…nu är sommaren här!

”…det är våren som är slut, svarte bonden så tvär…”

Hur är det egentligen? Jag tänker på detta att se det som är bra när allt tycks jobbigt och svårt. Jag kan bara utgå från mig själv och mina tankar och handlingar. Jag vill så gärna publicera betydligt fler artiklar här på bloggen än vad jag gör. Frustration, smärta, irritation får mig att skjuta fram skrivandet. Många gånger börjar jag på ett inlägg men så börjar händerna domna och armarna värka. Dimsyn av och till och jag får en känsla av att vilja kasta ut datorn och allt som hör till genom fönstret. Trötthet, andfåddhet och smärta sätter ständigt käppar i hjulen. Men så idag, nu under kvällen kom Evert Taubes underbara sång till mig. Den är tidlös. Jag fick knuffen som behövdes för att skriva. Det gör inte mindre ont ikväll men nu ska det skrivas. Ikväll struntar jag i smärtan. Jag vet att jag får betala i form av ökad smärta, men ibland är det värt det och nu är ett sådant tillfälle.
Turisvägen Unden Tivedstrollen.jpg
Ovanstående bild är tagen av Tivedstrollen för några dagar sedan. Det är gamla landsvägen (del av) mellan Finnerödja och Tived, nu kallad för turistvägen Unden. Sjön Unden ligger mellan Västergötland och Närke och är en källsjö med stora djup. Cirka en halvmil från det lilla samhället Tived ligger byn Kungsbacken. En halvmil uppförsbacke ska tilläggas. När jag såg bilden försvann 40 år och jag har min farmors enpetare. Jag tror att farfar kallade mopeden för det. Han moped hade nog växlar. Jag var 13, skulle fylla 14 och hade kört med farfar från Laxå till Tived. Det var en av få gånger jag körde moped och att jag inte hade åldern inne hoppas jag är preskriberat. Vi skulle till Kungsbacken där släkten hade en sommarstuga. Och minns jag inte alldeles fel så var det strax efter skolavslutningen. Stugan finns fortfarande kvar i släkten och ligger en bit in i skogen. Fem minuter tog det att springa ner till Unden och det dubbla, minst att gå tillbaka till stugan som ligger högt.
Tivedstrollen Unden
Väl ner vid sjön var det att förbereda sig för kallbad. Unden blir sällan över 20 grader med undantag för den del som är extremt långgrund. Ullsandsmo kallade vi det badet för då, men tror att det idag har ett annat namn. Men det var långt från Kungsbacken. Badplatsen som hörde till stugan var halvmetern djup redan vid stranden och bara ett par tre meter ut var det mer än tre meter djupt. Glasklart vatten med ett siktdjup överstigande fem meter. Jag såg fina stenar på botten men kom inte ner hur jag än försökte. Då, när jag var ung, vet jag att jag utan vidare djupdök mellan tre och fyra meter. Det hade jag testat vid märkestagning. Trots att jag tog i så var det fortfarande lika långt kvar till botten. Bara att ge upp. Kristi Himmelsfärd var det ofta premiärdopp, men då blev det snabbdopp i det kalla vattnet. När jag och mina kusiner var åter vid stugan var vi lika varma som innan. Backen var och är brant mellan stuga och sjö.
Tivedstrollen vårbäcken
Bakom stugan rann det en grund bäck och även den var intressant. Som barn att leka vid och i och som vuxen bara att njuta av. Minnen som kommer till mig. Så många sommardagar som tillbringats i stugan i Kungsbacken. Så många sotiga grillade korvar från den öppna spisen. Så många pannkakor som gräddats och ätits av oss kusiner. Så mycket blåbär som plockats då de växte bara några meter från från stugan. Hembakt blåbärskaka och vinbärssaft som någon av våra mammor kokat. Tänk att få komma tillbaka dit igen. Det är nu minst tio år sedan jag var där. Stugan är ut- och ombyggd, men fortfarande sitter minnena kvar.
Tivedstrollen turisvägen Unden
Närmsta affär fanns i Tived. Det var alltid tveeggat att cykla dit. Backen till affären lutade ner, men sen skulle vi hem. En halvmils promenad med cykeln lockade inte alltid. Den gången jag åkte moped var det bara jag och farfar och vi hade med oss det vi behövde. Somrarna i Tivedstrakten minns jag som positiva. Jag bodde hos någon av mina fastrar eller så var vi i stugan. Jag kan inte minnas att jag hade ont då. I skolan hade jag ofta ont, men sommarloven var en fristad från smärta av alla de slag. Visst fanns det svåra stunder även då, men de var på något sätt så begränsade. 40 år har gått sedan mopedfärden. Både innan och efter har jag cyklat samma sträcka och när jag väl fick körkort så blev det bil.
pers-blabar-2
Just nu blommar Liljekonvaljerna för fullt. Lagom till Mors Dag precis som det ska vara. Jag kan inte låta bli att dela två helt olika visor, men båda är sommar om än kanske inte de mest kända. Om ungefär en månad kan vi kanske plocka blåbär igen och jag återvänder till Evert Taubes visa om den sköna sommaren. Det är så lätt att se allt det som är svårt och jobbigt, allt som hindrar.  Men: ”…här är den sköna sommaren som jag har lovat dig”.

Visningsbild:
Turistvägen längs med Unden
Turisvägen Unden bild 2 Tivedstrollen
Marina och Per är de som sätter bild på alla vackra minnen. Tack vare era bilder kan jag komma tillbaka till platser som finns djupt förankrade i mitt minne. Samtliga foton är hämtade från Tivedstrollens Facebooksida.

TACK till Tivedstrollen för att ni bistår med alla vackra foton från Turistvägen och väcker minnen från de senaste dryga 40 åren. Mitt första minne från Kungsbacken var den vecka jag tillbringade hos min faster och farbror i stugan någon gång i början av 1970-talet. 

”Det var så lite så…”

Att tacka för hjälpen.
rose-1644818_1920
”Tack för hjälpen” besvaras ofta med orden: ”Det var så lite så”. Men när jag inte kan göra det du kan så är det du gör för mig inte lite. Kanske är det en liten sak för dig som är frisk. Men för mig, som inte längre klarar att göra detta själv, betyder din handling mycket. För mig är det du gör en möjlighet att kunna fungera på liknande villkor som om jag vore frisk.
dry-toilet-1411204_1920
Du tar fram toalettpapper åt mig. Det tar dig någon minut. Om jag ska göra samma sak kanske det tar både 10 och 15 minuter eller mer därtill. Det är fler moment innan pappret har kommit på plats än vad man som frisk tänker på. Sedan hjälper du mig med annat också. På morgonen bäddar du min säng och hjälper mig att duscha. Kokar kaffe och värmer mat. Städar, diskar och ser till mina blommor. Tar hand om mig och mitt hem. Detta och mycket mer därtill. ”Det var så lite så”. Nej, för mig var och är denna hjälp en nödvändighet jag inte kan klara mig utan. Då är det inte längre lite.
hand-1362175_1920
Dina händer är min förlängda arm. Som den kvällen då smärtan griper tag i mig och gör det nästintill omöjligt att utföra den enklaste syssla. För att ha koll på hur ofta jag tar behovsmedicin skriver jag alltid upp vad jag tar, mängd, klockslag samt också smärtnivå. Mest för min egen skull, men även för exempelvis ambulanspersonal och akutläkare om jag skulle behöva åka till sjukhus. Smärtan kan sitta i hela kroppen, men vissa leder är mer utsatta än andra. Bäckenet är en av mina svagaste punkter. Jag har fött två barn och smärtan under förlossningarna var lindrigare än den jag nu har. För dem av er som haft foglossning med symtom från alla tre bäckenleder kan troligtvis förstå ungefär hur det känns. På en skala mellan ett och tio landar smärtan ofta omkring åtta (och stundtals mer därtill).
woman-791541_1920
Att stå och gå kan vara omöjligt. Nu har dessutom även knän och händer sagt ifrån. Konsekvensen blir att vid smärttoppar får jag svårt att förflytta mig själv. Jag behöver kunna hålla i mig och även kunna böja/räta på mina ben för att förflytta mig från säng till rullstol. När då handen är så försvagad av smärta att det endast med stor möda går att skriva några få ord, säger det sig självt att det blir svårt att hålla i sig under förflyttning. Det är då all hjälp blir värdefull. Det är ni som står runt om mig som gör att jag inte faller ihop. Det är inte lite, det är oumbärligt. Det kan vara att dra upp lite av min flytande behovsmedicin, skriva, hålla mig…

Men vad det än är du hjälper mig med så är det inte lite. För dig som frisk kanske det upplevs så, men inte för mig. Så snälla – förringa inte din insats genom att säga ”det var så lite så”. Oavsett vad klarar jag mig inte utan din hjälp. Låt mig då få säga tack och ta åt dig av det. Avslutningsvis lite ögonfröjd till er alla att njuta av, men riktade särskilt till er som hjälper, som professionella, som vänner eller bara för att ni finns till hands då någon behöver er hjälp!
flower-141158_1920
tulips-1312129_1920
sunset-813043_1280-1
hands-543593_1280
TACK för hjälpen!

Alla Hjärtans Dag 2017

Valentin har namnsdag den 14 februari, men dagen är nog mer känd som Alla hjärtans dag än Valentins dag i vårt land. Bloggen Livets Skiftningar har nu funnits i 13 månader och vad passar väl bättre än att tacka alla mina läsare och följare för att ni gett mig som skribent så mycket under detta år genom att låta en av FM-hundarna träda fram? Ett tack till alla fotografer som som generöst delar med sig av sina bilder. Ingen nämnd – ingen glömd.

gk-18-september-blommar-rosorna-2-2
Symbolen för kärlek… (Foto: Göran Kangedal)

Dessutom riktar jag ett speciellt tack till Försvarsmaktens hundar och deras fodervärdar samt ”BB Hilton” som genom de blivande fodervärdarna bistått med bilder på valpar och tikar.

fm-lissa-hamtar-kopplet
FM Lissa har hämtat sitt koppel! (Foto: Ida Östling)

FM Lissa får representera FM-hundarna idag på Alla Hjärtans Dag. Lilla Lissa börjar bli stor och gissningsvis är hon nu inne i värsta slyngelåldern. Hon hade ju ett och annat litet hyss för sig som liten och att busa när man då är tonåring brukar följa med. Matte Ida har skickat bilder som visar vad Lissa kan. Och ett par bilder som Lissa har egna åsikter om! Hon vaktar mattes rena tvätt till dess matte har tid att ta reda på den. Punkt! Lissa var mycket bestämd när det gällde detta. Vad matte tycker om att Lissa vaktar genom att lägga sig på tvätten är enligt Lissa helt oväsentligt, så det så! Titta och njut av matte Ida Östlings bilder på Lissa.
fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-med-tvatten-dec-2016
fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-med-tvatten-bild-2-dec-2016

fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-dec-2016
Här är bildbevis på hur Lissa sköter om mattes rena tvätt! Nedre bilden håller hon koll på matte.

Lissa tycker som de flesta hundar om mat. Kanske kan hon tänka sig att servera sig själv av skinkan?
fm-lissa-ar-sugen-pa-skinka

fm-lissa-star-pa-bordet
Om jag står på bordet så missar jag inte någonting. Dessutom ser jag bra. Javisst – ni får inte glömma bort att det dessutom är träning inför de där besöken hos veterinären. Då SKA jag stå på bordet!

Lissa vill avsluta med bilder som visar att hon nu har mycket bra balans och kan ”sitt” och ”ligg” även på en bänk. Allra sist blir det två riktiga kärleksbilder. Det är inte för inte Alla Hjärtans Dag!

fm-lissa-myser
fm-lissa-myser-och-pussas
Puss på dig matte!

Med dessa härliga bilder på FM Lissa tackar Livets Skiftningar fotograf Ida Östling för de härliga bilderna och önskar alla en fin Alla Hjärtans Dag.

heart-608787_1280
Hjärtan     (Arkivbild)

Visningsbild:

fm-lissa-17-nov-16
FM Lissa (Foto: Ida Östling)

Mellanspel

Eftersom orken är som den är vill jag bjuda er på ett mellanspel av vackra bilder. Njut av fotograf Per Svenssons vackra bildspel  från trakterna kring Norra Vättern. Naturreservaten Råå Uddar och Mårsätter. Bestämt tyckte jag att jag skymtade tomtemor. Men jag väljer att inleda med en kort film om att vara ute på hal is!

Följande film är från Råå Uddar, ett naturreservat. Livets Skiftningar har publicerat den tidigare, men så vacker att den kan ses många gånger.

Som avslutning en vinterfilm från Mårsätters Naturreservat:

TACK Per Svensson för de vackra bildspelen och visningbilden.
Visningsbild:pers-fre-2-dec-2016-1
Det är fler artiklar planerade. Bland annat kommer FM Lissa och Jeck på besök framöver. Troligtvis kommer fler FM-hundar också att vilja vara med, men det återstår att se. Ett annat tema som kommer att tas upp är att ta emot och ge hjälp. Uttrycket: ”Det var så lite så” är centralt i den artikeln. Givetvis mycket bilder. Kanske vävs en historia kring bilderna. Lasse-Maja fascinerar…

Berätta gärna om era tankar kring detta lite annorlunda inlägg. Ni är också varmt välkomna att tala om vad ni vill läsa om i bloggen. Har jag möjlighet ska jag försöka tillmötesgå era önskemål.

Nyår

FM Lissa får representera nyår och den förändring som nyår innebär.
fm-lissa-3-okt
Smaka på ordet Nyår. Ett ord fyllt av hopp, löften, förväntningar. Ett ord som få förblir oberörda inför. Samtidigt som vi lämnar det gamla bakom oss går vi mot något nytt. Min förhoppning är att det nya ska kunna ses med hopp och glädje, även om jag vet att verkligheten inte alltid är så. Det är inte alla förunnat att kunna glädja sig åt ännu ett nytt år. Men den dagen jag slutar hoppas lovar jag att sluta skriva. För oavsett hur mörk tillvaron än kan te sig, så vill jag se en strimma hopp. Någonstans finns ljus i en mörk och kall värld.

sunset-202380_1280
Mörker och ljus då kväll går mot natt. (arkivbild)

En tillbakablick på året som gått ger vid handen att det har funnits mycket smärta. Livet har inte alla gånger visat sig från den vackra, lekfulla, sköna sidan. Sjukdomar, ensamhet, mobbning och mycket annat har jag skrivit om. Men trots tunga och jobbiga inlägg har jag haft förmånen att få skriva om det som ligger mig varmt om hjärtat. De älskade bruks- och tjänstehundarna.

fm-jeck-och-kycklingarn-160629-1
Jeck (foto: Ulla-Britt Ledin)

Utan dessa vackra och intelligenta hundar och de fantastiska personer som har hand om dem, som fodervärdar/ägare, hade inte Livets Skiftningar varit vad den är idag. De bilder som publiceras idag har varit publicerade i tidigare inlägg och är favoriter i repris. Min förhoppning är att få fortsätta följa era fantastiska hundar även under 2017. Tyvärr kan det troligtvis inte bli i samma omfattning som tidigare, men jag hoppas kunna skriva några artiklar iallafall. Och nya hundar med matte/husse är varmt välkomna att hälsa på hos Livets Skiftningar!

fm-lissa-pa-besok
FM Lissa (foto: Pia Mattsson)

Ida Östl

fm-lissa-pa-stranden-forsta-gangen-18-aug-bild-1
FM Lissa på stranden (foto: Ida Östling)

Jeck och FM Lissa får vara representanter för dessa hundar i denna artikel. Två härliga hundar jag hoppas få skriva mer om, precis som min önskan är att följa upp andra hundar som medverkat under året som gått. Men det får bli en separat artikel.

FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 4
Jeck arbetar i skogen (foto: Ulla-Britt Ledin)

Så lämnar vi 2016 bakom oss. Det gamla och allt som varit. Som när Jeck på bilden ovan tar ett gammalt träd för att låta det följa med och bli till något nytt. Så kan vi använda våra erfarenheter och kunskaper i nya sammanhang. Vi behåller det som är bra, gör om en del och kanske också skapar något helt nytt.

anne-kanarieoarna-13-blomma-nov-16
Blomma från Kanarieöarna (foto: Anne Karlsson)

Precis som blomman ovan, som är helt ny för mig men vardag för andra, kan vi dela ljuvt och lett, glädje och sorg och våra olika erfarenheter med varandra. Varje möte kan lära mig något nytt om jag är öppen för det.

pers-naturligt-fotglas-skogen-10
Naturliga former (foto: Per Svensson)

Ibland kanske vi finner ett fotglas i ett träd, men för att upptäcka det krävs ett sinne mottagligt för det oväntade. Jag hoppas att 2017 blir ett bra år. Ett år där vi får möta både det oväntade och det väntade, förutsägbara. Med ytterligare några vackra bilder önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År!

vipers-bugloss-1176090_1920
Blåeld, Gotland (arkivbild)
anne-kanarieoarna-10-efterratt-nov-16
Efterrätt (foto: Anne Karlsson)
pers-frost-31-oktober-1
Grönska under frosten (fot0: Per Svensson)
pers-oktoberbilder-23-2016
Fyrverkeri i skogen (foto: Per Svensson)

TACK till alla som under året som gått gjort det möjligt för mig att hålla Livets Skiftningar levande. Jag riktar mitt tack till alla fotografer som så generöst lånat ut bilder till bloggen. Likaså till er fodervärdar/hundägare ett varmt tack för att ni delat med er av era underbara hundar. Era berättelser och texter betyder så mycket, precis som alla underbara foton.
Tack till alla ni som på olika sätt bistått med kunskap om att blogga. Er erfarenhet har varit ovärderlig för mig som nybörjare. Sist men inte minst – tack till alla följare och läsare. Jag hoppas på fortsatt gott samarbete med er alla.

christmas-eve-436138_1920
Nyårsljus (arkivbild)

 

Gott Nytt 2017

 

Gnistrande snö – gisslande smärta

Nu är vintern på väg. Den slår sina lovar kring oss och gör sitt bästa för att skjuta undan hösten.

Djupedal, som ligger knappa 20 km från Askersund, får genom fotograf Per Svenssons bildspel visa vinterns försök att få fäste i område kring Norra Vättern. Visst är snön vacker och den lyser verkligen upp novembermörkret. Tänker att om två veckor är det Första Advent. Då lyser byar och samhällen upp. Ljusstakar och stjärnor, ljusslingor både inom- och utomhus skapar stämning och förväntan. Oavsett om snön är kvar eller inte så kommer ljuset till oss. Den veckan som i kyrkoåret är speciell för att den liksom inte finns med. Kyrkoåret avslutas med Domsöndagen och börjar med Första Advent. Men veckan däremellan? Vad finns där? Ursprungligen kom frågan från en krönika jag läste för så många år sedan att jag glömt var. Men funderingarna finns ändå kvar.
christmas-eve-436138_1920
Ljusen gör att det känns lättare. Smärtan, tröttheten och svårigheterna att styra händer och fötter blir lite lättare att bära när det kompakta novembermörkret bryts av både snö och av tända ljus och lampor. Orkeslösheten finns kvar. Den stör mig, mycket. Jag vill så gärna skriva mer än vad jag klarar. Därför kommer jag att försöka skriva ett inlägg i veckan en tid framöver. Som det känns just nu är det vad min ork räcker till. Däremellan kanhända vännen bbnewsab skriver något. Min önskan är att hålla Livets Skiftningar aktiv, om än med färre inlägg under en period.

anne-kanarieoarna11-kaktusar-nov-16
Kanarieöarna (Foto: A. Karlsson)

Smärtan kan ibland kännas som efter att jag tagit på kaktusens vassa taggar. Den bultande känsla som kommer efter själva sticken och som får mina händer att kännas svullna och smärtande. Smärtan i händerna gör att det blir allt svårare att skriva. Tillsammans med bristande ork måste jag lyssna till kroppen och minska ner aktiviteterna inte bara här på bloggen, utan också på sociala medier rent generellt. Tiden framför datorn är betydligt mindre nu än för bara några veckor sedan. Jag orkar inte. Kroppen och psyket behöver återhämtning. Därtill kommer att livet utanför datorns värld kräver sitt och då finns inte orken kvar. Vissa aktiviteter kan jag inte välja bort.

pers-kopp-pa-stubbe
En symbol för det trasiga. (Foto: P. Svensson)

Allt trasigt syns inte, allt går inte att laga. Men genom att försöka hitta det som är trasigt går det kanske att åtminstone förstå varför. Och så är det för mig många gånger. Jag har också hitta många dolda skador, men som sagt, det har också tagit mycket kraft. Nu ska jag lära mig vad jag kan laga och vad jag får leva med som är kantstött. Precis som koppen är det gamla skador och de vilar på en än äldre grund. Men det är inte bara trasigt och mörkt. Det finns mycket som är ljust och vackert också. Det måste också bli synligt. Och så är vi tillbaka till vintern efter en tillbakablick till varmare dagar och platser.

mp-blabar-i-sno-6-nov
Livskraft (Foto: M. Pettersson)

För trots smärta och bristande ork finns viljan kvar. Livskraften som hjälper mig att orka. En kraft som stundtals känns helt översnöad, men som ändå är likt blåbäret på bilden som envist håller sig kvar. Det är denna kraft som ska hjälpa mig att så småningom återkomma med fler artiklar. Problemet är att låta återhämtningen ta tid, då viljan är långt större än orken. Tröttheten kommer. Det är dags att avsluta artikeln.

mj-vinterbild-tvaran-umea
Bakom mörkret finns ljuset. (Foto: Privat)

Trötthet och smärta känns mörk och det är tungt att lyfta upp blicken ovanför träden. Men det är nödvändigt. Det blir att ta det stegvis till dess jag är åter och har återfått kraften.
Visningsbild:

pers-fallfrukt-och-sno
Snö och fallfrukt (Foto: P. Svensson) 

Tack till medarbetare och läsare. Tack för alla varma, uppmuntrande, ord från er alla. Utan er hade det varit än tyngre att så sakta kämpa sig tillbaka. Adventstiden står för dörren och vi ser nu fram emot ljusen att lysa upp vintermörkret med.
christmas-1075128_1920
TACK till fotograferna Per Svensson, Marina Pettersson, Anne Karlsson och min anonyme vän. Övriga foton arkivbilder från Pixabay.com.

 

 

Gröna fönsterluckor

När kylan kommer krypande och regnet faller sådär tätt och lätt som bara höstregn kan, regn som blöter och kyler genom allt. Då går vi längs leriga byvägar, i blöt skog och drömmer oss till en svunnen tid. En tid långt innan Facebook, bloggar och Internet. En tid då bilen var något som de allra mest förmögna hade tillgång till. Skylten där torpet stått väcker fantasin. Hur levde Ture och Ida Sofia sitt liv i Gårdsjö? Artikeln är helt mina egna tankar kring hur det kunde ha varit. Händelser som beskrivs är fiktion, illustrerade med Per Svenssons bilder.
pers-oktoberbilder-48-namnskylt-2016
Idag finns bara en skylt kvar som talar om att på denna plats bodde paret Hanell fram till 1948. De var då båda i 80-årsåldern. Men när kom de dit? Hur såg torpet ut? Hade de barn, jordbruk eller levde de av vad skogen gav. Tjänade de åt någon större godsägare eller storbonde?

pers-oktoberbilder-1-2016
Vägen till stugan blev lerig vid minsta regnskur.

När Ture och Ida Sofia levde var detta ett välskött och fint vagnshus med tillhörande drängkammare, tänker jag. Den låg så till att det gjorde det lätt att beskriva vägen hem till familjen Hanell. Ture var stadd vid kassa och kunde köpa en bit mark där han lät bygga sitt hus. Det var annars inte så vanligt, ofta ägdes marken av bonden som arrenderade ut den till torpare mot att de i gengäld skulle arbeta åt honom. Mjölkning, boskapsskötsel, skördearbete, på vintern skogsarbete.

pers-oktoberbilder-52-2016
Jordkällaren 

Kolning i förekommande fall. Tungt arbete för dem båda. Slakten på senhösten och till jul kom utöver det vardagliga arbetet. Dessutom skulle de sköta sitt eget. Ja, slakten var sannerligen tung. Männen stod för att avliva djuren, men allt annat arbete var kvinnosysslor och allt togs tillvara. Bara att vispa blodet som skulle bli till paltbröd bland annat var ett evighetsjobb. Ida Sofia tyckte hon hade vispat i timmar. Ryggen värkte, hon var långt gången i grossess. Men det var bara att göra vad bondmoran sa. Hade hon tur kanske hon fick med sig något lite hem. Även om de var självägande var de beroende av att få göra dagsverken på gården för att ha råd med bland annat utsäde.
pers-oktoberbilder-40-2016
Hon var så stolt över stugan. Röd med gröna fönsterluckor. Hela tre rum och kök. Två sovrum på övervåningen och ett finrum, hall och kök på bottenvåningen. Aldrig kunde hon tro att hon skulle bo så fint när Ture friat till henne och samtidigt talat om att han hade köpt åtta tunnland mark. Av dessa var mer än hälften skog och den var så uppväxt att det räckte till hela huset. Första året bodde de hemma hos Tures föräldrar i lillstugan med bara ett rum och ett litet kök. Strax innan stugan stod färdig fick de sitt första barn, en pojke de kallade Oskar.

pers-oktoberbilder-41-2016
Lillstugan, om- och tillbyggd.

Nog fnystes det bland grannar och bland andra. Kalla pojken för Oskar! Högfärdigt! Det passade sig inte att döpa pojken efter kungen. Men Ida Sofia var bestämd. Oskar skulle pojken heta, född i nådens år 1885. Inom sig hoppade hon att det inte skulle bli så många barn. Hon hade haft ont hela tiden och illamåendet gav sig inte förrän hon hade gått mer än halva tiden. Men inte blev Ida Sofia bönhörd. Det blev flera barn i tät följd och Oskar blev den första av totalt nio barn i livet.

pers-oktoberbilder-13-2016
Bron som hon gick över var gång hon skulle till byn. Bron där hon halkade och bröt sig.

Hon var ändå lyckligt lottad. Bara ett barn hade hon mist i mycket späd ålder, de övriga fick leva. Men det var inte något hon talade om. Det drabbade de allra flesta. Yngsta barnet kom när hon trodde hon var klar med att sätta barn till världen, 1905. Oskar och ytterligare fyra av barnen hade redan städslats som dräng/piga på gårdarna sedan flera år tillbaka. Den yngsta flickan hade hunnit bli sex år. Redan då var hon i äldsta laget. Tösen fick ta väl hand om den lilla då mor Ida arbetade på gården. De andra barnen gick i Folkskolan. Tösen, som fyllde sju till kommande jul, skulle börja till hösten. Kanske kunde hon då ta med den lilla till Oskars. Han hade själv smått. Ida Sofia skämdes, farmor som hon var, och så gå och bli på detta vis. Hon visste allt att det pratades i byn.

pers-oktoberbilder-5-2016
När Nykterhetslogen bildades samlades de i stugan som egentligen var byggd som förråd. De fick lov av bonden att sätta n fönster om de bekostade det själva. Senare byggde de en egen ordenslokal.

Ture och Ida Sofia slet från tidig morgon till sen kväll. Men de hade det bra, även om arbetet var hårt. Ida Sofia hade det svårt med värken, men Ture var ordentlig och han hjälpte till liksom barnen. Och han drack inte. Han hade gått med i nykterhetslogen. De var några stycken som hade gått samman och bildat den några år tidigare. Logen kämpande bland annat för att lönen inte skulle betalas ut i brännvin, något som varit vanligt. Detta efter att en kvinna blivit ihjälslagen av sin man då han druckit. Alla visste att han drack ofta och mycket och arbetade för brännvin. Att han slogs var också välbekant. Men när han gav sig på frun så illa att barnen blev utan mor blev det för mycket. Logen och nykterhetsrörelsen hade kommit till grannbyn och så kom det sig att även Gårdsjö kom att få en nykterhetsloge.
Visningsbild:

pers-oktoberbilder-39-2016
Ida Sofias stolthet – de gröna fönsterluckorna

Lite fria tankar om hur det kunde ha varit. De gröna fönsterluckorna talade till mig. De och den oansenliga skylten hade en historia inom sig.
Tack Per Svensson, Askersund, för att Livets Skiftningar får använda dina bilder.

pers-oktoberbilder-25-2016
Det talande blåbäret!

FM Jeck och schäferpinnarna

FM Jeck skogsavverkning bild 9 28 mars
Idag den 14 augusti står Jeck i fokus. Han vill lära ut hur det går till att ta omkull sina egna Schäferpinnar! Vad är det som händer? Här kommer en hund till inspringande och ser lite upprörd ut! Men vänta, det är FM Kerro som har något viktigt att säga:

FM Kerro 11 juli
FM Kerro har något viktigt att säga:

Hej på er alla! Vill bara säga att jag är inte riktigt nöjd. Jag tycker att det borde vara min tur att få visa hur stor jag blivit och vad jag har lärt mig nu under sommaren. Det var länge sen jag fick vara med. Vad då? Katten som gjorde nosavtryck på den nymålade väggen? Vet inte vad ni pratar om, Det får ni ta med matte och katten. Jag, FM Kerro, hade absolut inte något med det att göra. Ja, nu har jag sagt mitt!  //FM Kerro

Visst ska du få komma tillbaka FM Kerro. Livets Skiftningar har lovat dig det. Och det gäller er andra FM-hundar också. Unga som äldre, nykomlingar likväl som bekanta. Alla är Välkomna och Livets Skiftningar kommer att ge er utrymme. Det finns många söndagar under hösten som artiklarna kan handla om er FM-hundar.
FM Jeck skogsavverkning bild 2 28 mars
Jeck berättar att bilderna från avverkningen är från mars och från juli i år. Matte Ulla-Britt tillade att det gällde att hålla sig undan när Jeck var i avverkartagen, för han fick omkull det träd han bestämt sig för. Jeck tänkte inte så mycket på var trädet föll, sa han, utan det viktigaste var att han fick omkull det så han sedan kan kapa av en pinne i lämplig storlek. Matte berättar: ”Det var faktiskt så att han fick ner hela trädet och jag var jättenära att få det i huvudet, gick och plockade och hörde ett brak… Slängde mig undan i sista minuten… Puuuuuh FM hundar.”

FM Jeck skogsavverkning bild 1 28 mars
Nu är det jag igen… Sätt aldrig en boll i händerna på min matte, hon fuskar eller så är hon fullständigt livsfarlig med bollar… Slänger bollen i ett träd så den kommer tillbaks till henne igen… och jag letar ju där jag tror bollen är… GRRRRR från Jeck (Text Ulla-Britt Ledin)

Men innan avverkning värmde han upp med lek med boll. När uppvärmningen var klar tog Jeck itu med arbetet att ta ner träd. I bildserien ser ni hur Jeck arbetade. ”Först valde jag ut ett lämpligt träd och sedan tog jag tag i det och drog till dess att trädet kom till mig. När jag väl fått ner trädet vilade jag en liten stund, för att sedan ta det med hem. Trädet jag tog ner i mars var inte större än att jag kunde ta det utan att behöva kapa av det.”

FM Jeck skogsavverkning bild 7 28 mars
Här vilar jag efter att ha tagit ner min pinne!

”Ni ser att det inte är så svårt att fälla träd, bara man vill så! Bilderna nedan är från Värmland. Det var då matte fick kasta sig undan från det fallande trädet. Men skyll inte på mig. Matte får faktiskt lov att hålla lite koll. Trädet var lite större än det jag tog ner i våras, så jag fick lov att kapa av en bit som jag kunde bära med mig.
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 4
Här på bilderna kan ni ser hur jag arbetade när jag tog ner trädet. Det gällde att ta tag på rätt ställe där det går bra att rycka och dra till dess det gav med sig och föll. Och som jag sa förut, jag fick ta av det för att få en lagom stor pinne med mig hem. Men jag vilade en liten stund emellan och funderade över var jag skulle bryta av trädet. Sen hörde matte något i skogen och hon trodde det var varg. Har ni hört, va? Varg? När det bara var älg och rådjur. Det är inte nåt att vara rädd för. Rådjur jagar jag bort från gården hemma. Vad sa du? Vad matte tycker om att jag jagar rådjur? Nej, det talar vi inte om. Slutpratat!”
Så snart det blir tal om att jaga rådjur blir Jeck tvärtyst och vägrar att säga ett ord. Ni minns att det var så förra gången också. Däremot berättar han gärna hur det gick till när han räddade tuppen från att bli mat till räven. På bilden vilar han ut efter att ha räddat tuppen.
FM Jeck 2 år 24 april
Jeck vill avsluta dagens artikel med bilder till från avverkningen i Värmland. Matte hittade svamp också som synes!
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 7
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 5

FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 6
Här ser ni grenen som jag tog av! Visst är den väl alldeles perfekt? Den gick till och med att ta med sig när jag sprang i blåbärsriset!

Ung och stark vill Jeck som så många andra i som är i 20-åldern testa sin styrka. Han blir två och ett halvt år den 24 oktober, vilket motsvarar lite drygt 20 människoår.
FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 8
Visningsbild:
Jeck har avverkat och dessutom kapat sin schäferpinne i lagom storlek.

Tack till matte Ulla-Britt Ledin och Jeck som pga en viss svaghet i sina höfter blev civilist istället för tjänstehund. Som gårdsväktare och hjälpreda åt matte kan arbetet anpassas efter hans förutsättningar.

Berätta gärna om egna erfarenheter av hundar som gör ovanliga saker. För det hör nog inte till vanligheterna att hundarna avverkar och kapar till sina egna schäferpinnar!  Som vanligt är reflektioner, frågor, funderingar och annat välkommet i kommentarsfältet. Självklart går det bra att kommentera på FB och Twitter också.

Foto:
Ulla-Britt Ledin

Kompetens och Kapacitet Reblogg

Att kunna och att klara av och skillnaden däremellan

calculator-428294_1920
Det är skillnad mellan att ha kompetensen för en uppgift, dvs att kunna och kapaciteten, att faktiskt klara av att genomför densamma.

Två bloggare har skrivit utmärkta inlägg om just skillnaden mellan kompetens och kapacitet. Livets Bilder och Funkisfeministen. Då de båda formulerat detta så bra väljer jag att Reblogga:

Det är rätt så märkligt. På ett sätt är jag exakt densamma nu som tidigare, men samtidigt är det väldigt tydligt att jag inte fungerar som förut.
Om jag utför en aktivitet på rätt nivå för mig, kan jag fortfarande prestera bra. Men trots rätt nivå och god prestation är kostnaden större och återhämtningstiden längre än när jag var frisk. Jag kan också pressa mig prestera på en för hög nivå under en kortare tid, men då blir kostnaderna ännu högre och återhämtningstiden ännu längre. Men resultatet kan ändå vara detsamma. Däremot kan min kapacitet krympa ytterligare.
Min kompetens finns fortfarande kvar – men min minskade kapacitet hindrar mig att använda den som förut.
Jag upplever att många har svårt att göra distinktionen mellan vad som är kompetens och kapacitet – och att dessa två helt skilda saker hela tiden blandas ihop i många olika sammanhang. Jag har upplevt det privat, i min rehabilitering när det gäller tex arbetsförmåga/arbetsträning, i vårdens utredningar, i diskussioner om skola, anpassningar, sjukskrivna i sociala medier mm. – och jag vet att det i värsta fall kan få förödande konsekvenser.
Men vad menar jag då, när jag pratar om kompetens och kapacitet?
Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att kompetensen är något jag har – medan kapaciteten är mina möjligheter att använda det jag har. (Livets bilder)

Här följer fortsättningen på inlägget: Skilj på kompetens och kapacitet!

 

Kompetens: Att veta hur jag gör när jag tvättar, diskar och städar. Kapacitet: Att faktisk klara av att tvätta, diska och städa. Det hjälper mig inte om jag gör lite, eller fuskar. Kapaciteten finns inte där ändå. Med min kropp finns inte möjligheten att klara att utföra hushållsarbete som ett exempel. Detta överför de båda bloggarna på olika situationer som många av oss funktionsbegränsade ställs inför.

För egen del så är bloggen Livets Skiftningar ett försök att upprätthålla den kompetens jag skaffat mig genom studier, kompetensen att skriva och berätta om olika saker. Svårigheterna uppstår när kapaciteten inte räcker. Det är då ni som läsare möts av svaret till kommenterade artiklar att det finns en uttalad mening att besvara, men kraften att göra detsamma saknas och jag ber att få återkomma med svar då kraft och ork finns. Det kan också innebära att artiklarna blir av annat slag. Artiklar som inte kräver en kompetens som jag saknar kapacitet för att skriva! Mina händer och fingrar lyder inte. Jag kan inte skriva, kan inte trycka ner tangenterna eftersom priset för det arbetet blir för högt.

macro-800236_1920

Funkisfeministens inlägg på samma tema:
Kompetens eller kapacitet – Att skriva ett sämre formulerat mail kostar inte mindre ork

Tack till Livets Bilder och Funkisfeministen!

guy-879729_1920
Jag vill utnyttja min kompetens… men kan inte!

Hur ser du på detta? Berätta gärna!

FM Krus och FM Kuna 1 år

Grattis på 1-årsdagen

Liten blir stor. På bilderna ovan är det FM Kuna 1 år resp 8 veckor gammal. På bilden nedan har vi FM Krus då han tar det lugnt och när han visar sina fina tänder. Båda två fyllde ett år under midsommarhelgen. FM Krus är en dag  äldre än FM Kuna så den 24 respektive den 25 juni blev det ett år. Samtidigt passar Krus och Kuna på att berätta om hur det kan vara när man är en pigg, alert ettårig FM-hund med egen vilja och en stor önskan att vara aktiv. Kuna vill också berätta om att vara på semester och om varför det är så viktigt att lyssna på matte/husse när man springer lös under sommarhalvåret framförallt.

Dessa underbara hundar. Alltid så observanta och med på vad som händer. Blicken alert och ofta går det att ana ett stråk av okynne i den. Den egna viljan går inte att ta miste på. FM Krus har haft en period då han testat gränserna och troligtvis har även FM Kuna testat tålamodet hos de tvåbenta.  Hade de varit människor så skulle de vara omkring 15 år nu. Det första levnadsåret brukar jämföras med 14-15 år för att sedan räkna 7 människoår på ett hundår.  Hunden som för bara någon månad sedan verkade ha glömt precis allt den lärt sig kan och lyder och uppför sig på ett sätt som kan förvåna. Ettåringarna är fortfarande tonåringar med allt vad det innebär och det kommer med stor sannolikhet återigen perioder då lyssna och följa givna kommandon är som bortblåsta och FM Jönsos berömda kottar sitter som berg i öronen!

FM Krus letar nycklar men var är huvudet
Här letar FM Krus upp mattes nycklar. Men var har du huvudet, Krus?

Kuna och Krus är i puberteten skulle vi säga om de var människor. Det vill säga att hormonerna löper amok i kroppen och samma förvirring som en tonåring kan uppleva kan finnas hos ettåringarna. Det är inte nytt, har kanske pågått några månader. Förvirring och frustration hos både den som har kopplet på sig och den som håller i kopplet är inte ovanligt. Och så växlar det som över en natt och hunden som igår var omöjlig fungerar hur bra som helst. FM Krus matte beskriver detta tydligt i ett par bilder med ungefär två månader emellan:

FM Krus 160422 Koottar i öronen
Här har Krus inte lyssnat alls på matte. Vad han gjort förtäljer inte historien, men matte berättade att hennes självförtroende var i botten. Krus, som är ganska exakt åtta månader på bilden, börjar bli/har nyligen blivit könsmogen bland annat och åtta månader gamla hundar är nästan alltid i slyngelåldern!
FM Krus har spårat strumpor 160709
Här har vi Krus drygt två månader senare och en stolt matte beskriver hur han spårat och gjort en fantastisk insats! 

Krus är, nu när han blivit stor, fortfarande troligtvis kvar i slyngelåldern, men nu kommer med stor sannolikhet den arbetsvilliga, lyssnande Krus fram betydligt oftare än tidigare. Kanske kan det uttryckas som att Krus själv börjar känna igen sina egna reaktioner bättre än förut, vilket leder till en lite lugnare hund. Lite bus och okynne och kottar i öronen finns säkerligen kvar, men inte riktigt på samma sätt som förut.

FM Krus 20 juni gör stora framsteg
FM Krus visar sig nu från sin bästa sida och gör stora framsteg säger matte!
FM Krus på 1-årsdagen den 24 juni
FM Krus på 1-årsdagen den 24 juni midsommarafton

FM Kuna då? Ja, hon har säkert löpt för första gången och är säkerligen lika busig och okynnig som Krus. Envisheten är det inget fel på. Enligt mattes text bar Kuna sin pinne länge. Den lilla pinnen hon hittade i skogen skulle följa med hem.

FM Kuna och schäferpinne juli
FM Kuna visar att hon minsann vet vad en ”Schäferpinne” är, och hon bar också hem pinnen.

Kuna är en dag yngre än Krus och fyllde ett år på midsommardagen, den 25 juni. Att bära denna pinne i flera kilometer visar en del av vilken styrka och envishet dessa fantastiska hundar besitter. Kuna är därtill en berest fröken. Hon har bland annat sovit på hotell!

FM Kuna bor på hotell maj 16
Hade du en egen säng också, Kuna? Klart att du skulle ha det. Hotell är iallafall hotell!

Här är Kuna med på semester:

FM Kuna 1 år 25 juni 1 (2)
”Det bästa en har det sätter en på bordet” sägs det. Kuna tycks gilla möjligheten att hålla koll på vad som händer utanför.

Något som hon också gillar är blåbär. Många berättar för Livets Skiftningar att det är ovanligt gott om blåbär i år, så då gör det nog ingenting att FM Kuna plockar även hon!

FM Kuna på promenad i Blåbärsskogen 20 juli Monica Rydfjord
Det syns på Kuna hur nöjd hon är. Även om det kanske är lite varmt så har promenaden i blåbärsskogen varit toppen!

Att kunna ha hundarna lösa i skogen kräver att de kommer direkt på inkallning och att den som har hund med sig hela tiden har sin hund under uppsikt. Lagen säger att hunden ska hållas under sådan uppsikt att den inte kan störa de vilda djuren, genom t ex jaga, stöta upp eller ställa vilt från slutet av mars till slutet av augusti. Det är inte lag på att hunden ska vara kopplad, men den måste vara så pass nära dig att du omedelbart kan hindra den från att jaga framförallt. En väldresserad hund, såsom Livets Skiftningar uppfattar att de allra flesta FM-hundar är och som kommer direkt på inkallning samt avbryter ett icke-acceptabelt beteende, är helt OK att ha lösgående med några få undantag där hund alltid måste hållas kopplad.

FM Kuna 1 år 25 juni 2 (2)
På sin 1-årsdag besökte FM Kuna Sveriges geografiska mittpunkt.

Som avslutning FM Kuna som gillar att bada. Första bilden så svalkar hon sig efter att ha busat och lekt med kompisar. Andra raden FM Krus som på första bilden uppmanar matte att ge honom bollen. Nu!

Foto samt underlag till bildtexter
FM Krus: Susanne Andersson
FM Kuna: Monica Rydfjord, Helena Rydfjord

Stort tack till er alla för er generositet.

Visningsbild: FM Kuna har varit och plockat blåbär