FM Lissa visar vad hon kan

 

fm-lissa-4-aug-8
FM Lissa vill önska Glad Sommar och hon gör det genom att visa en del av vad hon varit med om under den tiden hon bott hos matte Ida Östling. I början av augusti 2016 kom Liten Lissa till matte Ida och månadsskiftet maj/juni 2017 flyttade hon för vidare utbildning.  Hon blev hämtad på ett utlämningsställe där fler fodervärdar samlades för att hämta sina valpar. Fram till dess hade Lissa haft sina kullsyskon hos sig och nu skulle hon skiljas från dem. Lite okynnig och busig, men också snäll och rar. Det hängande örat reser sig efter en tid, men visst gör det att hon ser busig ut?
fm-lissa-forsta-dagen-hos-matte-ida-o-3-aug-16-bild-1-3
Hon var två månader gammal och hade rest genom stora delar av landet när hon hämtades. Första dagen utan kullsyskon och mamma. Då var det skönt att få krypa upp i en varm famn. FM Lissa är född den 3 juni 2016. Under året som gått har matte och Lissa tränat på många olika saker. Men precis som med alla små är träning lek till en början. Det ska vara roligt att träna.
FM Lissa och bollen
Här leker Lissa med sin boll. En boll kan användas till mycket och att hämta en ivägkastad boll kan sysselsätta vissa hundar länge. Träning och lek både inom- och utomhus. I tättbebyggt område och mitt ute i skogen. Oavsett miljö så måste Lissa lära sig att vara uppmärksam på vad matte vill.
FM Lissa spanar
DSC_0285_1
FM Lissa ligger och vilar på bänken 2
DSC_0304_1 (1)
Att hoppa upp på elskåp, trädstammar, stenmurar och andra ställen är kul. Det tränar balansen men också att sitta kvar och vänta på att få hoppa ner. En tjänstehund måste stanna och ligga eller sitta där hundföraren säger att den ska vara. Det handlar om både hunden och förarens säkerhet. Dessutom måste hunden lära sig att inte ropa efter hundföraren. Att sitta still och vara tyst är lika viktigt som att kunna söka upp och tala om. Lissa, precis som andra hundar, talar om vad hon vill. ”Om jag lägger mig vid mattes skor förstår hon att jag vill gå ut. Eller kanske jag ska sätta mig vid dörren?”
FM Lissa vaktar mattes skor
FM Lissa väntar på att få gå ut
I tidigare artiklar har FM-hundarna burit ”schäferpinnar” och Lissa vill minsann inte vara sämre. Här visar hon att även hon klarar av att bära men också att dra. Att till exempel kunna dra en pulka/vagn med saker är aldrig fel.
FM Lissa tränar
Hur var det nu med lydnaden? Att hundar kan vara ögontjänare ibland är knappast någon nyhet, men frågan är just om de lyder även när matte inte ser.
FM Lissa spanar in godis
Jag vet inte hur det gick i detta fall, men ett är säkert: En godissugen vovve når mycket längre än vad matte tror och kan ofta därtill förse sig mycket tyst. Ingen får höra. Som tjänstehund måste dock Lissa och hennes kamrater lära sig att aldrig ta något som hundföraren inte har godkänt, oavsett hur gott det luktar. Det kan vara skillnaden mellan liv och död för båda två i värsta fall.
DSC_2155
”Har du godis i fickan åt mig? Jag vet att jag har varit duktig!”

FM Lissa fyllde ett år den tredje juni i år och matte Ida gjorde nedanstående collage som en hyllning till henne och visar höjdpunkter från Lissas första år.  Livets Skiftningar stämmer in i gratulationerna så här några veckor i efterskott.
FB_IMG_1496497085948 (1)FM Lissa är en tuff tjej med hjärtat på rätta stället precis som matte. Tillsammans har de lekt och arbetat sig fram till möjligheten att göra L-testet redan vid 12 månaders ålder. Vanligt är annars att det görs då hunden är mellan 15 och 18 månader. Här kan ni se hur ett L-test går till. (Filmen visar FM Kiffs L-test och finns upplagd på Youtube)

DSC_0277_1
Ibland är det långtråkigt att vänta!

Så här skriver matte Ida om hur Lissa klarade av L-testet: Lissa gjorde ett bra L-test. Hon bara gick på. Hon hade full gas på hela vägen. När vi kom in så skulle vi gå förbi alla som var där inne. Inga problem. Bli igenomkänd var inget heller. Jaga boll på det hala golvet gjorde hon galant. Kampa med assistenten var inga problem. Gallertrappan gick vi två gånger men ingen fara. Dumpern löste hon själv. Ingen rädsla efter. Skramlet var inga problem. Släden tog lite längre tid att släppa men inte något problem när vi var framme vid den så kom hon fram och då var det inga problem. Skotten var absolut inget hon berördes av.
FB_IMG_1497948916260 (1)
FM Lissa godkändes på L-testet och ett godkänt L-test innebär att fodervärden får lämna kvar hunden på testplatsen och åka hem utan hund. Detta vet givetvis alla som tar sig an ett fodervärdskap, men det känns givetvis sorgligt iallafall. Många beskriver att det är dubbla känslor. Glädje och stolthet över att deras FM-hund klarat testet och kommer att gå vidare och utbildas endera till polishund eller till tjänst inom Försvarsmakten. Sorg över att lämna ifrån sig en kamrat och familjemedlem som man levt tillsammans med i upp till ett och ett halvt år beroende på hur gammal hunden är vid testtillfället och när den kom till fodervärden.
DSC_2159
”Jag älskar dig, matte!”
FM Lissa kommer med stor sannolikhet att bli patrullhund inom försvaret. Filmen visar på några av Lissas blivande arbetsuppgifter.

DSC_2104

DSC_2117
FB_IMG_1497948906447 (2)

Matte Idas tack till FM Lissa för den tid de haft tillsammans:

FB_IMG_1496497425207

Livets Skiftningar instämmer och tackar FM Lissa och matte Ida Östling för att de så generöst delat med sig av upplevelser och bilder. Vi önskar er båda en riktigt fin sommar och till FM Lissa ett Lycka Till med den fortsatta utbildningen till patrullhund. Samtliga foton på Lissa är tagna av matte Ida Östling. Bilder där matte själv är med är fotografen tillhörande familjen.
Visningsbild:
FB_IMG_1497948899935 (1)

Glad Sommar!sun-151763_1280 

När ingenting fungerar

summerfield-336672_1920
När ingenting fungerar, när allt jag vill bara blir till – ingenting. Vad händer med mig som individ i dessa stunder? Vad händer i stunden och vad händer på sikt? Dessa frågor har jag nu under snart fyra månader haft anledning att fundera en hel del över. Från början trodde jag att min trötthet och oförmåga var en kortare tillfällig svacka. Sett ut ett livsperspektiv kan det fortfarande eventuellt vara så, men sett ur ett här och nu perspektiv är det en för mig lång period. Jag har så många tankar, så många planer på vad jag vill göra men som inte är genomförbara just nu. Just nu – när ingenting fungerar!

pers-oktoberbilder-60-tiveden-2016
Tiveden (Foto: Per Svensson)

Kanske undrar ni över varför jag illustrerar detta med bilder hämtade från naturen. Det finns en enkel förklaring. Naturen, och som ni kanske vet, specifikt skogen, är min kraftkälla. Till det kommer djuren och framförallt hundar och hästar. Utöver djur och natur finns den andliga delen i form av min kristna tro, sång och musik av de mest skilda slag. Där har jag mina energikällor. Dan Anderssons ”Vårkänning” i en ny tappning speglar delar av min tro och känsla för naturen.
notebook-1207543_1920 - kopia
Och så att skriva. Den djupa drömmen om att någon gång bli författare. En dröm som säkerligen har funnits med mig i över 40 år. Men det är först nu jag vågat lyfta på locket och ta fram den. Livets Skiftningar blev som en underbar väg. Responsen från er som läsare överväldigade mig. Tidigare hade jag skrivit mycket poesi, men nu kunde jag utveckla prosan. Jag kunde använda min fantasi, min förmåga att känna in och tänka mig in i olika situationer. Lyckan över att beskriva både ljuvt och lett, fiktion och verklighet var och är underbar. Och så slår smärtan till. Mina händer vill inte, tanken blir oklar, ögonen gör texten suddig… Men drömmarna finns kvar.

mp-lupin-bla
Ruin och Lupin (Foto: Marina Pettersson)

Precis som när de första stenarna lades till byggnaden på bilden för många år sedan finns min grund kvar. Bildens symbolik blir så tydlig på något vis. Lupiner sågs säkerligen en gång som unika, vackra och sällsynta växter. Idag är de nog betraktade som ogräs. Men de kommer åter, år efter år. De vägrar dö. Samma med det jag anar är en ruin. Den vägrar också dö. Jag vet inte var den finns, jag vet inte vad det varit. Troligt är att det växlat genom alla år den funnits. Men jag kan med hjälp av min fantasi spinna en historia kring ruinen och Lupinen. En historia som inte behöver ha någon annan verklighetsanknytning än att fotografen fångade ett ögonblick någon gång i början av sommaren 2016. Den historien, eller någon annan, skrivs inte idag då temat är ett annat. Men kanske nästa gång. Vem vet?
nature-669592_1920
När ingenting fungerar. Mina händer känns just nu som om någon  försökt krama dem sönder och samman. Tanken blir alltmer oklar och jag är förvånad över att jag ändå lyckats skriva omkring 500 ord. Jag vet att jag får betala ett högt pris för detta. Jag klarar det endast tack vare adekvat medicinering. Utan den hade det blivit just ingenting. Jag har medvetet kört över min kropp och även min tankeförmåga. Förhoppningsvis kommer den dagen då jag kan skriva en bloggartikel på temat ”Nu när det fungerar”
blue-anemone-1194385_1920
Visningsbild:

pers-bastun-i-ljungas-4
Del från en bastu. (Foto: Per Svensson)

TACK Marina Pettersson och Per Svensson för vackra bilder tagna i trakterna kring Norra Vättern. Övriga bilder är hämtade från Pixabay.com.
Kommentera gärna!
//P-L

FM Krus och FM Kuna 1 år

Grattis på 1-årsdagen

Liten blir stor. På bilderna ovan är det FM Kuna 1 år resp 8 veckor gammal. På bilden nedan har vi FM Krus då han tar det lugnt och när han visar sina fina tänder. Båda två fyllde ett år under midsommarhelgen. FM Krus är en dag  äldre än FM Kuna så den 24 respektive den 25 juni blev det ett år. Samtidigt passar Krus och Kuna på att berätta om hur det kan vara när man är en pigg, alert ettårig FM-hund med egen vilja och en stor önskan att vara aktiv. Kuna vill också berätta om att vara på semester och om varför det är så viktigt att lyssna på matte/husse när man springer lös under sommarhalvåret framförallt.

Dessa underbara hundar. Alltid så observanta och med på vad som händer. Blicken alert och ofta går det att ana ett stråk av okynne i den. Den egna viljan går inte att ta miste på. FM Krus har haft en period då han testat gränserna och troligtvis har även FM Kuna testat tålamodet hos de tvåbenta.  Hade de varit människor så skulle de vara omkring 15 år nu. Det första levnadsåret brukar jämföras med 14-15 år för att sedan räkna 7 människoår på ett hundår.  Hunden som för bara någon månad sedan verkade ha glömt precis allt den lärt sig kan och lyder och uppför sig på ett sätt som kan förvåna. Ettåringarna är fortfarande tonåringar med allt vad det innebär och det kommer med stor sannolikhet återigen perioder då lyssna och följa givna kommandon är som bortblåsta och FM Jönsos berömda kottar sitter som berg i öronen!

FM Krus letar nycklar men var är huvudet
Här letar FM Krus upp mattes nycklar. Men var har du huvudet, Krus?

Kuna och Krus är i puberteten skulle vi säga om de var människor. Det vill säga att hormonerna löper amok i kroppen och samma förvirring som en tonåring kan uppleva kan finnas hos ettåringarna. Det är inte nytt, har kanske pågått några månader. Förvirring och frustration hos både den som har kopplet på sig och den som håller i kopplet är inte ovanligt. Och så växlar det som över en natt och hunden som igår var omöjlig fungerar hur bra som helst. FM Krus matte beskriver detta tydligt i ett par bilder med ungefär två månader emellan:

FM Krus 160422 Koottar i öronen
Här har Krus inte lyssnat alls på matte. Vad han gjort förtäljer inte historien, men matte berättade att hennes självförtroende var i botten. Krus, som är ganska exakt åtta månader på bilden, börjar bli/har nyligen blivit könsmogen bland annat och åtta månader gamla hundar är nästan alltid i slyngelåldern!
FM Krus har spårat strumpor 160709
Här har vi Krus drygt två månader senare och en stolt matte beskriver hur han spårat och gjort en fantastisk insats! 

Krus är, nu när han blivit stor, fortfarande troligtvis kvar i slyngelåldern, men nu kommer med stor sannolikhet den arbetsvilliga, lyssnande Krus fram betydligt oftare än tidigare. Kanske kan det uttryckas som att Krus själv börjar känna igen sina egna reaktioner bättre än förut, vilket leder till en lite lugnare hund. Lite bus och okynne och kottar i öronen finns säkerligen kvar, men inte riktigt på samma sätt som förut.

FM Krus 20 juni gör stora framsteg
FM Krus visar sig nu från sin bästa sida och gör stora framsteg säger matte!
FM Krus på 1-årsdagen den 24 juni
FM Krus på 1-årsdagen den 24 juni midsommarafton

FM Kuna då? Ja, hon har säkert löpt för första gången och är säkerligen lika busig och okynnig som Krus. Envisheten är det inget fel på. Enligt mattes text bar Kuna sin pinne länge. Den lilla pinnen hon hittade i skogen skulle följa med hem.

FM Kuna och schäferpinne juli
FM Kuna visar att hon minsann vet vad en ”Schäferpinne” är, och hon bar också hem pinnen.

Kuna är en dag yngre än Krus och fyllde ett år på midsommardagen, den 25 juni. Att bära denna pinne i flera kilometer visar en del av vilken styrka och envishet dessa fantastiska hundar besitter. Kuna är därtill en berest fröken. Hon har bland annat sovit på hotell!

FM Kuna bor på hotell maj 16
Hade du en egen säng också, Kuna? Klart att du skulle ha det. Hotell är iallafall hotell!

Här är Kuna med på semester:

FM Kuna 1 år 25 juni 1 (2)
”Det bästa en har det sätter en på bordet” sägs det. Kuna tycks gilla möjligheten att hålla koll på vad som händer utanför.

Något som hon också gillar är blåbär. Många berättar för Livets Skiftningar att det är ovanligt gott om blåbär i år, så då gör det nog ingenting att FM Kuna plockar även hon!

FM Kuna på promenad i Blåbärsskogen 20 juli Monica Rydfjord
Det syns på Kuna hur nöjd hon är. Även om det kanske är lite varmt så har promenaden i blåbärsskogen varit toppen!

Att kunna ha hundarna lösa i skogen kräver att de kommer direkt på inkallning och att den som har hund med sig hela tiden har sin hund under uppsikt. Lagen säger att hunden ska hållas under sådan uppsikt att den inte kan störa de vilda djuren, genom t ex jaga, stöta upp eller ställa vilt från slutet av mars till slutet av augusti. Det är inte lag på att hunden ska vara kopplad, men den måste vara så pass nära dig att du omedelbart kan hindra den från att jaga framförallt. En väldresserad hund, såsom Livets Skiftningar uppfattar att de allra flesta FM-hundar är och som kommer direkt på inkallning samt avbryter ett icke-acceptabelt beteende, är helt OK att ha lösgående med några få undantag där hund alltid måste hållas kopplad.

FM Kuna 1 år 25 juni 2 (2)
På sin 1-årsdag besökte FM Kuna Sveriges geografiska mittpunkt.

Som avslutning FM Kuna som gillar att bada. Första bilden så svalkar hon sig efter att ha busat och lekt med kompisar. Andra raden FM Krus som på första bilden uppmanar matte att ge honom bollen. Nu!

Foto samt underlag till bildtexter
FM Krus: Susanne Andersson
FM Kuna: Monica Rydfjord, Helena Rydfjord

Stort tack till er alla för er generositet.

Visningsbild: FM Kuna har varit och plockat blåbär

Att som barn vara överrörlig – EDS ht

child-742345_1920
Konsekvenser av överrörlighet, som är ett av många symtom på EDS hypermobilitet är den form som här kommer att belysas. Överrörlighet ur ett perspektiv som innebär en funktionsförändring, inte med nödvändighet alltid en funktionsnedsättning. Den kan bli till både nedsättning och till ett hinder, men behöver inte alltid vara det. Ibland kan överrörligheten rentutav var en fördel. Som vuxen med diagnos går det att förstå varför det lilla barnet ville åka vagn, medan det friska syskonet ville gå. Här kan vi anknyta till trilogin om den lata flickan. Redan i späd ålder fanns det alltså en dold orsak till barnets beteende. Men ingen ska lastas på något sätt eftersom kunskapen inte fanns, vare sig hos vården eller föräldrarna. Den kunskapen skulle komma att dröja i mer än 40 år. Idag borde kunskapen finnas inom vården i synnerhet. Idag borde inga barn behöva få sina upplevelser ifrågasatta och negligerade. Kan jag hoppas och tro att denna erfarenhetsbaserade berättelse hör hemma i förgången tid och inte förekommer idag?
horse-1006348_1920 - kopia
Överrörlighet kan underlätta vid olika typer av idrottsutövande, åtminstone till en början. Innan överrörligheten blir så markant att den ökar risken för exempelvis fall. Eller att smärtan blir för hög. Att som barn vara överrörlig är något som barnet mycket sällan reflekterar över, eller ens är medvetet om. Överrörlighet vid EDS är en medfödd defekt. Om barnet inte har ont medför överrörligheten ofta en ökad smidighet och en förmåga att forma kroppen utan att det tar emot. Tyvärr följer ofta med överrörligheten också smärta. Erfarenhetsmässigt tolkas denna smärta ofta som växtvärk eller annan ”normal” smärta hos barn. I synnerhet om inte EDS-diagnosen är känd sedan tidigare. Barnet lär sig tidigt att smärta är något normalt och något att bara försöka negligera så långt som möjligt. Resor till sjukhusets akutmottagning brukar mynna ut i en slutsats: Det finns inte något fel. Alla prover är bra. Inte något att oroa sig för med andra ord. Och barnet får bekräftat gång på gång att smärta är normalt och ofarligt, i bästa fall. I sämsta fall att hen bara inbillar sig, söker uppmärksamhet genom att påstå sig ha ont, att smärtan barnet har egentligen inte finns.
crying-513164_1920
Vad gör det med ett barn som lär sig att den smärta barnet känner och upplever inte är på riktigt? Vad gör det med barnets uppfattning om sig själv? Hur ska barnet kunna  definiera sig själv och sina upplevelser om vuxna säger att de inte är på riktigt? Hur ska detta barn kunna få en tilltro till sig själv och sin egna upplevelser?

Det är utifrån denna erfarenhet detta skrivs, inte utifrån forskning. Det finns säkerligen mycket forskning om hur barnet skapar sin identitet utifrån hur det speglar sig mot omvärlden, mot vuxna och mot andra, i detta fall, friska barn. Men erfarenheten får här tala. Barnet kommer med stor sannolikhet att så småningom uppfatta sig själv som udda och annorlunda. Det som är udda och annorlunda kan vara svårt att acceptera från dem som inte är det. Och så är grunden för utstötningens, mobbningens, kränkningens mekanismer lagd. Kanske är det så att barnets överrörlighet tillsammans med andra symtom till slut gör att rullstolen och andra hjälpmedel blir ett måste. Då blir ovanligheten dessutom synlig. Det som gör mest ont är när vuxna går före och ägnar sig åt kränkningar på olika sätt. Som barn går det inte att förstå varför det gör ont när en vuxen definierar barnet. Det gör bara ont, så ont. Kanske gör det ont i magen, någonstans, men det går inte att säga var det gör ont. Det går bara att säga att det gör ont. Doktorn undersöker, tar prover och säger: ”Du är frisk. Dina prover är bra. Det finns inte något att vara orolig för.” Oavsett om det sägs till barnet eller föräldrarna så hör barnet: ”Du har inte ont”child-499732_1920
Återigen har barnet blivit fråntagen sin upplevelse. För smärtan är verklig, mer verklig än vad någon ens kan drömma om som inte upplevt den. Och att bli fråntagen sin upplevelse gör inte att smärtan klingar av. Det förstärker smärtan. EDS ger därtill många andra symtom, som inte heller de syns på några prover. Det kan, som nämndes tidigare, bli nödvändigt med hjälpmedel. Men om det nu inte finns någon diagnos hur ska då barnet få den hjälp det behöver? Lyssna på vad barnet berättar, se på hur barnet rör sig. Det kan ge ovärderliga upplysningar. Tro på vad barnet säger. Idag borde ett barns upplevelser tas för den verklighet som en upplevelse alltid är. En upplevelse är alltid verklig, alltid. person-1119404_1920
Barnet drömmer om att kunna göra det som alla andra kan, men kroppen samarbetar inte. Den gör ont, den hindrar barnet. EDS hypermobilitet kan göra att vissa rörelser är omöjliga att göra. Det spelar ingen roll hur mycket individen tränar. Rörelsen går inte att göra på grund av överrörligheten, på grund av smärtan som rörelsen orsakar, på grund av den genetiska defekt som barnet föddes med. Det går inte att öva, träna eller lära sig, det är omöjligt. Tvinga inte barnet till att försöka och misslyckas gång på gång.girl-898361_1920
Se barnet! Se vad det kan. Bekräfta barnets upplevelse, negativ såväl som positiv. Det hjälper barnet att utvecklas som individ. Tro på barnet som säger att det gör ont, även om det inte syns. Oavsett om det finns en diagnos eller inte. Låt inte fler barn växa upp i tron att deras upplevelser inte är verkliga.

Tänk om det nu är så att denna berättelse är historia. Oavsett var barnet möter vuxenvärlden blir barnens upplevelser bekräftade som den sanning de är.

Berätta, du som har barn idag – är det så?
Berätta, du som är ung vuxen – hur bemöttes du när du var yngre?
Berätta, du som arbetar med barn, hur är det idag?
Berätta, kommentera, reflektera över texten.
Hur tänker just du kring detta?

Vi måste lita på våra barn!

Vi måste fånga upp barnen i tid!
Vi måste fånga upp barnen i tid! (Foto/text: Supermamsen)

Reblogg: Supermamsen 151003 Idag, på alla Hjärtans dag uppmärksammar vi barnen extra. Jag väljer därför att lägga ut Supermamsens text om barn som blir utmattade av skolan.

”Jag är trött. Jag orkar inte mer!”
Hade en vän, kollega eller partner plötsligt sagt dessa ord hade vi reagerat med empati. Vi hade försökt hjälpa och stötta. Vi hade kanske sagt ”Gå ner i tid, vila, ta hand om dig själv”.

När ett barn säger så reagerar vi med misstro. Vi säger ”Skärp dig! Ryck upp dig!”. Vi tvingar iväg barnet till skolan tills barnet VERKLIGEN inte orkar mer. Vi utgår ifrån att det är lathet eller trots när ett barn börjar signalera att något inte är bra. Det är dags att börja lyssna på och lita på barnen!

Barn vill lyckas. Vi vuxna måste hjälpa dem. Om de inte orkar är det något runtomkring barnen som är fel. Det är inte fel på barnen. Vi skulle aldrig säga till den utmattade partnern ”Alla andra orkar ju jobba 100%. Gå upp ur sängen nu! Åk till jobbet!”. Vi säger inte till den utmattade kollegan ”Ta hem jobb om du inte orkar jobba här!”.

Varför lyssnar vi inte på barn som signalerar att det inte fungerar? Barn som klagar på magont och huvudvärk. Barn som inte själva kan sätta ord på VAD som inte känns bra. Vi måste börja lyssna på barnen, lita på dem och hjälpa dem!

Jag är själv efterklok. Vi lyssnade inte i tid. Och nu har vi en 13-åring som är utmattad och kämpar med återgången till skolan.

Hur kan vi öka förståelsen hos föräldrarna och hos skolorna? Vi måste förebygga!

Vi måste tänka om och tänka rätt!

Supermamsen originalinlägg 151003

cafe-768771_1920
Hur ser våra barn och ungdomars arbetsmiljö ut? Finns det bra arbetsplatser eller måste de ta arbetet med hem från skolan därför att de saknar någonstans att sitta och arbeta? Eller är det bara så självklart att de utöver sin arbetsdag på skolan ska ha ”övertidsarbetet” kvar att göra hemma?

Hur hanterar vi våra barn? Vilka krav ställer vi som föräldrar, lärare, kompisar, andra vuxna och samhället i sig på våra barn och ungdomar? Skulle vi själva kunna tänka oss att arbeta under de förutsättningar som Supermamsen beskriver i sitt blogginlägg?

Många är de individer jag träffat (under den tid då jag var yrkesverksam som beteendevetare inom företagshälsovården) som varit utmattade. Utmattade av i många fall orimliga krav som dels ställdes på dem, dels som de ställde på sig själva. Krav som det inte fanns en möjlighet att leva upp till. Och, vilket skrämmer mig, krav som trots detta inte når upp till de krav som ställs på barnen och ungdomarna i skolan.  

Jag väljer medvetet att ta upp just krav som en av de faktorer som i många fall är en av de starkast bidragande orsakerna till att hamna i ett tillstånd av utmattning. Och har en individ väl blivit utmattad hjälper inte en helg, en veckas lov eller ens ett helt sommarlov för att komma igen. Det krävs betydligt längre tid än så. Ändå ställer vi krav på våra barn att de t ex ska ”skärpa till sig”, ”vässa sig” eller hur vi nu på utvecklingssamtal och liknande samtal väljer att uttrycka oss. Utmattning beror på överansträngning. Varför en individ blir överansträngd kan ha många orsaker. Neuropsykiatriska funktionshinder kan vara en orsak. Gemensamt är att med rätt hjälp går det att komma tillbaka. Gemensamt för alla är också att återhämtningen tar tid, lång tid. Hur lång är givetvis individuellt. Men för att generalisera utifrån den erfarenhet jag har, tar det som regel mycket längre tid än vad man någonsin kan tro. 

dog-54627_1280
Totalt utmattad – det går inte att vila bort på några dagar. Inte att ”vässa sig”, ”skärpa till sig”. En utmattad person är inte lat. Hen förmår inte att företa sig något. Att som utmattad göra någonting blir ofta helt omöjligt, och gör man det iallafall så leder det ofrånkomligen till att man blir sängliggande. Kanske i dagar. Första tiden när en utmattad person är sjukskriven blir hen ofta sämre och orkar ännu mindre…

Utmattning beror på överansträngning. Varför en individ blir överansträngd kan ha många orsaker. Neuropsykiatriska funktionshinder kan vara en orsak. Gemensamt är att med rätt hjälp går det att komma tillbaka. Gemensamt för alla är också att återhämtningen tar tid, lång tid. Hur lång är givetvis individuellt. Men för att generalisera utifrån den erfarenhet jag har, tar det som regel mycket längre tid än vad man någonsin kan tro. Den första tiden hemma präglas, som jag skrev i bildtexten ovan, ofta av en försämring på grund av att vi då släpper en hel del av den enorma anspänning som tidigare krävts för att över huvud taget ha kunnat ta sig till skolan eller arbetet. Den tiden räknas ofta i månader.

Vi frågar mycket sällan våra ungdomar om hur de upplever sin situation. Om vad de själva skulle behöva för att må bättre och vad vi som vuxna runt om dem kan göra för att de ska få en dräglig tillvaro. 

Sist, men inte minst: Utmattning skadar hjärnan på ett sätt som är mycket likt demenssjukdomar. Skillnaden är den att vid utmattning finns möjlighet att återfå normal funktion. Vid många av demenssjukdomarna är hjärnskadan permanent.

Därför – som Supermamsen säger:
”Vi måste tänka om och tänka rätt!

Uppföljande inlägg Supermamsen

mother-and-son-864142_1280
”Blommor till dig!”                     

Hur tänker du kring dessa frågor? Vad är ”rätt” för dig? Har du själv erfarenhet av utmattning/utmattningsdepression? Av att ha sprungit ”rakt in i väggen”? Kanske är eller har du varit anhörig, arbetskamrat eller vän med någon som drabbats? Kanske är det dina barn eller dig själv detta inlägg handlar om?
Berätta gärna.