Vilja, smärta och haklapp!

Jag vill så mycket, jag vet att jag kan – men – var är orken och förmågan?

young-woman-1509954_1920
Tänk att springa över en sommaräng…

Min vilja och min kunskap krockar med orken och smärtan i kroppen. Jag drömmer om sådant jag en gång kunde göra, jag vill minnas och behålla den kunskap jag skaffade mig under år av studier och arbete. Idag känns det bara meningslöst. Vad ska jag med kunskap till när jag inte kan använda mig av den? Ja, så irrar tankarna fram och åter. Men kanske kan jag använda en del av min kunskap jag har till bloggen. Livets Skiftningar bygger på allt jag lärt mig genom alla år. Jag tror jag ska kalla det livserfarenhet. I min livserfarenhet finns utöver faktakunskap också erfarenheter av olika slag. Smärta, sjukdom, besvikelse, lycka, kärlek och upplevelser. Drömmar, både realistiska och orealistiska. All min livserfarenhet blir till berättelser, artiklar. En del tunga och svåra, andra lättsamma. Men alla visar de en liten del av det som gjort det möjligt för mig att skapa Livet Skiftningar. För bloggen är till en del mitt liv, mina erfarenheter och mina drömmar.

woman-163747_1280
Idag drömmer jag om det som aldrig kan bli verklighet. Imorgon om något annat.

Kroppen värker mer än acceptabelt. Orken har försvunnit, men viljan att göra något finns kvar. Jag måste få göra något, annars blir jag tokig. Trotsar smärtan i händerna och skriver. Men det är inte bara händerna som krånglar, ögonen vill inte. Att läsa och skriva med krånglande ögon och smärtande händer går, men skapar frustration. Orden har en tendens att inte vara still då jag läser. Ibland spelar min hjärna mig spratt och lägger till nya meningar som skulle kunna passa in i sammanhanget, men som inte finns. Jag läser samma stycke om igen och då är det inte samma text. Läsa och läsa om, läsa om igen. Jag vet inte var jag är i texten. Blir förvirrad. Gå tillbaka en halv sida eller mer. Kanske börja om från början beroende på typ av text. Första gången är det OK, men när det är fjärde eller sjunde försöket att läsa samma stycke kommer frustration och ilskan. Ett misslyckat försök till och då ersätts det med förtvivlan. Och så rädslan. Hur mycket av det jag läst har min hjärna fabricerat? Kommer jag tappa förmågan att läsa?

woman-1006102_1920
Jag vill, men kan inte!

Jag vill gå ut och gå med min  hund, valpen som kom till mig för ett par veckor sedan. Jag måste ut med den lilla. Valpen jag förvirrat tittar efter fanns bara i min fantasi. Och så vaknar jag till av att jag stjälper kaffet över mig igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är tredje gången bara idag. Nu har jag haklappar av plastad frotté, så jag slipper att bränna mig och blöta ner kläder och sängkläder. Boken jag läste fick ta del av kaffet. Ja, jag vet, jag ska inte läsa och dricka kaffe samtidigt. Med ögon som inte fungerar, händer som bara lägger av och en hjärna som tar paus utan att först meddela medvetandet. Muttrar och tackar för att det var min egen och inte bibliotekets bok. Har utökat mitt eget bibliotek genom att köpa hem nya böcker som ersättning för de jag lånat och dränkt i kaffe. Dags för ett nytt försök med skrivandet. Jag vet vad jag vill förmedla idag. Krocken mellan vad jag vill och vad jag kan och kroppens opålitlighet. Och, som sagt, alla dessa känslor denna krock väcker. Och hur hela jag dräneras på kraft.

coffee-817643_1920
Innan koppen stjälpte…

Drömmar och verklighet blandas i mitt sinne likväl som i denna text. Drömmar som för många tycks banala. Vill du ha en hund och har tid är det väl bara att skaffa en? Om det vore så enkelt. Funktionsbegränsning som det kallas numer, sätter käppar i hjulen för det mest som jag vill känns det som. Det är smärtor i hela kroppen, beroendet av rullstolen (Permobilen) både inom- och utomhus. Som tidigare nämnts, problem med både hände och ögon. Därtill det totala beroendet av att ha en ledsagare utanför ytterdörren. Men, kanske du tänker, be din assistent följa med dig om du vill ut! Jag har ansökt om personlig assistent och kommunen har nu haft åtta månader på sig att utreda och jag kommer med mycket stor sannolikhet att få avslag. Politiska beslut har bidragit till att det är mycket svårt att få personlig assistans idag. Hemtjänsten har inte möjlighet att följa mig ut mer än en gång i veckan.

woman-791541_1920
En promenad i veckan är vad hemtjänsten kan bistå med. Eller rullenad då det var länge sedan jag kunde gå. Permobilen har blivit min möjlighet att över huvud taget komma utanför dörren.

Viljan finns, drömmarna likaså  men sjukdom, smärta och bristande ork begränsar vardagen. Eftersom jag är beroende av hemtjänst blir även det en begränsning. Hemtjänstpersonalen kommer till mig ungefär tio gånger per dygn varav de flesta besöken är korta. Tiden finns bara till det mest nödvändiga. Därför får jag fortsätta att skriva, läsa och drömma. Somna med kaffekoppen i hand och bli frustrerad, ledsen och arg. Men också tillåta mig att njuta av vardagens små nära ting.

MP Harge Uddar 3
Strax bortom mitt sovrumsfönstret ligger Alsen, som knyter ihop Askersund med Vättern och jag drömmer mig bort. På bilden Harge Uddar. (Foto: Marina Pettersson)

Berätta gärna om dina drömmar. Realistiska eller orealistiska spelar ingen roll.

 

Annonser

FM-Lissa och hunddrömmar

Idag handlar det om hundar och drömmar. Om söta valpar som växer. Om längtan efter en egen hund och vad man gör när det är en omöjlig dröm.

fm-lissa-forsta-dagen-hos-matte-ida-o-3-aug-16-bild-1-3
I  början av augusti kom FM Lissa till matte Ida Östling. Då var hon så här stor.

Valpsjukan slår till som en slägga när jag ser den lilla Lissa sitter i famnen hos matte. Första dagen borta från mamma. Då är det skönt att kunna krypa upp i en varm och trygg famn. För oavsett vilken sorts bebis så är värme, närhet och trygghet det viktigaste de kan få. Och jag minns när salig Gammeltanten ZsaZsa kom till mig. Åtta veckor och åtta kilo. Bilden på Lissa väcker känslorna. Känslan av att ha en valp i famnen, en hund liggande i knät. En Rottweiler med lite Schäfer i var för stor för att bli knähund. Inte skulle hon få vara i knät. Knappt att hon skulle få ligga i sängen, men var sov hon? Jo, visst har du rätt! I sängen, på min arm precis som alla bebisar. Vid min sida kom hon att sova i sex år och i sängen hos sin husse i fem år efter att hon inte längre kunde bo hos mig. Bebisar växer, så också Lissa. Efter några veckor var hon så här stor:

Tre månader gammal ungefär och första gången på stranden. Kompisarna är med. 

Fortfarande liten valp, men det går redan att ana vad som ska bli. Drömmar igen. Att få följa valpens utveckling. Att se hur Liten går från bebis till småbarn. Att känna hur platsen i sängen blir allt mindre, nästan dag för dag. Natturerna försvinner och valpen börjar sova hela natten. Visserligen kanske det är en tur vid midnatt och nästa vid halv sex på morgonen, men turen vid tretiden är bara borta. Tankarna kommer. När började hon sova över den? Eller så vet du exakt vilken natt som var den första du fick sova mer än tre timmar i sträck. Samtidigt kommer minnen av saknad. Även om vakenheten var lite si och så klockan tre på morgonen så var det på ett sätt skönt att komma ut, oavsett väder. Det gick tungt ända fram till dess den kyliga morgonluften slog mot ansiktet. Finast var det vid de tillfällen det var gryning, eller det gick att ana en gryning bakom det kompakta mörkret. Bageriet hemmavid hade redan börjat grädda bröd och lukten av färskt vetebröd letade sig fram till min halvvakna person. Och visst hände det att den tidiga morgonturen gick vägen om bageriet för att få hem fortfarande varma frukostbröd – och några kanelbullar! Det blev samtidigt lite träning i att vara ensam utanför i några minuter. Inköpen var tvungna att gå fort innan hela kvarteret hade vaknat av en valp som det var fruktansvärt synd om. Hon var övergiven av matte! Det lyckades jag aldrig träna bort.

Något är intressant, men Lissa sitter still. Belöningen blir kel och uppmärksamhet.

Tryggheten finns kvar och att utforska nya miljöer är lika roligt som att vara hemmavid. Något intressant har iallafall fångat Lissas intresse. Det går att ana Lissas beredskap att snabbt som ögat förflytta sig till det som hon har full koll på. Att sitta still trots att viljan finns att undersöka, att bara rusa fram kräver stor koncentration, vilket Lissa klarar med glans. Det kräver också tillit till dem som fostrar och lär henne allt hon behöver lära sig nu medan hon fortfarande är liten, även om hon växer snabbt. Här är det valpträff för första gången och Lissa är redan 12 veckor. Att det tar på krafterna att både träffa andra hundar och dessutom vara lydig märktes när de kom hem. Lissa var trött och gör som barnen. Slocknar på ett för henne bekvämt ställe. Nalle fungerar bra som en mjuk huvudkudde och bara en liten stund senare sov Lissa gott.
fm-lissa-27-aug-8

fm-lissa-ar-trott-efter-valptraffen-igar-27-aug
Lissa tar igen sig efter valpträffen.

Drömmen om en egen hund är stark, men omöjlig. Förutsättningen för att ha en hund är att man kan ge den vad den behöver både i form av uppmärksamhet, motion och utbildning. Det kräver möjlighet att kunna gå på kurser, att träna både ensam och tillsammans med andra och i de mest skiftande miljöer. Framförallt om det är en blivande tjänstehund. En förutsättning för att ha hund är att oavsett tidpunkt på dygnet kunna gå ut med min hund. Då kan man inte vara helt beroende av att någon alltid måste följa med. Jag har därtill händer och armar/axlar som är i högsta grad opålitliga.

win_20160709_00_00_42_pro
Min Akka som alltid varit innekatt. Hon är 12 år nu och har bott hos mig i 18 månader. Frisk luft genom inhägnad balkong där hon kommer och går som hon vill. Hon kommer från AppleRoads katteri i Örebro. (Foto: Livets Skiftningar)

Jag har katt, men saknar hund. Drömmer om att ha hund, men inser att det är period i mitt liv som är passerad. Men jag har ändå hund. Alla ni som så beredvilligt ställer upp och låter mig skriva om era hundar gör att jag har hund i hjärtat. Likaså alla ni som jag bara kan läsa om betyder oerhört mycket. Det är svårt att förmedla hur mycket det betyder att ni ger mig möjligheten att skriva och läsa om era hundar. Att se på stillbilder, filmklipp och Youtube-filmer. Att följa er i glädje och sorg.
Avslutningsvis två bilder på Lissa tagna den 9 och 12 september. Liten Lissa växer fort.
fm-lissa-9-sept
fm-lissa-12-sept-bryr-sig-inte-om-hyresvarden
Visningsbild:
fm-lissa-22-aug-bild-1
Tack Ida Östling för alla fina foton på FM Lissa och för att du så generöst delar med dig av dem. Och Lissa låter hälsa att hon kommer igen och berättar mer om sig själv. Du är varmt välkommen åter, FM Lissa 🙂

FM-hundarna visar upp sig

Idag har FM-hundarna bestämt alldeles själva att de ville visa upp sig. Så Livets Skiftningar och FM Pipili har bara att lyda  order. När en grupp FM-hundar har bestämt något, ja då blir det så. De berättar också för Pipili att det pågår L-test nu i dagarna och så småningom kommer de att berätta om hur det var på dessa lämplighetstest. Men först vill de hedra en kamrat:
rainbow-977951_1920

FM Kyra har vandrat över bron till Regnbågsbrons land. Ingen tid finns där, bara lek och allt gott, gröna ängar, svala skuggiga dungar och allt vad en hund som Kyra kan önska finns i detta land. Vila i Frid FM Kyra.
Samtliga FM-hundar genom Livet Skiftningar.

 

FM Kyra på skolan 26 augusti
Vila i Frid  FM Kyra                        (Foto: I. Östling)

Tack Ida Östling för att du så generöst delat med dig av FM Kyras tid hos dig. Livets Skiftningar känner med dig och de dina i er sorg och saknad efter en älskad familjemedlem.

pers-blomma-3
Foto: P. Svensson

Nu vill FM-hundarna visa upp sig. Sommaren har passerat, men sommarvärmen gör tappra försök att hålla sig kvar. Sommaren är en underbar tid för hundarna med extra mycket utomhusvistelse. Flera av dem berättar också om semesterresor. Att utforska nya platser är alltid intressant. Men ibland blir det varmt i bilen och då är det skönt med AC tycker en anonym FM-hund!

fm-kerro-vill-ha-luft-fran-acn

fm-krus-pa-morgonpromenad
FM Krus tar en paus under morgonpromenaden 

Som ni kanske minns fyllde FM Krus och FM Kuna ett år midsommarhelgen. Och givetvis vill även FM Kuna vara med idag.

fm-kuna-letar-2-sept
FM Kuna och morgontoaletten (Foto: M. Rydfjord)

Kuna har valt att visa att hon är noga med sin morgontoalett. Likaså tvättar man tassar och leksaker före maten!
fm-kuna-ar-torstig
En utomhusbild där det råder viss oenighet om vem som ska ha pinnen vill hon visa, och att hon är duktig på att hoppa:
fm-kuna-ska-ha-pinnen
FM Kuna låter hälsa att hon gärna vill återkomma i en egen artikel, och det lovar Livets Skiftningar att hon ska få göra inom de närmaste veckorna! Då vill hon berätta om sin semester bland annat.
FM Kudo var allt lite tyken på FM Pipili. Pipili hade inte tagit med bilden på honom i artikeln om sommarens bär och frukter, utan bara nämnt honom vid namn. Han krävde därför att denna bild där han äter av bären skulle vara med. Självklart går Livets Skiftningar honom till mötes och publicerar denna bild. ”Minst tre bilder på mig” var hans krav och det är inga problem. Kudo berättar också att även han har för avsikt att återkomma i en egen artikel där han bland annat berättar om hur det gick på det L-test han nyligen genomfört.

fm-kudo-gillar-bar
FM Kudo äter bär  (Foto: J. Eklund)

FM Kudo visar upp sig!

FM Fatzy vill gärna var med även hon och tala om att hon njuter av livet på landet.

FM Fazy 12 juni
FM Fatzy i gröngräset    (Foto E. Qvick)

Kan man ha det bättre? undrar Fatzy. Bara vara, leka, promenera både i skogen och längs sjön. Ta ett dopp närhelst det passar. Fatzy njuter av livet tillsammans med matte Eva.

FM Fatzy Det finaste man har sätter man på bordet!
Jennifer Nilsson och FM Iolla (på bild) har besök av Eva Q och Fatzy.

Fatzy vill visa upp sin son FM Jötto som kan sitta fint. Andra bilden är det svampplockning för matte medan Fatzys granne Ozzy tar det lugnt. Fatzy talar om att hon också är noga med att hålla reda på sina leksaker, vilket hon visar på visningsbilden som avslutar denna artikel.

 

FM Fatzy och trattisar
Fatzy kamrat Ozzy och trattkantarellerna – favorit i repris! Men nog tycker jag mig se gul trumpetsvamp också? Trumpetsvampen som finns i gult och grått (brun?) tycker Pipili smakar ännu bättre än ”trattisar”. Det kan vara svårt att hitta de första, men har en väl gjort det brukar de finnas i mängder. Grattis till fin skörd.

Men – nu är det någon som kommer i full fart och knackar på. Det är Krus som tycker att han vill visa upp sig lite till. Ja, visst. Det ordnar vi. Visst får du vara med på några bilder Krus, innan vi låter lilltösen FM Lissa avsluta för idag.

fm-krus-och-kast-med-liten-boll
FM Krus har tränat kast med liten boll. Men var är bollen?

Matte har ordnat ett collage med många bilder på Krus. ”Passar mig bra” säger han!
fm-krus-i-manga-upplagor

FM Lissa får bli sist ut bland hundarna idag. Hon växer så det knakar. Den lilla ulltotten har blivit stor på kort tid. Precis som hos människobarnen försvinner spädbarnstiden snabbt, och innan man vet ordet av är barnen tonåringar. Lissa är inte i tonåren än, hon är ungefär i förskoleåldern nu. Då viljan att lära brukar vara lika stor som att hitta på hyss och bus. Lissa har som synes lärt sig att hämta tidningen. Att det är en trygg tjej råder inga tvivel om. Se bara hur lugnt hon tog det när hennes familj flyttade. Men det är nog lite långtråkigt att flytta. Även Lissa återkommer i en egen artikel om ett tag.

fm-lissa-flyttar-1
Lissa tar det lugnt under flytten. (Foto: I. Östling)

Lissa hämtar tidningen.

fm-lissa-27-aug-6
Lissa har fått syn på något intressant!
fm-lissa-27-aug-1
Även om man tar det lugnt är det jobbigt och kanske långtråkigt att flytta. Lissa passar på att vila en stund.

Med det tackar Livets Skiftningar alla FM-hundar med respektive fodervärd för generositet och tillmötesgående med bilder och berättelser. Som visningsbild återfinns FM Fatzy:
FM Fatzy har koll på sina saker OBS datum 14 juni ej 21 juni
Foto:
FM Kyra          Ida Östling
FM Krus          Susanne Andersson
FM Kuna         Monica Rydfjord
FM Kudo         Julia Eklund
FM Fatzy         Eva Qvick
FM Iolla           Eva Qvick
FM Lissa         Ida Östling
Bildcollage     Susanne Andersson
Blommor        Per Svensson
Regnbåge       Arkivbild Pixabay

Långvarig smärta – rätt behandling

När smärtan lindras…

girl-873448_1280
Med rätt behandling kan även en kronisk smärta bli uthärdlig

Livets Skiftningar har skrivit flera artiklar om långvarig (kronisk) smärta och vad den gör med dem som är drabbade. Länkarna i föregående mening går till tre av dessa. En smärta som aldrig går över, som ständigt finns med. När smärtan tar över och kroppen säger ifrån genom att inte orka, att inte klara av de mest vardagliga ting. Denna artikel har en annan vinkling då den handlar om vad som händer när en smärtlindrande behandling fungerar och upplevelsen av att gå från en smärta som är nästintill outhärdlig till en smärta som fortfarande finns, men som går att hantera. Det var vad som blev resultatet av det hembesök som finns beskrivet i artikeln om bemötande. 

family-515530_1280
Bemötandet betyder mycket för hur ett vårdbesök upplevs av patienten,

Resultatet av läkarbesöket som beskrivs i artikeln om bemötande kom att bli över all förväntan. Smärtfrihet var och är inte en realistisk förväntan även om det självklart skulle vara önskvärt. Att vara helt smärtfri är en underbar upplevelse, men tyvärr endast begränsad till den korta stund precis innan sömnen slår till i samband med nedsövning. Vissa narkosmedel används även som smärtstillande, men i doser som är så låga att de kapar smärtan, men bibehåller vakenheten hos patienten. Nackdelen är ofta att det inte går att gå upp i tillräckligt hög dos för att bli smärtfri utan att påverka vakenhetsgraden. Det är givetvis individuellt hur en person reagerar på läkemedel. Det gäller såväl opiater/opioider som smärtstillande narkosläkemedel likväl som i princip all annan övrig medicinering. Därför namnges inte receptbelagda läkemedel annat än i de fall som handlar om information om ett läkemedel. Observera att Livets Skiftningar aldrig rekommenderar något läkemedel. Läkemedel ska alltid anpassas individuellt utifrån varje person och situation.

bed-921061_1920
Drömmar under påverkan av smärtlindrande narkosmedel kan liknas vid hallucinationer och är ofta helt osannolika!

Hur var det nu med resultatet av läkarbesöket? Som beskrivs i artikeln om bemötande hade läkaren med sig ett förslag till förändrad medicinering för att minska smärtan. Förslaget var genomtänkt och väl anpassat till den redan befintliga medicinering. Förhoppningen var att långsiktigt minska grundsmärtan och att därutöver med effektivt kapa smärttoppar. Att minska smärta är inte enkelt. Till bilden hör även att det redan från början fanns omfattande medicinering med flera starka opiater. Tillägget för att minska smärtan blev smärtstillande opioidbaserat plåster samt att behovsmedicinen ändrades  från kapsel till flytande. Förändringarna var inte stora, men förbättringen blev däremot stor. Resultatet av tillägg och förändring blev ordentlig sänkning av grundsmärtan samt effektiv lindring vid smärttoppar. Effekten av behovsmedicinen kan nu sitta i upp till åtta timmar mot tidigare som bäst fyra timmar. Denna förändringen har bidragit till att krafterna sakta återkommer.

girl-1142570_1920
Tröttheten är inte fullt så svår som tidigare, om än långt från bra. Nattsömnen lämnar tyvärr mycket i övrigt att önska.

Tröttheten är dock fortfarande ett problem. Nattsömnen är dålig och vilan på dagen minskar, i hopp om att förbättra nattsömnen. Dock utan någon större förbättring. Fortfarande finns risken att somna mitt i en mening, vid matbordet eller vid färd utomhus i Permobilen kvar, och den kommer jag att få leva med. Trötthet är ett av symtomen på Addisons sjukdom. Därtill kommer även andra sjukdomar som också bidrar till en trötthet som inte går att vila bort. Den går att till en del förebygga genom att vara noggrann med medicinering, men inte att ta bort. Det som skapar osäkerhet är att sömnen kommer utan att jag själv märker att jag är på väg att somna i många fall. Därav följer bland annat att jag inte får åka utanför lägenheten med min Permobil utan att ha ledsagare med. Vid läkarens besök tog medicineringen kring Addison upp och även där var hen påläst.

reed-1000944_1920
”Rullenaderna”, det vill säga promenad sittande i Permobil, med ledsagare blir allt lättare allteftersom orken återkommer.

Promenader tillsammans med ledsagare är beviljade som bistånd enligt socialtjänstlagen. Det anses ingå i skäliga levnadsvillkor att få komma ut cirka en halvtimme/vecka. En favoritväg är strandpromenaden ner till hamnen. Att känna lukten från vattnet, njuta dels av utsikten över sjön, dels de vackra rabatterna och blomsterurnorna som stadsträdgårdsmästaren ordnat med är ren njutning. Att veta att det finns minst en halvtimme avsatt för detta känns bra. En sådan sak som att komma in i matvarubutiken och se utbudet kan tyckas självklart. Men det är inte självklart när hjälp är nödvändig. Det var länge sedan butiken besöktes innan medicinjustering. Följden blev att inköpsnota skrevs utan vetskap om vilka produkter som tillkommit respektive försvunnit under tiden. Variationen på inköpen minskade och samma produkter köptes in var vecka. Med ökad ork och rullenad tillkom även möjligheten att utforska butikens nya utbud!

bread-1174185_1920 - kopia
Rullenaden innebär också ett stopp i det lilla bageriet som säljer helt underbart bröd till ett pris som passar en mager plånbok. Därtill ett bröd som är dagsfärskt.

Tänk vad mycket ett gott bemötande och en genomtänkt behandling kan betyda. För min din innebar det att smärtan gick från nästintill outhärdlig med så gott som dagliga tankar på att kalla på ambulans till att orka sitta uppe mer, orka med att vara ute och framförallt – orka vara vaken på dagarna!

mushrooms-980714_1920
Vem vet – kanske kan det till och med bli en tur till svampskogen 😉

Sjukdom och identitet

Om långvariga (kroniska) sjukdomar/syndrom och identitet. En berättelse.

horse-806397_1920 - kopia
Vem är jag?

Att vara eller att bli sjuk innebär en stor omställning för individen. I denna artikel är utgångspunkten den enskilda individens uppfattning om sig själv i huvudsak. Men också hur omgivningen reagerar, och på ett sätt också definierar, sin vän, arbetskamrat, släkting, partner… Frågan i bildtexten ovan tror jag att vi alla som fått en livslång eller långvarig sjukdom ställt till oss själva. Vem är jag? För när diagnosen blir uttalad händer någonting, även om du som sjuk under lång tid haft vetskap om att något är fel. Kanske har du redan innan diagnosen väl sätts varit medveten om vad som fattas dig, vilken sjukdom eller vilket syndrom som du har. Men det är inte förrän orden uttalas högt, av läkare som regel, som du får bekräftelsen på att det du vet också är verkligt. Kanske har du under många år fått höra att ”det sitter i ditt huvud” som tagits upp i flera tidigare artiklar i denna blogg. Nu sitter det inte längre bara i ditt huvud. Nu har du fått en diagnos. I samma ögonblick som läkaren säger: ”Ja, du har Ehlers-Danlos syndrom, EDS, och har utvecklat fibromyalgi som följdsjukdom” försvinner resten av den information hen ger dig. Du hör: EDS, fibromyalgi, EDS, fibromyalgi, EDS… och sedan blir det tomt, tyst, kallt eller varmt inom dig. Du ser att läkarens mun rör sig men du hör inte ett ord. Allt försvinner bort som om du gick ensam i dimma.fog-1258892_1920
Tiden försvinner och läkaren reser sig, tar din hand och säger adjö – och du förstår ingenting. Kanske far tanken genom ditt huvud: Varför har hen inte berättat om vad det innebär att ha EDS? Fibromyalgi känner du till bättre, men EDS? Varför berättade hen inte? Du ser på klockan och inser att du suttit i undersökningsrummet i över två timmar. Läkaren har i och för sig bara varit där halva tiden. Först undersökning av både läkare och fysioterapeut vilket bara det gjorde dig förvirrad. Sedan provtagning, väntan på vissa provsvar och så kom då orden: ”Du har EDS och fibromyalgi”. Hen kunde ha sagt att du satt på månen. Det hade varit lika verkligt.

moon-165487_1280
Allt känns overkligt.  Får upp en bild av att jag sitter på månen mitt i natten.

Och sedan de där sista 20 minuterna som du inte vet något om. De som kom efter orden, domen, rullstolen, smärtan, morfinet. Allt som du läst om på Facebook. Alla berättelser om hur personer fått sina liv totalt raserade från att ha fungerat någorlunda skapligt till att mer eller mindre vara ett kolli beroende av ständig hjälp. För det är dessa bilder och berättelser som fladdrar förbi. De som handlade om allt som går att göra försvann in i dimman. Du får upp ett ord i ditt huvud: ”Identitetsdiffusion” Ni pratade om det på jobbet för bara några dagar sedan, detta att helt plötsligt få en ny identitet som ska förena sig med den du skapat. Det som varit ditt ”Jag” under många år ska nu också innehålla denna nya del av dig. Den del som innebär kronisk sjukdom. Du som alltid varit aktiv, ridit löptränat, styrketränat. Allt blir förändrat med nya förutsättningar när du nu vet varför du har ont.

german-shepherd-dog-948899_1920
Smärtan och stelheten hade blivit sämre. Därför skaffade du hund för bara en liten tid sedan. Tänkte att det blir ett bra komplement till ridningen när han blir lite större och du både kunde cykla och springa med honom. Han kan vara med i stallet också. Som sällskap och vakt.

Valpen. Hur skulle det bli med honom? Och hästarna, om du skulle bli beroende av rullstol? Din gamla hund är du inte orolig för. Hon lufsar på som vanligt och oavsett rullstol eller häst går hon bredvid. Men valpen. En schäfervalp som du ska vara fodervärd åt i minst ett år. Du fick veta att det gick att lösa det så genom att ansöka om att bli fodervärd åt en av försvarets hundar och nu har han varit hos dig i en knapp månad och det är redan full fart. Tankarna bara snurrar. Du försöker prata med din man som var med dig, för ovanlighetens skull. Men han ser inga problem. Läkaren hade ju sagt att det var bra om du fortsatte med de aktiviteter du klarade av så länge du inte fick ännu mer ont av dem. Men när sa hen det? Styrketräningen och löpningen som jag får så ont av efteråt, talade fysioterapeuten om. Men vad sa hon? Minns inte.

paint-1290425_1280
Dina händer värker mest hela tiden. Men det är ju efter ridningen och många års arbete. Först med en vanlig skrivmaskin och sedan dator. Operationerna hade i och för sig inte gjort dem så bra som det utlovats, men du började ju skriva maskin redan när du var 13 år och sen kom datorn några år senare. Att du inte blev bra var inte konstigt.

Du berättar på arbetet vad läkaren sa. Att du har EDS. Och fibromyalgi. Då kommer alla frågorna du inte kan svara på. Samma frågor som du ställt till dig själv de senaste dagarna. Och kommentarerna som de inte trodde att du skulle höra.- Då vet man ju hur det blir. Hon kommer att vara ännu mer sjukskriven nu. Hon kan ju inte längre. – Inte konstigt att hon går som en anka. Jag har ju sagt att hon borde ha kryckor. Hade hon lyssnat på mig hade hon inte varit så dålig. – Det mesta sitter nog iallafall i huvudet på henne. Hon har ju gnällt om sin värk och att hon tappar saker sedan hon började här för många år sen. – Men rida och hålla på med hundar kan hon minsann, men inte jobba. Det måste vara lättare att sitta och skriva än att jobba i stallet. – Har du inte sett att det blivit rätt mycket fel när hon blir stressad? Och så har hon alltid fläckar på kläderna. Kommentarer, kommentarer och åter kommentarer. Men osäkerheten kommer smygande. Kanske är det jag som hör fel. Kanske inbillar jag mig bara. Inte kan mina arbetskamrater, och andra med för den delen säga sådana saker om mig. Men det är ju sant. Jag har ont, jag har varit mycket sjukskriven och jag spiller mycket. Och jag får mer ont både av arbetet och av träningen. Men de vet inte att det är hästarna och hundarna som gör att jag orkar arbeta.

Vad sa nu läkaren igen? Att jag hade både EDS och fibromyalgi…
Berättelsen är fiktiv, men bygger på kunskap om hur vi som individer kan reagera på ett besked som skakar om oss mycket djupt. Att få en diagnos bekräftad kan vara ett sådant besked. I synnerhet när det rör sig om en diagnos som individen inte har så mycket kunskap om. Där kännedomen om sjukdomen kommer från källor som exempelvis sociala medier där det lätt blir lösryckta delar.

Hur var det för dig som har en långvarig  sjukdom när du fick din diagnos?  Vad tänker du som är frisk när du läser berättelsen? Dela gärna med dig av dina tankar?

LÄNK till fakta om EDS

Zola och ZsaZsa – två älskade hundar

ZsaZsa – en presentation

Zola var min första hund i vuxen ålder. Hon kom till mig hösten 2002, sex månader gammal. Denna bild är en av de två bilder jag har kvar på henne.
Zola 2006
Zola 2002 – 2009

Om någon av er läsare har bilder på Zola som ni kan dela med er av är ni varmt välkomna att göra det. Läs mer om Zola på hennes egen sida.

Zola och jag gick på Valpkurs och lydnadskurs i Brukshundsklubbens regi och hon lärde mig mycket. Zola är också grunden till mitt intresse för arbetande hundar. När Zola var tre år så kom ZsaZsa till mig och min make. En fröken på åtta veckor och åtta kg. ZsaZsa är en blandras med lite Schäfer, vilket syns framförallt på hennes huvud och nos, och resten Rottweiler. Hon kommer från en linje där många valpar gick vidare och utbildades till bevakningshundar.

Bild 2. Jag ligger hemma hos husse och väntar på att maten ska bli klar!

ZsaZsa har mycket vaktinstinkt, men är genomsnäll. Hon har växt upp tillsammans med Zola och med min dotter Linnéa. Zola såg nog dem båda som sina valpar!  De tre lekte och busade tillsammans och Zola höll koll på barnen! Men ZsaZsa, liksom Zola fick snart nog lära sig att Linnéa var ledare. Det var förutsättningen för att hon skulle kunna ta promenader med hundarna. En i taget…

ZsaZsa var som de flesta valpar, busig, men lättlärd. Hon ville verkligen lära och det jag lärt när jag gått på kurs med Zola tillämpade jag nu på ZsaZsa. Men visst hade hon en del hyss för sig.

Bild 3. Vilar en stund i köket. Annars brukar jag och husse vila tillsammans i hans säng. Men han säger att jag tar stor plats, så nu ska han skaffa en större säng. Då kan jag säker ligga ännu bättre.

Bilderna är tagna nu på äldre dagar. Som ni ser har ZsaZsa blivit lite grå… ”Ja, ZsaZsa, jag vet! Man talar inte om gråa hår när det gäller damer. Du har fått silverstänk kring nosen.”

ZsaZsa fick tidigt smeknamnet Scarface eftersom hon har vita streck i pannan redan som valp och unghund. Anledningen till detta var att hon älskade att busa med Zola. Zola hade en ängels tålamod, men ibland räckte inte ens det och ZsaZsa fick finna sig i att bli uppfostrad på hundars vis. Zola sa ifrån på skarpen och det hända då att det blev ett litet sår i pannan då Zola slog till med sitt huvud mot en uppstudsig valp som aldrig gav sig! Aldrig att hon bet eller högg, utan hon slog med huvudet så att en tand ibland slog upp sår.

Men inte hejdade det ZsaZsa någon längre stund. Efter någon minut var det full fart igen och ZsaZsa ville leka när Zola ville vila!

rottweiler-869013_1920
Lite längre nos och inte fullt så knubbigt huvud… annars är bilden mycket lik ZsaZsa som valp. Okynnet är detsamma.

Som valp älskade ZsaZsa att tugga på allt. men speciellt förtjust var hon i telefonsladdar. Vi hade inte en hel sladd och gick över till trådlös telefoni av någon outgrundlig anledning 😉 Det fanns två lägen på vår valp. Av och på. Av, då sov hon och på var detsamma som full fart. Att göra utflykter på egen hand var givetvis inte tillåtet men mycket lockande. Och visst hände det mer än en gång att jag i förtvivlan letade hund som hade lyckats smita. De närmaste grannarna hjälpte mig för redan då hade jag svårt att springa, och fick använda kryckor av och till när smärtan och instabiliteten i min kropp var som sämst.

ZsaZsa var och är en social hund och det var min räddning många många gånger. En nick till en förbipasserande eller till grannen som hon hade full fart framåt till för att hälsa, och de tog tag i hennes halsband. Sedan kunde jag bara gå och koppla upp henne, tacka för hjälpen och gå hem igen. För en smitning fick alltid samma konsekvens. Direkt hem igen och ingen uppmärksamhet på en liten stund. Ingen promenad eller leka i trädgården i direkt samband med att hon varit på äventyr. Hon fick helt enkelt ha långtråkigt en stund.

rottweiler-323265_1920
Att inte få leka eller busa, utan bara få lov att vara stilla, utan att någon brydde sig om henne! Så tråkigt! När hon sökte kontakt direkt efter vände vi ryggen åt henne under en kort stund. Det var också så vi fortsatte att arbeta med oönskade beteenden. En korts stunds ignorans. Därefter, när hon var lugn igen, återupptog vi aktiviteten.

Som beskrivet i bildtexten använde jag mig av ignorans när det gällde oönskade beteenden. Givetvis en tillsägelse, ett stopp först och sedan vände jag mig bort från henne i några få minuter. Det fungerade för oss. ZsaZsa lärde sig snabbt att när matte hade sagt stopp, och vände henne ryggen så hade hon gjort något som hon inte fick. Det var också en metod som jag klarade av. Glädjen när jag en stund senare kallade till mig henne var desto större. Och jag hade en lydig hund – en stund iallafall!

dog-school-672716_1920
En lycklig, och uppmärksam hund!

ZsaZsa var min följeslagare till hösten 2011. Då hade jag hunnit skilja mig från min make och levde följaktligen ensam. Kryckorna var sedan länge utbytta mot rollator. ZsaZsa och jag gick fem promenader per dag. Men Madame som nu var omkring sju år hade kommit på att ett lätt ryck i kopplet var tillräckligt för att hon skulle få springa fritt. Vassa tungor hade gjort henne till ”den otäcka hunden som åt småhundar till frukost, lunch och middag”. Jag fick på omvägar höra att flera med små hundar inte vågade gå i närheten av där vi bodde. Dessutom fick jag allt svårare att gå och rullstolen kom till användning allt oftare.

Att hon aldrig skadat någon var en annan sak! Men det blev allt mer uppenbart att hon kunde inte bo kvar hos mig. Återigen blev min far den som stod för lösningen och hon har nu husse istället för matte.

Men jag saknar henne varje dag. Jag träffar ZsaZsa ibland när mina föräldrar kommer hem till mig. Jag älskar dessa besök. Akka, min kissekattdam med hela 12 år på nacken, är inte lika förtjust, men accepterar ZsaZsa.

WIN_20151124_003109
Bild 4. Akka sitter och väntar på att få lägga sig i mattes säng. 

Gammeltanten ZsaZsa låter hälsa till framförallt alla vackra fina  FM-hundar, att hon och husse lever ett gott pensionärsliv. Lite småkrämpor som kommit med åldern, men inte något allvarligt. ”Jag blir 11 år ni till sommaren, men tycker fortfarande om att titta på vackra Schäferherrar 😉 och ni som kommer från FM är alla så vackra”

Väl mött någon annan gång!
//ZsaZsa
rottweiler-331539_1280
Foto: Zola (bild 1) Inger Johansson
Zsa-Zsa (bild 2 och 3) Björn Johansson
Akka (bild 4) Piia-Liisa Pisal

Övriga bilder är hämtade från Pixabay.com utifrån likheten med ZsaZsa. Jag saknar bilder på på dem båda. Är det någon/några av mina läsare som har bilder på Zola och/eller ZsaZsa får ni mycket gärna dela dem med mig.

FM Krus

Här kommer en lite mer utförlig presentation av FM Krus.  Ett varmt tack till matte/fodervärd Susanne Andersson för att du så generöst delar med dig av FM Krus liv och leverne. Tack ❤

”Gick med Krus lös en bit i morse, och han brydde sig knappt om att folk kom gående. Superduktig! 😊Eller så var det kanske bara snödrivorna som lockade.. 😜”

FM Krus upptäckte något nytt när det kom snö. Snö är helt fantastiskt, underbar och roligt att leka och busa i! Krus är född den 24 juni 2015 och är alltså åtta månader gammal. För honom är snö helt nytt.

Lät Krus springa lös ute mer eller mindre hela dagen, och bara lekte och hade det gott. Råkade också på en granne som följt oss lite fram och tillbaka sedan dag ett. Nu har vi inte träffats på ett par månader, och när hon kom gående med barn och hund så kallade jag in Krus som lydde direkt. Hon var minst sagt imponerad över hur duktig han är, och det var så härligt att få ett kvitto på att man i alla fall gör någonting rätt. Så även om vi har lite att jobba med just nu och fortfarande har många månader kvar, så känns det som att vi kommer ta oss an alla utmaningar tillsammans. Det känns allt mer som att vi hör ihop för varje dag som går, och klarar han inte testet så får han gärna stanna hos mig. Underbara vovve! 😀❤”
”Vilddjuret i FM Krus brukar alltid smyga sig fram när vi tar en tur ut i skogen. I det här fallet – en hare…? 😂”
”Vem behöver plogbilar när man har en FM-hund? 😜
”Matte, titta! Jag hittade min vante ” säger en lycklig FM Krus! Mattes röda vante är den absolut bästa leksak som Krus har. Andra leksaker bryr han sig inte särskilt mycket om. 

Åtta månader gammal så kommer många hundar in i ”spökåldern”. Det mesta som är obekant är farligt, och de håller sig gärna kvar vid mattes ben. Intressant är att se likheterna med ett par andra flockdjur, hästar och oss människor som också har perioder då ängslighet och rädsla för det främmande kan vara mycket framträdande. Givetvis är det individuellt, men ändå. Spökåldern kan sammanfalla med slyngelåldern och då finns en hel del att arbeta med. Båda dessa beteenden är naturliga utvecklingsstadier hos hunden. Men det är en period där hunden testar gränser. FM-hundarna är därtill ofta lite ”mer hund” då de behöver vara starka både fysiskt och psykiskt för att klara kommande arbete.

Den så älskade röda vanten!

”Väldigt billig idag, den här Krus… 😜 ”
En till synes något moloken FM Krus vandrar sakta tillbaka till matte. Vad har du gjort, Krus? Jaså, FM Jönso hade berättat om knepet med kottar i öronen och det provade du. Matte och du var inte överens om det, konstigt? Men OK då! Vi förstår… Ibland är det faktiskt roligare att hitta på roliga saker att göra helt på egen hand.

”Nackdelen med vår och smältande snö, är att det inte riktigt går att trampa ner hälarna utan att man drattar på ändan. Krus drog iväg efter en katt och matte åkte efter i ett par meter utan problem. Tack och lov var det katten han bor med, och hon bryr sig inte direkt när det kommer +34kg hund rännande, så hon stannade vid ett träd där hon satte sig och bara retades med Krus som matte äntligen fick stopp på. Nu är vi alla trötta efter den incidenten, men också några erfarenheter rikare. Grannarna tycker nog att det är helfestligt att se på när vi går ut, för jag kan nog tänka mig att det ser väldigt kul ut. Och jag får nog allt ta och lära den lilla kattfröken att inte lipa åt hunden…”

”Lite orättvist mycket favorisering här, va? Undrar om matte vill gosa med mig också om jag tar över andra delen av sängen och slår på valpögonen.. 😈 //FM Krus

En orsak till att hundar så gärna jagar katt är att katten flyr. Då kommer hundens jaktinstinkt igång och så blir det lätt full fart. Åtskilliga är väl de med lite större hundar som åkte efter en kattjagande hund för att tanken på att släppa kopplet inte finns. Matte skriver om att FM Krus ”är billig”. Och som fodervärd/hundägare har vi alla upplevt stunder då våra hundar varit ”billiga”. Stunder när de likt både Jönso och Krus satt kottar i öronen och tvärvägrat lyssna. När de drar efter första bästa de får syn på, eller för den delen, hittar något att tugga sönder den där korta stunden hunden var ensam hemma.

”Det har varit en jobbig dag för mig, FM Krus. Både lek i snön och så passivitetsträningen. Då är det skönt att bara få lägga sig och vila, med mitt älskade ben i munnen, i favoritsängen hemma!”

Krus hör till de hundar som har lätt för att stressa upp sig. Då får matte träna honom extra mycket i att vara stilla och bara vänta. För FM Krus är det jobbigt och svårt. Dessutom så innebär passivitetsträningen också att matte och de som är med går ifrån honom. Han blir ju övergiven av dem han älskar mest av allt!

Matte Susanne skriver så här om just passivitetsträningen:
”Passivitetsträningen är den viktigaste träningen för Krus, han stressar lätt upp sig. Har jag exempelvis sällskap och personen går iväg ur synhåll så skriker han bara och vill följa efter, så där har vi nog det mesta jobbet för oss. Han drar gärna på promenaderna och det är svårt med kontaktövningar, han går gärna i sin egen lilla bubbla. Men vi kämpar som sagt på och gör vårt allra bästa varje dag, och jag ångrar inte en sekund att jag valde att ta en FM-valp. Det är en rejäl utmaning, men det är härliga utmaningar som man hela tiden lär sig av. Och att få kämpa tillsammans med en kompis är verkligen guld värt.”

FM Krus har fokus på matte!

Foto och bildtext (fetstil): Fodervärd Susanne Andersson
Bildtext (ej fetstil): FM Krus (tolkat av Piia-Liisa)

Att ta sig fram

motorized-wheelchair-952190_1920
Att ta sig fram med Permobil är inte alltid det lättaste.

Tillgänglighet har blivit ett begrepp som kommer upp till diskussion lite nu och då. Och det är något som berör mig i allra högsta grad. Jag är helt beroende av min Permobil (liknande den på bilden) för att kunna förflytta mig både inom- och utomhus. Men många är de ställen jag är utestängd från just för att jag inte tar mig in. Staden jag bor i har av EU fått utmärkelser för sin tillgänglighet vilket jag personligen tycker förpliktar.

gastronomy-327125_1920
Jag tar gärna en kopp kaffe när jag är ute. Men var ska vi sitta?

Det är inte självklart att att sig in i butiker och andra ställen jag vill besöka. Många gånger blir jag stående vid dörren och kommer sedan inte längre. Det kan räcka med ett litet trappsteg om några centimeter eller en dörr utan automatisk dörröppnare för att jag inte ska komma in utan att be om hjälp. Ibland finns det andra ingångar till butiken/lokalen, ibland finns lösa ramper som personal kan lägga fram för att jag ska komma in. Men, som sagt, det innebär merarbete för alla berörda, och ett krångel som jag inte alltid är beredd att ta. Jag vill ta mig fram på så lika villkor som de gående kan göra.

store-984393_1920 (1)

Har jag väl kommit in i, låt oss säga en butik, ska jag ta mig fram i butiken också. En liten stad, små gulliga butiker innebär ofta även trånga butiker. De som har butiken vill självklart att varorna ska presenteras på ett tilltalande och säljande sätt. En liten yta utnyttjas för att exponera varorna. En del varor ställs direkt på golvet, andra staplas på olika sätt. Och jag är alltid lika rädd för att köra på… Ledsagare är mina ”ögon i nacken” bland annat. Men ibland är det för trångt och jag får ta mig ut ur butiken. Att se mig omkring är inte möjligt.

china-shop-948784_1920
Jag vill gärna gynna ortens butiker. De behövs och behöver sina kunder. Men det blir svårt ibland av ovanstående anledning. (Arkivbild Pixabay.com)

switzerland-670177_1280
Kullersten är vackert i gamla städer och byar, men jobbigt att ta sig fram på.

När jag är ute har jag alltid ledsagare med mig. Hen hjälper mig givetvis så långt det är möjligt. Till skillnad från en manuell rullstol som går att tippa till en del för att komma över kanter, ta sig uppför/nedför enstaka trappsteg och så vidare, så är det helt omöjligt med Permobilen på grund av dess tyngd. Därför är jag helt beroende av att kunna köra över det hinder som finns.

russia-978856_1280
Även årstid har betydelse för framkomligheten. Välplogade gator och trottoarer kan utgöra skillnaden för om jag över huvud taget ska kunna ta mig ut eller inte.

 

 

 

Fortsättningsvis kommer jag att länka svåra/ovanliga ord till en synonymordlista som en service åt dig som läser.

 

 

 

Utflykt

 

friesenried-394720_1280

Idag var det bestämt att jag tillsammans med ledsagare från hemtjänsten skulle ut och uträtta några ärenden i vår lilla stad. Vädret är riktigt vackert vinterväder, men kallt, så det blir att klä sig därefter.

När jag ska ut med min Permobil krävs inte bara kläder efter väder. Innan så behöver jag sätta på vad jag brukar kalla för ”Robocop-utrustning”. Det innebär ortoser från fötterna ut till fingerspetsarna (nåja, nästa iallafall). EDSen gör att jag måste hjälpa kroppen att hålla ihop, då kroppens leder är instabila. Allt detta på grund av att bindväven i kroppen är felprogrammerad, trasig. Den som ska hålla allt på plats är som gammal resår kanske man skulle kunna säga. Ligament, senor, muskler – ja allt som gör oss stabila och håller ihop vårt skelett är hos mig bara slappt och löst. Musklerna kompenserar genom att arbeta ungefär tre gånger så mycket som hos en frisk person. Dessutom arbetar de konstant. Jag kan inte slappna av även om jag försöker.

Nåja. Robo-coputrustning och vinterkläder var på, min ledsagare redo och vi åkte ut. Helt underbart 🙂 Mitt första ärende var dock inte av det roligare slaget. Jag skulle till blomsterhandeln för att ordna med blommor att lägga som avsked vid en begravning nästa vecka. En ros var till fyra personer. Valde vackra djupröda rosor. Tanken var att låta butiken förmedla så att blommorna skulle finnas i kyrkan när vi kommer dit, men det skulle fördubbla kostnaden. Istället levererar blomsterhandlaren rosorna till mig på morgonen innan jag ska åka. Utan kostnad! Därtill fick jag rabatt genom ett medlemskap i en förening. Mycket tillmötesgående. Och så betalningen. Kortbetalning – som inte fungerade. Men  ägaren till butiken säger att det är OK. Jag skulle få betala vid leverans av blommorna. En fin service från deras sida.

red-rose-320891_1280

Jag hade fler ärenden att uträtta, men ett telefonsamtal till min bank satte stopp för dem. Pengarna jag trodde skulle finnas på mitt konto fanns inte där. Jag hade några kronor i kontanter och de räckte lagom till lite fikabröd till förmiddagskaffet som jag skulle ta när jag kom hem. När kanelbullen var inhandlad fortsatte vi hemåt i vintervädret. Övriga ärenden fick anstå. Nu återstod bara att se om jag skulle kunna lösa dem på något sätt idag eller i morgon när jag kom hem. Jag njöt av solen trots att det bet ordentligt i kinderna. Promenaden varade ca trekvart. En alldeles lagom lång tid för mig att vara ute och åka.

husum-232440_1920

Väl hemma fick jag hjälp av med ortoser och kunde ta mig upp i min säng. Jag har en vårdsäng som också fungerar som soffa/fåtölj dagtid då den är ställbar. Min dator är placerad bredvid mig med skärmen på en arm som egentligen är avsedd för en så kallad frukost-TV. Tangentbordet är ett enkelt, lätt trådlöst tangentbord som jag lägger i mitt knä. Jag loggade in på banken och upptäckte felet. Min glömska. Jag hade glömt föra över pengar till det konto som mitt betalkort är kopplat till. Och jag som muttrat över myndigheten som betalar min ”lön” var månad. På ett sätt skönt att lösningen var så enkel. Några knapptryckningar och jag hade löst problemet.

Så kan det gå när man inte följer sina rutiner. I vanliga fall går jag in på mitt konto strax efter midnatt löneutbetalningdagen. Då ser jag och flyttar över. Inatt gjorde jag inte så…

Men jag fick ju under alla omständigheter en skön stund utomhus i det vackra vintervädret.

winter-917104_1920

Och mina ärenden fick jag hjälp med. En från hemtjänsten var snäll och gick och ordnade med betalningen samt inköpen. Viktiga inköp. Mat till Akka. Hon hade inte blivit utan mat ändå. Men nu får hon blötmat och torrfoder. Hade jag inte fått hjälp hade hon fått leva på enbart torrfoder i två dygn. Självklart har hon till det alltid friskt vatten. Hon äter nog lika mycket torrfoder som blötmat i vanliga fall, men hon föredrar blötmaten framför torrfodret. Absoluta favoritsmaken är kyckling och lever. Så tack vare tillmötesgående personal får både Akka och jag mat och blommorna till begravningen blir betalda i dag och jag slipper stå i skuld.

Hemtjänsten levererar matlåda åt mig några gånger i veckan. Jag väljer själv vilka dagar utifrån en matsedel. Maten är både god och riklig, så en matlåda räcker till två portioner. Utöver det tillkommer också efterrätt. Det har cirkulerat bilder i olika sociala media på matlådor som ser mycket torftiga ut och så är definitivt inte fallet med den mat som jag får till mig.

Nu önskar jag mina läsare God Middag! Glöm nu inte bort att ta en liten ”power nap” på maten. Det minskar stressen och gör att eftermiddagen går lättare. Tips som jag tagit till mig är att sätta sig bekvämt i en fåtölj/lägga sig i en soffa och t ex ta en nyckelknippa eller ett bestick i handen och så slappna av och slumra till. När du tappar det du har i handen har du fått en lagom lång vila för att orka resten av dagen, utan att för den skull störa nattsömnen.