Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?

Utflykt

 

friesenried-394720_1280

Idag var det bestämt att jag tillsammans med ledsagare från hemtjänsten skulle ut och uträtta några ärenden i vår lilla stad. Vädret är riktigt vackert vinterväder, men kallt, så det blir att klä sig därefter.

När jag ska ut med min Permobil krävs inte bara kläder efter väder. Innan så behöver jag sätta på vad jag brukar kalla för ”Robocop-utrustning”. Det innebär ortoser från fötterna ut till fingerspetsarna (nåja, nästa iallafall). EDSen gör att jag måste hjälpa kroppen att hålla ihop, då kroppens leder är instabila. Allt detta på grund av att bindväven i kroppen är felprogrammerad, trasig. Den som ska hålla allt på plats är som gammal resår kanske man skulle kunna säga. Ligament, senor, muskler – ja allt som gör oss stabila och håller ihop vårt skelett är hos mig bara slappt och löst. Musklerna kompenserar genom att arbeta ungefär tre gånger så mycket som hos en frisk person. Dessutom arbetar de konstant. Jag kan inte slappna av även om jag försöker.

Nåja. Robo-coputrustning och vinterkläder var på, min ledsagare redo och vi åkte ut. Helt underbart 🙂 Mitt första ärende var dock inte av det roligare slaget. Jag skulle till blomsterhandeln för att ordna med blommor att lägga som avsked vid en begravning nästa vecka. En ros var till fyra personer. Valde vackra djupröda rosor. Tanken var att låta butiken förmedla så att blommorna skulle finnas i kyrkan när vi kommer dit, men det skulle fördubbla kostnaden. Istället levererar blomsterhandlaren rosorna till mig på morgonen innan jag ska åka. Utan kostnad! Därtill fick jag rabatt genom ett medlemskap i en förening. Mycket tillmötesgående. Och så betalningen. Kortbetalning – som inte fungerade. Men  ägaren till butiken säger att det är OK. Jag skulle få betala vid leverans av blommorna. En fin service från deras sida.

red-rose-320891_1280

Jag hade fler ärenden att uträtta, men ett telefonsamtal till min bank satte stopp för dem. Pengarna jag trodde skulle finnas på mitt konto fanns inte där. Jag hade några kronor i kontanter och de räckte lagom till lite fikabröd till förmiddagskaffet som jag skulle ta när jag kom hem. När kanelbullen var inhandlad fortsatte vi hemåt i vintervädret. Övriga ärenden fick anstå. Nu återstod bara att se om jag skulle kunna lösa dem på något sätt idag eller i morgon när jag kom hem. Jag njöt av solen trots att det bet ordentligt i kinderna. Promenaden varade ca trekvart. En alldeles lagom lång tid för mig att vara ute och åka.

husum-232440_1920

Väl hemma fick jag hjälp av med ortoser och kunde ta mig upp i min säng. Jag har en vårdsäng som också fungerar som soffa/fåtölj dagtid då den är ställbar. Min dator är placerad bredvid mig med skärmen på en arm som egentligen är avsedd för en så kallad frukost-TV. Tangentbordet är ett enkelt, lätt trådlöst tangentbord som jag lägger i mitt knä. Jag loggade in på banken och upptäckte felet. Min glömska. Jag hade glömt föra över pengar till det konto som mitt betalkort är kopplat till. Och jag som muttrat över myndigheten som betalar min ”lön” var månad. På ett sätt skönt att lösningen var så enkel. Några knapptryckningar och jag hade löst problemet.

Så kan det gå när man inte följer sina rutiner. I vanliga fall går jag in på mitt konto strax efter midnatt löneutbetalningdagen. Då ser jag och flyttar över. Inatt gjorde jag inte så…

Men jag fick ju under alla omständigheter en skön stund utomhus i det vackra vintervädret.

winter-917104_1920

Och mina ärenden fick jag hjälp med. En från hemtjänsten var snäll och gick och ordnade med betalningen samt inköpen. Viktiga inköp. Mat till Akka. Hon hade inte blivit utan mat ändå. Men nu får hon blötmat och torrfoder. Hade jag inte fått hjälp hade hon fått leva på enbart torrfoder i två dygn. Självklart har hon till det alltid friskt vatten. Hon äter nog lika mycket torrfoder som blötmat i vanliga fall, men hon föredrar blötmaten framför torrfodret. Absoluta favoritsmaken är kyckling och lever. Så tack vare tillmötesgående personal får både Akka och jag mat och blommorna till begravningen blir betalda i dag och jag slipper stå i skuld.

Hemtjänsten levererar matlåda åt mig några gånger i veckan. Jag väljer själv vilka dagar utifrån en matsedel. Maten är både god och riklig, så en matlåda räcker till två portioner. Utöver det tillkommer också efterrätt. Det har cirkulerat bilder i olika sociala media på matlådor som ser mycket torftiga ut och så är definitivt inte fallet med den mat som jag får till mig.

Nu önskar jag mina läsare God Middag! Glöm nu inte bort att ta en liten ”power nap” på maten. Det minskar stressen och gör att eftermiddagen går lättare. Tips som jag tagit till mig är att sätta sig bekvämt i en fåtölj/lägga sig i en soffa och t ex ta en nyckelknippa eller ett bestick i handen och så slappna av och slumra till. När du tappar det du har i handen har du fått en lagom lång vila för att orka resten av dagen, utan att för den skull störa nattsömnen.