Alla har vi någon gång upplevt smärta. Det kan vara allt från blindtarmen till brutna ben, ryggvärk, getingstick och mycket annat. I de allra flesta fall klingar smärtan av när skadan läker. Även ”ryggskott” och ischias-smärta självläker ofta efter några jobbiga veckor eller kanske några månader beroende på orsak till skadan. Likaså kan sjukdomar som kräver operation läka ut. Den akuta smärtan klingar av och går allt bra kan man återgå till ett någorlunda smärtfritt liv efter rehabilitering. Men det är inte alltid så.
Med vissa skador och sjukdomar följer smärtor som aldrig läker ut. Vi vet – alla vi som går med långvariga smärttillstånd att vi på något sätt måste anpassa våra liv efter smärtan – för smärtan är inte anpassningsbar. Men hur gör man det?
Smärtan invaderade mig och tog hjälp av tröttheten. Dessa parhästar kan förstöra det mesta. Det började redan tidig natt med att smärtan väckte mig. Jag tittade jag på TV eftersom jag inte kunde sova. På så sätt kom större delen av natten att tillbringas vaken i sängen. Då var smärtan under kontroll om än inte borta. Somnade till på morgonkvisten och vaknade några få timmar senare lite piggare, men det höll inte någon längre tid.
Tröttheten och smärtan under natten tog de två följande dygnen. Första dygnet sov jag av ren utmattning men det var kort sönderhackad sömn som inte gav någon vila och som snarare förstärkte än lindrade smärtan. Det andra dygnet lyckades jag bara slumra till enstaka korta stunder och så var jag inne i den negativa spiral där trötthet och smärta förstärkte varandra. Lätt att komma in i och svår att ta sig ur.
- Tröttheten tär
När smärtan är som värst tappar jag kognitiva funktioner såsom tal och tankeförmåga. Jag hör vad som sägs, men förmår inte svara. Vid dessa tillfällen klarar jag inte att förflytta mig eller ens röra på mig. Den molande smärtan finns alltid med. Den är inte så intensiv men släpper å andra sidan aldrig taget. Den går att likna vid vattendroppen som hela tiden droppar på samma ställe på stenen. Efter timmar skapar denna lågintensiva smärta en desperation som är svår att beskriva.
Utöver grundsmärtan tillkommer den smärta som uppstår om jag gör en rörelse som min kropp bestämt sig för är farlig, och som får kroppen att slå på stora alarmsystemet. Det behöver inte innebära att det är någon form av skada, men kroppens smärtsystem tolkar signalerna från det onda området som om det vore en allvarlig vävnads- eller skelettskada.
- Igår kom jag förbi hindren…
Hur kan jag tala om och få min omgivning att förstå att smärtan ser olika ut från morgon till kväll, från dag till dag. Det jag utan problem klarade i går kan vara helt omöjligt idag. Hur kan någon förstå, som inte själv varit där, att höga ljud och en rörig miljö kan trigga smärtan i min kropp så att jag bara klarar av att umgås med andra korta stunder? Hur kan någon förstå att jag inom loppet av några minuter på grund av en minimal felaktig rörelse kan gå från pigg och talbar till så pass smärtpåverkad att jag inte kan röra mig eller ens prata själv? Jag har stundtals svårt att förstå det själv!
Smärtan har fattat sitt grepp och det är bara att acceptera. Mediciner hjälper men gör mig långt från smärtfri. Att jag kan sitta vid datorn beror på att skärmen sitter på en arm ovanför sängen och att jag har ett mycket lätt tangentbord i mitt knä. Min största önskan är att klara mig själv på alla sätt. Nu gör jag inte det, men jag är glad över den hjälp jag får av hemtjänsten som bidrar till att jag kan leva ett gott liv. Hemtjänst, hemsjukvård och bostadsanpassning av min lägenhet möjliggör eget boende och ger mig känslan av att vara en del av samhället.
Smärta och sjukdom är en del av mitt liv, det kommer det alltid att vara, men de kommer aldrig att få bli mitt liv. Det finns så oändligt mycket kvar att uppleva, trots funktionsbegränsningarna som följer.
Ovanstående bygger på en text jag skrev för fem år sedan. Då kunde jag fortfarande gå inomhus utan stöd till största delen. Utomhus gick jag med rollator, om än stapplande. Idag är jag beroende av elrullstol oavsett var jag är. Men trots allt mår jag bättre idag än vad jag gjorde när jag skrev grundtexten. Ett exempel är sömnen. Jag har nu insett att det inte lönar sig att kämpa emot kroppen varför jag sover när jag kan istället för att sova efter klockan.
Reflektera och kommentera gärna. Hur det skulle gå att t ex arbeta med ett vanligt lönearbete under dessa premisser? Lägg till den depression och ångest som drabbar många smärtsjuka – just för att man inte längre kan det man kunde förut. Intelligensen och viljan att arbeta kvarstår.
Foto: Naturbilder – Tivedstrollen Per Svensson och Marina Pettersson
Desperation – Privat med modellens godkännande för publicering
Övriga inklusive teckning – Pixabay.com Creative commons
Visningsbild:
Livets skiftningar - från ett annat perspektiv 
❤
GillaGillad av 3 personer
Tack vännen ❤
GillaGillad av 2 personer
Det där är tufft som tusan. Jag har en aning då jag drabbades av konstant smärta efter en cykelolycka. Efter sex månader fick jag hjälp på en smärtklinik och det har succesivt under tre års tid blivit bättre, men jag har fått kämpa som en galning och många ggr varit på väg att ge upp och jag har nog provat det mesta. Jag skriver en bok om det hela och jag hoppas kunna hjälpa någon med alla de saker jag provat som till sist gjorde att jag har helt smärtfria dagar numer. Förr handlade det om sekunder, snare minuter men numer är det dagar. Jag återkommer i ämnet för jag har också ett blogginlägg om delar av det som hände och hur jag blev bättre. Styrkekram!
GillaGillad av 3 personer
Tack för att du berättar och för kramen. Du är varmt välkommen att lägga ut en länk till din bok när den är klar.
Kramar
//P-L
GillaGillad av 3 personer
Det går nog inte att får utomstående att förstå vad smärta kan göra med en. Dina smärtor och sjukdomar är av så komplex typ och drabbar dig på ett sätt som är svårt föreställa sig. Att acceptera att man inte kan det man kunde tidigare är en svår process och detta att inte kunna planera upplever jag själv som oerhört frustrerande, ändå inser jag att det ju kunde vara mycket värre, som för dig som är beroende av hjälp och elrullstol. Du är duktig på att förmedla hut det känns men även att det går att hitta det ljusa mitt i sjukdom och smärta.
Kram
GillaGillad av 3 personer
Tack för din insiktsfulla kommentar. Det är alltid svårt att förstå hur en annan individ upplever smärta. Även om smärtan har samma ursprung kommer vi att uppleva den olika eftersom vi är olika som individer. Däremot kan troligen jag som smärtdrabbad förstå konsekvenserna av smärtan på ett annat sätt än den som själv inte är drabbas, såsom du skriver i din kommentar. Dina ord om acceptans är verkligen precis mitt i s a s. Sedan behöver det inte vara värre att behöva rullstol, men det kan ta tid att acceptera att man är beroende av hjälpmedel.
Tack för dina ord om mitt sätt att förmedla tankar och känslor i skrift. De värmer verkligen mitt ❤
GillaGillad av 3 personer
Den värsta smärta jag har haft är tandvärk som jag bara behövde lida av ett halvt dygn innan tandläkaren öppnade och kunde hjälpa mig av med det onda. Under den smärtperioden kunde jag nog ha gjort i stort sett vad som helst för att slippa smärtan. Jag lärde mig då att uppskatta hur bra man har det som frisk och smärtfri. Det går inte att sätta sig in i hur det kan vara att behöva leva med smärta hela tiden. Det kräver ett slags hjältemod att stå ut och inte bli helgalen eller heldesperat inbillar jag mig. Bra att du skriver om detta ämne. Det är många som lever precis så som du beskriver det tror jag. Att kunna arbeta under sådana förhållanden kan ju inte ens finnas på kartan.
GillaGillad av 2 personer
Tack Anna för din kommentar. Ibland blir jag desperat och vet inte vart jag ska ta vägen. Smärtan tar över hela mitt väsen och då kan det ligga nära till hands att ta till mycket dåliga lösningar. Min kära svalde en helt burk med 100 tabletter. Jag tackar Herren för att det inte blev dödlig utgång. Det var mycket nära och många timmar/dygn på IVA…
Men på något sätt så lär man sig att hantera smärtan. Själv har jag varit hemma på heltid i över 10 år och innan dess långa perioder med deltidssjukskrivningar. Jag klev av från arbetslivet när jag egentligen borde ha klivit uppåt i karriären. Men på något sätt finner jag ändå en väg att vandra för att kunna känna meningsfullhet med mitt liv. Att skriva där bloggandet är en del av detta. Likaså att följa andra bloggar.
Men visst saknar jag att ha arbetskamrater och en arbetsplats, men det är sådant jag får ta när det kommer.
Att läsa om helt annat än det jag skriver om och titta på konst i vid bemärkelse lyfter mig.
Bland annat din vackra blogg ❤
//P-L
GillaGillad av 3 personer
Tack så mycket! Det känns inspirerande att veta att konst kan hjälpa till. Tänk när vi som sysslar med konst kan uppfinna konstverk som på riktigt kan bota smärta. Undrar om det går. Nu tänker jag jätteutanför boxen som du märker. Jag är inte riktigt klok, men det är det som gör att jag får ut annorlunda bilder ur huvudet som blir till konst ibland.
GillaGillad av 2 personer
Jag tror att all slags konst som talar till mig, precis som musik, frisätter ”må-bra-hormoner” och då slappnar kroppen av och smärtan blir inte lika jobbig att bära. Forskning har visat att vi upplever smärta olika beroende på hur vi mår känslomässigt. Det gör ondare att slå sig på tummen när jag är arg eller ledsen än när jag är glad även om jag slår precis lika hårt!
GillaGillad av 2 personer
Det där är ju intressant. Jag hade en bekant som målade sig bort från det lidande hens sjukdom medförde. Vid målandet tyckte hen att hen mådde lite bättre. Så även om det var för korta stunder, så lindrade målandet sjukdomstillvaron.
GillaGillad av 2 personer
Tack för att du berättar! Att göra det man tycker om kan få em att glömma smärtan för en stund 🙂
GillaGillad av 2 personer