Jeck, den gode väktaren!

Idag så kommer Jeck på besök till Livets Skiftningar. Han lovade att återkomma för att berätta om höns, kycklingar och en hel del annat. Och efter lite övertalning har det även gått att få reda på hur det är med Jeck och rådjuren. Men Jeck vill först börja med att berätta om sitt arbete som gårdsväktare.

Här vaktar Jeck både höns och gård.

OK då, jag berättar väl: Det är så med rådjuren att jag får inte jaga dem, och lydig som jag är gör jag det inte heller. Jag fyller iallafall två och ett halvt år nu den 24 oktober. Men när det är mörkt ute håller matte mig kopplad. Rådjuren har killingar och då måste de få lugn och ro. Jag vill inte att de ska komma in och skrämma någon och matte vet att jag alltid kollar ordentligt vad som kommer in om jag är lös. Då skulle jag kunna skrämmas av misstag och det vill varken jag eller matte. Därför tycker jag det är helt OK att vara kopplad när det är mörkt. Och jo, när jag var liten kanske jag jagade något rådjur någon gång… Kan vi prata om annat nu?

Jeck är kär. Föremålet för hans ömma låga ligger i buren till hans stora förtvivlan.

Jeck berättar: ”Matte säger att ‘jag ä billig idag’ men matte…jag ä ju kär😍 å du stänger in min fästmö i en bur😈😈😈 nu har jag krupit upp i ditt knä….näää jag ä inte tung…bara 35 kilo Jeck.
MATTE..jag ä ju kär💞💞 puuuh va du ä jobbig matte, men nos puss ändå 💗💗💗Vov // FM Jeck”. (Matte har hjälpt Jeck att skriva)
Problemet är att Jecks fästmö löper. Dessutom är hon mycket mindre än Jeck, så en korsning dem emellan är inte möjlig. Men kärleken bryr sig inte om sådant. Jeck vill vara tillsammans med sin fästmö. Och det vet alla som varit förälskade att det är det enda som existerar just då.

En bild på Jeck och hans fästmö, tagen några dagar efter Jecks tvåårsdag i april.

Hon är söt, Jecks fästmö. Men vi skulle ju tala om Jeck och hönsen. Tidigt i somras, när hönsen hade kycklingar tyckte Jeck att det var lite jobbigt med alla dessa kycklingar över allt. Du som följt Livets Skiftningar vet att Jeck hade en del funderingar kring kycklingarna. (Se kommentarsfältet till ovanstående länk). Han tvivlade lite på mattes förstånd just då. Nu när kycklingarna är stora fungerar det bra. Jeck har tagit in alla i sin flock som han har att vakta. Det är Jecks stolthet, flocken och gården som de bor på. Det lyser igenom framförallt på bilderna. Förra gången Jeck var med berättade han om inkräktaren som plockade svamp nästan inne på gården och hur han skällde ut kvinnan. Han tar verkligen sitt uppdrag att vakta på allvar. Men innan han berättar mer vill han gärna visa några alldeles nya bilder på sig själv och hönsen. Bilderna är tagna den 14 oktober.

En del av Jecks stolthet.

Som sagt, Jeck är gårdsväktare. Matte berättar att Jeck har en stark vaktinstinkt. Och ibland kan det då bli så att matte och Jeck har lite olika åsikter om vad som framförallt matte behöver skyddas från. Samtidigt märks det att matte är mycket stolt över Jeck, trots vissa olägenheter. För en tid sedan skrämde han matte ordentligt mitt i natten genom att skälla och på alla sätt vis att det befann sig inkräktare på gården. Klockan var omkring två på natten när Jeck började stormskälla. Han var givetvis tvungen att skälla så högt som han bara kunde eftersom han inte kunde komma ut och jaga bort inkräktarna. Klart att matte blev rädd och trodde kanske att det rentutav var tjuvar på besök. Men efter en stund fick det en förklaring. Visst var de tvåbenta som hade fått Jeck att skälla, men de hade inte armar och långa fingrar, utan näbb och vingar. Nattugglor var det visserligen, men äkta ugglor i detta fall. När matte kom till vardagsrummet hörde hon dem tydligt.

Jeck sitter på bron.

Men Jeck har sin mycket bestämda uppfattning angående nattugglor: De ska skällas ut, ordentligt. Därför har nu matte blivit väckt ett antal nätter av att Jeck skäller på dem. Matte kallar det raseriutbrott, säger Jeck och låter något förnärmad, när jag bara ser till att de inte ska kunna göra henne illa. Om Livets Skiftningar skulle tillhöra buset, så skulle nog Jecks stämma få den mest härdade av tjyvar att vända om. Ett grovt schäferskall går ytterst få emot. Det berättas en del, om sanningshalten i det hela ska låtas vara osagt. Vissa hundar släpper gärna in besökande oavsett om matte/husse är hemma eller inte. In kommer du – men inte ut. Detta lär även ha drabbat besökande hantverkare som av någon anledning inte kommit åt telefon. Schäfern har även vallinstinkt och bestämmer var personen får vara och om hen får förflytta sig.

Jecks nya säng

Jeck vill avsluta med att berätta att han under sommaren fått en ny säng. Den är han så stolt över att han gärna vill visa upp. Och vem vill inte ha en så fin säng? Och det passar bra att avsluta dagens artikel med. Jeck har lovat att återkomma lite nu och då och berätta om vad som händer hemma hos honom. Ibland hoppar han in tillsammans med andra FM-hundar, men så har han också kravet att som idag, få vara ensam ibland.
Visningsbilden är från slutet av juni då matte hade massor av kycklingar. Men Jeck ser trots allt nöjd ut. Och vem skulle väl inte vara det, med ansvarsfullt arbete som gårdsväktare och stora fina utrymmen att för det mesta få springa fritt på?

Visningsbild

TACK Ulla-Britt Ledin, matte till Jeck, som ställt upp med både berättelser, text och samtliga foton.

Sjukdom och identitet

Om långvariga (kroniska) sjukdomar/syndrom och identitet. En berättelse.

Vem är jag?

Att vara eller att bli sjuk innebär en stor omställning för individen. I denna artikel är utgångspunkten den enskilda individens uppfattning om sig själv i huvudsak. Men också hur omgivningen reagerar, och på ett sätt också definierar, sin vän, arbetskamrat, släkting, partner… Frågan i bildtexten ovan tror jag att vi alla som fått en livslång eller långvarig sjukdom ställt till oss själva. Vem är jag? För när diagnosen blir uttalad händer någonting, även om du som sjuk under lång tid haft vetskap om att något är fel. Kanske har du redan innan diagnosen väl sätts varit medveten om vad som fattas dig, vilken sjukdom eller vilket syndrom som du har. Men det är inte förrän orden uttalas högt, av läkare som regel, som du får bekräftelsen på att det du vet också är verkligt. Kanske har du under många år fått höra att ”det sitter i ditt huvud” som tagits upp i flera tidigare artiklar i denna blogg. Nu sitter det inte längre bara i ditt huvud. Nu har du fått en diagnos. I samma ögonblick som läkaren säger: ”Ja, du har Ehlers-Danlos syndrom, EDS, och har utvecklat fibromyalgi som följdsjukdom” försvinner resten av den information hen ger dig. Du hör: EDS, fibromyalgi, EDS, fibromyalgi, EDS… och sedan blir det tomt, tyst, kallt eller varmt inom dig. Du ser att läkarens mun rör sig men du hör inte ett ord. Allt försvinner bort som om du gick ensam i dimma.
Tiden försvinner och läkaren reser sig, tar din hand och säger adjö – och du förstår ingenting. Kanske far tanken genom ditt huvud: Varför har hen inte berättat om vad det innebär att ha EDS? Fibromyalgi känner du till bättre, men EDS? Varför berättade hen inte? Du ser på klockan och inser att du suttit i undersökningsrummet i över två timmar. Läkaren har i och för sig bara varit där halva tiden. Först undersökning av både läkare och fysioterapeut vilket bara det gjorde dig förvirrad. Sedan provtagning, väntan på vissa provsvar och så kom då orden: ”Du har EDS och fibromyalgi”. Hen kunde ha sagt att du satt på månen. Det hade varit lika verkligt.

Allt känns overkligt.  Får upp en bild av att jag sitter på månen mitt i natten.

Och sedan de där sista 20 minuterna som du inte vet något om. De som kom efter orden, domen, rullstolen, smärtan, morfinet. Allt som du läst om på Facebook. Alla berättelser om hur personer fått sina liv totalt raserade från att ha fungerat någorlunda skapligt till att mer eller mindre vara ett kolli beroende av ständig hjälp. För det är dessa bilder och berättelser som fladdrar förbi. De som handlade om allt som går att göra försvann in i dimman. Du får upp ett ord i ditt huvud: ”Identitetsdiffusion” Ni pratade om det på jobbet för bara några dagar sedan, detta att helt plötsligt få en ny identitet som ska förena sig med den du skapat. Det som varit ditt ”Jag” under många år ska nu också innehålla denna nya del av dig. Den del som innebär kronisk sjukdom. Du som alltid varit aktiv, ridit löptränat, styrketränat. Allt blir förändrat med nya förutsättningar när du nu vet varför du har ont.

Smärtan och stelheten hade blivit sämre. Därför skaffade du hund för bara en liten tid sedan. Tänkte att det blir ett bra komplement till ridningen när han blir lite större och du både kunde cykla och springa med honom. Han kan vara med i stallet också. Som sällskap och vakt.

Valpen. Hur skulle det bli med honom? Och hästarna, om du skulle bli beroende av rullstol? Din gamla hund är du inte orolig för. Hon lufsar på som vanligt och oavsett rullstol eller häst går hon bredvid. Men valpen. En schäfervalp som du ska vara fodervärd åt i minst ett år. Du fick veta att det gick att lösa det så genom att ansöka om att bli fodervärd åt en av försvarets hundar och nu har han varit hos dig i en knapp månad och det är redan full fart. Tankarna bara snurrar. Du försöker prata med din man som var med dig, för ovanlighetens skull. Men han ser inga problem. Läkaren hade ju sagt att det var bra om du fortsatte med de aktiviteter du klarade av så länge du inte fick ännu mer ont av dem. Men när sa hen det? Styrketräningen och löpningen som jag får så ont av efteråt, talade fysioterapeuten om. Men vad sa hon? Minns inte.

Dina händer värker mest hela tiden. Men det är ju efter ridningen och många års arbete. Först med en vanlig skrivmaskin och sedan dator. Operationerna hade i och för sig inte gjort dem så bra som det utlovats, men du började ju skriva maskin redan när du var 13 år och sen kom datorn några år senare. Att du inte blev bra var inte konstigt.

Du berättar på arbetet vad läkaren sa. Att du har EDS. Och fibromyalgi. Då kommer alla frågorna du inte kan svara på. Samma frågor som du ställt till dig själv de senaste dagarna. Och kommentarerna som de inte trodde att du skulle höra.- Då vet man ju hur det blir. Hon kommer att vara ännu mer sjukskriven nu. Hon kan ju inte längre. – Inte konstigt att hon går som en anka. Jag har ju sagt att hon borde ha kryckor. Hade hon lyssnat på mig hade hon inte varit så dålig. – Det mesta sitter nog iallafall i huvudet på henne. Hon har ju gnällt om sin värk och att hon tappar saker sedan hon började här för många år sen. – Men rida och hålla på med hundar kan hon minsann, men inte jobba. Det måste vara lättare att sitta och skriva än att jobba i stallet. – Har du inte sett att det blivit rätt mycket fel när hon blir stressad? Och så har hon alltid fläckar på kläderna. Kommentarer, kommentarer och åter kommentarer. Men osäkerheten kommer smygande. Kanske är det jag som hör fel. Kanske inbillar jag mig bara. Inte kan mina arbetskamrater, och andra med för den delen säga sådana saker om mig. Men det är ju sant. Jag har ont, jag har varit mycket sjukskriven och jag spiller mycket. Och jag får mer ont både av arbetet och av träningen. Men de vet inte att det är hästarna och hundarna som gör att jag orkar arbeta.

Vad sa nu läkaren igen? Att jag hade både EDS och fibromyalgi…
Berättelsen är fiktiv, men bygger på kunskap om hur vi som individer kan reagera på ett besked som skakar om oss mycket djupt. Att få en diagnos bekräftad kan vara ett sådant besked. I synnerhet när det rör sig om en diagnos som individen inte har så mycket kunskap om. Där kännedomen om sjukdomen kommer från källor som exempelvis sociala medier där det lätt blir lösryckta delar.

Hur var det för dig som har en långvarig  sjukdom när du fick din diagnos?  Vad tänker du som är frisk när du läser berättelsen? Dela gärna med dig av dina tankar?

LÄNK till fakta om EDS