Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 2 Kapacitet

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.

Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. Även frivilligt arbete inom försvarsmakten ingick i arbetsuppgifterna.

Ett team kan se ut på många olika sätt. Men kompetens och kapacitet tillsammans är nödvändigt för att teamet ska kunna fullgöra sin uppgift.

Efter ca 20 år som yrkesverksam och studerande samtidigt sade kropp och psyke ifrån totalt. Kapaciteten försvann. Tiden som yrkesverksam var inte sjukdomsfri. Långt därifrån. Många var åren med sjukskrivningar på deltid och många veckors somatisk slutenvård, framförallt på grund av smärtproblematik av olika slag. Heltidssjukskrivningarna var sammanhängande kortare perioder under de yrkesverksamma åren. Kapaciteten kom att bli sämre för vart år som gick. Detta bidrog till att försvåra att hålla kunskapsnivån, det vill säga kompetensen, intakt.

Analys
I föregående avsnitt, del 1, finns beskrivet olika yrken och arbetsuppgifter som grundlade kompetensen, det vill säga, det som behövdes för att kunna arbeta som beteendevetare. I många fall, framförallt då det handlade om att komma in på en ny arbetsplats, var nog känslan liknande den som en fallskärmshoppare har just i uthoppet. ”Var ska jag landa?” Kompetensen fanns och upprätthölls. Mot slutet av den yrkesverksamma tiden blev det tydligare att kapaciteten fallerade. Planerade möten glömdes bort, smärtan efter en föreläsningsdag var förlamande och det blev allt svårare att köra bil. Detta dels av smärta, dels av koncentrationssvårigheter. Utnyttjandet av allmänna kommunikationer ökade och förlängde redan tunga arbetsdagar.

Sista månaderna var kryckorna oumbärliga. Det gick någorlunda att kombinera kryckor och arbete som föreläsare/handledare. Men så kom då sommaren då detta arbete byttes mot rent vårdarbete på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta. Lokalerna slitna och i två våningar utan hiss. I arbetet ingick förutom vård även mycket hushålls- och trädgårdsarbete. Kompetens var fortfarande densamma, men kapaciteten var borta. Det som återstod var sjukskrivning. Under hösten gjordes ett försök att genomföra en stresshanteringskurs. Tre föreläsningstimmar/vecka. Efter tre veckor kom insikten att även i det arbetet hade smärtan slagit undan kapaciteten. En föreläsning om tre timmar krävde dagar i sängen. Under föreläsningen var smärtan så svår att den slog ut förmågan att hålla samman gruppen och leda den framåt. Därmed avbröts också uppdraget och lämnades över till en frisk beteendevetare.

Att be arbetskamrater om hjälp med sådant som att ta på skor, knäppa en knapp, dra på en tröja, ta fram en kopp kaffe var inte hållbart av flera anledningar. En var ensamarbete… 

Detta visar på vikten av att skilja mellan kompetens och kapacitet. Att ”sänka kraven på sig själv” som så ofta sägs påverkar inte kapaciteten. Inte heller kompetensen. Hushållsarbetet blir ofta eftersatt, inte på grund av minskad kompetens, utan av förlorad kapacitet. Kraven sänks med nödvändighet, inte av fri vilja. Överfört till arbetet så gick det inte att genomföra en föreläsning med sänkta krav.  Kapaciteten fanns inte längre kvar. För en fullgod arbetsförmåga krävs att både kompetens och kapacitet är intakta. En viss kapacitetssänkning under begränsad tid (jmfr kryckor) kan, i vissa fall, gå att kompensera med hjälpmedel. Där kommer arbetsterapeutens kompetens och kapacitet till god nytta.

Oavsett ålder krävs både kompetens och kapacitet för att kunna att (kompetens) klara (kapacitet) genomförandet av någon form av arbetsinsats.

Erfarenhet, både i form av livs- och arbetslivserfarenhet kan också till en begränsad del ersätta något av förmågan (kapaciteten) därför att erfarenheten lärt effektiva och energibesparande arbetssätt. Ofta är dock detta under en övergångsperiod innan sjukdomen begränsat kapaciteten i så stor utsträckning att yrkesarbete (och även hushållsarbete) omöjliggjorts. Om rehabilitering sätts in vid rätt tidpunkt, och fungerar bra, kan kapacitet återfås. Kanske inte helt, men väl delvis. Det är därtill viktigt att komma ihåg att kompetens är färskvara. Viss kompetens utgörs av sådant som bibehålls, men när det gäller arbete såsom beteendevetare som här behandlas, är mycket färskvara. Det kommer hela tiden nya rön om hur exempelvis krishantering ska gå till, ny lagstiftning, nya tankar om handledning och så vidare.

Någon som minns hur fantastiskt det var när de elektromekaniska skrivmaskinerna kom, som dessutom hade raderband?

Den tekniska utvecklingen springer blixtsnabbt och det som var aktuellt för tre år sedan är idag antikt! Därför behövs, för att återfå arbetsförmåga, inte bara att kapaciteten blir bättre med rehabilitering. Det behövs också hos den enskilde kapacitet (förmåga att klara av) att komma ikapp och ha möjlighet att ta till sig ny kunskap. Detta kommer att tas upp i tredje och sista delen i denna artikelserier.

Att ha kunskapen för att klara av endera det yrke som individen arbetade med innan sjukdom/skada eller att skaffa kompetens, skola om sig, till ett för individen mer passande yrke kan vara ett sätt att återgå till arbete. Oavsett vilket krävs både färdigheter (kvalitet, kunskap) och förmåga (kvantitet, kraft och ork) för att kunna klara av en återgång till yrkesverksamhet på hel- eller deltid.

Vad är kompetens, kapacitet respektive arbetsförmåga? Vad behövs för att kunna återfå arbetsförmågan efter sjukdom? Berätta gärna om dina tankar kring detta!

Länkar
Introduktion till artikelserien (reblogg)
Del 1 Kompetens