Det smakar fågel, sa räven!

En gång, för länge sedan, fanns en räv som tyckte mycket om fågel. Det smakar fågel, sa räven!

Plommonspäckat ankbröst

Så gick han till bondens knut där ankor höns och gäss spatserade i godan ro på gårdsplan och vall och betade. Ja, det vill säga gässen betade, ankorna höll till vid och i den lilla dammen och försåg sig med diverse som gick att äta. Hönsen pickade frön och plockade mask. Räven smög, tyst som bara en räv kan, ner till gården vid skymningen strax innan fåglarna skulle motas in till natten, och som en röd blixt hade han en anka i käftarna och kvällens måltid var räddad. Skogen låg bara något hundratal meter bort.

Skogen (Foto Per Svensson)

Detta var som att ta godis från ett litet barn, tyckte räven. Ankorna hann aldrig fatta vad som hände då han var slug och alltid såg till att ta en fågel som var en bit från de övriga. Han klarade sig från att bli upptäckt av vakterna också. Det var bland det svåraste, att smyga så att vaktposterna inte såg honom.

Nog hände det att räven varierade sig och tog kyckling till kvällsmat ibland. Nej, inte de där små duniga sakerna, utan en som hade hunnit bli nästan fullvuxen. Bonden kunde inte förstå vart hönsen och ankorna försvann. Inte en fjäder, inga blodspår, och framförallt, inte något oväsen från fåglarna. Annars var det så att så snart en fara hotade signalerade vakterna med sitt karaktäristiska skri och så var kakofonin igång. Ett oväsen utan dess like och alla snabbt ihopsamlade i flock med de största gåskarlarna ytterst. De stod par vid par och mot varandra så att de hade kontroll runt hela flocken.

Jag ser dig!

Det hade grannens hund blivit varse. En ung, sprallig labrador som var nyfiken på allt. Hon kom över en dag och ville titta och undersöka vad det var som skränade. Jo, visst var det så att hon smet hemifrån. Hon visste mycket väl hur långt hon fick gå, men de lät ju så roligt, dessa kvackande saker… Hon försökte inte smyga utan kom springande upp på gården och då utbröt ett larm som fick bonden att springa ut i bara strumplästen. När han såg grannens Lady visste han att allt var lugnt. Hon skulle inte kunna göra något. En arg gås väser och väsande ljud betyder fara, det visste Lady, så hon tvärstannade när gässen kom springande mot henne, fräsande och väsande med vingarna utfällda.

Lady var glad och nyfiken, men…

Lady stod still och visste inte vad hon skulle göra, men det visste gässen. De hade sett henne som en fara och gav henne några tjyvnyp och ett par smällar med vingknogarna. Det var definitivt tillräckligt för att hon skulle springa hem, pipande med svansen mellan benen. Ladys matte och husse kunde inte förstå varför hon en dag bara tvärvägrade att gå förbi grannens infart. Hon satte alla fyra i marken och där stod hon. Hon mindes hur en gåsnäbb i hasorna kändes.

Räven hade undgått upptäckt hittills

Till skillnad från Lady hade räven lyckats med att undgå gässen. Men en dag var han riktigt hungrig. Det var några dagar sedan han hade ätit ankstek. Han hade fått nöja sig med sorkar och en och annan hare, gott nog, men inte alls så mättande som anka och kyckling. Och lite övermodig hade han blivit. Visst, hans kamrater hade varnat honom för gässen och sagt till honom att låta bli dem. Sno dig en anka, sa de, men låt bli gässen vad du än gör! Men han trodde dem inte. Det var bara något de sa för att de var sämre jägare. Sagt och gjort, gås fick det bli till kvällen.

Kvällsmat

Förra gången han var på besök hade han tittat på gässen och sett att en av de yngre ofta gick ensam, en bit från de andra. Unggåsen gick en bit från de andra även denna kväll, det var bara att smyga runt och ta gåsen på samma sätt som han tog anka. Han lät det ta tid och när han kommit dem tillräckligt nära gjorde han ett utfall mot gåsen. I samma ögonblick som han tog språnget skrek vakterna till. För dem var han inte alls så osynlig som han trott. Gäss är smarta fåglar och uttrycket ”dum som en gås” har inte något med verkligheten att göra. Räven hann sätta käken om halsen på gåsen, men inte slå igen den innan vakterna och ett par riktigt stora gåskarlar var på honom. Den stackars gås som trodde hans saga var all svimmade. Räven fick stryk. Ja, något annat ord finns inte, och blödde från både bakhasor och ändalykt när han haltande sprang från gården.

När bonden kom ut såg han rävsvansen på väg bort, en gås liggande på ladugårdsbacken och de övriga i ett minst sagt upprört tillstånd. De sprang verkligen runt som yra höns. Men aldrig mer hade han besvär med att det försvann ankor och höns och han fick också förklaringen när han såg räven. Ledsen över att, vad han trodde, ha förlorat en fin unggås gick han fram för att ta reda på den. Men då kvicknade gåsen till, reste sig vingligt, skrek till. Och för första gången på länge var det inte några problem att få in fåglarna till natten.

”Det smakade iallafall fågel” muttrade räven tyst för sig själv när han gick tillbaka till skogen. (Foto: Per Svensson)

Berättelsen om räven som tog ankor och höns har verklighetsbakgrund. Räven klarade sig ända till dess han försökte ta sig en gås.
Berätta gärna om din erfarenhet av fyrbenta jägare!
Visningsbild:

Foto:
Skogsbilder – Per Svensson, Askersund
Övriga bilder – arkivbilder, Pixabay.com