Kompetens och Kapacitet Reblogg

Att kunna och att klara av och skillnaden däremellan

calculator-428294_1920
Det är skillnad mellan att ha kompetensen för en uppgift, dvs att kunna och kapaciteten, att faktiskt klara av att genomför densamma.

Två bloggare har skrivit utmärkta inlägg om just skillnaden mellan kompetens och kapacitet. Livets Bilder och Funkisfeministen. Då de båda formulerat detta så bra väljer jag att Reblogga:

Det är rätt så märkligt. På ett sätt är jag exakt densamma nu som tidigare, men samtidigt är det väldigt tydligt att jag inte fungerar som förut.
Om jag utför en aktivitet på rätt nivå för mig, kan jag fortfarande prestera bra. Men trots rätt nivå och god prestation är kostnaden större och återhämtningstiden längre än när jag var frisk. Jag kan också pressa mig prestera på en för hög nivå under en kortare tid, men då blir kostnaderna ännu högre och återhämtningstiden ännu längre. Men resultatet kan ändå vara detsamma. Däremot kan min kapacitet krympa ytterligare.
Min kompetens finns fortfarande kvar – men min minskade kapacitet hindrar mig att använda den som förut.
Jag upplever att många har svårt att göra distinktionen mellan vad som är kompetens och kapacitet – och att dessa två helt skilda saker hela tiden blandas ihop i många olika sammanhang. Jag har upplevt det privat, i min rehabilitering när det gäller tex arbetsförmåga/arbetsträning, i vårdens utredningar, i diskussioner om skola, anpassningar, sjukskrivna i sociala medier mm. – och jag vet att det i värsta fall kan få förödande konsekvenser.
Men vad menar jag då, när jag pratar om kompetens och kapacitet?
Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att kompetensen är något jag har – medan kapaciteten är mina möjligheter att använda det jag har. (Livets bilder)

Här följer fortsättningen på inlägget: Skilj på kompetens och kapacitet!

 

Kompetens: Att veta hur jag gör när jag tvättar, diskar och städar. Kapacitet: Att faktisk klara av att tvätta, diska och städa. Det hjälper mig inte om jag gör lite, eller fuskar. Kapaciteten finns inte där ändå. Med min kropp finns inte möjligheten att klara att utföra hushållsarbete som ett exempel. Detta överför de båda bloggarna på olika situationer som många av oss funktionsbegränsade ställs inför.

För egen del så är bloggen Livets Skiftningar ett försök att upprätthålla den kompetens jag skaffat mig genom studier, kompetensen att skriva och berätta om olika saker. Svårigheterna uppstår när kapaciteten inte räcker. Det är då ni som läsare möts av svaret till kommenterade artiklar att det finns en uttalad mening att besvara, men kraften att göra detsamma saknas och jag ber att få återkomma med svar då kraft och ork finns. Det kan också innebära att artiklarna blir av annat slag. Artiklar som inte kräver en kompetens som jag saknar kapacitet för att skriva! Mina händer och fingrar lyder inte. Jag kan inte skriva, kan inte trycka ner tangenterna eftersom priset för det arbetet blir för högt.

macro-800236_1920

Funkisfeministens inlägg på samma tema:
Kompetens eller kapacitet – Att skriva ett sämre formulerat mail kostar inte mindre ork

Tack till Livets Bilder och Funkisfeministen!

guy-879729_1920
Jag vill utnyttja min kompetens… men kan inte!

Hur ser du på detta? Berätta gärna!

När händerna inte lyder… EDS-ht

cup-1031774_1920
 Återigen rann kaffet över mig istället för i mig. Trots anpassad mugg vek sig handlederna och kaffet rann ut. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det var andra gången bara idag. Satt kvar i sängen och klarade mig bra. Men sängen behövde bäddas ren.

Händer som inte vill. Händer som värker. Händer som egentligen kanske borde låta bli tangentbordet. Artros i tumbasen på båda händerna. Fingerleder som låser sig ibland. Och så dessa okontrollerade rörelser som ställer till det. När handen eller tanken är trött så kan handen fara över hela tangentbordet. Eller slå ut en kopp kaffe, slå till en skål med filmjölk, dra krokiga streck över en hel sida vid handskrift. Bokstäverna blir skeva och vinda vid handskrift. Ibland blir de stora, ibland små, ofta oläsliga. Saknaden av känslan att låta orden gå från tanke genom hand och penna till papper. Allra helst en lite finare penna i handen, en bra anteckningsbok, helst olinjerad blad men med stödlinjering bakom på lösblad. Då mår händer och sinne som bäst. Saknaden skapar en nästan fysisk smärta. Det blir alltmer sällan som penna och papper möts i denna skapande process. En process som är svår att efterlikna bakom ett tangentbord. Och telefonen är svårast. Små siffror och bokstäver och klumpiga händer gör det nästan omöjligt att skriva meddelanden.

office-620817_1920
Drömmar om att kunna forma vacker text.

Samtidigt som svårigheterna att skriva ökar, tycks  behovet att skriva bli allt starkare. Behovet av att uttrycka tankar och känslor. Behovet att berätta om upplevelser från både igår och idag samt drömmarna om morgondagen. Behovet av att väcka debatt i ämnen som berör. Känslan att bli lyssnad på. Att det som skrivs kan väcka något hos dig som läser. Drivkraften som gör att det skrivs fler artiklar – trots händer som gör ont.  Behovet är starkt. Det har funnits i ungefär 45 år. Det väcktes i andra klass. Fröken lärde att det gick att forma orden till dikter och berättelser. Och på den vägen är det. Låta tankarna formas till en fiktiv berättelse eller en berättelse om verkligheten. En verklighet som inte gick att tala om, men väl sättas på pränt och sedan lämna ifrån mig. Verkligheten gjorde för ont att tala om då. Udda. Annorlunda. Den lärdomen etsades fast – djupt med brännmärken som finns kvar ännu. Nu sorteras det smutsiga och onödiga bort. Kanske inte går att kasta allt, men det kan sorteras och läggas undan för att aldrig behöva titta på det.

filler-169581_1280
Längtan…

Det tomma arket som talar direkt till tanke, känsla och händer. Frustrationen i att förstöra på grund av att händerna inte fungerar optimalt. Ett tomt ark kan bli så mycket, väcka så mycket. Skapa nytt dokument i datorns ordbehandlingsprogram är inte detsamma, väcker inte samma känslor, ger inte samma inspiration. Istället kommer påminnelsen om sjukdomen, syndromet EDS -ht med onda  och överrörliga händer och fingrar. Med handleder, armbågar och axlar som alla befinner sig i olika stadier av smärta och felställningar. Ändå – att avstå skrivande existerar inte i sinnevärlden. Frågan är om inte skrivande går före maten iallafall!

strawberry-1365716_1920
Händer behövs till så mycket mer än att skriva.

Men nu är det inte bara skriva som vi använder våra händer till. Och som så ofta är det först när funktionen brister som behovet blir uppenbart. I inledningen nämns en kopp kaffe. Självklart. Ja, när händerna fungerar, när handleden och armarna är stadiga nog att hålla en kopp. När hjärnan förmår hålla tillräcklig uppmärksamhet på vad handen gör. Multisjukdom gör att detta kan brista. Addisons sjukdom, Fibromyalgi, EDS -ht, astma. Sjukdomar som ger symtom som svaghet i extremiteter, trötthet, smärtor, felställningar, subluxation och luxation i de små benen i handleden som exempel, ostadighet, skakningar, dålig koordinations- och koncentrationsförmåga. Vart och ett för sig inte särskilt besvärande, men tillsammans skapar de stora svårigheter. Finmotoriken påverkas negativt. Då blir de små vardagliga momenten till hinder och begränsning. Funktionshinder eller funktionsbegränsning är de begrepp som allt oftare används idag i stället för begreppet handikappad. Att äta all mat med sked, på tallrik med kant för att lättare kunna äta. Svårigheter att fördela maten eftersom det är svårt att hålla i kniv och gaffel.

potato-dish-263004_1280
Går det att skala potatis med händer som inte fungerar ordentligt?

Många av det som en frisk person gör rutinmässigt blir till hinder och begränsningar om händerna inte fungerar. Symtom som gör att tröttheten är ständigt närvarande innebär ofta att ställas inför valsituationer. Om potatisen skalas blir det svårare att hålla i besticken och glaset. Konsekvensen blir att det tappas, stjälps ur och att det skapas merarbete. Eller att tröttheten ökar så när maten väl är tillagad finns inte orken att äta kvar. Hela tiden prioriteringar. En bloggartikel eller att tillaga mat. Brygga kaffe eller dricka kaffe. Göra ordning kvällsmat och frukost eller plocka ur diskmaskinen. Tappa saker på golvet, somna med kaffemuggen i handen och hälla ut kaffet i sängen där frukost och kvällsmål intas. Hushållsarbete är svårt. Brännsår på grund av hett kaffe är vanligt. Arbetsterapeuternas uppmaning att avstå från att handskas med heta saker såsom att koka vatten i vattenkokaren, koka gröt, koka och fylla kaffetermos, tillaga samt värma mat är begriplig. Allt för att det inte ska stjälpas ut och orsaka skada. Ändå stjälper kaffekoppen.

Ta mig ur och i sängen, skriva, hälla kaffe från termos till mugg. Ställa muggen på brickan på sängbordet bredvid sängen, ta filen och tillsammans med den svälja medicinen. Tappar filen. Handlederna vek sig. Igen.

Du som har erfarenhet av händer som inte fungerar – berätta gärna om hur du gör? Hur prioriterar du vad du vill göra om du vet att du bara kan göra en bråkdel av allt som skulle behöva göra? Vad tänker du  som är frisk när du läser detta? Berätta gärna!

Offer med licens att mobba

Reblogg
Anledningen till denna reblogg är att den anknyter till vad ”Den lata flickan” upplevde. Enda skillnaden är att här har beteendet flyttat in i ”de sociala mediernas värld”. Det tycks mig som om det på något sätt blir än mer legitimt att ägna sig åt det som ”Inte bara sjuk” beskriver så väl, bara för att det nödtorftigt går att gömma sig bakom ett fingerat namn, eller liknande. Påhoppen gör inte mindre ont för att de skrivs ned. De finns där, till allmänt beskådande för gruppens läsekrets.

Jag låter ”Inte bara sjuk” inleda denna reblogg med de ord som inlägget avslutas med : ”Mentalt friska sunda människor förvandlas till offer med licens att hacka på andra. Känner du dig träffad så tycker jag du ska göra något åt det. För vi är väl egentligen vuxna människor som vet hur man ska behandla andra människor?”