Fetma, operation och smärta

pot-bellied-pig-432051_1920
Kinesisk hängbuksvin var ett av alla öknamn mitt X hade på mig. Samtidigt tillät han inte att jag opererade mig mot fetma.

Att bli kallad för kinesiskt hängbuksvin gjorde ont, mycket ont. Men jag spelade med och låtsades som om det så kallade skämtet var OK. Inombords grät och skrek jag. Men inte utåt. Klappade honom på kinden och gav honom en lätt puss. Hade jag våga släppa fram vad jag kände hade det troligtvis gått totalt överstyr. Men som den lydiga lilla hustru jag var gjorde jag som maken sa! Trots mer än 50 kg i övervikt nekade han mig operation. Ja, jag hör hur vansinnigt det låter. ”Han nekade mig” som om jag inte kunde besluta något själv. Och så illa var det. Jag vågade inte göra något som han inte godkände. Hans vilja var min och det trodde jag var kärlek. Därför dröjde till efter skilsmässan innan jag opererade mig. Detta är nu många år sedan och mycket ser annorlunda ut idag.

medicine-1495707_1920
Innan Gastric bypass-operationen var jag med i en forskningsstudie där en pacemaker kopplades till magsäcken.

Min make gick med på att jag skulle få delta i en forskningsstudie som innebar att en pacemaker kopplades till magsäcken. Den hjälpte mig att hålla vikten still så länge batterierna fungerade i den. När de tog slut gick jag upp i vikt. När jag kom till 130 kg slutade jag väga mig. Kirurgerna som genomförde studien hade lovat oss som ingick att om det inte fungerade så skulle vi få en Gastric bypassop i samband med att pacemakern togs bort. Bilden är lånad från wikipedia.se och visar hur snitten läggs på magsäck respektive tunntarm. Tyvärr var försöket misslyckat forskningsmässigt och även kliniskt, varför jag erbjöds operation. När jag opererade mig var operationsmetoden Gastric bypass förhållandevis ny och alla utfördes med öppen bukkirurgi. Idag är operationen mindre så sen görs med titthålsteknik. När väl studien avslutades hade jag både skilt mig och gift om mig. Med en man som uppmuntrade mig att göra operationen.

gastric-bypass-bild-fran-wikipedia-se
Gastric bypass

Maj månad 2003 var det dags för operation. Jag vet inte hur mycket jag vägde, men gissningsvis någonstans omkring 135-140 kg. När jag knappa två veckor efter operationen skrevs ut var vikten drygt 125 kg. Vilken lättnad. Mina kilon rasade av mig. Tio kg/månad de tre första månaderna. Men inte utan problem. Blodtrycket sjönk till dess jag svimmade eller blev alldeles yr och bara kunde ligga. Fibromyalgin (då kände jag inte till att jag hade EDS -ht) var stundtals hemsk. Men allt negativt försvann på något sätt när kilona rasade. Vilken glädje. Lyckan att kunna köpa kläder i vanliga storlekar. Men allt var inte bra smärtan fanns där. Inte lika illa som den skulle komma att bli, men den fanns med konstant. Likaså blödningar. Detta medförde att redan 18 månader efter operationen var det dags för ytterligare en stor operation. Två specialister, en plastikkirurg och en gynekolog (docent ville han helst bli tilltalad!) bestämde sig för att gemensamt operera mig eftersom de inte ville utsätta mig för två stora bukoperationer till. Sex kg vävnad togs bort och jag fick en platt mage för första gången i mitt vuxna liv. 89 stygn och därtill borttagen livmoder.

pers-skog-19-tiveden
Lyckan att efter operationerna kunna vara ute i skogen med hundarna var total. (Foto P. Svensson)

Jag var lycklig när kilona rasade lite till. Men sedan stannade viktminskningen och jag gick upp några få kilo. Tränade ordentligt, men fick allt större problem med smärta. Träningen skedde utifrån sjukgymnastens råd och målet var att träna bort smärtan. Men det gick inte riktigt så som jag tänkt och trott. Efter några år började jag sakta lägga på mig kilo igen. Totalt 20 kg. Dessa tog jag ned när jag blev sjukskriven på grund av bäckeninsufficiens och ökade på promenaderna. Jag kunde i början promenera bort min smärta. Första halvtimmen var vedervärdig. Tårarna rann. Men sedan släppte smärtan och stelheten efter. Det var jag och ZsaZsa. Zola hade flyttat till min far. Jag orkade som sjukskriven inte med båda hundarna. Äktenskapet kom att präglas alltmer av makens alkoholism. Promenaderna tjänade många syften. Att få komma hemifrån och ha det lugnt och skönt var ett, att försöka hålla smärtan stången ett annat.

ZsaZsa och Zola

Mina älskade hundar som nu båda vandrar i Regnbågsbrons land. Utan dem hade jag nog inte hållit mig på benen så länge som jag ändå gjorde. Men den dagen kom när axlar, armar och händer inte längre orkade med att avlasta mig från midjan och ner. EDSen slog igenom. När ZsaZsa kom på att ett lätt ryck i kopplet så stjälpte ofta både matte och rollator och sedan var hon fri. Hon sprang aldrig från mig. Rullstolen var snart ett faktum och ZsaZsa flyttade, även hon till min far. Två år tidigare hade Zola gått till den eviga vilan på grund av sjukdom.

Så sluter vi då cirkeln. Under de fem år jag suttit i rullstol har jag gått upp cirka tio kilo om året och väger idag omkring 130 kg. Trots bra matvanor, trots sjukgymnastik har jag så ont att jag kan inte gå och svårt att sitta längre stunder. Jag har stabiliteten i kroppen i form av ortoser. Träningen som skulle hjälpa mig har stjälpt mig istället. Grav fetma. Ledsen och besviken på mig själv som inte förmått hålla vikten. Högt blodtryck, diabetes typ 2 och ett tiotal ytterligare diagnoser. Multisjuk. Och en stor sorg att bära. Jag vill ju vara normalviktig, jag vill kunna gå, jag vill ha hund, jag vill slippa smärtan…

Drömmar… (Foto: P Svensson)
En personlig berättelse om en cirkelgång i livet. Vad tänker du kring detta? Hur ser dina drömmar ut? Berätta gärna!

 

Zola och ZsaZsa – två älskade hundar

ZsaZsa – en presentation

Zola var min första hund i vuxen ålder. Hon kom till mig hösten 2002, sex månader gammal. Denna bild är en av de två bilder jag har kvar på henne.
Zola 2006
Zola 2002 – 2009

Om någon av er läsare har bilder på Zola som ni kan dela med er av är ni varmt välkomna att göra det. Läs mer om Zola på hennes egen sida.

Zola och jag gick på Valpkurs och lydnadskurs i Brukshundsklubbens regi och hon lärde mig mycket. Zola är också grunden till mitt intresse för arbetande hundar. När Zola var tre år så kom ZsaZsa till mig och min make. En fröken på åtta veckor och åtta kg. ZsaZsa är en blandras med lite Schäfer, vilket syns framförallt på hennes huvud och nos, och resten Rottweiler. Hon kommer från en linje där många valpar gick vidare och utbildades till bevakningshundar.

Bild 2. Jag ligger hemma hos husse och väntar på att maten ska bli klar!

ZsaZsa har mycket vaktinstinkt, men är genomsnäll. Hon har växt upp tillsammans med Zola och med min dotter Linnéa. Zola såg nog dem båda som sina valpar!  De tre lekte och busade tillsammans och Zola höll koll på barnen! Men ZsaZsa, liksom Zola fick snart nog lära sig att Linnéa var ledare. Det var förutsättningen för att hon skulle kunna ta promenader med hundarna. En i taget…

ZsaZsa var som de flesta valpar, busig, men lättlärd. Hon ville verkligen lära och det jag lärt när jag gått på kurs med Zola tillämpade jag nu på ZsaZsa. Men visst hade hon en del hyss för sig.

Bild 3. Vilar en stund i köket. Annars brukar jag och husse vila tillsammans i hans säng. Men han säger att jag tar stor plats, så nu ska han skaffa en större säng. Då kan jag säker ligga ännu bättre.

Bilderna är tagna nu på äldre dagar. Som ni ser har ZsaZsa blivit lite grå… ”Ja, ZsaZsa, jag vet! Man talar inte om gråa hår när det gäller damer. Du har fått silverstänk kring nosen.”

ZsaZsa fick tidigt smeknamnet Scarface eftersom hon har vita streck i pannan redan som valp och unghund. Anledningen till detta var att hon älskade att busa med Zola. Zola hade en ängels tålamod, men ibland räckte inte ens det och ZsaZsa fick finna sig i att bli uppfostrad på hundars vis. Zola sa ifrån på skarpen och det hända då att det blev ett litet sår i pannan då Zola slog till med sitt huvud mot en uppstudsig valp som aldrig gav sig! Aldrig att hon bet eller högg, utan hon slog med huvudet så att en tand ibland slog upp sår.

Men inte hejdade det ZsaZsa någon längre stund. Efter någon minut var det full fart igen och ZsaZsa ville leka när Zola ville vila!

rottweiler-869013_1920
Lite längre nos och inte fullt så knubbigt huvud… annars är bilden mycket lik ZsaZsa som valp. Okynnet är detsamma.

Som valp älskade ZsaZsa att tugga på allt. men speciellt förtjust var hon i telefonsladdar. Vi hade inte en hel sladd och gick över till trådlös telefoni av någon outgrundlig anledning 😉 Det fanns två lägen på vår valp. Av och på. Av, då sov hon och på var detsamma som full fart. Att göra utflykter på egen hand var givetvis inte tillåtet men mycket lockande. Och visst hände det mer än en gång att jag i förtvivlan letade hund som hade lyckats smita. De närmaste grannarna hjälpte mig för redan då hade jag svårt att springa, och fick använda kryckor av och till när smärtan och instabiliteten i min kropp var som sämst.

ZsaZsa var och är en social hund och det var min räddning många många gånger. En nick till en förbipasserande eller till grannen som hon hade full fart framåt till för att hälsa, och de tog tag i hennes halsband. Sedan kunde jag bara gå och koppla upp henne, tacka för hjälpen och gå hem igen. För en smitning fick alltid samma konsekvens. Direkt hem igen och ingen uppmärksamhet på en liten stund. Ingen promenad eller leka i trädgården i direkt samband med att hon varit på äventyr. Hon fick helt enkelt ha långtråkigt en stund.

rottweiler-323265_1920
Att inte få leka eller busa, utan bara få lov att vara stilla, utan att någon brydde sig om henne! Så tråkigt! När hon sökte kontakt direkt efter vände vi ryggen åt henne under en kort stund. Det var också så vi fortsatte att arbeta med oönskade beteenden. En korts stunds ignorans. Därefter, när hon var lugn igen, återupptog vi aktiviteten.

Som beskrivet i bildtexten använde jag mig av ignorans när det gällde oönskade beteenden. Givetvis en tillsägelse, ett stopp först och sedan vände jag mig bort från henne i några få minuter. Det fungerade för oss. ZsaZsa lärde sig snabbt att när matte hade sagt stopp, och vände henne ryggen så hade hon gjort något som hon inte fick. Det var också en metod som jag klarade av. Glädjen när jag en stund senare kallade till mig henne var desto större. Och jag hade en lydig hund – en stund iallafall!

dog-school-672716_1920
En lycklig, och uppmärksam hund!

ZsaZsa var min följeslagare till hösten 2011. Då hade jag hunnit skilja mig från min make och levde följaktligen ensam. Kryckorna var sedan länge utbytta mot rollator. ZsaZsa och jag gick fem promenader per dag. Men Madame som nu var omkring sju år hade kommit på att ett lätt ryck i kopplet var tillräckligt för att hon skulle få springa fritt. Vassa tungor hade gjort henne till ”den otäcka hunden som åt småhundar till frukost, lunch och middag”. Jag fick på omvägar höra att flera med små hundar inte vågade gå i närheten av där vi bodde. Dessutom fick jag allt svårare att gå och rullstolen kom till användning allt oftare.

Att hon aldrig skadat någon var en annan sak! Men det blev allt mer uppenbart att hon kunde inte bo kvar hos mig. Återigen blev min far den som stod för lösningen och hon har nu husse istället för matte.

Men jag saknar henne varje dag. Jag träffar ZsaZsa ibland när mina föräldrar kommer hem till mig. Jag älskar dessa besök. Akka, min kissekattdam med hela 12 år på nacken, är inte lika förtjust, men accepterar ZsaZsa.

WIN_20151124_003109
Bild 4. Akka sitter och väntar på att få lägga sig i mattes säng. 

Gammeltanten ZsaZsa låter hälsa till framförallt alla vackra fina  FM-hundar, att hon och husse lever ett gott pensionärsliv. Lite småkrämpor som kommit med åldern, men inte något allvarligt. ”Jag blir 11 år ni till sommaren, men tycker fortfarande om att titta på vackra Schäferherrar 😉 och ni som kommer från FM är alla så vackra”

Väl mött någon annan gång!
//ZsaZsa
rottweiler-331539_1280
Foto: Zola (bild 1) Inger Johansson
Zsa-Zsa (bild 2 och 3) Björn Johansson
Akka (bild 4) Piia-Liisa Pisal

Övriga bilder är hämtade från Pixabay.com utifrån likheten med ZsaZsa. Jag saknar bilder på på dem båda. Är det någon/några av mina läsare som har bilder på Zola och/eller ZsaZsa får ni mycket gärna dela dem med mig.

FM Kola eller den okynniga Schäfervalpen

fm-kola-bild-7
FM Kola

Jag är hals över huvud förälskad. I någon jag aldrig träffat personligen, men vad gör väl det? De flesta av oss har väl någon gång varit förälskade i en idol t ex. Jag själv minns när bröderna Herrey kom med melodin om sina gyllene skor och jag tillsammans med andra diskuterade vem av dem som var snyggast…

Men nu var det inte om dessa nu mogna män det skulle handla om, utan om FM Kola. Jag följer hennes öden och äventyr med intresse och glädje. Varje dag tittar jag in på Facebook för att se om hennes matte filmat henne eller fotograferat. Och sedan måste jag ju veta vad hon hittar på. FM Kola är nyligen fyllda fyra månader och börjar väl närma sig tonårstiden. Busig och okynnig, men ack så underbart härlig. Hon lyckas alltid hitta på något rolig och matte Camilla (C.A) är en duktig skribent som kan förmedla FM Kolas tankar…

Senast ville Kola vara säker på att aldrig kunna missa ett mål mat. Vad gör man då om man är fyra månader? Jo, man plockar bort matskålarna och helt sonika lägger sig på den platsen där mat serveras!

fm-kola-gor-saker-pa-sitt-satt-nu-har-hon-plockat-undan-skalarna-fran-matplatsen-till-forman-for-sovplats
FM Kola gör saker på sitt sätt. Nu har hon plockat undan skålarna från matplatsen, till förmån för sovplats #kultjej” (Text och foto C.A)

Kola har som sagt vunnit mitt hjärta och jag hoppas kunna följa henne, åtminstone under hennes första år. Som hund inom Försvarsmakten (FM) kommer hon att få ett viktigt arbete när hon blir vuxen och tränad. Kola kommer med mycket stor sannolikhet att arbeta i miljöer dit vi som går på två ben inte har en chans att komma in, gå eller göra särskilt mycket. Hon kommer tillsammans med den förare hon blir tilldelad bilda ett team som kan ha många och varierande uppgifter. Det enda jag med stor sannolikhet kan förutspå är att teamet de bildar kommer att få tuffa och tunga uppdrag. Farliga uppdrag, kanske i krigshärjade länder.

Jag skrev att FM Kola blir tilldelad en förare för att jag ser det så, helt enkelt! Fram till dess så är matte fodervärd åt Kola. Innan hon sedan börjar tränas till den tjänst som passar just henne kommer hon att genomgå en hel del tester. Detta kan jag inte mycket om. Bara det jag läst i FB-gruppen i vilken jag lärt känna FM Kola.

fm-kola-bild-3
Ett av FM Kolas hyss var när hon och matte var ute på promenad i samband med att den allra första snön kom. Hon visade då prov på att hundar verkligen är all-ätare. Och nu förhåller det sig dessutom så att det som kan lukta så underbart gott i liten Kolanos inte alltid tilltalar mattes sinne för ”lukta gott” eller ens kan räknas som möjlig föda. För det är så att ju värre det luktar i våra näsor desto godare tycks de lukta i hundens extremt känsliga nos.

Visste ni att en hund kan särskilja dofter ner till molekylnivå? Det är en av orsakerna till att en hund t ex kan hitta en drunknad person som finns på flera meters djup. Glas utgör inget hinder. Det släpper igenom tillräckligt med molekyler för att en hundnos kan känna doft. Det handlar om att en hund har ett doftsinne som lär vara miljarder gånger känsligare än vårt. Så det största handikapp en hund skulle kunna råka ut för är att mista sitt doftsinne. Hörsel eller syn är inte tillnärmelsevis lika viktiga. Medan vi som människor är mycket beroende av dessa. Hunden är också mycket duktig på att läsa sin förares, mattes/husses kroppsspråk. Den läser även främmande personer mycket bra.

Vad var det nu FM Kola fick upp spår på den promenaden hon och matte fick upp på Annandag Jul? Följande tre bilder är från samma promenad.

”Första sitt stanna kvar minsann. Men sen smet jag å fick tag i ett sargat råttkadaver fy fan hette det och jag fick lära mig ett nytt ord”. (Text C.A.)
fm-kola-undrar-vart-snon-tog-vagen
”De säger att jag borde bajja innan jag ska få åka tunnelbana för första gången men jag är inte hemmavid så det kan de glömma.” (Text C.A.)
fm-kola-jobbigt-att-vara-ute
”Wow! Äntligen hemma! ! Och bajjade gjorde jag precis innan jag gick in, kändes såå tryggt å bra. Godnatt för en bra stund! /FM Kola” (Text C.A)Så det var ett råttkadaver som FM kola hittade. Och jag är alldeles säker på att lika överlycklig som FM Kola var över sitt fynd, lika äckligt tyckte matte att det var. Och kanske, kanske  var nog matte elak. Kola fick inte äta upp det! Hon som hittat så god mat. Matte tog maten från henne 😉

Som f.d. hundägare, ja ni minns kanske att jag i mitt allra första inlägg skrev lite om min Schäfertik Zola, som nu vandrar i Regnbågsbrons land, förstår jag FM Kolas matte. Likt FM Kola älskade Zola allt ruttet. Ju värre jag tyckte det stank, dess bättre tycktes Zola mena. Och gick det inte att äta så gick det att rulla sig i. Zola var, till skillnad mot FM Kola, dessutom långhårig. Så den damen fick en och annan dusch utomhus av den anledningen att jag vägrade släppa in henne innan den värsta stanken var borta. För det första hon gjorde när hon kom in var att hoppa upp i endera soffan eller sängen. Inte sällan tog hon för säkerhets skull en runda i så många av sängarna som möjligt för att avsluta med soffan. Allt för att dölja sin egen doft såsom hennes instinkt sa henne.

Du som har erfarenhet av hundar som älskar allt som stinker, som har rullat sig i det och/eller gärna tagit det ruttna som ett gott mellanmål – dela gärna med  av dina erfarenheter. Hur gjorde du då?

När jag efter att ha duschat av Zola hade jag en sur hund i två bemärkelser. Den underbart goda doften hon så noggrant rullat sig i, för att vara säker på att den skulle vara kvar hade ju matte tvättat bort – med schampo dessutom! ”Usch och Fy vilken elak matte” var vad Zolas blickar sa mig. Att få henne torr med handdukar gick inte utan hon var tvungen att torka sig torr  våra sängar…

Zola 2006
Zola Foto: I. Johansson

Jag avslutar detta inlägg med tre fina bilder på FM Kola

”Vad sa du, om det lutar åt ena hållet så ställer jag mig på andra sidan. Så här?/Cam & Kola” (160121)fm-kola-och-ekan

”Matdags kl 11! Can´t wait!! /FM Kola”  Text: C.A. (160114)
fm-kola-i-helgen-blir-det-inte-roligare-an-sa-har

fm-kola

Ett stort Tack till FM Kola och hennes fodervärd Camilla Andersson för att jag fått tillåtelse att dela med mig av era öden och äventyr. Jag hoppas jag får återkomma vid något mer tillfälle. Som jag skrev i ingressen har FM Kola vunnit mitt hjärta helt och fullt. ”Och varom hjärtat må vara fullt av därom tala munnen” sägs det 😉

Tack FM Kola och Camilla!

 Då bilder försvunnit har jag försökt återskapa denna artikel genom att lägga in bilder på nytt. Tyvärr saknas vissa bilder helt varför det inte är originalbilderna till matte Camillas texter. Samtliga bilder: Fotograf Camilla Andersson
P-L 160922

Första gången…

WIN_20160109_23_17_17_Pro
Akka den 11 januari 2016

Mitt första blogginlägg någonsin…

Jag väljer att låta det bestå av två kära som finns med mig på olika sätt. Akka som pryder bloggen bor hos mig sedan påsken 2015. Hon flyttade in – och tog över! Nu är hon övertygad om att jag finns för henne och hon talar om sitt missnöje om jag inte lyder! Hennes favoritplats är i sängen, hos mig, ovanpå mitt täcke precis som hon ligger på bilden.  Akka är en lady. En Helig Birma och hon fyller 12 år i april. Närmare presentation av henne kommer. Var så säker.

Sedan är det Zola som sedan drygt sex år vandrar i Regnbågsbrons land. Min första hund i vuxen ålder. Hon fick sju fina år, varav jag delade fem med henne. De två sista åren bodde hon hos en kär anhörig då jag inte längre orkade ge henne allt hon behövde (pga sjukdom).
Jag låter bilden tala idag.Zola 2006

Presentation av mig kommer i nästa inlägg.