En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 2 Kapacitet
Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.
Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. Även frivilligt arbete inom försvarsmakten ingick i arbetsuppgifterna.
Efter ca 20 år som yrkesverksam och studerande samtidigt sade kropp och psyke ifrån totalt. Kapaciteten försvann. Tiden som yrkesverksam var inte sjukdomsfri. Långt därifrån. Många var åren med sjukskrivningar på deltid och många veckors somatisk slutenvård, framförallt på grund av smärtproblematik av olika slag. Heltidssjukskrivningarna var sammanhängande kortare perioder under de yrkesverksamma åren. Kapaciteten kom att bli sämre för vart år som gick. Detta bidrog till att försvåra att hålla kunskapsnivån, det vill säga kompetensen, intakt.
Analys
I föregående avsnitt, del 1, finns beskrivet olika yrken och arbetsuppgifter som grundlade kompetensen, det vill säga, det som behövdes för att kunna arbeta som beteendevetare. I många fall, framförallt då det handlade om att komma in på en ny arbetsplats, var nog känslan liknande den som en fallskärmshoppare har just i uthoppet. ”Var ska jag landa?” Kompetensen fanns och upprätthölls. Mot slutet av den yrkesverksamma tiden blev det tydligare att kapaciteten fallerade. Planerade möten glömdes bort, smärtan efter en föreläsningsdag var förlamande och det blev allt svårare att köra bil. Detta dels av smärta, dels av koncentrationssvårigheter. Utnyttjandet av allmänna kommunikationer ökade och förlängde redan tunga arbetsdagar.
Sista månaderna var kryckorna oumbärliga. Det gick någorlunda att kombinera kryckor och arbete som föreläsare/handledare. Men så kom då sommaren då detta arbete byttes mot rent vårdarbete på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta. Lokalerna slitna och i två våningar utan hiss. I arbetet ingick förutom vård även mycket hushålls- och trädgårdsarbete. Kompetens var fortfarande densamma, men kapaciteten var borta. Det som återstod var sjukskrivning. Under hösten gjordes ett försök att genomföra en stresshanteringskurs. Tre föreläsningstimmar/vecka. Efter tre veckor kom insikten att även i det arbetet hade smärtan slagit undan kapaciteten. En föreläsning om tre timmar krävde dagar i sängen. Under föreläsningen var smärtan så svår att den slog ut förmågan att hålla samman gruppen och leda den framåt. Därmed avbröts också uppdraget och lämnades över till en frisk beteendevetare.
Detta visar på vikten av att skilja mellan kompetens och kapacitet. Att ”sänka kraven på sig själv” som så ofta sägs påverkar inte kapaciteten. Inte heller kompetensen. Hushållsarbetet blir ofta eftersatt, inte på grund av minskad kompetens, utan av förlorad kapacitet. Kraven sänks med nödvändighet, inte av fri vilja. Överfört till arbetet så gick det inte att genomföra en föreläsning med sänkta krav. Kapaciteten fanns inte längre kvar. För en fullgod arbetsförmåga krävs att både kompetens och kapacitet är intakta. En viss kapacitetssänkning under begränsad tid (jmfr kryckor) kan, i vissa fall, gå att kompensera med hjälpmedel. Där kommer arbetsterapeutens kompetens och kapacitet till god nytta.
Erfarenhet, både i form av livs- och arbetslivserfarenhet kan också till en begränsad del ersätta något av förmågan (kapaciteten) därför att erfarenheten lärt effektiva och energibesparande arbetssätt. Ofta är dock detta under en övergångsperiod innan sjukdomen begränsat kapaciteten i så stor utsträckning att yrkesarbete (och även hushållsarbete) omöjliggjorts. Om rehabilitering sätts in vid rätt tidpunkt, och fungerar bra, kan kapacitet återfås. Kanske inte helt, men väl delvis. Det är därtill viktigt att komma ihåg att kompetens är färskvara. Viss kompetens utgörs av sådant som bibehålls, men när det gäller arbete såsom beteendevetare som här behandlas, är mycket färskvara. Det kommer hela tiden nya rön om hur exempelvis krishantering ska gå till, ny lagstiftning, nya tankar om handledning och så vidare.
Den tekniska utvecklingen springer blixtsnabbt och det som var aktuellt för tre år sedan är idag antikt! Därför behövs, för att återfå arbetsförmåga, inte bara att kapaciteten blir bättre med rehabilitering. Det behövs också hos den enskilde kapacitet (förmåga att klara av) att komma ikapp och ha möjlighet att ta till sig ny kunskap. Detta kommer att tas upp i tredje och sista delen i denna artikelserier.
Att ha kunskapen för att klara av endera det yrke som individen arbetade med innan sjukdom/skada eller att skaffa kompetens, skola om sig, till ett för individen mer passande yrke kan vara ett sätt att återgå till arbete. Oavsett vilket krävs både färdigheter (kvalitet, kunskap) och förmåga (kvantitet, kraft och ork) för att kunna klara av en återgång till yrkesverksamhet på hel- eller deltid.
Vad är kompetens, kapacitet respektive arbetsförmåga? Vad behövs för att kunna återfå arbetsförmågan efter sjukdom? Berätta gärna om dina tankar kring detta!
Länkar
Introduktion till artikelserien (reblogg)
Del 1 Kompetens
Livets skiftningar - från ett annat perspektiv 
Intressanta tankar.
En speciell tanke dök upp hos mig vid läsningen. Nämligen denna: Kan man inte säga att kompetens är svårare att ersätta och kompensera för än vad fallet är när det gäller kapacitet?
Dvs komptens är mer en sorts antingen-eller-egenskap. Alltså antingen har man den kompetens som erfordras i ett visst sammanhang eller så har man det inte. Antingen har man ”lastbilskörkort” eller så har man det inte.
Kapacitet, däremot, är en lättare utbytbar ”egenskap” hos individen. Den följer mer ”Om inte tillvägagångssätt X fungerar, kan man pröva med Y, Z, W etc”-regeln. Ett ”lastbilskörkort” är inte begränsat enbart till Volvos eller Scanias lastbilar.
Ett annat exempel: Säg att du äger kompetensen att själv räkna ut hur du på olika vis ska kunna ta dig från plats A till plats B, dvs du vet hur man ska göra för att komma från A till B. Jag kan tänka mig att vid allvarligare förståndshandikapp saknas denna sorts kompetens (insikt) hos individen.
Men OM nu kompetensen i fråga finns till städes, då kan man tänka sig flera olika färdmedelstyper/förflyttningsmetoder, exempelvis köra egen bil eller åka kollektivt (i någon form) för att komma från A till B.
Saknas kompetensen att kunna räkna ut hur man tar sig från A till B, blir också kapaciteten starkt nedsatt. Antalet valmöjligheter minskar påtagligt. Då faller alternativ som exempelvis egen bilkörning, cykling, promenad m m bort. Blott alternativ som innebär att man får hjälp från andra att ta sig från A till B kommer att finnas kvar att välja mellan. Vilket dock inte hindrar att det fortfarande kan finnas en rad olika alternativ att ta ställning till och som kan passa.
Det här resonemanget leder fram till att överlag är kompetensbrist en allvarligare (mer försvårande) omständighet/variabel än frånvaro av kapacitet. Dvs brist på en viss typ av kapacitet går normalt lättare att ersätta/kompensera än brist på kompetens. Det är sålunda mer rätt att säga, att det är kompetensen som styr kapaciteten än tvärtom.
Alltså: Den stora och primära gränssättaren av de två variabler (kompetens respektive kapacitet) som diskuteras här är kompetensen.
Eller annorlunda resonerat: Det är som regel svårare att hitta jobb till en analfabet än det är att finna ett jobb åt en som är relativt högutbildad.
Naturligtvis samspelar hela tiden kompetens och kapacitet med varandra. Bägge dessa variabler är beroende av varandra. Men genom att satsa mer på kompetenshöjning hos en individ kan man på köpet erhålla ett bredare urval av tillgängliga och ”valbara” kapaciteter, Därför är det samhällsekonomiskt förmånligt att satsa på kompetensbristeliminering i första hand och kapacitetsbristeliminering i andra hand. Fast samhällets satsningar måste förstås ta hänsyn till båda de här variablerna.
Frågan blir då: Anser du, GGV Pipili, att samhällets satsningar och prioriteringar på kompetens- och kapacitetsfrågor är optimala i nuläget? Eller vilka brister ser du som man skulle kunna åtgärda i dagens samhälle? Har exempelvis Försäkringskassan rätt fokus på detta med kompetens och kapacitet? Eller FK sysslar mest med kapacitetsbedömningar/kapacitetsanalyser? Och om så är fallet, är det bra att FK har sitt fokus huvudsakligen på kapaciteten? Kort sagt: Är det en fördel eller nackdel att Arbetsförmedlingen tar sig an kompetensfrågorna och Försäkringskassan kapacitetsfrågorna?
GillaGillad av 1 person
Hej GGV och alla övriga läsare!
Förlåt dröjsmålet med svar. Även om kroppen sakta sakta blir lite starkare, smärtan dämpas både av nya läkemedel och av att rörligheten ökat något lite, så tar tröttheten ut sin rätt. Efter fyra artiklar på lika många dagar för att följa upp den gemensamma satsningen på kompetens och kapacitet. En aktivitet som vi med olika former av funktionsvariationer av både fysisk, psykisk och social karaktär började skriva oberoende av varandra för att sedan utifrån våra erfarenheter både som skadade och sammanfogade till en helhet. På så sätt kunde vi belysa detta ur fler perspektiv.
Kompetens, kapacitet och på den följande arbetsförmåga eller brist på densamma ÄR centralt när det kommer till rehabilitering. Livets Skiftningar står för uppfattningen att bästa resultat nås gemensamt med den som är i behov av stöd för att kanske kunna förbättra förmågan till någon form av sysselsättning på frivillighetens grund eller som lönearbete. Samarbete lönar sig!
// Pipili
GillaGillad av 1 person