Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?

Sjukersättning är omöjligt

Kan bara instämma med Arga Klara!

Länk till Arga Klara

”Den första tanken som ploppade upp i mitt huvud i morse när jag vaknade handlade om pengar. Jag kände mig verkligen sur och irriterad över att samhället har medvetet försatt människor som får sjukersättning i en sits där de inte har en chans att köpa mediciner och behandling, och där en hobby eller att ens ta en fika på stan med en bekant är helt uteslutet. När man blir sjukpensionär så har man redan varit sjukskriven i många år.

Eftersom det är så otroligt svårt att få sjukersättning (det som folk i allmänhet kallar att vara sjukpensionär) så har så gott som alla varit helt eller delvis borta från arbetsmarknaden under en lång tid innan man får sin sjukersättning, och man har en SGI som antingen är noll, eller väldigt, väldigt låg. Sjukersättning beräknas på den inkomst man har haft de senaste åren, och det är precis där vi blir helt jävla överkörda.

Visste ni till exempel att det är meningen att en svårt sjuk människa, som aldrig kommer att bli frisk, som aldrig kommer att få alla de behandlingar som behövs för en någorlunda vettig livskvalitet, ska överleva på så lite som 8900:- före skatt med sjukersättning på heltid? Det blir runt 6150:- efter skatt. Det ska räcka till boende, försäkring, telefon, internet, sjukvård, hjälpmedel, mediciner, mat, kläder och skor, resor med kollektivtrafiken, förbrukningsvaror, oförutsedda utgifter och alla andra slags utgifter som vem som helst har. Det. Är. Helt. Jävla. Omöjligt. Oavsett var i vårt fantastiska välfärdsland man bor, så är det omöjligt.

Självklart kan man ansöka om handikappersättning för extra utgifter man har som är direkt relaterade till sjukdomen man har, men det har visat sig vara väldigt godtyckligt och extremt svårt att få. Jag ansökte med exakt samma saker två gånger och genomgick några rättsliga instanser. Första gången blev det avslag. Andra gången blev det godkänt, men då hade jag skrivit en artikel om det i Expressen samma dag som de ringde upp mig och bad mig ansöka igen.

Överklagande, ansökan om handikappersättning, till Kammarrätten. Ritualen upprepas. Sjukersättning i Sverige är omöjligt och förnedrande.

Det är ingenting som händer 99.999% av de flesta människor som uppbär sjukersättning. Dessutom fick jag bara ersättning för en bråkdel av de extra utgifter jag haft, de 150000:- jag lagt ut hittills är borta för evigt och de 1500-2500:- man kan få per månad i handikappersättning ersätter inte ens hälften av de extra kostnader jag och många andra faktiskt har. Det är bättre än inget, men det är ändå bara en tidsfråga innan man går i personlig konkurs och tvingas till brott för att kunna leva. För tro mig, man får inte mycket hjälp av landstinget.

Sen finns det bostadstillägg, vilket man kan ansöka om när man har sjukersättning. Man kan få upp till 93% av bostadskostnaden, 4650:- om man är ensamstående eller 2325:- om man är sambo. Jag tror inte att jag känner en enda människa som har så låg boendekostnad, men även om man bara betalade 4650:- i månaden för en bostad så har man ändå bara knappt 6000:- som ska räcka till allt det där jag räknade upp tidigare. Det Är. Fortfarande. Helt. Jävla. Omöjligt. Dessutom räcker det typ att sambon ska äga en bil eller att man bor i en bostadsrätt som han äger för att Försäkringskassan ska säga att ”ni har så stora tillgångar så det är hans skyldighet att försörja dig”. Va…?

Om vi inte ens har gemensam ekonomi, hur sjutton kan en myndighet omyndigförklara människor med sjukersättning på ett sånt sätt? Som ett exempel, ska verkligen en människa som får ut 25000 kronor efter skatt tvingas betala det mesta av boendekostnaden och dessutom några tusen för sambons vård och mediciner, när de inte har gemensam ekonomi? Varför förstöra ytterligare en människas liv och ekonomi?

Dessutom finns det en potentiellt riktigt jävla usel situation i det här som politiker, feminister eller folk i allmänhet aldrig någonsin tar upp. Den person som har sjukersättning, oftast en kvinna, är helt och hållet utlämnad till sambons goda vilja att betala tusentals kronor i månaden för sjukpensionärens fortsatta existens. Eller i vissa fall, sambons elaka och förnedrande krav för att sjukpensionären ska få bo kvar. Go figure. Det är rent ut vidrigt att samhället skapar sådana situationer, som är potentiellt farliga.

Ensam kvinna. Om potentiellt farliga situationer för människor som uppbär sjukersättning.

Jag har självklart inget bostadstillägg eftersom min sambo har ett jobb. Men anta att han skulle sparka ut mig i dag. Jag kan inte bara sova hos någon en vecka eller två, jag måste ha min specialsäng och det är inte riktigt så att jag kan bära med mig den själv. Jag kan inte få en handikappanpassad hyresrätt på en dag, eller ens alls på egen hand med min inkomst. Även om det var jag som ägde bostadsrätten själv och det var han som flyttade ut, så skulle jag inte kunna betala avgiften, och skulle jag vara berättigad till bostadstillägg om jag ägde en bostadsrätt i Stockholm? Väldigt tveksamt. Om jag ändå skulle få det, så skulle det säkert dröja mer än 10 arbetsdagar innan jag hade pengarna på kontot.

Det här är bara pengar, man slipper i alla fall betala för boende och vård när man sitter i fängelse. För det är ungefär samma sak som att ha sjukersättning och aldrig ha råd att betala för sig, inte ens för den vård och de mediciner man behöver. Sen verkar det även som om vårt fantastiska samhälle inte tycker att människor med sjukersättning förtjänar att ha en meningsfull vardag eller fritid heller. För hur tusan har de tänkt att vi ska kunna träffa en kompis och fika? Eller ens åka till stan för att fika? Att skaffa en hobby? Att följa med på ett museum eller en konsert? Att ha råd att träna på gym eller i simhall? Helt omöjligt. Vi kanske inte förtjänar sådan lyx.

Det är inte Försäkringskassan som är så här omänskliga. De bestämmer inte hur fattiga vi ska vara, de bara administrerar vårt öde. Men varför i helvete är det ingen politiker som bryr sig om att det är på det här viset? Varför hör man aldrig ett enda ord om vår situation? Hur kan samhället sätta oss i en sådan potentiellt farlig och framförallt helt ovärdig situation, och ingen bryr sig? Tidningarna i dag skriver om vilken hastighet i vilken någon har lyckats slå iväg en tennisboll, och om en semla som kostar 995 kronor. Jag är bara en person och jag skriker så starkt jag kan, men fler måste hjälpa till. För i helvete.”

Reblogg Arga Klara 160204