Adventsfrid och julstress

Jag önskar att jag hade haft orken att skriva en helt ny bloggartikel nu till Adventstidens början. Tyvärr vill varken kropp eller huvud vara med. Därför rebloggar jag 2016 års artikel skriven i Adventstid. Alla bilder i artikeln är från Tivedstrollen, dvs Per Svensson och Marina Pettersson

Advent står för ankomst. Idag är det kanske julens ankomst vi ser i första hand och som många väntar på. Men det är Jesu intåg i Jerusalem som vi firat idag, den 3 december 2017 i våra kyrkor. Jag saknar den festen som Första Advent är i kyrkan – Nyårsfesten. Glädjens fest. Ofta med trumpeter, körer och massor av sång och musik. Jag saknar också den glittrande snön en eftermiddag då solen är på väg ner och adventsljusen tänds i fönstren och på fasader, i träd och utomhusgranar.

Jag tackar er alla som läser och följer bloggen, trots den oregelbundna uppdateringen. Ni ger mig hopp – och det är stort för mig.

TACK ❤
GLAD ADVENT
//P-L

…och så en länk med lite musikalisk lek med Voglers Hosianna Davids son  Därefter en traditionell adventssång.

 

Livets skiftningar - från ett annat perspektiv

Som motvikt mot julstress vill jag idag bjuda på vackra vinterbilder. Bilder som inger lugn. Men skogen är levande och vem vet vilka som vistas där? Lite mystik bjuder fotograferna på även idag.

pers-30-nov-15-1
Adventstiden, som för många innebär en tid fylld av stress och jäkt. Julhandel, klappar och julmat och julbak. Helst hemlagat. Samtidigt är det avslutningar, Luciatåg, julbasarer och mycket annat. Tiden fram till jul må vara en väg, men knappast en väg där vi hinner stanna upp och bara njuta. Tanken att bara släppa taget och låta helgerna komma utan att stressa sönder sig känns behaglig, men är kanske ouppnåelig för många. Trots detta, vandra med mig och låt adventshelgerna bli fridsamma andningshål på vägen till jul.

Kan det vara Tomtemor som Per Svensson lyckats fånga på bild? Trots att julen står för dörren tar sig Tomtemor tid till en skogspromenad. Du som kan och har möjlighet –…

View original post 630 fler ord

Annonser

Vintervärk och vinterverk

pers-promenad-trettondagen-2017-15
Sundsbron, Askersund (foto: Per Svensson)

Nu, när  vinterns alla helgdagar har passerat, kommer Kung Bore och intar landet. Med snö, gnistrande träd, sträng kyla och sprängande värk i större delen av kroppen. Vintervärk och vinterverk får bli temat för denna artikel. Vinterverk är det som de duktiga fotograferna jag har förmånen att få samarbeta med visar upp genom foton från både Umeåtrakten och från trakterna kring Norra Vättern. Äntligen har snön kommit till oss och lyser upp dagarna. Dessutom märks redan att dagarna blivit längre. Klockan femton var det fortfarande ljust ute, även om det gick att ana skymningsljuset.

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-5
Solnedgång utanför Umeå (Visningsbild, foto: Privat) 

Med snön kom också kylan och med den värken. En smärta som slog till långt hårdare än vad jag ens kunde ana. Konsekvenserna har bland annat blivit att detta inlägg skrivs idag, söndag den åttonde januari, istället för som planerat, torsdag kväll det vill säga Trettondagsafton. Men det sägs att den som väntar på något gott väntar inte för länge och min förhoppning är att ni som läsare har överseende med fördröjningen. Det tar tid och det gör ont att skriva. Men det är så roligt. Därför envisas jag med att försöka sätts samman ord och bild till en artikel. Jag hoppas av hela mitt ❤ att den tilltalar er!

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-2
Skymning utanför Umeå (foto: Privat)

Smärtan i kroppen fortsätter sätta käppar i hjulen. Efter en stunds arbete med artikeln gör det så pass ont i både händer och kropp att en paus blir nödvändig. Det går inte att koncentrera sig, hur gärna jag än vill. Det blir att fylla på med smärtlindrande mediciner och invänta effekten av dem. När medicinen väl haft effekt fortsätter skrivandet. Tack och lov för att behovsmedicinerna har avsedd effekt. Smärtfrihet är en utopi, men den kapar toppen av det onda iallafall. Jobbigast är att händerna inte vill samarbeta. Huvudvärk påverkar också förmågan att sätta samman ord och bild. Ständigt denna smärta som gång efter annan gör att jag inte kan göra det jag allra helst vill.

pers-promenad-trettondagen-2017-17
Det var en slåttermaskin… (foto: Per Svensson)

Bilden av slåttermaskinen kan bli en bild av kroppen och smärtan. En gång väl fungerande kunde den underlätta arbetet med slåtter. Tänk vilken skillnad att ha en maskin istället för att slå med lie. Men tekniken utvecklas och den mekaniska slåttermaskinen blir undanställd. De små åkerlapparna kanske inte ens slås längre utan tillåts att växa igen. Maskinen står som en påminnelse. Idag är min kropp som den översnöade slåttermaskinen. Till stor del obrukbar. Allt som förut gick att göra är idag bara en önskedröm och minnen. Inte nog med att maskinen passerat bäst-före-datum, den står också ute i helt fel årstid. Vemodigt. Hur ska en trasig kropp kunna prestera?

pers-promenad-trettondagen-2017-1
Den lilla gården som slåttermaskinen en gång tillhörde (foto: Per Svensson)

Med hjälp av omtanke och envishet kan även den trasiga kroppen fylla sin funktion. Vem vet, kanske rentutav den översnöade slåttermaskinen skulle kunna fungera om den togs om hand och rengjordes, lagades och smörjdes. Den blir aldrig som ny, men kan kanske fylla någon funktion. Den fyller en funktion redan nu, översnöad och övergiven. Den fick tjäna som en bild av en trasig och värkande kropp.  Dessutom visar den ett stycke historia som nu av många glömts bort. De små torpen med lite åkermark och lite skog är nästan helt borta. Stugorna kan finnas kvar som sommartorp medan marken köpts upp av större gårdar. De små styckena har skogen ibland tagit tillbaka. Men visst ser det rart ut när marken är frostigt vit och det ryker ur skorstenen? Vinterverk.

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-1
Utsikt från ett fönster (foto: Privat)

Ser ut genom fönstret och konstaterar att det är väderomslag på gång. Igen. Temperaturen har stigit med över 10 grader under dagen och närmar sig nollstrecket. En orsak till att kroppen bråkar med mig. När vädret är instabilt påverkas kroppen negativt och värken blir mer påtaglig. Vintervärken. Så går tankarna fram och åter så här dryga veckan in på ett alldeles nytt år. Hoppet om att snön ska få fortsätta lysa upp dagarna och att vi ska få ha kvar vinter ett par månader till finns. Låt åtminstone barnen få ett ordentligt sportlov med vinteraktiviteter under februari. Titta och njut av bilder tagna under trettonhelgen och låt oss glömma vintervärken till förmån för vinterverken!

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-3-bar
Utsikt från fönstret (foto: Privat)

Vintervägar och vinterlandskap (foto: Per Svensson)

Med dessa bilder av det vackra vintermörkret tagna av fotograf Per Svensson önskar jag alla läsare en god fortsättning på 2017.
Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av vinter och snö. Vad betyder vintern för dig? Kanske hör du till de väderkänsliga?

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-3
Lite mer snö i Umeåtrakten än omkring norra Vättern. (foto: Privat)

Tack till fotograferna Per Svensson och fotograferna från Umeåtrakten som själva valt att få vara anonyma.

 

 

 

Gnistrande snö – gisslande smärta

Nu är vintern på väg. Den slår sina lovar kring oss och gör sitt bästa för att skjuta undan hösten.

Djupedal, som ligger knappa 20 km från Askersund, får genom fotograf Per Svenssons bildspel visa vinterns försök att få fäste i område kring Norra Vättern. Visst är snön vacker och den lyser verkligen upp novembermörkret. Tänker att om två veckor är det Första Advent. Då lyser byar och samhällen upp. Ljusstakar och stjärnor, ljusslingor både inom- och utomhus skapar stämning och förväntan. Oavsett om snön är kvar eller inte så kommer ljuset till oss. Den veckan som i kyrkoåret är speciell för att den liksom inte finns med. Kyrkoåret avslutas med Domsöndagen och börjar med Första Advent. Men veckan däremellan? Vad finns där? Ursprungligen kom frågan från en krönika jag läste för så många år sedan att jag glömt var. Men funderingarna finns ändå kvar.
christmas-eve-436138_1920
Ljusen gör att det känns lättare. Smärtan, tröttheten och svårigheterna att styra händer och fötter blir lite lättare att bära när det kompakta novembermörkret bryts av både snö och av tända ljus och lampor. Orkeslösheten finns kvar. Den stör mig, mycket. Jag vill så gärna skriva mer än vad jag klarar. Därför kommer jag att försöka skriva ett inlägg i veckan en tid framöver. Som det känns just nu är det vad min ork räcker till. Däremellan kanhända vännen bbnewsab skriver något. Min önskan är att hålla Livets Skiftningar aktiv, om än med färre inlägg under en period.

anne-kanarieoarna11-kaktusar-nov-16
Kanarieöarna (Foto: A. Karlsson)

Smärtan kan ibland kännas som efter att jag tagit på kaktusens vassa taggar. Den bultande känsla som kommer efter själva sticken och som får mina händer att kännas svullna och smärtande. Smärtan i händerna gör att det blir allt svårare att skriva. Tillsammans med bristande ork måste jag lyssna till kroppen och minska ner aktiviteterna inte bara här på bloggen, utan också på sociala medier rent generellt. Tiden framför datorn är betydligt mindre nu än för bara några veckor sedan. Jag orkar inte. Kroppen och psyket behöver återhämtning. Därtill kommer att livet utanför datorns värld kräver sitt och då finns inte orken kvar. Vissa aktiviteter kan jag inte välja bort.

pers-kopp-pa-stubbe
En symbol för det trasiga. (Foto: P. Svensson)

Allt trasigt syns inte, allt går inte att laga. Men genom att försöka hitta det som är trasigt går det kanske att åtminstone förstå varför. Och så är det för mig många gånger. Jag har också hitta många dolda skador, men som sagt, det har också tagit mycket kraft. Nu ska jag lära mig vad jag kan laga och vad jag får leva med som är kantstött. Precis som koppen är det gamla skador och de vilar på en än äldre grund. Men det är inte bara trasigt och mörkt. Det finns mycket som är ljust och vackert också. Det måste också bli synligt. Och så är vi tillbaka till vintern efter en tillbakablick till varmare dagar och platser.

mp-blabar-i-sno-6-nov
Livskraft (Foto: M. Pettersson)

För trots smärta och bristande ork finns viljan kvar. Livskraften som hjälper mig att orka. En kraft som stundtals känns helt översnöad, men som ändå är likt blåbäret på bilden som envist håller sig kvar. Det är denna kraft som ska hjälpa mig att så småningom återkomma med fler artiklar. Problemet är att låta återhämtningen ta tid, då viljan är långt större än orken. Tröttheten kommer. Det är dags att avsluta artikeln.

mj-vinterbild-tvaran-umea
Bakom mörkret finns ljuset. (Foto: Privat)

Trötthet och smärta känns mörk och det är tungt att lyfta upp blicken ovanför träden. Men det är nödvändigt. Det blir att ta det stegvis till dess jag är åter och har återfått kraften.
Visningsbild:

pers-fallfrukt-och-sno
Snö och fallfrukt (Foto: P. Svensson) 

Tack till medarbetare och läsare. Tack för alla varma, uppmuntrande, ord från er alla. Utan er hade det varit än tyngre att så sakta kämpa sig tillbaka. Adventstiden står för dörren och vi ser nu fram emot ljusen att lysa upp vintermörkret med.
christmas-1075128_1920
TACK till fotograferna Per Svensson, Marina Pettersson, Anne Karlsson och min anonyme vän. Övriga foton arkivbilder från Pixabay.com.

 

 

Sjukresan – en sjuk resa

snow-245285_1920
Snömodd. Ibland med isfläckar under, ibland liggande i tjocka moddsträngar mellan körbanorna oavsett om det är en bred motorväg eller en mindre väg utan ordentliga vägrenar. Riksväg 50, Bergslagsdiagonalen kallad, har t ex sådana partier som helt saknar vägren. Detta trots att R 50 är hårt trafikerad.

Mardrömsresan

För någon vecka sedan var väglaget just så som beskrivs under bilden ovan. Modd och moddsträngar med isfläckar under. Jag skulle tillsammans med min ledsagare, åka hem från sjukgymnastiken (bassängträning). Chauffören var ovan vid att köra i detta väglag, vilket fick konsekvensen att taxibussen flertalet gånger släppte från underlaget med följd av att bussen kanade lite eller sladdade. Vid ett tillfälle gick chauffören ut i en tjock moddsträng och fick ordentlig sladd. (Jag fick senare reda på att just den passagen kallas för ”dödens kurva”). Det var den tiden på eftermiddagen då det är mycket trafik och resan gick från sjukhuset där jag har min bassängträning två gånger i veckan och till hemmet. E 20 och R 50 är de två vägar som leder hem. Båda hårt trafikerade.

Jag och min ledsagare var rädda. Ingen av oss var säkra på att vi skulle komma hem eftersom chaufförens körstil (och kunskap) lämnade så mycket i övrigt att önska. Endera dikeskörning eller en sammanstötning/krock… Jag hoppades att vi skulle hamna i diket då det ger minst skador. Att vi skulle komma hem helskinnade vågade jag inte tro på. Därtill höll hen inte avståndet till framförvarande bil, som var, vad jag kunde se, en lastbil med släp. Dimmigt och dålig sikt gjorde inte det hela bättre. Utöver att hen körde illa, satt hen och mixtrade med telefonen. Visserligen hade hen handsfree, men inte på sig. Så det gick ett antal böner till vår Herre att hålla sin hand över oss och våra medtrafikanter. ”Gode Gud, låt oss komma helskinnade hem, och om inte det går låt oss hamna i diket och inte krocka med någon av alla de tunga fordon vi möter”Tack och lov – hem kom vi helskinnade. Då kom nästa prövning. Jag kör in min Permobil i bussen och backar ut den. Chauffören hade förankrat stolen i bussens golv vid fyra fästpunkter, och mig med säkerhetsbälte innan påbörjad resa. Tyvärr förekommer det brister även avseende förankring, dock inte vid denna resa. När jag ska backa ut ur bussen är jag beroende av att chauffören håller koll då jag inte har backspeglar. Jag har lärt mig hur jag ska placera min rullstol för att komma mitt på rampen. Chauffören parkerade på trottoaren utanför där jag bor, vilket i sig inte är något ovanligt. Trottoaren är bred nog att rymma bussen. Men i detta fall ställde hen bara ett hjulpar på trottoaren och det andra på gatan. Följden blev att halva rampen kom att hänga fritt ca 20 cm ovan marknivå. Hen säger åt mig att backa ut vilket jag också gör – och när jag slår i gatan, lyfter ett hjulpar från rampen och min rullstol vickar till ordentligt i sidled samtidigt som jag slår i backen.

Det gör att jag får en hård smäll som skär genom hela min kropp. Själv hann jag inte uppfatta att stolen var på väg att välta, men det gjorde min ledsagare. Jag känner bara hur ont det gör. För att ta mig upp med hela Permobilen på trottoaren och därifrån till min ytterdörr måste jag först backa ner på gatan, vända och köra upp igen. Två hårda stötar till på grund av chaufförens okunskap. Utan att ens fråga efter hur det gick skyndar hen sig sedan att fälla in rampen, stänga dörren, sätta sig i bussen och åka.

door-655235_1920
Min ytterdörr är något lättare att öppna än denna, då jag har dörr direkt från gården till min lägenhet.

Väl inomhus ska min ledsagare hjälpa mig av med mina ytterkläder och ortoser. Men det visar sig att jag kan inte röra mina ben alls. Det gör för ont. Jag försöker få i mig smärtstillande och medan vi väntar på att medicinen ska ha effekt ringer ledsagaren beställningscentralen för att anmäla det inträffade. Förut har vi som kunder haft möjlighet att nå ansvarig trafikledare, men det är borttaget. Anmälan om sådana här händelser ska numera ske till personalen på beställningscentralen. De ska sedan föra den vidare till den som är ansvarig (och om jag förstått rätt) också deras chef. Det ledsagaren får reda på är att chauffören inte hade någon körning efter. Det fanns med andra ord ingen anledning till den stress hen uppvisade i sitt körsätt. Att få någon återkoppling av en anmälan är i stort sett omöjligt då det inte går att få kontakt med trafikledaren.

Ytterplaggen får jag med benäget bistånd av min ledsagare av mig förhållandevis omgående. Men skorna går inte alls. Det gör för ont. Det tar cirka en halvtimme från det att jag fått i mig min medicin till dess att den har börjat ha lite effekt. (Full effekt har den först efter någon timme). Då kunde jag försiktigt börja klä av mig. Eller rättare sagt, kläs av. Jag har svårt med att ta på och av kläder i vanliga fall, nu var det en pärs, trots bra hjälp. Att få av alla ortoser var bara det en prövning. (Exempel på ortos) Det är många kardborrband och olika knäppningar som ska lossas. Jag har dryga tiotalet ortoser från fotlederna till axlarna för att mina leder ska hållas stabila då jag befinner mig i rörelse. Utöver att ortoserna stabiliserar bidrar de till en viss smärtlindring.

När jag så fått hjälpa att byta om, badkläderna upphängda och jag placerad i sängen kunde jag äntligen slappna av.

tying-792104_1920
En mycket elegant form av ortos 😉

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna säga om denna resa: Detta var en engångsföreteelse. Men så är inte fallet. Det är alldeles för vanligt att chaufförer, kanske främst de som kör samhällsbetalda resor med personbilar, kör illa och tyvärr ofta olagligt. Resor som för oss som är beroende av sjukresa/färdtjänst kan innebära allt från ”vanlig” åksjuka till skaderisker på grund av att exempelvis rullstolar inte förankras. Resenärer har också fått dyrbara rullstolar skadade på grund av att föraren t ex inte förankrat rullstolen. En chaufför kastade som exempel min rullstol i asfalten då hen inte kunde fälla ihop den! (Innan jag fick Permobil). Det har också skett allvarliga olyckor med dessa fordon inblandade. Under alla år jag rest med sjukresa (mer än 20 år) och färdtjänst så har det varit för många incidenter. Flera resor har också fått avbrytas på grund av chaufförens körsätt och vägval. Ambulans har fått tillkallats eftersom jag blivit sjuk av resan i sig!

traffic-lights-49698_1920
Hemresan från träningen på sjukhusets rehabavd blir avbruten på grund av att jag blivit sjuk av resan hem och slutar med ambulans tillbaka till sjukhuset. Det har inträffat några gånger. Varje gång är en för mycket.

Har du själv varit med om någon resa du helst skulle vilja glömma? Är du ledsagare och åker med anhöriga eller brukare?
Vilka är dina erfarenheter av det som kallas samhällsbetalda transporter?

Vilka krav tycker du att en resenär kan ställa på en chaufför som kör sjuka/funktionshindrade personer?
Är det skillnad att åka en vanlig taxiresa och en sjukresa med taxi?
Kanske du som läser själv är yrkeschaufför? Berätta gärna vad du tycker.

Eftersom jag gillar kommentarer får du mycket gärna berätta och reflektera kring detta.