Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 2 Kapacitet

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.

Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. Även frivilligt arbete inom försvarsmakten ingick i arbetsuppgifterna.

Ett team kan se ut på många olika sätt. Men kompetens och kapacitet tillsammans är nödvändigt för att teamet ska kunna fullgöra sin uppgift.

Efter ca 20 år som yrkesverksam och studerande samtidigt sade kropp och psyke ifrån totalt. Kapaciteten försvann. Tiden som yrkesverksam var inte sjukdomsfri. Långt därifrån. Många var åren med sjukskrivningar på deltid och många veckors somatisk slutenvård, framförallt på grund av smärtproblematik av olika slag. Heltidssjukskrivningarna var sammanhängande kortare perioder under de yrkesverksamma åren. Kapaciteten kom att bli sämre för vart år som gick. Detta bidrog till att försvåra att hålla kunskapsnivån, det vill säga kompetensen, intakt.

Analys
I föregående avsnitt, del 1, finns beskrivet olika yrken och arbetsuppgifter som grundlade kompetensen, det vill säga, det som behövdes för att kunna arbeta som beteendevetare. I många fall, framförallt då det handlade om att komma in på en ny arbetsplats, var nog känslan liknande den som en fallskärmshoppare har just i uthoppet. ”Var ska jag landa?” Kompetensen fanns och upprätthölls. Mot slutet av den yrkesverksamma tiden blev det tydligare att kapaciteten fallerade. Planerade möten glömdes bort, smärtan efter en föreläsningsdag var förlamande och det blev allt svårare att köra bil. Detta dels av smärta, dels av koncentrationssvårigheter. Utnyttjandet av allmänna kommunikationer ökade och förlängde redan tunga arbetsdagar.

Sista månaderna var kryckorna oumbärliga. Det gick någorlunda att kombinera kryckor och arbete som föreläsare/handledare. Men så kom då sommaren då detta arbete byttes mot rent vårdarbete på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta. Lokalerna slitna och i två våningar utan hiss. I arbetet ingick förutom vård även mycket hushålls- och trädgårdsarbete. Kompetens var fortfarande densamma, men kapaciteten var borta. Det som återstod var sjukskrivning. Under hösten gjordes ett försök att genomföra en stresshanteringskurs. Tre föreläsningstimmar/vecka. Efter tre veckor kom insikten att även i det arbetet hade smärtan slagit undan kapaciteten. En föreläsning om tre timmar krävde dagar i sängen. Under föreläsningen var smärtan så svår att den slog ut förmågan att hålla samman gruppen och leda den framåt. Därmed avbröts också uppdraget och lämnades över till en frisk beteendevetare.

Att be arbetskamrater om hjälp med sådant som att ta på skor, knäppa en knapp, dra på en tröja, ta fram en kopp kaffe var inte hållbart av flera anledningar. En var ensamarbete… 

Detta visar på vikten av att skilja mellan kompetens och kapacitet. Att ”sänka kraven på sig själv” som så ofta sägs påverkar inte kapaciteten. Inte heller kompetensen. Hushållsarbetet blir ofta eftersatt, inte på grund av minskad kompetens, utan av förlorad kapacitet. Kraven sänks med nödvändighet, inte av fri vilja. Överfört till arbetet så gick det inte att genomföra en föreläsning med sänkta krav.  Kapaciteten fanns inte längre kvar. För en fullgod arbetsförmåga krävs att både kompetens och kapacitet är intakta. En viss kapacitetssänkning under begränsad tid (jmfr kryckor) kan, i vissa fall, gå att kompensera med hjälpmedel. Där kommer arbetsterapeutens kompetens och kapacitet till god nytta.

Oavsett ålder krävs både kompetens och kapacitet för att kunna att (kompetens) klara (kapacitet) genomförandet av någon form av arbetsinsats.

Erfarenhet, både i form av livs- och arbetslivserfarenhet kan också till en begränsad del ersätta något av förmågan (kapaciteten) därför att erfarenheten lärt effektiva och energibesparande arbetssätt. Ofta är dock detta under en övergångsperiod innan sjukdomen begränsat kapaciteten i så stor utsträckning att yrkesarbete (och även hushållsarbete) omöjliggjorts. Om rehabilitering sätts in vid rätt tidpunkt, och fungerar bra, kan kapacitet återfås. Kanske inte helt, men väl delvis. Det är därtill viktigt att komma ihåg att kompetens är färskvara. Viss kompetens utgörs av sådant som bibehålls, men när det gäller arbete såsom beteendevetare som här behandlas, är mycket färskvara. Det kommer hela tiden nya rön om hur exempelvis krishantering ska gå till, ny lagstiftning, nya tankar om handledning och så vidare.

Någon som minns hur fantastiskt det var när de elektromekaniska skrivmaskinerna kom, som dessutom hade raderband?

Den tekniska utvecklingen springer blixtsnabbt och det som var aktuellt för tre år sedan är idag antikt! Därför behövs, för att återfå arbetsförmåga, inte bara att kapaciteten blir bättre med rehabilitering. Det behövs också hos den enskilde kapacitet (förmåga att klara av) att komma ikapp och ha möjlighet att ta till sig ny kunskap. Detta kommer att tas upp i tredje och sista delen i denna artikelserier.

Att ha kunskapen för att klara av endera det yrke som individen arbetade med innan sjukdom/skada eller att skaffa kompetens, skola om sig, till ett för individen mer passande yrke kan vara ett sätt att återgå till arbete. Oavsett vilket krävs både färdigheter (kvalitet, kunskap) och förmåga (kvantitet, kraft och ork) för att kunna klara av en återgång till yrkesverksamhet på hel- eller deltid.

Vad är kompetens, kapacitet respektive arbetsförmåga? Vad behövs för att kunna återfå arbetsförmågan efter sjukdom? Berätta gärna om dina tankar kring detta!

Länkar
Introduktion till artikelserien (reblogg)
Del 1 Kompetens

Tro, tvivel och trygghet

En betraktelse kring begreppen tro, tvivel och trygghet. Om hur vi som individer ser på oss själva och vad en funktionsbegränsning som exempelvis svår smärta, kan göra med oss och vår tillit till oss själva. Fokus ligger på individens tro och tvivel på sig själv och sin förmåga.

Att tro på sig själv, sin egen förmåga är inte alltid det lättaste. Tvivel kan sätta stopp för mycket och det skapar otrygghet hos individen.

I föregående artikel Sjukdom och identitet togs upp vad som vi som individer kan uppleva då vi får en diagnos som påverkar hela vårt liv. Diagnoser som kan komma att följa oss genom livet. Även vad som föregått diagnosen togs upp. Att leva med svår smärta och gång på gång få höra att det finns inte något som kan förklara, utan att smärtan ”sitter i huvudet”. En del av smärtor som för omkring 15 år sedan var oförklarliga kan idag förklaras med  bland annat begreppet sensitisering. Dr Eric Ronge förklarar begreppet och hur smärta föder smärta i denna bloggartikel. I artikeln finns också länk till fördjupad information om hur smärta uppkommer och vidmakthålls. I en artikel av dr Jan Lidbeck återfinns också bra förklaringar. (Läkartidningen, 2007-10-09 nummer 41)

När huvudet känns som om det är på väg att gå i bitar.

Men hur definieras smärta? ”Smärta definieras av den internationella smärtorganisationen International Association for the Study of Pain, IASP, som ”En obehaglig sensorisk och/eller känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan”. Detta är den officiella definitionen av smärta, den som gäller. Smärta är det vi upplever när det känns som att något är skadat eller på väg att skadas i vår kropp. Smärta är en upplevelse och en upplevelse som idag också kan förklaras biologisk. Den sitter inte längre ”i huvudet” på individen. Men kunskapen i vården är tyvärr långt från alltid uppdaterad. Det förekommer alltför ofta att kunskap som var inaktuell redan för många år sedan fortfarande antas gälla. Med följd av att den hjälpsökande exempelvis inte blir trodd. Och om en individ inte blir trodd av läkaren när hen söker hjälp – hur ska hen då kunna tro på sig själv?

Långvarig smärta?

Smärtan kan upplevas som att bli fastkedjad vid något tungt, obehagligt som alltid är i vägen och hindrar individen från det mesta. Till och med att tro på sig själv och sin egen förmåga. Var och en som är utsatt måste själv hitta sin väg att hantera situationen. Det finns säkerligen lika många sätt som det finns smärtdrabbade. Kedjorna är en bra bild av fler anledningar just därför att sjukdom ibland upplevs som att kedjas fast. Fast i fördomar om smärta som ett exempel. Ibland är det inte smärtan i sig som är det svåraste, utan konsekvenserna av den. Eller som vid EDS där exempelvis instabiliteten i lederna kan utgöra ett större problem än den smärta som följer på instabiliteten. Kramp, trötthet, fumlighet. Att ständigt  ha ont, tappa saker, stjälpa över sig och alla andra konsekvenser av svår smärta och instabila leder gör något med oss. Det är lätt att börja tvivla på sig själv och sin egen förmåga. Betydligt svårare att hitta tilltro och trygghet i tillvaron.

Tro och trygghet föder också tillit. Till sig själv och till andra.

Att lita till sig själv, självtillit. Att tro på sig själv och inte tvivla. Det blir inte lättare när kroppen, och psyket med för den delen, sätter käppar i hjulen. Tillit och tilltro naggas mycket lätt i kanten av exempelvis de små missöden som ständigt inträffar. Tappade saker, utstjälpt kaffe, blöta och nedsolkade kläder. Saker som ramlar på golvet. Kaffekoppen byts ut mot en plastmugg med öron och lock för att minimera mängden kaffe som rinner ut då muggen tappas eller petas omkull. Kniv och gaffel byts mot sked. Men det är inte bara det praktiska. Det är så mycket annat som plockar bort självförtroendet och byter det mot tvivel.

Att läsa en vanlig bok fungerar inte på grund av att ögonmusklerna som till stor del består av bindväv inte orkar bibehålla fokus tillräckligt länge samt att händer och fingrar inte lyder tillräckligt bra för att hålla boken. Att skriva för hand fungerar bara korta stunder av samma anledning. Och sedan kommer den ständiga frågan: Är det som en gör värt något? Tvivlet på den egna förmågan. Ett tvivel som återfinns på flera olika nivåer. Både praktisk, teoretisk och kanske också estetisk. Estetisk förmåga innebär att få det tilltalande för flera av våra sinnen. De ska både vara intressanta att läsa, ge något bestående och vara tilltalande att se på. Som exempel att musik och filmer ska harmoniera på ett bra sätt med övrigt innehåll om det nu är en bloggartikel som ett exempel. Tro och tillit skapar trygghet. Tvivel och rädsla skapar otrygghet. Rädsla kan vara mycket. Att inte bli omtyckt – även om det är något vi sällan medvetandegör. Men de allra flesta vill bli omtyckta. Och vi vill bli det för dem vi är i första hand, inte för det vi gör. Ändå är det prestation som räknas många gånger. Och att tappa prestationsförmåga gör ont. Ytterligare något som sällan uttalas. När vi som individer kan tycka om oss själva, och andra för dem vi är, inte för vad vi gör, då skapar vi tro, tillit och trygghet. Tvivlet kommer att finnas kvar, men det kommer inte att dominera. Ett visst mått av tvivel behövs för att det hjälper oss att göra detta lilla extra oavsett vad det handlar om. Det hjälper oss att våga tro på oss själva.

Vågar jag? 

När du vågar ta språnget, ut i det okända, eller förverkligar en dröm, eller bara börjar tro och lita på dig själv kommer du att upptäcka fantastiska saker. Du är säkerligen både rädd och nervös och tvivlar på om du ska klara av det du vill göra. Men du klarar det. För som person klarar du mer än vad du tror, även om kroppen eller psyket inte vill eller förmår, även om om smärtan ibland sätter stopp. Det ligger i att prioritera. Som smärtdrabbad/sjuk är det hela tiden prioriteringar. Lita på att du är den som känner din kropp och ditt psyke bäst själv. Ställ inte högre krav på sig själv än vad du ställer på omgivningen. Paradoxen ligger i att när du gör detta, det vill säga prioriterar dig själv, så kommer det dina nära och kära, vänner och bekanta till del. De blir gladare när du blir gladare. Och att prioriterar dig själv och det du vill ökar självtilliten och tilltron, men också självförtroendet och tryggheten. Att lita till sin egen förmåga och att ta en dag eller två i soffan då det behövs.

Berätta gärna om dina erfarenheter av att känna tro och tillit till dig själv, om tvivel och om trygghet. Hur har du gjort för att hitta trygghet i din tillvaro, trots sjukdom eller annat som gjort din verklighet otrygg? Dela, om du så vill, egna erfarenheter eller diskutera i mer allmänna ordalag kring dessa begrepp.