När livet gör ont

När själva livet gör ont. Så ont att allt bara blir nattsvart…

OBS! Denna text är fiktion, men tankar och händelser skulle kunna vara hämtade ur det verkliga livet. Artiklar likt denna har beteckningen TW (triggervarning) då de förekommer i textsamlingar kring psykisk ohälsa.

depression-388872_1920
Förvirring, känsla av att inte veta vem jag är, oro, ångest, panik! Vart ska jag ta vägen? Vart ska jag fly?

Kvinnan var helt panikslagen och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hjärtat klappade snabbt och hårt, hon andades ytligt, snabbt. Bröstkorgen kändes som om den skulle sprängas, huvudet likaså. Hon var övertygad om att hon var döende. Personer talade till henne, men hon hörde inte vad de sa. Till slut smög sig ett enda ord igenom. Panikångest. Nej, det stämde inte, hon skulle dö, här och nu och hörde någon skrika. Insåg inte att det var hennes eget förtvivlade rop på hjälp. Hon blev allt mer yr och så blev det svart. Nästa minne är i ambulansen på väg till akutmottagningen.
ambulance-1318437_1920
Första frågan: – Dör jag?
– Nej, du kommer inte att dö, sa en mjuk röst till henne. Du har haft en panikångestattack och hyperventilerade tills du svimmade på grund av den.
– Men hjärtat? Det gör ont i hjärtat, sa hon och kände återigen symtomen komma tillbaka.
Det sved till lite i handen och så kände hon hur hjärtat lugnade ner sig.
– Vad gör du? Vad gav du mig?
– Du fick en dos ångestdämpande och lugnande medel. På sjukhuset kommer de att ta massor av prover och kontrollera hjärtat igen.
Då upptäckte hon att hon hade sladdar som satt fast på plattor på sig. Hon visste att det var EKG, en koll av hjärtat. Men varför kollar de hjärtat om det inte är hjärtat, tänkte hon tyst för sig själv. Hon fick svaret utan att behöva fråga då ambulanspersonalen sa:
– Vi kollar alltid hjärtat på dem med en så kraftig panikattack som du haft. Detta för att vara säkra på att det inte finns något hjärtfel. Ditt hjärta beter sig precis som ett friskt hjärta ska göra. Det slår lite hårdare och fortare än vanligt. Men det är en frisk reaktion vid den typ av ångest som du har. Har du varit med om detta tidigare?
– Nej, aldrig, sa hon och så började hon gråta.hospital-699468_1920
På sjukhuset blev det som det sagts i ambulansen. Massor av prover, men alla var prover var bra, hur de nu kunde vara det. För hon kände sig väldigt låg, trött och hängig – och mycket långt från frisk. Läkaren sa att hon haft en panikångestattack och att det var obehagligt men inte farligt. Men det kändes svårt att tro på. Hon hade svimmat  och mindes att hon börjat känna sig illamående strax innan hon svimmade. Hon tog bussen hem och det första hon sedan gjorde var att lägga sig att sova. Sova kunde hon göra jämt, men ändå var hon trött. Trött inte bara i kroppen. Trött i huvudet. Ofta ledsen. Såg det mesta i svart. Hon borde göra något. Inte bara ligga hemma och sova eller vara inne på Facebook. Men inte ens Facebook, Instagram och allt vad det hette var roligt längre. Hon ville inte leva. Världen skull nog vara en bättre plats om hon inte fanns. Tankar av det slaget kom allt oftare. De blev som ett slags skydd mot omvärlden. woman-933488_1920
De mörka tankarna kom ofta, ibland före panikångesten. Hon hade haft fler attacker och fler resor till sjukhuset. Paniken gjorde henne desperat och dö skulle hon ändå göra. Hon tänkte inte utan ville bara somna ifrån all rädsla, all smärta, allt som gjorde så fruktansvärt ont. Alltså svalde hon allt vad hon kunde hitta av tabletter och alkohol. Men hon hade blivit hittad i tid. Arbetslösheten gjorde inte saken bättre. Ständigt dåligt med pengar, ersättningen var inte hög eftersom hon inte haft annat än ströjobb efter gymnasiet. Tur att hon kunde bo hos sina föräldrar, fast hon ville ha egen lägenhet. När hon klev på bussen för att åka till arbetsförmedlingen kom känslorna av panik tillbaka, men denna gång ihop med illamående. Hon tryckte på stoppknappen och rusade av bussen och kräktes bakom busskuren. Hon skakade hel, tårarna sprutade och så kräkas igen. Nej, hon ville inte ha det så här. Hon var redan döende. Hon hade nog en hjärntumör så ofta som hon hade huvudvärk. Eller så var det nåt med hjärtat för hela bröstkorgen kändes hoptryckt. Det värkte i kroppen. Vad skulle hon leva för? Hon tittade sig omkring och såg att hon bara hade en liten bit fram till bron över motorvägen. Och så kräktes hon igen.

portrait-1480227_1920
Inombords var hon 11 år igen och minns den äckliga andedräkten och smärtan. Han som var så snäll, som alla sa. 

Gång på gång kom minnena tillbaka. Det var tjugo år sen det började. Han som var så snäll som alla sa. Men ingen låtsades förstå vad han gjorde när han gick in till henne sena kvällar. Men alla visste. Det var nog det värsta. Hon försökte berätta och de sa att han bara ville vara snäll… På bussen hade hon känt igen lukten. Det var en gubbe bredvid henne. Han gjorde absolut ingenting, men bara själva lukten var tillräcklig för att minnen skulle skölja över henne och få henne panikslagen och illamående. Paniken rev i henne. Varför skulle hon leva? Sakta gick hon och satte sig på kanten på broräcket och tittade ner på motorvägen…
overpass-691913_1280
Överlevde hon? Fick hon hjälp att förstå sambanden mellan 11-åringens upplevelser och den vuxna kvinnans reaktioner? Är berättelsen trovärdig?
OBS! Alla likheter med nu levande personer är en ren slump. Berättelsen är fiktiv men bygger på många olika personers erfarenheter som återberättats för mig och som jag läst om, både fakta och fiktion.

Utmattad med EDS -ht

En personlig berättelse om att bli utmattad.
teddy-bear-792279_1280
Utmattad, inte bara trött. Utmattad. Orken som borde finnas finns bara inte. Att ta sig från sängen upp i rullstolen är ett helt företag. Att sitta uppe en kort stund för en bit mat och ett samtal känns övermäktigt. Hur orka? Efter mindre än en timma är orken slut och det finns bara ett alternativ kvar. Sängen. Det går inte att sitta upp utan att nicka till. Trots besök. Vill vara vaken. Kan inte. Orkar inte. Varför utmattad? Vad krävs för att bli så totalt utmattad att energikontot är tomt och övertrasserat? Eller som en elev en gång sa: ”Övertrakasserat”. Det är ett bra ord ur flera olika aspekter. Tröttheten trakasserar både psyket och kroppen. Trakasserar och misshandlar den drabbade så att individen blir helt utslagen även av smärta. Utmattningen och smärtan samarbetar i EDS-kroppen.*health-621351_1920
Att fylla på med behovsläkemedel för att kapa de värsta smärttopparna är en absolut nödvändighet. Kanske tar de iallafall såpass mycket av smärtan att det går att förflytta sig i sängen samt mellan säng och rullstol. Med utmattningen följer en ofta en migränliknande huvudvärk. Vad var det som fick EDS-kroppen att bli så totalt utmattad? Som ni vet har jag, Piia-Liisa, under cirka två månader dragits med ett virus som nu medicineras med antibiotika mot. Antibiotika mot virus? Njae, kanske inte riktigt så, men mot bronkit. Antibiotikan har haft viss effekt och bidragit till att det har vänt till det bättre. Dock är förbättringen långsam. woman-698980_1920
Det som fick kroppen på fall och hamna i ett utmattningstillstånd just för tillfället var ett enkelt vårdbesök. Totalt inklusive resan med specialfordon tog besöket knappa tre timmar. Dessa tre timmar kan nog sägas motsvara det tredubbla hos en för övrigt frisk person som är i motsvarande fas i en influensaliknande episod. Då blir utmattningen begriplig. Att gå från sängliggande till att vara igång nio timmar ungefär – vem skulle inte bli helt slut av det? Lägg därtill ansträngningen vårdbesöket ändå innebar, det tog iallafall knappt en timma, så är det inte längre konstigt eller ens ovanligt att bli helt utmattad. Utöver detta kommer den nedsatthet som fanns redan innan virusinfektionen fick fäste. Flera faktorer bidrar med andra ord till den totala utmattningen som ett tre timmar långt vårdbesök gav. Vad fick utmattningen då för konsekvenser? Nu kan jag bara tala utifrån mig själv, Piia-Liisa. Den mest påtagliga konsekvensen var givetvis orkeslösheten. Att varje moment, som innebar minsta form av ansträngning, var nästintill oöverstigligt. Nu går det inte att helt undvika ansträngning, men däremot att begränsa den. Därtill så följer med tröttheten och den migränliknande huvudvärken stora svårigheter att läsa och skriva. Yrsel och dimsyn. Hjärnan skapar egna meningar vid läsning. Händerna lyder inte vare sig vid handskrift eller på tangentbordet.
keyboard-933568_1920
Fingrarna/händerna far iväg i okontrollerade, ryckiga rörelser. Jag kan slumra till, inte sällan mitt i en mening, och det blir då långa rader med oönskade tecken. Att som exempel skriva ett kort mejl kan ta flera timmar på grund av detta. Och det har då raderats betydligt mer än den text som till slut sänds. Att läsa en text fungerar inte, då det är omöjligt att med blicken följa texten. Även då bildar hjärnan egna meningar. Det obehagliga i detta är att det tar tid för mig att uppmärksamma att de ord som läses (uttalas) faktiskt inte finns i texten! Jag ”ser” dem ju! Många gånger har frågan kommit: Hur mycket av det som lästs är hjärnans egna skapelser och hur mycket står de facto i texten? Att använda telefonen som skrivhjälpmedel är omöjligt. I bästa fall klarar jag, om än med besvär, ett vanligt trådlöst tangentbord med fullstora tangenter. woman-1006102_1920
Nu är utmattning i sig inte något nytt. Efter varje vårdbesök de senaste två månaderna har jag varit utmattad ett par, tre dygn efteråt, men sällan såsom denna gång. Redan innan infektionen tog vårdbesök och då också bassängträningen relativt hårt. Minst en dags vila mellan besöken för att inte bli utmattad. Bassängträningen är tyvärr inställd fram till dess att jag klarar ett vårdbesök utan att bli helt utmattad. Det blir något av Moment 22Jag skulle behöva träna för att återfå kraft och bygga upp muskelmassa, men är för svag för att ens klara resorna till träningen, som jag skulle behöva… Dock finns givetvis förhoppningen att jag kan återuppta bassängträningen när viruset väl läkt ut.
floating-tire-72963_1280
Så ser min vardag ut för närvarande. Jag orkar, knappt, ett vårdbesök per vecka. Jag har svårt att göra det jag gillar bäst – att läsa och skriva. Detta är anledningen till denna högst personliga artikel. Förhoppningen är ändå att genom min beskrivning öka förståelsen för hur en till synes minimal ansträngning kan slå ut både fysiska och mentala funktioner för en kortare eller längre tid.

Tack för att du tagit dig tid att läsa!
//Piia-Liisa

Berätta gärna om dina erfarenheter av utmattning! EDS-baksmälla talas det också om ibland. Är det samma sak som den utmattning du känner eller den jag beskriver i texten?
Oavsett om du själv är drabbad, har vänner, nära och kära eller bara har ett intresse för ämnet som sådant. Kanske är du eller har varit yrkesverksam och mött personer som är/har varit utmattade?
Utmattningsdepression, arbetsrelaterad utmattning eller kanske utmattad av själva livet som sådant?

*EDS -ht = Ehlers-Danlos Syndrom hypermobilitetstypen