl, eller situationer där vi vi av artighet tillåter någon att vara. Det är också ett praktiskt avstånd både stående och sittande. Vi kan ta i hand och hälsa, står två eller fler och prata, sitta vid ett bord och så vidare. Vi kan hålla en normal samtalston och de allra flesta känner sig komfortabla med att ha och vara i denna zon tillsammans med andra. Detta avstånd fungerar ofta bra i arbetsgrupper. Det går ofta bra att hjälpas åt med arbetsuppgifter utan att vi behöver kliva in i intimitetszon. Vid mer officiella möten markeras zonen kanske med möbler. Detta blir än tydligare i nästa zon. I trånga utrymmen såsom vissa väntrum är möbleringen central för hur den hjälpsökande ska komma att uppleva vårdkontakten. Vissa samtalsrum möbleras så att det naturligt blir ett avstånd ca 75 och 125 cm mellan dem som befinner sig i rummet, men med möjlighet att både minska och utöka avståndet efter vad som ska avhandlas.
school-670427_1920
Professionell personlig zon:
Denna zon är från 125 cm till ca tre meter. Skrivbord, konferensbord/-möblering, samtalsrum och liknande platser är ofta möblerade så att det går att upprätthålla ett avstånd på minst dryga metern. Ofta finns även här framförallt möjlighet att utöka avståndet.
luggage-1032998_1920
Professionell respektive officiell opersonlig zon: Från tre meter upp till 10 meter. Avstånd över 10 meter är stora konferenser, teater, föreläsningar, presskonferens och liknande. Situationer där avståndet markerar mer än att personerna inte känner varandra. Scen finns som regel. Tydliga gränser, ibland markerade med olika former av avspärrning.
Dessa avstånd är givetvis ungefärliga. Som enskilda personer kan vi ha snävare eller vidare gränser. Men de brukar stämma ganska väl med hur nära vi släpper varandra. meeting-505982_1920
Utifrån detta kan bemötande ses från ett något annorlunda perspektiv. Det blir lite lättare att förstå varför en hjälpsökande känner sig kränkt. För dessa gränser är inte bara fysiska är tanken som väcks. Genom ord kan vi också gå innanför gränserna. När vi som individer av olika anledningar inte kan upprätthålla dessa gränser fysiskt görs det med ord, gester och ögonkontakt i många fall. Och så kliver den som ska hjälpa rakt in i vår intimitetszon med frågor och påståenden. Utan tanke på hur det uppmärksammas.
accident-1128236_1920
Att tänka på är också att dessa gränser inte har med vårt intellekt att göra. Inte med personlighet eller utbildning. Vissa funktionsförändringar förstärker känsligheten, andra kan sätta ner den. Ålder påverkar gränserna dels utvecklingsmässigt, dels att vi som individer kan lära oss att acceptera intrång i intimitetszon enkom av den anledningen att vi vet och förstår att det är nödvändigt. Det tar dock inte bort känslan av obehag.

Vad händer i situationer när vi måste acceptera dessa intrång i våra zoner? Det diskuteras i del 2.

ruck-1146054_1920

Hur ser du på detta med olika zoner/avstånd till andra? Berätta gärna om dina erfarenheter utifrån exempelvis ditt yrke, som vårdsökande, anhörig eller i annan funktion.