Tro, tvivel och trygghet

sun-1222658_1920 - kopia

En betraktelse kring begreppen tro, tvivel och trygghet. Om hur vi som individer ser på oss själva och vad en funktionsbegränsning som exempelvis svår smärta, kan göra med oss och vår tillit till oss själva. Fokus ligger på individens tro och tvivel på sig själv och sin förmåga.

kayaking-1149886_1920
Att tro på sig själv, sin egen förmåga är inte alltid det lättaste. Tvivel kan sätta stopp för mycket och det skapar otrygghet hos individen.

I föregående artikel Sjukdom och identitet togs upp vad som vi som individer kan uppleva då vi får en diagnos som påverkar hela vårt liv. Diagnoser som kan komma att följa oss genom livet. Även vad som föregått diagnosen togs upp. Att leva med svår smärta och gång på gång få höra att det finns inte något som kan förklara, utan att smärtan ”sitter i huvudet”. En del av smärtor som för omkring 15 år sedan var oförklarliga kan idag förklaras med  bland annat begreppet sensitisering. Dr Eric Ronge förklarar begreppet och hur smärta föder smärta i denna bloggartikel. I artikeln finns också länk till fördjupad information om hur smärta uppkommer och vidmakthålls. I en artikel av dr Jan Lidbeck återfinns också bra förklaringar. (Läkartidningen, 2007-10-09 nummer 41)

headache-388876_1920
När huvudet känns som om det är på väg att gå i bitar.

Men hur definieras smärta? Smärta definieras av den internationella smärtorganisationen International Association for the Study of Pain, IASP, som ”En obehaglig sensorisk och/eller känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan”. Detta är den officiella definitionen av smärta, den som gäller. Smärta är det vi upplever när det känns som att något är skadat eller på väg att skadas i vår kropp. Smärta är en upplevelse och en upplevelse som idag också kan förklaras biologisk. Den sitter inte längre ”i huvudet” på individen. Men kunskapen i vården är tyvärr långt från alltid uppdaterad. Det förekommer alltför ofta att kunskap som var inaktuell redan för många år sedan fortfarande antas gälla. Med följd av att den hjälpsökande exempelvis inte blir trodd. Och om en individ inte blir trodd av läkaren när hen söker hjälp – hur ska hen då kunna tro på sig själv?

chains-433543_1920
Långvarig smärta?

Smärtan kan upplevas som att bli fastkedjad vid något tungt, obehagligt som alltid är i vägen och hindrar individen från det mesta. Till och med att tro på sig själv och sin egen förmåga. Var och en som är utsatt måste själv hitta sin väg att hantera situationen. Det finns säkerligen lika många sätt som det finns smärtdrabbade. Kedjorna är en bra bild av fler anledningar just därför att sjukdom ibland upplevs som att kedjas fast. Fast i fördomar om smärta som ett exempel. Ibland är det inte smärtan i sig som är det svåraste, utan konsekvenserna av den. Eller som vid EDS där exempelvis instabiliteten i lederna kan utgöra ett större problem än den smärta som följer på instabiliteten. Kramp, trötthet, fumlighet. Att ständigt  ha ont, tappa saker, stjälpa över sig och alla andra konsekvenser av svår smärta och instabila leder gör något med oss. Det är lätt att börja tvivla på sig själv och sin egen förmåga. Betydligt svårare att hitta tilltro och trygghet i tillvaron.

cats-paw-1375792_1920
Tro och trygghet föder också tillit. Till sig själv och till andra.

Att lita till sig själv, självtillit. Att tro på sig själv och inte tvivla. Det blir inte lättare när kroppen, och psyket med för den delen, sätter käppar i hjulen. Tillit och tilltro naggas mycket lätt i kanten av exempelvis de små missöden som ständigt inträffar. Tappade saker, utstjälpt kaffe, blöta och nedsolkade kläder. Saker som ramlar på golvet. Kaffekoppen byts ut mot en plastmugg med öron och lock för att minimera mängden kaffe som rinner ut då muggen tappas eller petas omkull. Kniv och gaffel byts mot sked. Men det är inte bara det praktiska. Det är så mycket annat som plockar bort självförtroendet och byter det mot tvivel.

Att läsa en vanlig bok fungerar inte på grund av att ögonmusklerna som till stor del består av bindväv inte orkar bibehålla fokus tillräckligt länge samt att händer och fingrar inte lyder tillräckligt bra för att hålla boken. Att skriva för hand fungerar bara korta stunder av samma anledning. Och sedan kommer den ständiga frågan: Är det som en gör värt något? Tvivlet på den egna förmågan. Ett tvivel som återfinns på flera olika nivåer. Både praktisk, teoretisk och kanske också estetisk. Estetisk förmåga innebär att få det tilltalande för flera av våra sinnen. De ska både vara intressanta att läsa, ge något bestående och vara tilltalande att se på. Som exempel att musik och filmer ska harmoniera på ett bra sätt med övrigt innehåll om det nu är en bloggartikel som ett exempel. Tro och tillit skapar trygghet. Tvivel och rädsla skapar otrygghet. Rädsla kan vara mycket. Att inte bli omtyckt – även om det är något vi sällan medvetandegör. Men de allra flesta vill bli omtyckta. Och vi vill bli det för dem vi är i första hand, inte för det vi gör. Ändå är det prestation som räknas många gånger. Och att tappa prestationsförmåga gör ont. Ytterligare något som sällan uttalas. När vi som individer kan tycka om oss själva, och andra för dem vi är, inte för vad vi gör, då skapar vi tro, tillit och trygghet. Tvivlet kommer att finnas kvar, men det kommer inte att dominera. Ett visst mått av tvivel behövs för att det hjälper oss att göra detta lilla extra oavsett vad det handlar om. Det hjälper oss att våga tro på oss själva.

sillhouette-1208271_1920 - kopia
Vågar jag? 

När du vågar ta språnget, ut i det okända, eller förverkligar en dröm, eller bara börjar tro och lita på dig själv kommer du att upptäcka fantastiska saker. Du är säkerligen både rädd och nervös och tvivlar på om du ska klara av det du vill göra. Men du klarar det. För som person klarar du mer än vad du tror, även om kroppen eller psyket inte vill eller förmår, även om om smärtan ibland sätter stopp. Det ligger i att prioritera. Som smärtdrabbad/sjuk är det hela tiden prioriteringar. Lita på att du är den som känner din kropp och ditt psyke bäst själv. Ställ inte högre krav på sig själv än vad du ställer på omgivningen. Paradoxen ligger i att när du gör detta, det vill säga prioriterar dig själv, så kommer det dina nära och kära, vänner och bekanta till del. De blir gladare när du blir gladare. Och att prioriterar dig själv och det du vill ökar självtilliten och tilltron, men också självförtroendet och tryggheten. Att lita till sin egen förmåga och att ta en dag eller två i soffan då det behövs.
relax-727003_1280
Berätta gärna om dina erfarenheter av att känna tro och tillit till dig själv, om tvivel och om trygghet. Hur har du gjort för att hitta trygghet i din tillvaro, trots sjukdom eller annat som gjort din verklighet otrygg? Dela, om du så vill, egna erfarenheter eller diskutera i mer allmänna ordalag kring dessa begrepp.

Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”